Kan inte säga annat än att det i alla fall är kloka ord. Men är det genomförbart. Jag ska nog försöka testa i alla fall, det skadar ju ingen :))

Ett par munkar skulle fotvandra till ett nytt kloster. Det gick genom en skog eftersom det var närmaste vägen dit. När de kommit fram till en å som ringlade sig genom skogen såg de en vacker kvinna vid ena kanten. Kvinnan såg rädd ut. Den ene munken frågade då vad kvinnan gjorde där. ”Jag måste över ån för att få träffa min familj”, svarade hon, ”men jag vågar inte för jag vet inte hur djup ån är och jag kan inte simma.” ”Jag ska hjälpa dig”, svarade munken, lyfte kvinnan i famnen, vadade över ån och släppte av henne på andra sidan. Kvinnan tackade hjärtligt och fortsatte sedan in i skogen.

Även munkarna fortsatte sin vandring – den ene munken med ett saligt leende på läpparna och den andre med ett bekymrat ansiktsuttryck. Till slut sa den bekymrade munken ”Käre vän, jag måste fråga dig något jag funderat på. Vår mästare har lärt oss att vi inte ska röra kvinnor, men du bar nyss en kvinna i din famn. Hur hänger det ihop?” Den andre munken såg sin väns frustration och svarade lugnt ”Ja, det stämmer min vän, men jag har släppt ner henne men du bär på henne fortfarande.”

Har du haft negativa tankar? Har du brottats med dem och försökt bli av med dem? Har du grälat med dig själv inombords och tänkt saker som ”Jag får inte tänka så”, ”Jag vill inte tänka så, bort med dessa tankar jag vill inte ha dem! Varför är jag så knäpp som tänker så här?” Ju mer du slåss med dig själv desto större plats tar tankarna och du blir mer och mer förbannad på dig själv för att du inte lyckas få bort dem. Det är ungefär som att knyta en knut på ett rep och dra båda ändarna åt varsitt håll och hoppas på att knuten ska försvinna. I själva verket blir knuten bara starkare och kommer att ta längre tid att knyta upp

Men hur ska du göra då? Hur får du bort de negativa tankarna, vad är lösningen? Den enkla lösningen är – strunta i dem! Ingen tanke lever av sig självt. Mata dem inte. Om du matar en guldfisk i en skål så kommer guldfisken anpassa sig efter skålens storlek. Likadant är det med tankarna: våra tankars mat är uppmärksamhet. Sluta bråka på dig själv. Negativa tankar har inget eget liv. De kan inte leva om du inte ger dem uppmärksamhet. En tanke i sig är inte farlig, det är bara en tanke. Den kan inte slå dig, skada dig eller göra dig illa. Du behöver alltså inte vara rädd för den.

Men om du ger den uppmärksamhet kan den växa och bli något mer. Men varför tänker jag så? Hur blir jag av med det? Och vad är lösningen? Den här typen av frågor ger tankarna liv. Och det är oftast inte den första tanken som ger dig problem utan den tionde, trettionde eller femtionde.

Tänk dig att du står vid en busshållsplats där det går flera bussar till olika ställen. Om du åker med en buss som du upptäcker svänger till vänster när du skulle till höger så trycker du på stoppknappen, stiger av vid nästa hållplast och går tillbaka till samma utgångspunkt. Du kommer att få tankar som är negativa. Försök inte undvika dem. Fokusera istället på bussen som går åt rätt håll – välj den tanke som tar dig dit du vill. När du märker att du är på fel tankebuss, tryck på stopp, slappna av och kliv på när den rätta bussen kommer.

Veckans övning.
1. När de negativa tankarna kommer: slåss inte med dig själv, ignorera dem. Mata dem inte med uppmärksamhet, lyssna inte på dem.
2. Sätt dig ner ta höger hand och lägg på hjärtat. Andas lugnt med magen och känn in energin från hjärtat.
3. Tänk nu utifrån vad du känner i ditt hjärta. Tänk inte logiskt, försök inte hitta en lösning utan tänk med hjärtat. Därmed ändras ditt sinnestillstånd vilket gör att du väljer rätt tankebuss.

