Sitter nu här på min lediga helg och vet inte vad jag ska göra av tiden. Det gör ont när jag tänker på var jag tillbringat mina lediga helger innan och att det nu är slut med det, tomheten växer i magen. Jag kan inte låta bli att gråta och saknaden är stor. Ändå så vet jag att detta är det rätta för att jag ska må bra alla dagar. Men jag känner mig nästan förlamad för att ta mig för någonting. Vet inte ens vad jag ska skriva men känner att behov av att utrycka mig och få ur mig det som gör ont. Jag känner ju en befrielse för att jag inte behöver fundera på om det kommer att fungera, jag behöver inte fundera längre på om jag kan få tillbaka hans kärlek för nu vet jag att det inte går, varför gör det då så ont?

Jag vandrar ensam men jag vandrar vidare

Jag önskade nästan att jag i stället skulle kunna känna ilska för att det vart som det vart, känna ilska mot honom för att han inte längre älskar mig. Istället så finns där bara en ledsamhet och tårar. Jag trodde att jag gråtit färdigt, att jag bearbetat klart det som vart och som jag visste skulle komma. Men allt är bara förlamat och jag måste skriva för att inte fastna i det förlamande känslan. Undrar om jag älskat för mycket, velat för mycket och trott alldeles för mycket på evig kärlek. Vem har jag lurat under denna tid. När passionen och förälskelsen är över har jag trott att kärleken skulle ta vid, hade aldrig kunnat tro att det skulle sluta i ingenting, allt var ju så stor i början.

Han led och jag lider

Kommer jag att kunna lite på en mans känslor igen, kommer jag att våga älska öppet och ärligt en gång till. Jag tvivlar faktiskt på det för jag kommer att vara så rädd att bli så djupt sårad en gång till. Hur ska jag kunna lite på att dom nästa kärleksfulle ord jag får höra har en sanning. Visst känslor förändrar, men jag har svårt att tro att äkta förälskade känslor efter en kort tid, helt plötsligt kan försvinna och bli ingenting. Låter jag bitter, kanske är jag det innerst inne lita grann, bitter i all min ledsamhet. Ja jag vet klyschan mister du en står det tusen åter, men av alla miljoner män som finns vad säger att jag ska träffa på någon av dom tusen??

På en öde strand sätter jag mina fotspår

Det känns så jobbigt och kluvet inne i mig. Jag ångrar ju inget av det som var, för när det varade och när det var som bäst så var det underbart. Men att jag skulle göra samma sak igen är ytterst tveksamt för jag vet nu hur smärtsamt det är när det är över, när bara ledsamhet och sårade känslor finns kvar. Finns det verkligen evig kärlek? Okey jag vet i förhållanden så går det upp och ner och det är inte jämt en dans på rosor. Men finns det kärlek som varar? Finns det kärlek som håller när passionen och förälskelsen är förbi? Den där vardagliga hålla handen, finnas till, älska tills döden skiljer oss år?

Livets väg är krokig

Jag vill ha någon att älska, jag vill slösa min kärlek på någon, för kärlek har jag i massor. Men för mig räcker det inte med att bara älska, jag behöver bli älskad tillbaka annars får det vara och därför är det som det är just nu :(
Kanske ska jag lära mig att nöja mig med mindre, men varför ska jag egentligen göra det? Är inte jag värd att älskas lika mycket som jag kan älska. Herre gu det låter som om jag skriver i en dålig kärleksroman där allt är rosa skimmrande och kärleken evig *S*

Liten på jorden stor i orden

Jag kommer i alla fall att vara mycket mer återhållsam vad gäller kärleken i framtiden och jag hoppas att jag inte pågrund av detta missar min livs kärlek.

Tack för att ni finns mina vänner och tack för alla fina värmande mail jag fått. Ni ska veta att ni är guldvärda och jag älskar er alla.

Nu ska jag torka tårarna och leva vidare

Nu är det slut på självömkan