Tack Fredrik för att du är med och ser till att alla svaga människor i samhället försvinner. Jag har varit sjukskriven för stress relaterad depression sen första dagen på det här nya året. Men har nu fått besked att jag inte är berättigad sjukpenning. Jag äter antidepressivmedicin för att få kraft att komma tillbaka till mitt arbete. Men får inte en chans att rehabilitera mig för min kraft går åt till att kämpa MOT försäkringskassan. Hur jag ska överleva och hur jag ska försörja mig och betala min hyra, mata min dotter har jag ingen aning om??

Det är så förnedrande att inte bli trodd, att inte tas på allvar. Jag är 50 år har arbetat hela mitt liv och betalat skatt..Nu när jag kämpat och jobbat för mycket så jag gått in i den berömda väggen finns inga livlinor för mig..Kan du ens föreställa dig hur det är att vara psykiskt sjuk och inte bli trodd, inte få en chans att kurera sig och komma tillbaka till arbete??

Du säger...."Sverige ska vara ett land där varje människa ges möjlighet att forma sitt eget liv och sin egen vardag. Där arbete lönar sig och företag uppmuntras så att jobben blir fler. Där välfärden fungerar och finns till stöd då vi behöver den. Det ger ett tryggare, friare och mänskligare samhälle."....Denna möjlighet gäller tydligen inte alla i detta land...Vem väljer ut dem som ska få ha det bra, vem väljer ut vilka sorters människor som ska få plats i detta land?? Du har i alla fall visat att jag inte har plats i det land som du leder..Tack för mig

Mvh
Anne Honkala

Har faktiskt skickat detta till Reinfeldt

Jaha nu får jag känna på hur det är att vara sjuk och bli ifrågasatt?? FK godkänner INTE mitt läkarintyg och vill därför inte bevilja mig sjukpenning?? Var både hos kuratorn och läkaren idag och båda 2 bara skakade på huvudet. Jag gjorde ett par tester hos kuratorn för att se hur sjuk jag är och de ska skickas med läkarintyget, men hon är ju bara kurator och dem lyssnar ju inte FK på, de lyssnar ju inte ens på vad läkaren har att säga??

 

Min läkare ringde upp min handläggare på FK men vart inte klokare av det vad som ska stå på läkarintyget. Känner mig ganska frustrerad men samtidigt likgiltig..Kanske ska jag bara skita i allt och ta kontakt med soc och be dem försörja mig?? Har tappat min gnista och känner mig ganska så likgiltig på hur det blir.. Varför ska jag kämpa för egentligen, försörjd måste jag ju ändå bli av soc eftersom jag har hemmavarande barn? Är bara så himla trött på att det inte ens går att vara sjuk och landa i sjukdomen och försöka kurera mig och göra det jag bör göra för att må bra. Min energi går åt att kämpa mot FK och vem sjutton har blivit frisk av det??

 

Har redan varit sjukskriven i 1 och en ½ månad och inte sjutton mår jag bättre eller jag mår bättre på det sättet att jag har slutat gråta. Har i 1 vecka käkat antidepressivmedicin och känner att de börjat verka..Gråter inte längre och har inte gjort på ett par dagar, jag vill gråta men jag kan inte??  Känner mig bara deppig, trött och känner att jag inte har speciellt mycket lust, känner mig bara uppgiven och likgiltig i största allmänhet?? Om det är så jag ska må så vette sjutton om jag inte skiter i pillerna, jag vill leva med känslor och det gör jag absolut inte nu. Känns som om jag bara vill sova dygnet runt så dagarna bara försvinner.

 

Men jag ska ta mig i kragen i morgon och åka till FK och lämna in nya läkarintyget. Sen ska jag försöka göra lite grann här hemma, samt försöka ta mig ut på en promenad. Blir ingen vattengymnastik på ett par dagar för det har kommit lingon i vägen på gamla kärringen. Sen  kommer nog Kenneth mot slutet av veckan och då blir allt så bra..Nu ska jag ligga en stund i soffan och tycka synd om mig innan det är dags att äntligen få krypa ner i sängen och sova…

 

Nu måste jag vila igen men jag vet ju inte hur man gör så jag sätter mig här. Jag kan ju inte sitta rakt upp och ner och bara stirra. Men jag känner att sitta måste jag..Nu har jag gjort klart linnegarderoben och även slängt ihop en Lasagne. Bra jobbat på en åtta timmars dag. Hmm om man hade sällskap ändå, har satt på en CD med en massa fina kärlekssånger, den får väl duga *S*

 

Vet ni…..detta skrev jag och så kom Linda plötsligt hem..Började babbla med mig och nu har jag ingen aning om vad ni ska veta??? Det är nästan det tuffaste att må så här för ibland kommer jag inte ihåg vad som hände eller vad jag sa för 10 minuter sen..eller jag påbörjar något sen så blir det inte färdig om jag av någon anledning blivit avbruten. Vilken veckodag jag gjorde vad har jag ingen aning om..Satt hos Kuratorn i torsdag och skulle berätta om min vecka och jag blandade ihop dagarna och hade jätte svårt att berätta om veckan. Skulle jag inte bli påmind så skulle jag inte ha en aning om att det är torsdag i morgon och jag ska resa till Helena??

Grönt och Rött, skit snyggt :))

 

Strax måste jag iväg till affären och jag som ser ut som sju svåra år..Sitter här med färggranna myskläder  och måste väl byta om, ser ut som en fågelskrämma. I kväll blir det till att steka pannkakor till Linda så hon har ”lite” färdigmat här hemma. Jag tvättade en maskin med tvätt..Lite underkläder och 2 par strumpor. När jag hänger upp tvätten så fattas det en (1) STRUMPA...Jag svär jag la i 4 strumpor (2par) i maskinen..Nu är det bevisat min maskin äter strumpor....................*S*

 

 

Började med antidepressiva igår och har alltså tagit 2 tabletter och nu har jag alla biverkningar som bara finns (kan man få det så fort??). Jag mår illa, jag känner mig så konstig i både kroppen och knoppen och världens ångest sliter i mig?? Jag kom inte iväg på vattengympan för jag fick inte på mig några kläder och bara tanken på att gå dit och byta om till baddräckt fick mig nästan att bryta ihop. Jag är tveksam till att fortsätta med dessa piller, lika tveksam som jag var att överhuvudtaget börja. Men de har ju uppenbarligen hjälpt andra, då borde de hjälpa mig.

