Fick ett kort idag som Jenny skickade på mobilen som hon fått av mormor. Jag har tittat och tittat på det kortet och helt plötsligt så bara kom tårarna. Det är ett av de få bra kort som finns på mig och det ser verkligen ut som om jag är långt borta i mina drömmar. Kanske drömde jag om framtiden och så vart den som den vart. Hur skulle denna lilla flicka veta hur livet skulle bli. Vad hade hon tänkt om hon vetat? Hur många unga flickor finns det med samma drömmar som denna lilla flicka hade och hur många får sitt liv och sina drömmar krossade? Det gör ont i mig när jag tänker på det och mitt hjärta blöder för dessa tjejer. Mitt liv vart ju bra till slut, men hur hade det kunnat varit. Jag vet att jag inte ska tänka så, men det kom så nära när jag fick detta kort.
Vad ser jag i framtiden?


Men kanske har det ändå haft en mening, kanske har jag gått igenom det jag gått igenom för att kunna finnas till för någon annan och med min "erfarenhet" hjälpa till med det jag kan och förmår. Jag vill ju inte leva i tanken att 25 år av mitt liv är bortkastat. Fast det kan det ju aldrig bli egentligen för jag fick ju mina 3 underbara barn under dessa år och dem kan jag ju inte leva utan. Idag är ju allt gott, men det känns på något sätt bra att sörja det som aldrig blev och försöka komma ihåg denna lilla flickas drömmar och framtiden för det håller mig uppe att jag aldrig vill hamna där jag en gång led. Tack mina underbara barn för att ni finns hos mig, ni gör hela mitt liv värt att leva. Jag älskar er av hela mitt hjärta.