Ännu ett år har passerat och jag har försökt att sammanfatta det för att lämna och gå vidare in i nästa år. Att ett år kan innehålla så mycket som 2009 har innehållit för mig är nästan lite svårt att greppa. Som vanligt har det varit mycket berg och dalbana. Men jag är en känslomänniska och lever ut både sorg och glädje med samma intensitet, inga gråzoner här inte. 2009 har innehållit en hel del sorger så ibland har jag undrat hur mycket ska en människa tåla. Men det har varit så blandat med kärlek och glädje så det har gjort att jag har överlevt.

Någonting som hjälpt mig enorm är mitt skrivande, utan den förmågan vet jag inte hur jag skulle klara av vissa dagar. Men att skriva av mig min sorg, mina frustrationer har gjort att jag på så sätt har lämnat över till min högre makt och har kunnat lämna mycket av sorgen/frustrationen i det skrivna. Ibland har jag skickat hit mina tankar, ibland har någon vän eller min syster fått ta del av mina tankar eller så har jag bara skrivit till mig själv. Men allt skrivande har varit helande.

Jag ser framemot det nya året men stor glädje för jag har gjort vad jag kan under 2009 för att få ett bättre 2010 och det största var att jag bytt jobb och avsluta detta år med att lämna det jobb som inte mått bra i. Där har en stor del av min frustration legat och mina nära och kära har fått stå ut med mig när det varit som värst. För jag har inte mått bra i mitt arbete och det har naturligtvis (tyvärr) gått ut över mina nära och kära. För vem skulle jag beklaga mig hos om inte hos dem *S*

Men nu ska jag inför 2010 försöka att få det bättre, ska försöka att inte leva ut min frustration allt för mycket eller rättare sagt försöka att leva så att jag inte behöver känna mig så frustrerad, jag har ju kommit en bit på vägen där eftersom jag bytt jobb *ler*

Min glädje för året som varit är mina barn, kärleken, alla mina vänner, men framför allt min syster. Jag har klarat av ännu ett år i nykterheten och utan den så skulle det inte ha funnits någon glädje alls i mitt liv. Jag skulle då inte haft mina barn, kärleken, mina vänner eller min älskade syster. Så det mesta i mitt liv kretsar kring min nykterhet och den är absolut det viktigaste för mig att behålla, för behåller jag den så behåller jag allt annat.

En stor grej som var bra med 2009 var att jag på våren tog tag i alla mina skulder (även om jag får ägna många år till att betala allt). Kommer att bli fattigt för mig några år framåt, men det är ju framåt jag ska blicka och då kan jag se att jag kommer att bli skuldfri och en stor börda kommer då att lämna mig. Jag känner mig inte jagad längre och känner ingen rädsla för att gå igenom min post och bara det är så himla stort. Har ju levt i en skräck att Kronkalle ska knacka på min dörr och jag skulle råka öppna eller att min chef på jobbet skulle få ett brev och min lön skulle försvinna till en massa räntor utan att skulden någonsin skulle försvinna.

Eftersom jag själv till slut tog kontakt med mina fordringsägare så har jag lyckats stoppa räntorna samt fått ner skulderna ganska ordentligt och det innebär att jag kan se framemot att bli skuldfri om X antal år. Så visst har 2009 haft mycket gott med sig och jag kommer att bära mycket av detta år kvar i mitt hjärta för att ta fram när dagar är mörka och jag tycker att jag är värdelös (för de kommer, var så säker), för att påminna mig själv om vad jag åstadkommit och att jag KAN BARA JAG VILL, bara jag har en önskan *S*

Nu slutar jag med att önska er alla ett RIKTIGT GOTT SLUTT OCH ETT GOTT NYTT ÅR.

Med sinnesro

 

När jag var i Allhelgonakyrkan talade prästen om att lyckan föds ur smärtan. Maria födde sin son Jesus ensam i ett stall kvidande av smärta och lyckan var fullständig när han föddes. Hans födelse har betytt en massa för människor i världen och han hade aldrig funnits om inte en kvinna fött fram honom i smärta. Här gör hon en liknelse med oss som levt i missbruk och sen tagit oss därifrån.