 

Nu blir jag hemma idag, bara en kort promenad till affären för att få lite luft. Har påbörjat tömningen av min linnegarderob och fråga nu här och nu…Är det någon som är i behov av gamla påslakan?? Jösses var kommer alla påslakan ifrån?? Hur stor familj har jag haft?? Det finns påslakan för alla smaker..Bratch, Pippi, Kinatecken, Siden, blommigt, DIF, Blått, Beige; Grönt, Svart säg vad du vill ha så skickar jag *S*

 

I morgon ska jag iväg till Nyköping och tillbringa dagen med min väninna och sponsor. Ska bli så skönt att komma hemifrån så jag slipper allt som behövs göras. På fredag åker jag nog till Norrköping för att tillbringa några dagar med Marie (Kenneths syster). Blir nog ett biobesök och sen bara vara och sitta och skvallra. Jösses vad jag bloggar nu då? Men jag känner att jag måste avbryta plockandet här hemma annars blir det för mycket. Så svårt att bara göra lite grann, men det fungerar ju inte att jag kör i 100% .

 

Nu ska jag i alla fall försöka att få i mig lite lunch, det kurrar faktiskt i magen fast jag mår illa? Måste passa på att äta när hungerkänslorna kommer……….

Snacka om att jag känner mig ensam..alla verkar ha ett liv utom jag..Har suttit hemma och tyckt synd om mig själv idag trots att jag haft Linda hemma. Det här att inte orka, inte ha kraften att ta mig ut bland folk tär enormt på mig. Jag är ju social även fast jag inte är en pratkvarn ute bland folk. Idag när jag gick och handlade träffade jag på en gammal granne och vet ni när hon fråga hur det var så svarade –Ja det är bara bra, jag håller mig flytande..Sen pratade vi en stund till och allt kändes så normal, det kändes som om jag var normal och inte alls sjuk. Det var en så befriande känsla att kunna vara utan att vara i sjukdomen, utan att få en massa goda råd eller få höra att jag ska ta det lugnt och ta hand om mig.

 

Jag vet ju att alla som vet att jag är ”sjuk” ger råd av vänlighet och omtanke om mig. Men det kan bli för mycket också, jag blir hela tiden påmind om att jag är sjuk. Många beter sig inte som vanligt tillsammans med mig, det ska pratas sjukdom, ges goda råd och hela tiden frågor om jag tar hand om mig.. Men så gör man ju inte med en som har cancer även om man tycker synd om den personen. Vissa stunder så vill jag bara skrika..snälla var som vanligt mot mig jag är inte gjord av glas och jag kan i viss mån ta vara på mig och vet vad jag mår bra av även om jag är sjuk. Varför ska det vara så svårt att vara som vanligt mot mig för att jag har diagnosen utbrändhetsdepression.

Det här är jag..Skrattande och gla

 

Jag kan skratta och vara glad fast jag är sjuk, det är mitt naturliga tillstånd och jag mår bra av att få göra det. Nu skäms jag nästan när jag skrattar och är glad..Jag är ju sjuk?? Hmm hela bloggen lyser av självömkan och bry er inte om vad jag skriver, jag skriver i sjukdomen. *S*

 

Sitter här i min soffa och funderar över hur det kunde bli så här?? Uttråkad, gråter och tycker att det bara känns så jobbigt. Försöker att göra lite grann, men strax blir det för mycket även om jag bara gör lite. Svårt att finna det där med att bara vara och klara inte ens av att meditera och gå in i mig själv en stund. Det kryper i kroppen av olust, av känslan att inte vara bra och jag vantrivs med att vara ensam, samtidigt som jag inte orkar umgås med någon. Vet inte hur jag ska få tiden att gå och har ingen aning vad jag ska göra för att vända det här.

Allt är mig så främmande, det där att inte orka med, att inte ha kraft ens till det minsta lilla utan att nästa bryta ihop. Vissa saker är bättre sen lördag och för det är jag tacksam. Men att sitta fast i soffan med mina egna tankar känns inte bra, jag vet ju inte vad jag ska göra?? Har dragit ut alla kläder ur min garderob och nu är sängen full med det som jag ska ha kvar och resten har jag slängt ner på golvet. Nu kan jag inte vara i mitt sovrummet för nu är det klädeskaos där inne. Men jag har inte kraft att göra mer??


Har i alla fall fått en tid hos läkaren idag och jag hoppas att det kommer något bra ur detta. Men fan det är tufft även ekonomiskt nu. Jag har ju bara sjuklön och tycker att jag redan lagt ut en förmögenhet på läkar/kurator besök. Nu ska jag kanske ha råd att lösa ut medicin också, hur nu det ska gå till?? Ja ekonomin är verkligen ett kapitel för sig. Fick ju papperna från FK så sent och det är minst 30 dagars handläggningstid vilket innebär att det inte kommer pengar förens tidigast i mitten av Mars. Jag har fått lov att ringa alla mina fordringsägare samt hyresvärd och be om anstånd. Detta löste sig i alla fall, men det är inte sådant jag vill lägga min lilla energi på. Vill ha tankarna på annat, men det är svårt när ekonomin tär på mig.

 

Har svårt att vara ensam, men orkar inte ringa någon. Ska i alla fall under dagen ringa en vän som gått igenom just det jag går igenom nu och kanske kan jag få tips och hjälp att komma vidare utav henne. I natt har jag inte sovit många timmar och det känns i kroppen och knoppen. Skulle behöva lägga mig och vila men det har jag inte sinnesro till. Därför satte jag mig här och skriver istället för det är skönt att få ur mig det som känns jobbigt. Jösses vad skulle jag göra utan mitt skrivande?? Nu ska jag i alla fall försöka att vila lite grann för att orka ta mig till läkaren på eftermiddagen…………………..ZZZZZZZZZZZzzzzzzzzzzzzzzz

 

 

 

 

 

Hur sjuk är jag egentligen. Hur kan jag tro att jag ska få andra att förstå hur jag mår, när jag själv inte förstår?? Igår hade jag en underbar dag och mådde bara så gott och den här dagen hann knappt börja innan jag mådde skit?? Det verkar bara finnas dalar och toppar och jag är nu livrädd att jag förstört någonting underbart. Jag ska nu ta en breik från hela livet och bara ägna mig åt mig själv. Kanske kan jag rädda det jag håller på att förstöra. Klarar jag inte att rädda det så vet jag inte om jag klarar något och vet då helt ärligt inte om det är någon idé.

 

Ska i alla fall få tag på en läkare på måndag för jag tror att jag är i behov av att medicinera mig även om jag egentligen är emot det. Men jag känner att jag inte klarar av detta om jag inte kommer i balans, slippa dessa dalar och toppar och börja komma igång med det jag behöver göra…Tillfriskna…Just här och nu har jag stor lust att bara skita i allt. Men jag har för mycket att kämpa för, för mycket att leva för, för att ens tänka tanken att det inte skulle vara värt detta. Men det gör så ont i mig och jag vete fan hur jag ska kunna sluta gråta. Allt jag tar i förstörs just nu och jag vill absolut inte vara här och nu..

