Jag har under en längre tid nu mått så himla bra. Okey det är inte bra på jobbet, men det är ingenting jag kan förändra just nu, så jag får gilla läget. Men annars är livet så bra. Mina barn mår bra och det går bra för dom alla 3 och det som inte går bra är utanför min kontroll. Men jag vet att dom kommer att få det dom vill ha och behöver och jag är inte speciellt orolig. Visst önskar man som mamma att man kunde göra deras liv lätt och finnas där för att skydda dom mot allt. Men dom behöver göra sina egna misstag och få den erfarenhet som behövs för att leva i denna värld (som inte alltid är den bästa av världarna). Men som sagt dom kommer att fixa det dom behöver och jag behöver inte oroa mig *ler*

Aldrig hade jag kunna ana för en massa år sen att jag skulle sitta här och skriva att allt är bra, att jag mår bra. Men så är det och det som är mindre bra har jag ingen kontroll över så det släpper jag. Men jag har en saknad i mig och det är en saknad att inte behöva sova ensam. Jag har under en massa år njutit av min ensamhet, njutit av att kunna sova utan att någonting stör min sömn (förutom dumma grannar), njutit av att ingen håller mig vaken genom att snarka. Jag har trott att så vill jag ha det resten av livet och att ingenting/ingen ska kunna ändra på det. Men nu har jag förstått att man aldrig är för gammal för att ändra sig.

Jag gillar att sova med någon bredvid mig, jag gillar att känna att jag inte är ensam. Även fast jag har svårt att sova/somna när någon snarkar och tar plats i sängen så njuter jag varje natt jag inte sover ensam och saknar sällskap när jag sover ensam *ler* Undra om det är det som kallas kärlek.

Jag har under så många år sagt att jag alltid vill vara singel och att jag aldrig skulle flytta ihop med någon, på sin höjd har jag kunnat tänka mig att vara särbo, men aldrig flytta ihop med någon. För visst har jag saknat någon vid min sida, saknat någon att hålla handen, någon att bara vara med. Men att sträcka mig så långt att än en gång flytta ihop med någon har inte varit någonting för mig. Okey nu vet jag inte hur det kommer att bli i framtiden, om den kärlek vi nu har kommer att hålla. Men jag vet nu att jag kan tänka mig att bo tillsammans med en man och det känns otroligt stort.
 
Kanske är det för att jag känner att jag träffat rätt, att vi är otroligt lika och båda två måna om att få vara den vi är och har inte något behov eller lust att ändra på varandra. Jag kan vara precis den jag är och behöver inte göra om mig för någon annans behov. Jag är en tråkmåns på mornarna och vill verkligen vara ifred. Olle är en tråkmåns som vill vara den han är och vi har inget behov av att förändra den andra *ler* När vi är tillsammans så bara är vi, vi behöver inte hitta på någonting hela tiden, vi behöver inte sitta och babbla för att tystnaden annars skulle bli pinsam och jobbig. Att känna sig som ett med en annan människa är stor för mig och ingenting som jag trodde var möjligt.

Jag mår bra av honom och jag vill gärna tro att han mår bra av mig. Vi går igenom en massa just nu pga olika omständigheter och det känns bra att vi har varandra. Det känns bra att jag kan finnas där för honom och att jag får ta del av det han går igenom. Det känns så bra att jag kan älska en annan människa för alla hans fel och brister och att jag är älskad trots alla mina fel och brister och vi har inget behov av att ändra på varandra.

Det är precis som att älska sina barn, jag älskar ju mina barn över allt annat och dom kommer alltid att vara mitt liv, min medelpunkt. För barnen är kryddan i mitt liv, det är dom som gör mitt liv innehållsfullt och värt att leva och jag går igenom eld och vatten för dom. Jag vill inte förändra dom för att dom är som dom är och jag älskar dom för det dom är. Jag måste trots allt ha gjort en massa bra i mitt liv eftersom jag har det jag har och att jag mår så passa bra som jag gör. Eller var det kanske i mitt förra liv som jag var så bra *ler*