Mitt liv har på många sätt varit smärtsamt men jag lämnade över min smärta till en högre makt den 25 juli 2002 och sen dess har jag levt i lycka även om varje dag inte varit en promenad på rosa moln. Men Marias smärta kanske inte kan jämföra med min smärta. Men just liknelsen att genom smärta så födds vi till lycka. Kanske hade mitt liv inte varit så bra och jag varit den jag är idag om jag inte levt mitt liv i den smärta som jag gjort. Kanske hade jag bara levt som en av alla istället för att ha blivit den jag är och idag är jag en människa som försöker leva som jag lär och finnas till för andra.

Jag är ingen Maria och kommer aldrig att bli, men jag ska försöka ägna mitt liv åt att finnas för andra och föra budskapet om ett nykter liv vidare till den som behöver. Kan jag fortsätta i min nykterhet så visar det att det går att komma ur smärtan, det går att lämna det destruktiva leverne. Det går att lämna ett liv i smärta och börja leva med sig själv och sina medmänniskor. Det går att finna kärleken och inte bara till en partner utan även till själva livet.

För mig finns inget större än att ha blivit nykter och börja leva igen. Att lära mig vem jag är och vem jag vill vara är stort. Att jag i livet har lärt mig att jag kan INTE förändra någon annan MEN JAG KAN ACCEPTERA. Jag behöver inte gå igång på en annan människas dåliga beteende och jag kan se om den människa som jag har svårt för har svårt med sig själv och då kan jag koppla bort att jag inte kan förändra och acceptera att han är som han är och det ska inte få förstöra min sinnesro.

När jag insåg att det ligger hos mig om jag vill må dåligt för någon annans dåliga beteende/mående så släppte det. Jag kan fortsätta att må bra i mig oavsett hur andra är/mår. Fatta ni vad stort det är att kunna acceptera det man inte kan förändra. Det har tagit mig några år till att komma hit där jag är idag, men det är ju bara ett bevis på att det inte är omöjligt, kan jag acceptera det jag inte kan förändra så kan vem som helst det.
Så jag kommer att fira en jul med sinnesro och jag ska inte låta någonting förstör den.

God jul önskar jag er alla

Jag har haft modet att förändra det som inte varit bra i mitt liv och jag känner mig oerhört stolt över mig själv att jag vågade ta steget och att jag gjorde det för min egen skull. Det är sinnesrobönen som hjälpt mig, hjälpt mig att se det jag inte kan förändra och därför förändra det jag kan.

Från en fast ”tryggad” anställning har jag gått till ett 1-års vikariat. Men när det fasta ”trygga” anställningen gjorde mig sjuk på flera sätt så var jag tvungen för min egen skull att ta steget därifrån. Jag har kämpat på så många sätt för att förändra arbetsplatsen men ingenting har hjälpt och då har jag ju haft ett ansvar mot mig själv att förändra det jag kan, alltså söka upp ett nytt arbete. Det har varit tufft, för i min bransch är det fortfarande lite kris och det har varit svårt att få ny anställning då många istället har fått lämna sina arbeten.

 

Måendet är så viktigt för mig, jag som mått dåligt under så många år bör vara vaksam när jag inte mår bra och förändra istället för att gå under. Jag ser arbetskamrater idag som mår fruktansvärt dåligt för det som är och jag hoppas att de hittar sina förändringar och vågar ta steget till ett bättre mående.

Mest ser jag en arbetskamrat som nu kämpar med sitt egen tillfrisknad och jag hoppas att jag kan fortsätta finnas vid hennes sida. (dagens DR) Att föra budskapet vidare är att ge bort av mig själv, oavsett hur många års nykterhet jag har uppnått. Mina drömmar kan bli verklighet. Jag förstärker min nykterhet genom att dela med mig av vad jag har fått som gåva.

För mig känns det viktigt att dela om det som händer runt omkring mig, om mitt mående, om mina kamper och mina lösningar till ett bättre nyktert liv. Det är ju genom att ha tagit del av andra som gått före mig som jag har kommit dit jag är idag, som jag har blivit den jag är idag. (dagens DR) Detta att jag har ansträngt mig för någons skull har hjälpt mig bibehålla min nykterhet och bli starkare. Att handla och aldrig förtröttas i mitt tolvstegsarbete är nyckeln. I dag kan jag skratta, men jag vill aldrig glömma de dagar jag grät. Gud påminner mig om att jag förmår ha medkänsla.