Känns inte så där jätte bekvämt med sjukskrivningen. Vet inte riktigt hur jag ska hitta tillbaka eller tillbaka ska jag ju inte. Jag måste hitta en lite annorlunda Anne, en lite lugnare tjej. Men var finns hon. Har så himla svårt att göra något lugnt och långsamt. Allt ska gå så himla fort. Jag som så länge haft svårt med människor som gör allt lugnt och bara en sak i taget. Nu ska jag lära mig att bli en sådan..Jösses enligt Lillemor så kissar jag till och med fort. Nu har jag snart varit sjukskriven 1 månad och idag vart det förlängt till den 28 Mars. En månad och jag har inte fått något gjort här hemma. Känns som ett helt företag att bara laga middag, diska och tvätta lite.

 

När jag gör något så kommer huvudvärken som ett brev på posten. Jag känner stress och får ont i kroppen. Detta är ett jobbigt tillstånd och jag kan absolut inte organisera mig ett dugg. Vet inte vad jag ska göra, var jag ska börja. Vill få allt gjort på en gång och får därför inget gjort?? Det blir en ond cirkel och då vill jag bara ligga i sängen och gråta. Minne existerar inte hos mig, jag kommer inte ihåg vad jag ska göra..Har hela dagen tänkt att skicka ett sms till min Chef så att hon ringer mig (svårt för mig att få tag på henne då hon sitter med undersökningar hela tiden). Jag har ännu inte fått iväg ett sms (ska göra det när jag skrivit klart om jag kommer ihåg).

 

Men helt på sant detta med minnet skrämmer mig och något som var jobbigt idag var när jag var hos läkaren och skulle visa hur sjuk jag är och det första jag säger när hon frågar hur det är...jo det är bra?????

Sen skämta jag om något och hon skratta åt mig och sa att jag verkar glad. Jag ville ju bara gråta men satte direkt jag kom in till henne på mask?? Men jag skärpte mig sen och förklarade hur jag mår och gav fan i att skämta och skratta mer. Men egentligen är det ju den rätta jag, den glada tjejen som vill att alla ska må gott och som tycker om att le. Ska bara hitta tillbaka henne i en lite lugnare skepnad.

 

Jag sitter här och har lånat Lindas laptop på nåder..Hon lånar ju inte gärna ut den *S*

Jag glömde ju min väska hos Kenneth. Med Laptop, laddaren till mobilen, en trådlös telefon samt lite kläder..Nu ska jag vara hela helgen utan detta..Hoppas att Kenneth kan komma till söndag så jag får min kära laptop *S*

Men att glömma hela väskan var otroligt slarvigt. Men det händer nästan någonting varje gång jag är i väg..Jag måste bli lite mer organiserad och jag måste absolut stressa ner för då kommer allt att bli så mycket bättre.

 

Nu ska jag faktiskt ägna mig åt Let´s Dance för Frank Andersson är med och honom vill jag se.

Dagen idag bara min..Åhh vilken dag sen, jag ska vila och ta det lugnt. Komma i balans och svalka den överhettade hjärnan..Vad händer då, jo allt blir bara pannkaka och jag är mer upp stressad än vanligt. Har gjort alla fel som bara går att göra idag..Dagen började bra med att jag sov länge och vaknade inte förens vid 08 tiden..Fikade, ringde Kenneth (precis som varje morgon) åt frukost och vid 11 tiden tog jag en promenad till badhuset. Beställde mitt bad/träningskort och fick lite av en chock. När han skrivit in allt i datorn så tar han fram en webkamera och säger att han ska ta en kort på mig. Men herre jösses igår gick jag dit alldeles nyfixad i håret och till och med lite färg på läpparna (men då fanns ingen där som kunde skriva in en rekvisition i systemet), idag kom jag direkt från sängen och såg ut därefter, bara att le och se glad ut.

Denna hjärna kommer nog aldrig bli normal :(

 

Sen promenerade jag hem och ringde Kenneth, berättade att jag varit så duktig att jag till och med beställt tid för vattengymnastik till i morgon. Sen skulle han ha mitt kontonummer för att sätta in pengar till mig..De var då allt började..Jag gav honom numret och han satte sig vid datorn för att sätt in pengarna. Samtidigt försöker jag logga in på min bank för att lotsa honom hur han skulle bära sig åt. Men min överansträngda hjärna klarade inte av det utan jag gjorde fel 3 ggr vilket innebar att min dosa låste sig och jag kunde inte logga in. Men okey vi försökte ändå men han får hela tiden felmeddelande att kontonumret är fel?? Jag ringer banken för att höra hur kontonumret ska skrivas in och får hjälp den vägen. Men det fungera inte alls. Då tänkte jag att något fel gör han ju Kenneth.

Ja men nu fungerar den :))

 

Jag säger att jag åker till banken för att låsa upp min dosa så hjälps vi åt när jag kommer hem igen. Sagt och gjort, redan stressade jag sätter mig i bilen och ska åka iväg. Ser att jag fått missat samtal från Maggan och sätter mig i bilen och ringer upp henne. Vi pratar ca 20 minuter (under tiden sitter Kenneth hemma och väntar). Så iväg till banken, kommer till Skärholmen ser att jag fått ett sms från Jenny att jag ska ringa. Ringer upp henne och får höra att kanske ska hon på kurs för ett nytt jobb den 26 och kan då inte åka till Kenneth. Vi fortsätter att prata medan jag går in på banken och tar kölapp både till kassan och för kontoärenden (vet ju inte vilken jag ska ta). Det gick ganska fort där inne ändå så efter 10 minuter så kom mitt nr till kassan upp. Men hon i kassan sa att jag för mitt ärende skulle ta den andra nummerlappen (vilken tur att jag gjorde det från början).

Ska skaffa en egen sån här så jag alltid har pengar :))

 

Under denna tid hann jag avsluta samtalet med Jenny och få ett nytt samtal från Kenneth. Men jag sa, har inte tid att prata utan la på och gjorde klart mitt ärende på banken. Sen ringde jag Kenneth när jag var klar och han hade ringt bankens Internetsupport (jag fick numret tidigare och då sa de att det inte skulle kosta så mycket att ringa 0770 nr från mobil). Men medan Kenneth väntade på att komma fram så tog hans pengar i mobilen slut och han var tvungen att tanka den, samtalet hade gått på ca 100: - när han var klar. Där sa de att mitt kontonummer inte fanns, att det inte stämde?? Men jag sa till Kenneth att det är klart att det stämmer, jag har haft samma kontonummer i 30 år och JAG KAN DEN UTANTILL.

Tänk om jag kommit in på min bank från början..

