Hur kunde livet bli som det blev?

Funderat mycket på varför jag vart alkoholist, jag tror att det till stor del är ärftligt och vi har många alkoholister i min släkt, på både mammas och pappas sida. Men varför vart jag alkoholist och inte min lillesyster, vi har ju levt med samma föräldrar och borde ha samma gener och samma uppfostran. Men så var det inte, min syster upplevde inte min fars alkoholism under tonårstiden. Det skiljer 6 år mellan mig och min syster och under min tonårstid var min fars supande som värst. Men det är samtidigt ett bevis för mig att tonårstiden är den tid som i mångt och mycket formar oss. Hur vi har det omkring oss, hur vi blir bemötta och jag förstår hur viktigt det är att ha någon att lita på, någon som man kan prata med, någon som vägleder en och framför allt någon som ser en.

Inte alltid så lätt att välja rätt väg.

 

Men samtidigt när jag ser tillbaka så började mitt osäkra liv lite före de riktiga tonåren. Någonting hände när vår familj flyttade från en liten by i Dalarna till en förort i Västerås. Jag var 10 år ville absolut inte bo i en stor stad med en massa tuffa tonåringar. Min storesyster anpassade sig ganska omgående men själv kände jag mig inte alls hemma. Jag gillade inte den tuffa attityden som fanns och jag tappade nog där någonstans bort vem jag var. Jag fick några vänner men var inte speciellt omtyckt bland mina andra klasskamrater. Jag vart stökig och uppkäftig och spelade alltid tuff fast mitt inre var i kaos och jag var en rädd lite flicka. Min äldre syster fann sig tillrätta och fick en massa vänner och var omtyckt av alla. Hon strulade och söp men fick all uppmärksamhet.

Många funderingar finns det i detta huvud.

 

Jag började sniffa och röka hasch och tyckte då att jag hörde till och passade in bland de lite äldre som höll på. Mina vänner varken sniffade eller rökte hasch men de hängde på när jag ensam rökte min pipa som jag lånat av dem som var äldre, de visade mig gärna hur jag skulle göra för på det sättet kunde de få en ny kund som skulle handla av dem. När jag som 14-åring flyttade till Stockholm så tog jag med min nya tuffa attityd och försökte introducera haschet bland nya klasskamrater. Men det gick inte vägen för i Stockholm söp de istället och äntligen hittade jag hem, jag hittade det som gjorde mig till den jag ville vara och livet kunde äntligen börja.

Det tog tid att fatta.

 

Från den dagen var jag såld, jag var såld till Kung alkohol och det ljuva livet kunde börja. Men det ljuva livet vart inte lång, för snabbt så vart jag beroende och byggde upp ett missbruk som utvecklades till alkoholism som varade tills jag vart 42 år. Först då tog 28 års helvete slut och jag kunde sakta men säkert bygga upp en ny Anne, hitta den jag var och lära mig att tycka om mig själv. Vägen har både varit lång och krokig, men jag har aldrig velat ge upp sen den 25 juli 2002. Jag har kämpat på och för varje dag som gått har jag hitta en bit av mig själv och kommer för varje dag närmare den jag är och vill vara.

Idag trivs jag med mig själv.

 

Jag bara känner att har jag fixat detta, har den lilla rädda tjej som var tvungen att flytta med familjen till Västerås, till slut hitta hem på riktigt så kan alla andra klara det. Men jag har inte gjort det ensam och jag hade aldrig klarat det utan hjälp. Jag vågade tillslut be om hjälp, jag vågade gå in på AA-möte och det förändrade mitt liv. Det tog sin tid och jag var seg i starten, men vad gjorde det jag har ju idag blivit den jag vill vara och för det är jag evigt tacksam.
Förhoppningsvis har jag gjort klart alla mina STORA misstag

Kommentarer
Postat av: Eva-Lena

Ja, det har jag också undrat. Varför skonades jag? Ibland så har jag känt mig skyldig men också avundsjuk. Avundsjuk för att uppmärksamheten gick till er som strulade. Jag var ju skötsam och mig behövde man inte lägga så mycket tid på. Men JAG ville också bli sedd.



Ja, vi är olika men ändå så lika.



Ålskar dig mig kära syster. Du betyder så mycket för mig!!



Kram Eva-Lena

2010-05-16 @ 19:56:57
URL: http://lisselgard.blogg.se/
Postat av: Anne

Ja så är det ju. Vi är lika men ack så olika. Men vi har samma behov :)

Och vi ser olika saker från samma familj. Men så är det nog i det flesta familjer vill jag tro :(

Kramar om dig min kära syster.

Jag älskar dig

2010-05-16 @ 20:12:51
URL: http://anjojeli.blogg.se/
Postat av: CW

...och jag tycker inte alls att det är så konstigt att man kan hamna på fel väg. Jag kan känna hur du hade det inom dig då du inte hittade DIN plats bland alla andra.

Jag minns själv då vi flyttade till stan då jag gick i 8:an och det var jobbigt att tappa sin trygghet ochg hamna i en ny klass. Det är lätt att gå vilse och det kan hända vem som helst.

Det är så viktigt att man har ngn som lyssnar och som ger sig tid att förstå och kan känna av vad som försigår i ett barns inre. Jag har ju mina grannbarn som ofta är här hemma och jag tar mig alltid tid att vara nära när de behöver ngn att prata med. Nu känns det ännu viktigare efter att ha läst din blogg.

Kära Anne ... du är en väldigt fin kvinna och jag önskar av hela mitt hjärta att du ska finna ngn att dela ditt liv med för du är GULD. Tack för allt du delar med dig av... det borde finnas fler som DU.

Varma kramar

2010-05-17 @ 11:51:48
URL: http://dajmstrut.spaces.live.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0