Jag hoppas att jag aldrig kommer dithän där jag känner att jag ingenting har att ge, att jag kommer dit där jag tycker att nu har jag varit nykter så länge så nu behöver jag inte tolvstega längre för min egen nykterhet. Då ligger jag illa till och det är säkert inte långt till det första glaset då.

Det kostar mig ingenting men det ger mig massor att dela.



Jag ger av mig och jag ger av mitt liv och då får jag så mycket tillbaka att jag klara nästa dag.
4 ljus brinner där, 2 för Olles föräldrar och 2 för min syster och bror

Jaha så vann vi igen fast det visste jag ju att vi skulle göra. Nu har vi vunnit 20 av 21 matcher men förra matchen som var en förlust var ingen riktig förlust för vi förlora i förlängningen och det räknas ju inte.



Petter Jönsson åkte på 2 minuters utvisning redan i första spelminuten pga forchecking. Men han kom ju igen på slutet och gjorde det avgörande målet så jag känner mig ganska nöjd trots allt.



Jag hängde inte riktigt med när Kalle Person och Ola Pullver plötsligt lämnade rinken för att ta en liten dricka paus. Det var precis då det vart kvittering och jäklar vad jag skrek. Kameran flög all världens väg när jag började vifta tillbaka dom.



Jag tog sats för att rusa in i rinken för att få lite ordning på matchen som totalt höll på att urarta. Men hejdade mig i sista stund då jag förstod att det i så fall skulle bli matchstraff.



Petter klev till slut ut ur matchen för han ville inte vara med i denna skandal som kunde spojlera hela hans NHL karriär.



Det andra laget höll sig faktiskt ganska passiva så det var en lätt match för oss att vinna trots utvsning ich dricka paus.



Men domaren ni vet den där svart vita han höll sig mest i dimman och det var nog tur för oss för annars hade det varit betydligt mer utvisningar.
Nej nu räcker det för den här gången. Jag ska ta och lägga upp lite mer hockeybilder senare när jag har smält allt från denna match som trots allt var sevärd och jag fick en hel del fina bilder.

Eva-Lena som inte trodde att jag kunde referera en hockeymatch. Åh så fel hon hade, nu känner jag mig nöjd.

Har lösryckt berätta om mitt liv här på bloggen, så nu ger jag er en inblick hur mitt liv varit för att ni lättare ska förstå hur det kunde bli som det blev och hur jag tillslut hittade mitt rätta ja.

Jag föddes i Finland 1960 i ett litet samhälle där alla kände alla. Från min tid i Finland finns inte många minnen eftersom jag som 4-åring flyttade till Sverige. Vi var 4 syskon men min lillebror levde bara i 2 år och dog i sin spjälsäng. Vi flyttade till en liten by i Dalarna och mina föräldrar fick jobb i ortens gruva. Jag tror att tiden i Dalarna var den bästa tiden för vår familj. Sen flyttade vi till Västerås och jag tror att det är där allt elände började på riktigt i vår familj.

 

Min far är alkoholist och även om hans drickande varit tufft under tiden i Finland och även i Dalarna, så är det tiden i Västerås jag kommer ihåg. Jag har nog alltid känt mig som det lilla utanförbarnet i familjen, barnet som inte tog plats och inte syntes. Min bror började strula redan i Dalarna och tog stor plats, även om han stundtals bodde på ungdomsvårdskola. Min äldre syster visade tidigt sina talanger i friidrott och var nu den i familjen som fick mest uppmärksamhet. Jag bara fanns, fast ingen såg mig. Jag hade också en lillasyster som föddes under vår tid i Dalarna. Jag var bara ett mellanbarn som ingen såg.

 

Tiden i Västerås var jobbig på många sätt, jag hade en osäkerhet och tyckte verkligen inte att jag dög. Jag försökte att vara bra i idrott för att få min fars uppmärksamhet, men även min äldre syster hade börjat strula med alkohol och all energi som mina föräldrar hade, gick till mina äldre syskon. Mitt i allt detta hade min far sina suparperioder och var borta från familjen i långa tider. Jag har nog alltid försökt att behaga mina föräldrar och vara den snälla flickan.

