Som AA medlem så lever jag efter vissa steg och jag försöker att göra det så grundligt det bara går. Ett av stegen det 9:de handlar om gottgörelse och det är en lång process eller har varit för mig i alla fall. Även om jag ganska tidigt var beredd till gottgörelse så var många av dem jag ville gottgöra inte intresserade att det. Jag var först tvungen att visa att jag förändrats att jag var villig till förändring, att jag menade vad jag sa och att min gottgörelse var ärlig.

Det fanns en som jag aldrig hann gottgöra, alltså gottgöra på det sätt att vi pratade om det som varit och att jag kunde be om försoning och visa att det var allvar och att min förändring skulle bestå. Det var barnens farmor som fått lida mycket för mitt och hennes son drickande. Hon hann dö innan vi hade hunnit prata, innan jag hunnit gottgöra hennes för allt mitt svek. Men hon var med mig i mitt tillfrisknade och jag vill gärna tro att hon nu vet att det gått bra och att jag har ett bra liv idag.

Jag har besökt hennes grav ofta (fast nu var det länge sen) och jag känner att hon finns med mig i min vardag, i mitt och barnens liv även om hon fysiskt inte finns med oss. När vi tömde hennes lägenhet så fick jag lite grejer efter henne och jag tog med mig hennes blommor till mig. En blomma har kommit att betyda extra mycket för mig och det är en novemberkaktus som hon fick av min son (hennes barnbarn). Det hade hon haft i ca 15 år och den blommade för fullt 2 ggr om året. När jag tog den hem till mig så slutade den att blomma. Jag var så förundrad att den inte ville blomma här hos mig. Men efter att jag haft det ett par år så blommade den plötslig med massor av blommor. Men bara en gång, efter det har den blommat en gång om året men bara med 1 eller 2 blommor.

För mig är det ett bevis på att farmor är med mig och när blomman blommade för fullt här hemma så var det då hon tog emot min gottgörelse och nu visar hon 1 gång per år att hon finns med mig genom att hennes novemberkaktus ger mig en blomma.  Så det är aldrig för sent för gottgörelse och jag fick min till slut av en människa som betytt och betyder mycket för mig.

Idag finns där en blomma

En person som hade svårt att ta emot min gottgörelse var min lillesyster. Jag har nu i efterhand förstått att hon inte tyckte om mig i min aktiva tid. Vi umgicks eftersom vi var syskon, men hon hade nog helst velat slippa eftersom hon inte gillade mig och den jag var när jag drack. Jag och min dåvarande man drack jämt när vi var hemma hos min syster och hennes familj. Vi hade barn men det hindrade inte mig från att dricka och tillfällena var många då jag vart odrägligt full. Vi umgicks glesare och glesare med åren.

Sen kom då vändpunkten när jag hade fått nog och kapitulerade och erkände mig maktlös inför alkoholen. Jag hamnade på behandlingshem och var där i 15 månader. Under den tiden bodde min yngsta dotter hos min syster medan de 2 andra barnen bodde hos sin pappa. Dom var så pass stora så de kunde sköta sig själva till stor del men det kunde ju inte lilltjejen som då var 6 år.  Alltså fick hon bo hos min syster. Jag hade täta kontakter med henne men mellan mig och min syster fungerade det inte speciellt bra, jo vi kunde ju umgås och så men banden var inte så starka.

Hon visste ju inte om ifall allt detta skulle innebära en förändring eller om jag för alltid blivit skadad av alkoholen och skulle ha alla mina dåliga beteenden kvar. Sakta men säker medan jag hittade mig själv och gjorde de förändringar som behövdes började jag få min syster tillbaka. Men det tog många år i nykterheten att gottgöra henne och det tog lång tid för henne att lita på att förändringarna i mig var bestående. Men när vi kunde börja prata om det, när jag kunde erkänna mina fel och brister och när jag kunde visa att jag lämnat det som varit bakom mig började så sakta murarna att rasa mellan oss.

Idag är hon min allra bästa vän och vi stöttar varandra i vått och torrt. Hon tar del i mitt tillfrisknade och lever lite i de 12 stegen hon med. Jag delar allt med henne och hon tar del i allt som rör mitt tillfrisknade.  Hon är min mentor och till viss del min sponsor då jag kan dela allt med henne. Men det har tagit tid och det har varit mycket tårar och många djupa samtal. Det har nog varit svårast att gottgöra henne för jag har inte ens begripit hur mycket hon lidigt av mitt drickande och mina beteenden. Därför trodde jag i början av min nykterhet att det räckte med att jag skulle bli nykter för att få henne tillbaka, jag förstod inte hur hon lidit och därför förstod jag inte att det behövdes en djupare gottgörelse för att vi skulle finna varandra igen. Det räcker inte med att säga förlåt det behövs även handling och förändringar för att en gottgörelse ska fungera.

Jag måste huka mig lite så det inte syns hur liten hon är *S*

Mina barn försöker jag gottgöra varje dag i handling och tanke. Jag finns där för dem idag så som jag aldrig tidigare funnits. Att mina barn fått lida av mitt drickande har varit det allra svåraste och hos dem finns djupa ärr som nog aldrig läker helt. Men kan jag finnas för dem och leva ett friskt liv så kommer vi tillsammans att få det fint ända tills min åldershöst.

Har inga bra bilder där alla mina 3 barn är med :(