Blir inte alltid som man tänkt
Livet blir inte alltid som man tänkt att det ska bli. Sitter här ensam och försöker sortera mina tankar och det är inte lätt. Huvudet känns som ett getingbo och det är svårt att få still på tankarna. Nu har min älskade syster åkt hem och Kenneth är på möte. Tänkte att det skulle bli skönt att få lite egen tid och bara vara i mina känslor. Det har varit några oerhört tuffa dagar och det går inte att förbereda sig för en förälders bortgång hur mycket man än försöker eller det går ju inte att förbereda sig för någons bortgång.
Men jag vet att pappa var gammal, hade sina krämpor och levde till viss del på övertid. Men jag hade räknat att ha honom nära mig i några år nu när vi tog honom till Oxelösund. Sist jag träffade pappa (en vecka innan han gick bort) så pratade vi om att han kanske skulle flytta till ett äldreboende för att slippa vara så ensam, pappa har alltid haft stort behov av umgänge med andra människor och hade det besvärligt i sin ensamhet med sina katter. Jag kunde ju inte vara hos honom jämt och det var ju inte heller hans önskan.
Vi längtade båda till sommaren och vacker väder så att vi kunde göra små utflykter i områden runt Oxelösund som är en fantastisk sommar stad. Vi har åkt runt lite i bilen och bland annat varit borta vid Femöres för att kolla runt lite. Men vädret var ju då inget vidare så att vi gick ej ur bilen, men det gick att uppleva hur det såg ut i alla fall. Nu blir det inget av med detta och det är med sorg i hjärtat jag sitter här och tänker på pappa.
Idag var Eva-Lena och jag hos begravningsbyrån och fick en massa information och valde ut både kista, kistdekoration och urna. Jag har inte varit på en begravning sen min storasyster begravdes och det är nu 39 år sen och att planera pappa begravning är oerhört tungt men samtidigt känner jag glädje att försöka planera så att det blir bra för både pappa och mamma och alla som kommer, så att begravningen blir en fin minnesstund över hans liv.För det är väl det en begravning handlar om att vi samlas och minns, att vi får ta ett värdigt avslut och lämna över pappa till sina andra barn, min storasyster Kristina och lillebror Jukka-Pekka, de är deras tur att rå om pappa nu.
Imorgon ska jag ha samtal med prästen som ska begrava pappa. Få berätta lite om hans liv och planera tillsamman med mamma hur allt ska vara och hur det förhoppningsvis ska bli. Tårarna kommer hela tiden och tränger på för visst finns det mycket att gråta över, det som var, det som blev och det som skulle varit. 82 år är ändå ett långt liv och jag vet inte ens om jag själv kommer att leva så länge. Men jag får förlita mig på att pappa nu har det bra, att han får frid, att han bärs fram av Gud och kommer till ro.
Kommentarer
Trackback