 

Men redan tidigt började jag både att röka, sniffa, röka hasch, men inte alkohol för det tyckte jag inte om då. Mina föräldrar märkte ingenting, för dom såg bara mina äldre syskon, som var vilda. Jag försökte efterlikna dom för att kanske få lite uppmärksamhet, men jag dolde samtidigt allt så bra så att dom ingenting märkte.

 

Min skolgång var inte bra, jag spelade tuff och var hellre den som mobbade än den som blev mobbad. Jag hamnade hos rektor, men fick brorsan att skriva på papperet för att mina föräldrar inte skull få veta någonting.

 

När jag var 14 år flyttade vi till Stockholm och det var där jag lärde mig att dricka. Min osäkerhet fanns kvar men jag försökte att gömma den bakom en tuff fasad. Tonårstiden var en lång tid av dricka och mest drack jag på min osäkerhet. Jag fick helgjobb på cafeterian i Värtahamnen. Men jag jobbade också extra i en restaurang där fanns det mellanöl på fat. En dag när jag och 2 andra tjejer jobbade, drack vi av ölen under arbetstid. Dom drack bara ett glas medan jag hann med flera stycken. Jag sa att dom kunde gå hem precis när vi stängt och att jag kunde ta hand om allt i köket. Men det blev mer öl för mig och i köket blev det allt annat än städat. Jag hade inte ens fyllt 15 år och jag miste detta jobb, inte för att jag drack just vid detta tillfälle, men jag hade supit till andra gånger dagen innan jag skulle jobba och inte kommit iväg till jobbet, fast det var jag som hade nycklarna och skulle öppna.

 

Inte ens i början kunde jag dricka normalt utan jag hällde i mig alkoholen som om det vore läsk och oftast slutade det med att jag spydde och somnade. Jag har alltid blivit ordentligt sjuk dagen efter, så ganska tidigt började jag med att ta återställare. När jag var 16 år träffade jag en 27 årig man och jag flyttade hem till honom ganska fort. Vi träffades på lokala krogen där det inte fanns någon åldergräns att tala om då i mitten av sjuttiotalet.

 

//Skulle min dotter göra samma sak skulle jag låsa in henne dom närmaste 10 åren// Men mina föräldrar hade inte orken att sätta emot någonting för att jag inte skulle flytta. Hemmet var en sorgens plats, då min storasyster blivit mördad bara några dagar innan jag fyllde 16år. Mina föräldrar fick adoptera hennes son (deras barnbarn) som då var yngre än ett år.

Det var en jobbig tid i vår familj. Innan min syster mördades hade mamma bestämt sig för att skiljas från pappa, då hon hade nått sin botten med hans drickande. Men när min syster dog gick skilsmässan tillbaka, för annars hade mina föräldrar aldrig fått adoptera min systerson. Mitt i allt detta levde jag med mitt eget dåliga mående, min sorg efter min syster och mitt eget drickande. Då kom denna man som en Guds gåva från ovan och jag kunde flytta hemifrån.

 

Jag tillbringade tre år med denne man och allt tog slut samma dag som jag fyllde 20år. Han lärde mig verkligen att dricka. Det var hembränt för hela slanten och jag fattar inte än idag varför inte mina föräldrar satte stopp. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om dom här tre åren men det får hamna i min framtida bok istället. Men det var verkligen tre år av supande och en tafsande supande ”svärfar”.

 

Som tjugoåring träffade jag nästa ”alkoholist”, även han en stor drickare.  Det var några halvlugna år, men alkoholen fanns där hela tiden och när vi drack så drack vi ordentligt. Jag fick ofta blackouter och dagen efter var det öl för att klara av dagen eller var kvällen riktigt hård så vart det sillfrukost så att man fick i sig en sup eller två. Genom alla dessa år har jag haft en enormt dålig självkänsla och verkligen tyckt att jag inte duger. Över tjugo år av supande blev det innan jag hittade till AA och behandling och då hade jag verkligen nått min botten. Jag höll på att supa bort mina barn och kontakten med min älskade lillasyster var under isen.

