Nu känns det lite som jävlaranama. Det var uppiggande att ta en debatt på AB och få ur mig samt ta del av andra. Sen var det ju många som tyckte att jag absolut inte hade någon rätt att kräva någonting och en person tog sig tid att läsa igenom min Aftonbladets blogg och lägga ut i debatten att jag var nykter alkoholist och FD storrökare och hade bara mig själv att skylla..Det fick igång mig, men på rätt sätt..Jag är vaken nu för att kämpa först med FSK sen med mig själv på allvar. Jag vet att jag kommer att få negativt beslut på måndag, men det innebär bara att det tar längre tid innan jag får mina pengar. För kämpa ska jag till sista blodsdroppen. Känner att gamla vanliga Anne börjar komma tillbaka efter nästan 2 mån i dvala.

Huvudet växer av all kamp

Visst det finns mycket kvar att jobba på men det första och viktigaste blir kampen mot FSK. Sen kommer mitt hem när jag får ihop ork tillräckligt för att göra det som måste göras. Sen kommer förändringarna och så smått komma igång och jobba. Men någon heltid kommer det inte att bli mer för mig, det är en sak som jag känner ganska säkert. Sen kanske jag ska se mig efter något annat arbete, lite mindre stress och mindre kvällar, alltså vanliga arbetstider. Kanske helt sadla om och börja på ny kula någonstans? Det enda jag vet i dagsläget att jag inte kan gå tillbaka till samma, samma stress, samma arbetstider.

Längtar efter mina pojkar :)

Bara jag nu får tiden till att göra de förändringar som måste till, får hjälp och stöd i de beslut jag bör ta. En flytt för mig tror jag skulle vara det allra bästa, komma bort från den stressiga storstan. Men det är ju inte möjligt så länge Linda går i Gymnasiet och det gör hon ju till våren 2013. Men jag känner mig just nu i alla fall ganska lugn. Vet att det kommer dagar och stunder då jag kommer att vara beredd att ge upp och allt blir lika nattsvart som häromdagen. Men jag ska rida ut det också och komma ut ännu starkare, jag ska bygga upp mig och lära mig leva det liv jag vill och behöver leva för att må bra i alla mina angelägenheter.

Funderar över livet och dess skiftningar

Lite ledsen är jag idag eller egentligen jätte ledsen för jag har tappat bort mitt guldhalsband som jag fick av mamma och pappa när jag fyllde 40 år. Den betydde en hel del för mig och nu kanske den är borta. Har jag tur så kommer den fram här hemma någonstans och har jag otur så ser jag den aldrig mer och det får mig att gråta. Men nu ska jag i alla fall klä på mig och ge mig ut på en promenad i solen, kanske får jag då lite kraft att göra lite här hemma..Längtar och saknar Kenneth så mycket, inte lätt att vara särbo..