Känner mig stundtals som ett öppet sår och det känns som om någon står och öser med saltkaret. Varför kan inte livet vara lite mer lagom. Ibland kan jag ärligt stundtals tycka att det var bättre när jag drack för då levde jag utanför mina känslor. Nu mitt i livet är det så mycket som gör så ont, samtidigt är det så himla mycket som är bra så jag vill stanna kvar och se om allt blir bra i slutändan.

Överkokt hjärna

Men när jag inte har kontrollen och inte kan förändra andra så känner jag mig stundtals alldeles förtvivlad. Ja jag vet jag måste släppa taget, lite grann i alla fall. Men när det handla om människor som jag älskar så gör det ont att se dem lida. Jag vill vara överallt och ingenstans hur nu det går ihop. Men jag är helt slut och semestern så gott som tog bort den sista lilla ork jag hade. Nu har jag börjat jobba igen och är mer slut än innan jag gick på semester.

Vem lider mest

Alltså jag kan inte prata om det på jobbet och jag kan inte prata om det här för det är för privat, jag kan inte dela med mig av det på AA för det hör inte dit. Jag behöver Al-Anon men har ej ork och möjlighet att ta mig dit. Så det känns som om jag går och bär på världens bördor och samtidigt måsta jag vara trevlig och glad. Fattar liksom inte hur jag ska få ihop det. Känner mig för det mesta stark i det som är, men så pratade jag med en person i telefon och bröt ihop totalt och insåg att jag är nog inte så stark trots allt.

Tårar helar

Det är så förunderligt att så mycket drabbar just mig kan jag tänka, men vet anledningen och då tycker jag trots allt inte att det är så konstigt. Men jag vill slippa att känna så här och jag vill inte känna mig så ensam som jag just nu gör. Men jag vet ju att jag inte är ensam egentligen och jag vet många andra som också mår dåligt just nu. Men jag vill att vi ALLA ska må bra för det är vi ALLA värda.

Vacker som en tavla eller? :)

Fattar inte hur jag ska kunna gå och jobba i morgon med påsar av alla tårar under ögonen. Jag vill inte sova för jag vet att jag inte kommer att somna. Jo förresten det kanske jag gör för när jag skrivit klar så känns det så mycket bättre och så kommer jag att vara helt psykiskt slut så jag slocknar av ren utmattning. En person sa till mig idag när hon hörde min förtvivlan att – du får inte trilla dit du också och jag vet och kände att jag ärligt kunde lugna henne med att på den punkten är det ingen fara, jag kan må skit idag men jag reser mig strax och mår bättre.

Vill komma långt bort.

För mig är det befriande att skriva och på det sättet prata med mig själv för jag är så himla klok så efter en stund har jag insett att även detta kommer att ebba ut, det kommer att gå över och jag kommer att må bättre. Jag fastnar inte idag, jag kan känna, gråta, må piss och sen gå vidare. Jag har gått på möten, jag har fått sinnesro och jag har delat med mig om det som jag till en viss del behövt. Så egentligen saknar jag bara en sak just nu och det är SEMESTER.

Behöver nog svalka av mig lite.

Jag har mina vänner och jag kan inte med ord beskriva vad vänner betyder för mig. De finns där och jag känner att jag är omtyckt för den jag är och jag känner att jag får kärlek och det även från nätvänner. Jag är absolut inte ensam och jag får hela tiden det jag behöver av dem. Ibland vet de inte ens om hur mycket de hjälpt mig för stunden och ibland vet det exakt när de gett mig det jag behöver för stunden just då.

GOD NATT