Lycka till och berätta gärna hur det gick.

Grundaren av AA Bill skrev om att vi behöver göra personlighets förändringar och för mig har det lika mycket handlat om att acceptera den jag är, visst har jag behövt gjort förändringar. Men till mångt och mycket drack jag för att förändas och trodde att jag förändrades till det bättre. Men när jag nu accepterat vem jag är/hurdan jag är så behöver jag inte alkoholen för att klara av att leva. Jag drack för att bli socialare, mer accepterad, omtyckt, med i gemenskapen. Men idag har jag accepterad att jag inte är speciellt social, jag behöver inte bli någon annan för att bli accepterad, omtyckt eller med i gemenskapen. Jag har äntligen accepterad att vi alla är olika och att jag mår bäst när jag är mig själv.

Jag behöver inte vara snackigast på fester/sammankomster. Jag behöver inte dricka för att bli accepterad och jag behöver inte en massa vänner bara för att man ska ha det. Jag är nöjd med vad jag har och dom vänner jag har är verkliga vänner och accepterar mig precis som jag är/accepterar mig för den jag är och vill vara.

Samma gäller för min ångest som dyker upp då och då, mitt dåliga mående kan jag idag hantera utan alkohol. För jag har förstått att alla dagar går jag inte på rosamoln. Livet är upp och ner ibland och jag behöver mina olika måenden för att känna mig som en hel människa. Genom att jag hittat vem jag är och accepterat att jag är den jag är så har jag fått lättare att acceptera andra människor och går inte igång på någon lika lätt. Jag försöker att se hela människan bakom vissa beteenden och acceptera även om jag inte alltid gillar vissa beteendet. Jag kan inte förändra någon annan och det är väl tur för då kan ingen annan förändra mig och jag får vara den jag är, den jag är formad för att vara.

Det känns så skönt att tycka att jag är okey. Jag har dom vänner jag behöver och jag har ju till och med funnit kärleken och det är stort för mig eftersom jag aldrig trott att någon kan älska mig för den jag är och acceptera att jag inte vill eller behöver vara någon annan. Mina barn accepterar idag mina fel och brister (hoppas jag), tidigare visste dom inte hur dom skulle vara och dom visst absolut inte vem jag var eftersom jag inte var mig själv. Så visst behöver jag personliga förändringar, men det bästa är att hitta mig och acceptera att jag är den jag är och lärt mig tycka om mig själv.

I sinnesro nu ska jag sova

Åhh vilken härlig dag det har varit idag, solen har strålat från en klarblå himmel. Olle var ju här så vi bestämde att vi skulle ta en promenad till Kungens kurva och äta lunch på någon restaurang. det vara bara så ljuvligt att promenera, solen bländade oss från den klarblåa himlen och det var ca 4/5 minus grader (varför kommer jag aldrig ihåg hur man gör grader tecknet). Vi valde att äta på en Indisk restaurang och det var inte alls så dumt val. Visst maten var lite annorlunda kryddat (har inte ätit Indiskt tidigare), men det var riktigt gott.

Eftersom vi hade promenerat dit så bestämde vi oss för att promenare hem också, fast i början kändes det inte så lockande då vi båda var övermätta och då vill man helst bara lägga sig i en skön säng. Men det var lååångt till sängen så vi började promenera. Vi gick en lite annan väg hem så det vart lite längre, men när vi kom hem så var vi riktigt nöjda med vår promenad så vi beslutade att det inte gjorde någonting att vi åt upp den äppelpaj med vaniljsås som fanns kvar. Jag behöver ju inte riktigt tänka på vikten, men det behöver ju Olle *asg*
Vi fick en liten stund till vila på soffan i alla fall, innan det var dags för Olle att åka hem. Han behöver ju komma hem så han kunde gå på spinning och bli av med äppelpajen :))

Sen har jag även varit på föräldramöte i Lindas skola. Där fick vi lite mer information om hur det går med skolan och vi fick även träffa den nya studierektorn. Sen fick vi en stund i klassrummet med Lindas mentor.  Han berättade om skolresan som dom pratat om att göra i årskurs 8 till England. Men han berättade att det fanns några föräldrar som hade hört av sig och tyckt att dom var för unga för att åka utomlands på klassresa. Så det kommer inte att bli någon klassresa förens i årskurs 9. Så till våren ska dom resa någonstans i Sverige, dom ska planera så får vi se vart det blir.