 

Hem och loggar in på min bank nu och kollar upp mitt kontonummer och visst jag ser att det stämmer, ända tills jag anstränger hjärnan och ser att jag gett Kenneth clearingsnumret till Swedbank i Dalarna istället för till mitt Stockholmskontor. Jaja jag meddelar Kenneth att jag hade fel, jag erkände min miss och började gråta..Kenneth fixar in pengarna på mitt konto och nu bestämde jag mig för att nu ska jag ta min överhettade hjärna och lägga mig i sängen. Stängde av mobilen och datorn..Kryper ner under täcket. Låg där 1 timme och verkligen försökte vila, men huvudet kändes tungt och det blixtra framför ögonen när jag blundade. Jag gav upp och satte mig här och skriva istället. Ska nu ta en kopp kaffe och 2 treo och se om det känns bättre om en stund.

Fattar fan i mig inte hur Kenneth står ut med mig. Kan kärlek verkligen vara så här stark *S*

 

Jag är alldeles överväldigad av all kärlek som jag blivit överöst med. Alla vänner som hör av sig på det ena eller andra sättet. Känns nästan svårt att ta emot all denna kärlek. Vad har jag gjort för att förtjäna detta. Mycket känns otroligt tufft nu och som det känns så kommer det att ta ett tag innan jag kommer tillbaka fullt ut, om jag någonsin gör det..För förändringar behöver jag göra och jag kan absolut inte gå tillbaka till mitt gamla jag. Jag försöker att få dagarna att gå och de rusar iväg utan att jag gör speciellt mycket. Men när jag gör något så är jag helt slut efter minsta lilla.

En fin resa med Kenneth till spa eller liknande vore underbart :)

 

Jag fattar egentligen inte det för ända fram till nyår så jobbade jag ju till 100 % och nu plötsligt så orkar jag inte mer än ca 10 % ???  Vad har jag kört på för reserv?? Hur kunde det vända så snabbt från 100 till lika med 0. Men jag märker att jag har oerhört svårt att ta det lugnt, att göra något långsamt..Börjar märka att jag till och med snackar snabbt?? Bara att laga till middagen tar enormt på resurserna. Sen har jag ångest nästan hela tiden om jag bara sitter för mig själv med mina tankar., Fattar inte var den kommer ifrån för jag har inget att ha ångest över. Gråten ligger hela tiden nära och det behövs inte mycket för att det ska brista. Jag känner liksom inte igen mig själv. Visst jag har alltid haft lätt för att gråta, men jag har ju kunnat hålla igen om det behövts, men nu går det inte gråten bara kommer.

Så här är skönt att tillbringa en dag :)

 

Det enda som jag riktigt känner att jag blir lugn av det är när jag pratar med Kenneth. Han får mig att se saker och ting för vad de är och inte förstora upp eller att jag går igång på något. Det känns underligt vi har varit tillsammans ca 2 ½ månad och det känns som om vi känt varandra hela livet. Vad det än gäller så kan jag prata med honom och han finns där med sin lugna röst (tänkte skriva sexig, men det kan jag ju inte skriva i bloggen). Att allt har en mening, alltså allt som händer i ens liv är jag nu mer än någonsin övertygad om. Det var en mening att Kenneth skulle komma in i mitt liv just nu. Att han kunde se mig för den jag var och se igenom mig att det inte stod rätt till. Här har nog min bön och meditation hjälpt till att skicka honom i min väg.

Ljuvligt magiskt ljus..

 

Har nu fått en tid hos kuratorn på Vårdcentralen och ska dit den 18:de. Vart lite fundersam när jag såg hennes namn för hon heter samma som min ena chefs syster och hon är utbilda teraupet/kurator (hur det nu stavas). Hmm kan det vara hon och hur skulle det i så fall kännas. Men det ska bli skönt att få prata med någon utomstående om allt som rör sig i mig nu. Undrar bara om det går att få ordning på denna kvinna. Jag vill ju leva ett bra liv, jag vill må bra på alla sätt. Jag har ju haft det bra och jag har trivts med mitt liv, men jag förstår nu att jag levt lite för mycket för andra och missat att även jag är viktig. Jag vill ju göra annat än att bara jobba, ta hand om barn och hem. Jag vill börja måla igen, jag vill börja träna och få igång kroppen. Jag vill vakna på morgon utan att den värker och lägga mig på kvällen och slippa ha värk. Just nu känns det förjävligt i kroppen och snart blir det ett varmt bad för att mjuka upp lite grann.

Vår nyårssupé

 

Jag skulle inte ens ha något emot att börja studera. Gå några kurser, förkovra mig i något nytt. Jag vill börja måla igen, men har glömt så mycket så det skulle vara kul att få gå en kurs. Nu ska jag avsluta denna blogg med att drömma mig bort till ett nytt liv där jag gör precis vad jag vill *S*

Imorgon bär det i väg till läkaren på förmiddagen och det är nu viktigt att jag får min sjukskrivning så jag har chansen att komma igen och bli den jag vill vara..alltså frisk i alla mina angelägenheter. Fan vad tufft det känns, men jag vet att detta är nödvändigt om jag ska behålla livet, kärleken och mina barn.. Jag har skrivit ett brev till läkaren som hon ska få när jag kommer och där har jag förklarat hur jag mår och hur mitt liv sett ut de senaste 3 åren och vad jag har runtomkring mig idag.

Kom hem och fann allt detta i brevlådan..Tack Lillemor

 

Jag har någonstans under dessa 3 år tappat bort mig själv, jag har tappat bort det som är viktigt och stuckit huvudet i sanden och trott att jag mår bra om jag finns till lags för alla andra. Men egentligen har jag inte trivts med mig själv och mitt hem, mitt liv och det jag har runtomkring mig. Även om jag har ett nytt bättre jobba, jag har min kärlek till Kenneth och hans kärlek tillbaka..Men inget av detta kan jag behålla om jag inte ser till att jag själv mår bra..Mitt mående har redan nära förstört mitt förhållande.

Jag har inte ansvar bara för mina barn idag, jag har ansvar för att jag ska må bra och då mår alla bra.

Har glömt allt jag lärt mig under mina nyktra år och har totalt tappat bort att jag är den viktigaste personen i mitt nyktra liv om det ska vara ett bra liv. Men förhoppningsvis kan jag nu göra de förändringar jag behöver för att få må gott i mitt liv. Det har ju inte räckt med bön och meditation för jag har inte kunnat meditera eller be bort det kaos som varit omkring mig. Jag måste handfast ta tag i det och det är endast jag som kan göra det, men med lite hjälp och stöttning och massor av kärlek. Men det första jag måste få tillbaka är min vikt och min ork..För jag har ju tappat ca 5 kilo i vikt och min ork är lika med noll. Det har gått snabbt neråt när det började luta och jag hoppas att jag stannat till i rätt stund för att kunna vända skeppet i hamn igen.

Nu gäller denna fullt ut i alla mina angelägenheter.

