Sitter här och väntar på att min vän ska höra av sig. Det är meningen att vi ska träffas idag, men det ser inte ut som om det skulle bli någonting av det. Jag tror att ett gift har kommit emellan även om jag hoppas att det inte är så, att det finns en naturlig förklaring till att jag inte får tag på henne. Är det inte så att det finns en naturlig förklaring så ser jag igen den negativa av alkoholen och ser hur det drabbar någon annan är den som dricker.

Jag skulle ha kunnat åka iväg och träffa en annan vän nu när jag är ledig och har bil, istället sitter jag här hemma och väntar på att någon som ska höra av sig, någon som kanske inte gör det. Hur många gånger är det inte som jag gjort någon annan besviken, svikit genom att flaskan var viktigare än någon eller något annat just då.

Nu slår det tillbaka på mig och jag får känna på denna besvikelse. Hur kunde jag leva som jag gjorde, hur kom det sig att jag inte såg andras besvikelse och hur kom det sig att jag gjorde samma sak om och om igen? Jag tror att jag ensam ska bege mig till ett möte ikväll så jag får dela med mig och känna gemenskapen från andra i programmet. Det var ju meningen att min vän och jag skulle träffas för att gå på möte eller kanske ha besökt Allhelgonakyrkan. Istället sitter jag här och skriver av mig min frustration över att vara den som blir sviken.

Jag vill förändra världen och andra människor men kan inte förändra någon/något annat än mig själv och det bör jag acceptera, fast det är svårt. Varför kan jag inte få andra att finna det jag funnit, varför kan jag inte få någon annan att ta steget till ett lyckligare liv, till ett meningsfullt liv? Igår morse var jag förbannad och frustrerad på min granne som förde ett himla liv tidigt på morgonen. Senare på kvällen hittade några honom liggande i en snöhög med andnöd. Ambulanstransport och snart är han på G igen. Varför, varför klarar jag inte att föra budskapet vidare. Varför får jag inte min vän som jag sitter och väntar på att höra av sig så vi kan gå på möte gemensamt?

Jag vet ju svaret och det är att jag inte kan förändra någon annan, hur stor vilja jag än har. Men jag kan be för dem och jag kan försöka finnas där den dagen de behöver mig.

Nu ska jag ta med mig min mobil och bege mig ut på en promenad och rensa tankarna. Ett samtal kan ju komma. Ta hand om er, för utan nykterheten är vi ganska så ensamma.