 

Vägen till nykterheten har varit lång och krokig. Jag försökte att på egen hand dra ner på alkoholkonsumtionen men naturligtvis var det dömt att misslyckas. Så en dag bara kände jag att nu orkar jag inte mer. Jag tog kontakt med en alkoholterapeut. Socialen gick in och bekostade honom och alla tyckte att jag var så duktig som erkänt att jag hade problem och tog tag i det. Men inte hade jag totalt kapitulerat och erkänt mig maktlös inför alkoholen. Naturligtvis fortsatte min alkoholkonsumtion, nu kanske i ännu större utsträckning än tidigare på grund av att jag nu började må fruktansvärt dåligt av lögner och bara tanken på att jag var alkoholist. Skammen och skulden jag kände var inte av denna värld, så det enda raka var att dricka för att döva smärtan. Naturligtvis hamnade jag till slut på alkoholavgiftning och det blev förnyad kontakt med socialtjänsten. Men nu skulle jag göra en behandling för att en gång för alla bli frisk. Det blev en Minnesotabehandling på sju veckor, sen skulle jag vara frisk.

 

Det visade sig att inte ens detta bet på mig. Trots AA-möten och allt stöd som jag fick, klarade jag inte av att hålla mig nykter mer än några månader. Men hur skulle jag egentligen kunna vara nykter?  Jag hade ju en man hemma som var alkoholist och som drack precis som förut. Det blev skilsmässa så småningom.   I och med den skulle jag nu klara av att hålla mig nykter. Snacka om att jag var naiv! Mitt liv kändes ju precis lika meningslöst som det känts en längre tid. Jag hade inte gjort det arbete, som jag behövde göra för att klara av att leva nykter. Min skam och skuld över vad jag låtit mina barn genomlida fanns kvar. Hur skulle jag då orka att hålla mig nykter, när alkoholen var det enda som dövade min smärta?

 

Men jag fick hjälp till slut. Jag lärde mig att prata på möten. Jag spydde verkligen ur mig allt om mitt mående på möten sommaren 2000. Jag tog stor plats. Jag gick på möten nästan varje dag men kunde inte bli nykter. Min botten kom till sist på hösten och jag vet att det var AA-möten som räddade mig, räddade mig från att bli tokig, räddade mig från ett vansinne och en för tidig död.

 

Det slutade med avgiftning igen och nu kom vändpunkten, nu började resan på allvar till ett nyktert liv. Jag hamnade på ett behandlingshem ”Ängsholmens arbets & boendekollektiv”.

 

Där kunde jag äntligen i lugn och ro börja min vandring för att hitta mig själv, lära mig vem jag var, vad jag ville med mitt liv och framförallt lära mig att tycka om den jag var. Nu fick jag den tid jag behövde för att totalt kapitulera och erkänna min maktlöshet inför alkoholen. Allt jag lärde mig av personalen och de boende på Ängsholmen kommer jag att bära med mig resten av mitt nyktra liv.

 

Egentligen var allt ganska enkelt, när jag väl kom på lösningen till ett nyktert liv. Lär dig att älska dig själv för den du är, då kan du också lära dig att älska andra för vad dom är. För så länge man inte älskar sig själv hur ska man då kunna älska andra och livet. Att ta en dag i taget är för mig ett måste, samtidigt som jag planerar för framtiden. Jag har lärt mig att se framåt men att ändå ta dagen som den kommer. Så vägen hit har varit lång och krokig men bara för i dag är jag nykter. Så ta inget för givet, inte ens en nykter dag.

 

Jag kan än idag bli alldeles varm och tårögd när jag tänker tillbaka. Tänker tillbaka på alla dom som på mötena hjälpte mig att behålla mitt förstånd och hjälpte mig att hitta tillbaka till livet. Jag ser vissa av de människorna framför mig och jag hoppas att dom förstår att dom räddat mitt liv, bara genom att vara på mötet, så att det vart ett möte och jag fick det jag behövde och lite till.