Jag vill ha ett bra liv, jag vill ha ett liv där jag trivs med mig själv, mitt hem och det som är runtomkring mig. Jag måste på nytt lära mig att älska den jag är och den jag vill vara. Måste säga att jag just för tillfället inte tycker om mig själv, tycker inte om den jag för tillfället visar upp och jag har varit nära att förstöra något fint för att jag inte ser eller förstår hur jag egentligen mår. Det som ligger närmast nu är att fixa läkarintyg och lite hjälp därifrån, sen är det ett samtal med Linda för att få till de förändringar som behövs här hemma. Men tar jag nu detta på allvar, tar mitt eget mående på allvar och sätter den främst så är jag säker på att jag kommer att fixa det här och få det liv jag vill ha och är värd. Det får ta tid för tid känns det som om jag har, får jag igång mig, min kropp så kommer jag att orka fixa resten också..tro hopp och kärlek och en massa eget arbete ska fixa denna kvinna..

Kärlek

 

 

Jag kommer att få svårigheter med detta att ta mig tid att tillfriskna. När jag vilat upp mig och kroppen känns bättre så kommer jag ha så svårt att bara landa i det och INTE gå tillbaka till jobbet.  Hur lär man sig att ta det lugnt, att koppla av allt. Jag känner ju redan nu att jag inte orkar vara sjuk, jag orkar inte må så här..Jag vill vara pigg och glad och sprida glädje omkring mig..Jag vill skoja, tramsa och flamsa..Hur kan jag göra det om jag är sjukskriven..Då ska jag ju gräva ner sig och visa omgivningen vad dåligt jag mår. Kan jag må dåligt, vara sjuk och ändå känna glädje och livslust..Hur finner jag balansen med att vara sjukskriven och leva??

Det här är jag leende..

 

Jag vill skratta och vara glad, det är för mig ett normalt tillstånd..När jag skrattar i dag känner jag mig falsk..Är jag verkligen sjuk..Jag kan väl inte skratta, vara lycklig och glad om jag är sjuk.. Men sen känner jag efter hur jag mår i kroppen..Skulle jag orka gå upp min vanliga tid i morgon och ta mig till jobbet?? Svaret vet jag, det skulle jag inte orka, men jag orkar inte bara vara här hemma heller och känna efter hur sjuk jag är?? Jag saknar redan nu den sociala biten, jag saknar mina vänner och även mina kunder på jobbet.. Jag känner mig redan utanför och hatar verkligen att vara sjuk och inte vara med i gemenskapen så som vanliga människor. Herre jösses jag har bara varit hemma 3 dagar?? Var ska jag finna balansen??

Här gäller det att finna den där balansen??

 

Hade jag inget jobb, vore jag arbetslös, sjukpensionär eller vanlig pensionär så skulle jag kunna fylla mina dagar med massor och må gott i det. Nu känner jag bara att jag får inte, jag ska inte, jag bör inte göra någonting och det kommer att göra mig galen..Jag vill umgås, jag vill skratta och vara glad..jag vill leva…………………………….Jag känner att jag inte kommer att orka vara sjuk….

Här är mitt liv...

 

Ligger här hemma i sängen och har gjort sen söndagskväll. Känner mig ganska så tom och funderar på om jag kommer att kunna genomföra det här utan att bryta ihop för att jag inte jobbar..Kanske är jag utvilad om några dagar och borde då kunna komma tillbaka till jobbet..Men samtidigt vet jag att det då snart är dags för mig igen att bryta ihop och att kroppen inte kommer att vara helad. Alla år som jag kämpat utan att egentligen vetat om att jag kämpat..Alla dessa år har satt sig i min kropp och jag ska nu vila upp den och lära mig leva på ett annat sätt??

 

Hur ska jag fixa detta, hur ska jag kunna gå in och hjälpa andra i deras mående och samtidigt komma ihåg mig själv?? Jag vet att jag inte kommer att kunna låta bli att finnas som ett stöd för andra (det är ju meningen med livet att vi hjälper varandra), men jag måste lära mig att göra det utan bekostnad av mitt eget mående. Säkert kommer ni ihåg hur jag hade det på mitt förra jobb, hur jag slet för att få det att fungera och hur jag mer och mer tog på mig sånt som inte var mitt..Hur förtvivlad och slut jag var..Sen allt som hände under det året..Olle och jag bröt upp när jag mådde som sämst i mitt jobb, när jag som bäst kanske hade behövt någon vid min sida..Nytt jobb i januari och nu skulle allt bli så bra..Vi var tillräckligt med personal som täckte alla dagar, alla timmar..Jag fick bättre arbetstider till en viss del..

 

Sen kom semestern på våren och jag åkte till mina föräldrar..Där slutade det i katastrof  och mamma tog ett beslut att lämna pappa. Så långt okey..Men vad jag inte räknat med var att jag skulle få det känslomässigt mycket jobbigare..Jag fanns för min pappa hela våren och sommaren, han var ömsom hos mig eller jag hos honom..Han mådde skit (för mig spelar det ingen roll att han själv var skuld till det), han är min pappa och jag fanns för honom i den mån jag förmådde. Ingen människa ska behöva bli lämnad ensam på ålderns höst eller egentligen aldrig..

 

Sommaren var väl ganska okey ur jobb synpunkt i alla fall, men känslomässigt var det kaos och jag hade ingen jag kunde prata med om det. Tror mig ha varit ganska slut där när nästa semesterperiod kom..Åkte till Göteborg ensam och träffade Lisa samt Lillemor och träffade även Pernilla. Ekonomiskt gnagde det i plånboken men jag var glad att jag åkte för jag hade en härlig tid och fick vara mycket med mig själv i ensamhet..Känner stolthet över mig själv att jag fixade det, till och med fixade att köra bil mitt i Göteborg..

 

Sen kom hösten och det var på många sätt en kämpig höst..Med sjuka kolleger och en kollega som hade/har det tufft med cheferna, med sina resor och jag har varit rädd för att hon ska gå in i den berömda väggen. Jag har försökt att finnas för henne, lyssnat på henne, peppat henne och även försökt medla mellan henne och chefen. Men det har varit mycket på jobbet bara med jobb hela hösten och jag har haft en oro hur jag ska orka. Sen har det varit en hel del med pappa under hösten men flytt och allt vad det innebär för en som är 77 år och alldeles ensam.

 

Men det som varit värst under alla dessa år som gnagt sönder mig och som fått mig att gråta många kvällar har varit oron för min son och det liv han lever..Jag har ju varit maktlös och vissa veckor har jag inte vetat om han lever eller är död..Nu ska han förhoppningsvis snart få hjälp och jag hoppas och ber med hela mitt hjärta att det ska fungera, att han kan få ordning på sitt liv. För hur ska jag annars orka..

