Sitter här i min numera berömda soffa med alla kuddar (var annars) och funderar på livet och dess skiftningar. Jag har problem med att bara vara i en känsla (det blir istället ett hoppande mellan olika måenden) och vill för det mesta må bra och vara nöjd med livet, varför blir inte livet som jag vill då? Jag har svårt med att sörja någonting jag inte kan få en längre stund. Jag gillar att må bra och befinna mig i en bra känsla. Börjar på allvar fundera om det är något fel på mig. Jag kan inte vara ledsen eller sorgsen långa tider, precis som jag inte kan vara arg eller sur någon längre tid.

Medans jag är i en känsla oavsett vilken känsla så ältar jag det om och om igen tills jag inte orkar vara i den känslan längre. Jag gillar att vara glad och jag gillar när andra är glad, jag gillar att må bra och jag gillar när andra mår bra. Därför är det mycket lättare att leva genom att vara glad trots allt, trots hur det är och trots att man sörjer det man inte fick emellanåt. Jag pratade med en vän här om dagen och hon sa att hon blir sur, arg och grinig om någon annan är det oavsett om hon har anledning till det eller inte. Att ta till sig någon annans mående/ humör är inte bra men ack så vanligt tyvärr.

Men det vill inte jag, jag vill i största möjliga mån må bra och vara på gott humör. Jag gillar att tramsa och larva mig, men kan i samma stund vara allvarlig. Jag kan inte vara arg, ledsen eller sur några längre stunder. Precis som jag inte kan vara arg, grinig eller sur på någon annan människa någon längre stund. Jag kan ju bli förbanna, jag kan bli ledsen och jag kan bli sur. Men det är tillstånd som jag har svårt att befinna mig i några längre stunder. Jag ältar den som inte är bra om och om igen sen räcker det, sen orkar jag inte mer.

Jag har ältat och bearbetat separationen om och om igen och jag känner att jag inte kan vara ledsen eller känns sorg över den längre. Det var nog en mening med den eller en mening att vi bara skulle få den tid vi fick tillsammans. Kanske kom han i min väg då för lite mer än ett år sen för att visa mig att jag kan älska och att jag kan bli älskad tillbaka. Det var nog inte menat att det skulle bli vi 2 även om jag var övertygad om det i början (att vi var skapta för varandra). Kanske finns det bara en enda man som är skapt just för mig och honom har jag ännu inte träffat för jag skulle först lära mig att älska *S*

Kanske kommer jag att gå igenom hela mitt liv utan att träffa honom, men jag kan träffa andra för att hålla vid liv att jag kan älska och kan bli älskad tillbaka. Att se alla de  möten och förälskelser som jag stöter på som en förberedelse för den riktiga stora kärleken som väntar på mig någonstans, för visst finna han eller hur *ler*

Jamen jösses så jag svamlar. Satte mig här för att skriva lite om hur jag mår och hur jag känner mig och så svävar jag ut i någonting som vart totalt obegripligt.

Men jag mår bra av att må bra och därför ska jag fortsätta att må bra, men för den skull inte sagt att jag inte snart sitter och gråter över något igen. Vad vill jag egentligen ha sagt med allt detta svammel vet jag inte riktigt. Men det bli så när jag väl börjar skriva så kan jag liksom inte komma på ett bra avslut utan jag bara fortsätter och skriver och skriver och så bli allt bara ännu svamligare.

Men nu ska jag ut i köket och plocka undan efter middagen och diska upp det som finns så jag slipper det i morgon bitti. Ha det nu så gott och ge mig ett av dina vackraste leenden så fortsätter jorden att snurra. Jag älskar ju livet trots allt.

Livet väg kanske blir rakare nu om jag accepterar att den ibland är krokig :)