 

Min tacksamhet är stor och jag hoppas och önskar att ALLA som lider får den hjälp som jag fick. Jag blev inte helt nykter förrän ett halvår efter min behandling, som varade i 15 mån. Men tack vare behandlingen (där jag hittade mig själv) och AA så fick jag den 25 juli i år (2007) min 5 års medalj och det är så JÄVLA stort, efter att ha supit i närmare 30 år. För jag har inte druckit, som vanliga människor, utan jag har supit, allt sen jag för första gången kom i kontakt med alkohol som fjortonåring.

 

Tack för att ni finns och för att ni hjälpt till att göra mig till den jag är idag (en NYKTER alkoholist).

 

 

Hur ska jag kunna sammanfatta vad jag nu känner och hur jag nu mår? Befriad, frälst eller bara helt enkel euforisk av lycka och glädje. Jag har nog inte förens nu när jag verkligen vet att jag kommer att byta jobb verkligen fattat hur himla dåligt jag mått i mitt nuvarande arbete. Känslorna när jag sa upp mig var så starka så jag fick tårar i ögonen och rösten stocka sig. Den befrielse som jag kände när jag fick telefonsamtalet från nya jobbet är svårt att beskriva, jag ville skrika, jag ville jubla, jag ville skratta och gråta. Sen när jag i telefonen säger att jag är så glad att dom valde mig så säger hon att dom är lika glada och verkligen ser framemot att få dit mig *S*

Vägen ut i livet *S*

Det känns så stort allting och nu fattar jag egentligen inte att jag inte hårdare sök nytt jobb tidigare. Men det har kanske inte varit meningen, för meningen kansek har varit att jag skulle just till den här arbetsplatsen. Jag var ju där och hälsade på för ca 2 månader sen eftersom jag känner en av ägarna och gick bara in för att hälsa på. Berättade då att jag sökte nytt jobb och då säger hon till mig att dom söker en ny assistent. Hon tyckte att jag skulle söka tjänsten som är ett vik på 1 år. Men att jag fick söka som alla andra för hon är ju inte ensam ägare och då kunde dom tillsammans titta på om jag var den dom sökte.



Jag gjorde så och sen väntade jag, men tiden gick och jag hörde ingenting förens hon ringde i förra veckan. Då sa hon att dom inte glömt mig men att dom hade provat med en yngre, billigare arbetskraft. Men när det visade sig att det inte fungerade så beslutade dom för att satsa på kompetens och var beredda att betala för det. Så då bestämdes det att jag skulle komma in och träffa hennes kollega så skulle vi se om kemin stämde. Tydligen så stämde det och nu ska jag dit på onsdag nästa vecka för att skriva anställningskontrakt *S*

Känner just nu att jag vill ta hela världen i min famn och krama om varenda människa jag stöter på.

Livet har varit enormt tufft ett tag och det även på den mer privata planet. Olle och jag har glidit ifrån varandra och jag hade beslutat att det inte fungerar och var beredd på att lämna honom. Sen semestern så har vi knappt haft kontakt och vi har bara träffats dom helger jag varit ledig och det har inte ens varit varannan helg på grund av olika omständigheter. Så jag talade om för honom att jag ville göra slut, talade om att detta fungerar inte. Jag kände mig inte älskad och för mig räcker det inte med att bara älska. Så vi beslöt att han skulle komma hit för att vi skulle kunna göra ett riktigt avslut och gå vidare utan varandra.


Det känns ju som om vi är skapta för varandra

Men det vart inte så. Ingen av oss ville det egentligen och vi diskuterade fram och tillbaka och kom fram till att vi ska försöka att hitta tillbaka till det vi hade. Jag vet att detta inte kommer att bli lätt och jag vet inte om det kommer att fungera, för fortfarande är det ju så att vi inte kan träffas så ofta. Han har mycket med jobb, ideellt och sitt eget att ta hand om och mitt liv är ju som det är med mycket jobb och familj och vänner att ta hand om. Kärlek på distans har väl aldrig varit lätt för någon, men kan vi landa i det här och ändå känna att vi kan finnas för varandra så kanske detta kan fungera. Jag älskar honom men har varit beredd på att lämna för att må bra i hela mig. Nu gäller att hitta tillbaka till det vi hade och jobba lite mer för att det ska fungera. det står skrivet i stjärnorna hur det kommer att gå, men är kärleken tillräckligt stark så kanske vi klarar av detta.