 

Ljusglimten i mitt liv kom den 30/10 då jag åkte till Nyköping för att träffa Kenneth ensam för första gången. Sen dess är det nästan som i en saga och jag har så fort tillfället getts åkt till honom..Där hemma har jag blivit ompysslad så som jag aldrig blivit i hela mitt liv.. Hur konstigt det än låter så har det när jag åkt till honom som jag verkligen fått vila, fått återhämta mig och samlat krafter..All den kärlek/all den uppmärksamhet som jag fått under dessa lite mer än 2 månader är mer än jag fått i hela mitt liv av en man. Detta är magiskt och det känns som om vi redan levt ett helt liv tillsammans..Han läser mig som en öppen bok och han har sett in i mig och sett det jag inte ens själv sett. Han har genom att trycka på de rätta knapparna fått mig dit där jag är just nu (i botten och förhoppningsvis på väg uppåt).

 

Han har fått mig att inse vad jag håller på med och hur JAG egentligen mår. Han har öppnat mina ögon och fått mig att falla rakt ner i avgrunden och för det är jag honom evigt tacksam. Nu börjar en kamp utan dess like och jag ska börja leva på riktigt en dag..Härifrån kan allt bara bli bättre även om det kommer att vara en tuff tid tills det vänder..Men får jag ha Kenneth vid min sida så är jag övertygad om att jag kommer att klara av vad som helst och ingenting kommer att vara omöjligt. Jag ska försöka att låta detta ta sin tid, för det är jag ganska övertygad om att tid behöver jag. Jag har nu någon som jag kan prata med om allt, dygnet runt och vår kärlek till varandra kommer att överleva detta..Sen får han när jag är frisk banne mig gå ner på knä *S*

Denna bild tröttnar jag aldrig på, Har aldrig sett en vackrare bild på äkta kärlek i alla våra angelägenheter...

 

 

Nya året börjar med att jag går in i väggen..Alldeles totalt och fattar inte hur jag ska resa mig härifrån. Mitt inre är i total kaos och hur ska jag nu hela mig härifrån. Tiden har kommit i kapp mig och jag mår pyton.. Ska det vara så här. Varför, vad händer, hur ska jag komma ur detta?? Jag vet inte hur jag ska göra för att ta hand om mig själv, jag har trott att jag varit bra på det men det visar sig att det inte alls varit så..Jag har funnits för andra men inte för mig själv..Hur ska jag veta vad jag behöver? Jag bara gråter och vet inte hur jag ska sluta..det enda jag vet just nu är att jag inte kommer att jobba på några veckor..Jag är nu övertygad att mitt mående med min kropp och min huvudvärk har med allt detta att göra. Jag är helt slut och totalt orkeslös. Kenneth har väckt mig och fått igång mina känlsor..Hans kärlek har fått mig att inse vart jag varit på väg..Men hur ska jag ta mig härifrån har jag ingen aning om. Kenneth tryckte på de rätta knapparna och jag bröt ihop total..Både i går och idag har jag bara gråtit och bråkat på Kenneth. Känner mig totalt värdelös och otroligt förbannad på mig själv att jag låtit detta gå så här långt.

Men dettta har nog varit på gång ett tag och jag har nog någonstans förstått att jag måste göra något, att det är ohållbart att ha det så här som jag haft det. Jag har skaffat mig en ny sponsor alldeles nyligen för att kunna göra AA-steg en gång till, för att kunna börja om från början och försöka hitta tillbaka till mig själv, den jag vill vara. Ha någon att tala med, någon att bolla mina tankar och mitt mående med..Kenneth är inte rätt person för jag blandar bara in mina känslor av kärlek och hur jag än gör så känner jag att jag gör fel..Jag kan inte läsa av honom och tror bara att nu älskar han inte mig längre..Vem kan älska en som bara säger och gör fel saker..Som bara gråter och mår dåligt?? Fattar inte att jag skrev detta sista egentligen för skulle det vara omvända roller så skulle jag ju överrösa honom med min kärlek, men jag tror inte att jag själv är värd hans??

Jag ska nu försöka att vila i allt detta och det kan ju blir ganska lätt för jag orkar ju inget annat. Men hur jag ska bära mig åt för att komma vidare, komma ur det här har jag ingen aning om. Jag måste göra stora förändringar i mitt liv och mitt förhållande till livet..Försöka inse att jag inte bara ska finnas för andra utan jag behövs för mig också..Våga/klara av att be om hjälp och visa att jag inte orkar allt, jag är ingen supermänniska och jag är INTE född för att bara finnas till för andra. Men hur det ska gå till, vad jag behöver göra för att kunnna förändra detta hos mig har jag ingen aning om. Men jag ska redan i morgonbitti ringa Vårdcentralen och snabbt få en tid hos min läkare..det är ett steg på vägen..Men jag mår nu fruktansvärd dåligt för att jag vet att jag kommer att vara borta från jobbet ganska länge och det blir ett helvete för de andra..

Sen hända något roligt när jag och Linda åkte hem från Nyköping..NilsEva gick sönder och står nu ensam och övergiven på en busshållplats..Känns som detta var precis vad jag behöver som avslut på denna nyårshelg :(

Nu får jag hoppas att kärleken är stark för jag är svag..

Idag är det juldagsmorgon och denna morgon började väl inte så jätte bra. Vaknade strax efter 6 av att huvudet höll på att sprängas sönder..Låg kvar en stund och hoppades på att den skulle avta av sig själv..Men inte då, så jag gick upp tog 2 tabletter och la mig i sängen igen. Efter ca 1 timme så började den äntligen släppa och jag steg upp och satte på kaffet. Medan jag står i köket så kommer Jenny upp, hon var ju tvungen att gå upp tidigt för hon ska köra hela vägen hem till Karlstad, men först ska hon stanna till hos morfar och sen till Grängesberg för att plocka med katterna innan det bär iväg till Karlstad. Vi fick en liten stund tillsammans på morgonen innan hon gav sig av.


Julafton igår och det vart en dag med så blandade känslor. Livet är inte bara en dans på rosor och det är inte bara glamor och lycka. När de finns de som lever i ångest, som inte mår bra i sitt liv så blir det så att även jag lever i en ångest och ett dåligt mående. Jag är maktlös och kan inte förändra hur gärna jag än vill. Det gör ont men jag vet att det gör mer ont i den som lider. Här räcker inte min kärlek till men jag får visa att jag älskar trots allt. Önskar så att det fanns lätta lösningar men så ser verkligheten inte ut. Men jag förlitar mig på min Högre Makt och är övertygad att allt kommer att lösa sig och att den jag älskar får och tar emot den hjälp han kan få.


Mitt liv har ju löst sig, jag som aldrig trodde att jag skulle fixa det, trodde aldrig att jag skulle få ett bra liv..Trodde att mina barn skulle få lida så länge jag levde av mitt leverna. Men även jag fixade det som jag trodde var omöjligt. Har fått ett fint liv idag, jag har mina barn som jag älskar över allt annat. Jag har min kärlek till Kenneth och han är just nu klippan i mitt liv. Han är den som hjälper mig från att bryta ihop totalt. Att ha någon att prata med, någon som lyssnar och vet vad det handlar om..Som kan hjälpa mig kärlekfullt att se vad jag kan göra och vad jag är maktlös inför..Så det finns trots allt en stor tacksamhet i mitt liv och en stor önskan att en dag är allt vad alkohol och droger borta från mitt liv.
Eftersom Kenneth inte gillar att jag lägger ut bilder på honom får ni se honom bakifrån denna gång :))


Nu ska jag vänta på att Linda ids vakna så jag får höra med henne om hon vill följa med ner till Nyköping. Vill ju så gärna att hon och mina andra barn äntligen ska få träffa Kenneth och jag vill att Kenneth ska få träffa mina barn.. Önskar nu er alla en underbar fortsättning på denna jul och massor av kramar till er i kärlek
Den här kan han aldrig hindra mig från att lägga ut..det är det här jag kallar kärlek

Varför ger man sig ut och kör omkring i en vit bil i total snökaos..Är folk inte riktigt kloka *S*

Känner för att skriva lite för att se vad jag gör för fel och vad jag gör rätt. Det är inte lätt med relationer och ibland kanske jag inte är så tydlig fast jag tror det. Jag tror mig säga en sak men så är det tydligen inte jämt. Jag vill så väl och jag bryr mig om dem jag älskar, men ibland blir det lite fel i alla fall. Jag vill aldrig utsätta någon för något dåligt mående eller få någon att må dåligt för något jag gör. Jag är impulsiv ibland, men ändå är allt genomtänkt..Svårt att förklara utan att det låter virrigt (jaja jag vet att jag är virrig)

Här var det lite mys

 

Jag lever ju i och med mina känslor och idag har jag massor av det. Jag kan skratta och gråta på samma gång och båda känslorna är äkta. Jag vill mycket, jag känner mycket, jag älskar lika mycket med hjärtat som med själen. Jag vill ta hand om allt och alla och jag rusar ibland fram utan att tänka så mycket på vad jag gör och ibland blir det fel fast det är med kärlek. Jag tar hand om mig själv och ibland kanske lite för mycket så att annat som mitt hem till exempel blir lidande. Jag vill och gör sådant som jag mår bra av och om det är att Facebooka, skriva mail eller blogga så gör jag det. Sen struntar jag i om jag egentligen skulle behövt röja här i mitt hem. Men jag kan känna att det kan jag göra sen..Nu gör jag sådant som jag gilla och mår bra av..Ja det är klart jag mår ju bra av att ha ett fint hem, men i första hand kommer mitt mående..(lilla egoistiska jag). För mår inte jag bra så mår inte andra bra *S*

Morgonfika är aldrig fel

 

Idag på jobbet har jag tagit hand om min kollega som mått dåligt i sin relation till en av våra chefer. Det har skurit sig ganska ordentligt mellan dem och jag har fått lyssna på en massa. Så idag gav jag upp. Jag sa till den ena chefen nu får du ta hand om butiken för nu ska vi andra ha ett samtal. Det började kanske inte så där väldans bra, men efter att de lyssnat på varandra och diskuterat fram och tillbaka och båda fått sagt sitt så känns det som om detta kanske kommer att lösa sig. Jag sa att vi inte kan ha det så som vi har det nu..Det är för infekterat och ingen mår bra på jobbet för tillfället när det är en massa irritation och ilska som florerar. Kanske kan de göra till från 12 stegen och se sin egen del i att det blivit som det blivit. Jaja vi får se vad som blir av detta..Men min kollega valde i alla fall att försöka och båda behöver det ändra på saker och ting..det är ALDRIG ens fel att det blir fel *S*

Ojoj nu har jag så mycket att skriva att jag inte vet var jag ska börja..Att jag var en förvirrad kvinna det visste jag ju innan man att det var så här illa kunde jag inte föreställa mig *S*
Men idag var jag med om en verklig pers och Kenneth fick se mitt rätta jag..en hysterisk kvinna som inte lyssnade. Jag åkte hem från honom i morse och så långt var allt väl. Han gick ner till bilen lite före mig för att starta upp den och skrapa lite rutor (det kan ju en hårt arbetande kvinna inte göra själv). Jag kommer efter med Aragon, duktig som jag är så låste jag hans ytterdörr. När bilen var skrapad så satte jag  mig i den vinka glatt adjö och åkte iväg. Mobilen hade jag i fickan nästan på ljudlöst (musiken spelade jag på högsta volym),
Kenneth han tog Aragon och gick upp till sig för att vila en stund (han behöver det när jag varit där en helg). Där kunde allt ha slutat och allt varit bra nu.
Min egen underbara tomte


Men nej detta handla om mig och när jag är inblandad så går det inte alltid så bra. Jojo resan hem gick bra och jag kliver innanför dörren tar fram mobilen för att ringa och tala om att allt är bra, jag kom fram ordentligt. Men jösses i mobilen fanns 16 missade samtal??? Från flera för mig okända nummer?? Jag ringer snabbt upp den som stod överst och kommer till en okänd karl som frågar om jag är tillsammans med Kenneth..Jag dog på fläcken för naturligtvis måste något ha hänt?? MItt hjärta stannade. Sen berättade rösten att Kenneth var utlåst, han hade ingen nyckel och jag var redan i Sthlm. Jag kan inte ringa honom, jag vet inte var han finns?? Men jag får ett mobilnummer till Vaktmästaren i hans hus. Han talar om för mig att Kenneth tagit och promenerat till stan för att få hjälp. Hjälp hur ska jag få tag på honom?? I samma veva ringer Kenneth och jag lovar jag var lugnet själv och bara skrek i telefonen att jag rusar ut till NilsEva och vänder henne tillbaka mot Nyköping.
Även jag kan vara hjälpsam


Han försökte verkligen få mig att lyssna, men vem lyckas få en hysterisk kvinna att lyssna?? Jag var grinfärdig och han var den som var utlåst?? Kanske skulle det ha varit tvärtom men nu handlar det om mig liksom :))
Gör INGETING sa han jag ringer om en stund igen. Hmmm under tiden ringer min arbetskamrat och berättar att inga tåg går från Nyköping så hon är tvungen att ta bilen..Jag berättar att jag ska tillbaka till Nyköping för att Kenneth är utlåst. Hon erbjuder sig då att åka hem till honom, plocka upp honom och köra honom till Stockholm. Men jag sa med gråten i halsen att han inte var hemma, jag vet inte ens var han befinner sig??
Hysterisk kvinna som har slitit sitt hår.


Fattar ni hur jag mådde och inte vart det bättre när Kenneth ringer en gång till och beodrar mig att åka till jobbet. Han fixar detta själv?? Hur kan han gör det när jag finns i Stockholm?? Men jag skriker igen att nä nu åker jag till Nyköping..Då gav han upp och lämnade mig med en tyst mobil i handen.. Jag tog mitt förnuft till fånga och åkte till jobbet. Kenneth kom hem och ringde mig då och jag var överlycklig, mycket lyckligare än vad han var över att vara inne i värmen tillsammans med Aragon. Hur han fixade detta utan mig får han skriva om i sina memoarer :))
Aragon fick komma in med Husse tillslut.


Men annars var helgen lugn och fin, jag åkte till Kenneth på lördag EM. Har ju inte mått riktigt bra ett tag nu så jag kände att jag inte orkade med julbordet med jobbet utan ville hem till Kenneth och vila upp mig och vila vart det för mig men knappt för Kenneth..det tar på krafterna att umgås med mig men han hade ju laddat hela veckan med sinnesro. Han försökte i söndags att hjälpa mig med min mobil för att jag skulle få in bilder från den till min dator. Lyckades väl inte så där väldigt bra, så han tyckte att jag skulle ta hans digitalkamera istället så kunde jag ta bilder och lägga in i datorn. Så med stor tålamod visade han mig hur jag skulle göra och jag vill gärna tro att han lyckades :))
Nu är de tillsammans igen.


Hans tålamod tog inte helt slut där för han skulle även hjälpa mig att logga in på mobilen så att jag ska kunna Facebooka med den. Jag gav honom min mailadress och mitt lösen och han försöker hundratusentals ggr att logga in..Jag svär att det är rätt och han trodde nog att han skrev fel..Han försökte och försökte och helt plötsligt kom jag på att det var inte det lösenordet jag hade för att logga in på FB *S*
Vilken tur han har att han har en ärlig kvinna som sa det rätta lösenordet till slut annars kanske han fortfarande hade suttit och försökt logga in..Ni ser jag har en man med en stor portion tålamod och jag måste verkligen vara speciell eftersom han fortfarande vill ha mig som sin kvinna *ler*
Nu kan jag Facebooka med mobilen och jag är en lycklig kvinna och Kenneth är helt slut, men nu kan han vila upp hela veckan tills jag kommer åter på lördag och förgyller hans tillvara.
Allt slutar på samma sätt :))

Jaja sitter jag här så får jag aldrig ihop det..Men vet ni det är snart jul och jag sitter i ett hem som inte är direkt julpysslat. Skulle behöva göra en kraftansträngning men just nu är jag hemma för jag mår inte speciellt bra..Vet inte vad det är, men jag har en huvudvärk som kommer och går och sen är jag emellanåt alldeles yr i huvudet..Kroppen orkar just ingenting. Försöker att gå och småpyssla lite grann, men det behövs ju krafttag så det händer inte så mycket..Kanske ska jag skaffa hit Rut så det blir ordning en gång för alla. Kan ju inte påstå att jag har fått så mycket gjort i detta hem denna höst. Varför vart det så här?? Jag har ju varit så noga med att försöka hålla någotsånär ordning omkring mig men nu börjar hemmet förfalla. Bättre blir det ju alla gånger när jag sätter mig här och skriver *S*

Fötter som ska bära mig


I morgon ska jag på julbord med jobbet och har ingen aning om jag kommer att orka med det. Sitta och vara trevlig och umgås när jag helst vill lägga mig under täcket (vilket täcke tänker jag inte tala om). Äta när jag ingen aptit har verkar inte vara en höjdare..På julbord ska man ju vräka i sig av alla godsaker. Snart har jag tvättstuga, berget av sängkläder MÅSTE tvättas upp eller kan jag kasta och köpa nytt?? Ungarna behöver väl inga julklappar det har de ju fått VARJE år *S*
Sommar och bara fötter


Kan jag gnälla lite till?? Jag känner att jag skulle behöva äta lite grann..Men fy vad trist det är att äta ensam eller att fixa till något att äta.. Vet inte ens om jag är hungrig eller om det är annat som suger i magen..
Den här skulle jag vilja ha nu.


Ska jag berätta hur tokig och virrig jag egentligen är..Lova att du inte berättar vidare..I onsdag så var det John Lennons dödsdag och eftersom jag är lite virrig så vart det lite fel. Min pappa han fyller år samma dag som en riktigt kändis och då fick jag helt plötligt för mig att pappa fyllde år på John Lennons dödsdag?? Så naturligtvis ringde jag pappa och grattade honom den 8 dec. Han vart lite paff och sa -va är det redan, sen tackade han mig..dagen efter kommer jag på att pappa fyller inte år förens den 8 jan samma sag som Elvis Presley (ni ser jag hade rätt om kändis i alla fall). Men hur kommer det sig att jag är så här virrig?? T.o.m på farsdag ringde jag en vecka för tidigt?? Dags att söka för det kanske, en grundlig undersökning av hjärnkontoret vore kanske på sin plats.

Nu ska jag samla ihop mej och ta hissen ner till tvättstugan..Kanska kan jag i kväll lägga mig i rena sängkläder :))
Bra avslut.....

Med hela världen, synd att så få läser här *S*

Vad som än väntar
vart vi än går
Vi vet att vår kärlek
för alltid består
Vår Herre ett ljus
för oss har tänt
Vi vet att vår kärlek
från himlen är sänt

Han lät oss dröja
i mången år
Han fanns alltid där
och läkte våra sår
Våra blickar möttes
då och då
Men ändå förstod vi
inte vad vi väntade på

Nu, då vi vet,
vi fröjdas kan
Och tackar dig
Herre hand i hand
Vår kärlek så stor
och mäktig är
Tack vare dig
som lyckan bär

Den ska vara för resten av vårt liv...............

Var du än är
och var du än befinner dej
så finns jag alltid där
för dej, jag vakar över dej
som gud över jorden
och förklarar mina känslor
genom dom här orden,

Dagarna kommer
och dagarna går
jag älskar bara dej
och jag hoppas du förstår,
det finns en dröm
du & jag lever i den
när du ser på mej,
då stannar tiden,
tusen diamanter
finner jag i dina ögon

Alla mystiska stunder i livet
det är du som gör dom,
älskvärda stunder
när jag ser dej
le och skratta utan dej
skulle jag vara borttappad,
min ögonsten
och livets diamant
att du e min
det kan inte vara sant

Som en ängel från himlen
förtrollade du mej
o jag lovar dej
jag kommer
aldrig såra dej,
du är det bästa
som hänt mej
princessan i mitt liv
och jag älskar dom stunder
när jag har dej här bredvid,
att smeka ditt hår
och nudda dina läppar

Utan tvekan
är du den perfekta,
du & jag för evigt
det ska alltid vara så
och vi behöver bara bry oss
om oss två,
du och jag gott
kärleken e sann
djupast i mitt hjärta
där finns ditt namn...