Resan till England kommer skolan att betala för flyget och jag tror att det även var för maten, men boende och sånt får klassan tillsammans med föräldrar jobba ihop. Jaha då vet man nu att man som förälder kommer att få en massa jobb för att få ihop till reskassan :(
Fast det känns ganska okey för det kommer nog att bli en resa att minnas.

Nä nu orkar jag inte skriva mer om min dag, ska snart lägga mig och läsa lite för att kunna ta emot John Blund när han dyker upp. Ta hand om varandra och ge mig en kram

Jaha nu har jag verkligen blivit en tråkig Svensson. Jag tittade på Let´s Dance igår och idag gick jag med i klubben Vi som håller på Morgan Alling i Let´s Dance i Facebook :))
Fast jag håller egentligen på Magnus Samuelsson för snacka om sexig karl. Men honom har jag alltid gillat och jag kollade på Världens Starkaste man bara för att han var med.
Men nu har jag alltså sjunkit så lågt att jag kollar på Let´s Dance, kan man sjunka lägre? Undrar vad det är för virus som jag blivit smittad av *ler*

Dagen idag har inte varit min dag eller så kanske den har varit just det. Upptäckte i morse att jag skulle jobba ensam idag och att ingen assistent skulle finnas på plats att öppna butiken. Jag började inte förens kl 11 och vi öppnar kl 10. Hon som skulle jobba med mig är ju sjukskriven och har varit det sen i början av januari. Så schemat har gjorts om och det har varit ägaren själv som gått in och tagit hennes tider. Men igår sa han att han skulle jobba i den andra butiken och inte tänkte jag så mycket på det förens jag kollade schemat i morse och såg att jag alltså skulle jobba ensam (han hade glömt att han skulle ta tiderna för min kollega).

Jag skickade sms och frågade vem som skulle öppna, skickade både till honom och chefen men ingen av dom svarade på det. Så ungefär vid halv nio tiden så ringde jag honom istället och frågade vem som skulle jobba med mig idag. Åhhå sa han och lovade att fixa någon. Jag sa att jag då kunde öppna men att jag vill sluta tidigare för jag vägrar att även ta stängningen som jag enligt schemat skulle göra. Alltså varför ska jag bry mig, varför tar jag på mig detta. Varför struntade jag inte bara i allt och gick till jobbet kl 11 som vanligt och låtsade som om ingenting??
Varför ska jag vara där och upptäcka andras misstag och inte låter dom få konsekvenserna när dom gör fel?

Jag får ju inget extra för det, varken i plånboken eller kredit för att jag ställer upp och reder ut andra missar. Jag måste verkligen vara sjuk i huvudet eller så finns jag på fel arbetsplats för på andra ställen kanske det skulle synas i plånboken vad jag egentligen gör och jag skulle få kredit för att jag gör ett förbaskat bra jobb. Jösses jag är snart 50 år och har ännu inte lärt mig mitt eget värde att se till att jag får det jag är värd eller helt enkelt struntar i det när andra inte ser vad jag går för.  Ibland blir jag riktigt förbannad på mig själv, men jag har bara mig själv att skylla och jag tror inte riktigt det är så att andra utnyttjar mig utan dom tar bara för givet att jag gör allt och lite till eftersom jag är så himla dum och gör det. Men det kanske hör till min natur, okey inte att vara dum men att ta hand om allt för att det ska fungera. För jag vägrar att inse att jag är dum :))

Jag vet att jag kommer snart att få en förfrågan på mail om jag vill ställa upp och värva medlemmar till IOGT i Stockholm för det behövs all stöd som går att få, för att rörelsen ska ha möjligheten att hjälpa så många som möjligt. Dom gör ett jävla bra jobb men tyvärr har dom oförtjänt dåligt rykte, "en bunt nykterister så förbaskat tråkiga". Vanliga Svensson ser inte det dom gör och TROR att det bara är en bunt nykterister som vill förbjuda alkoholen. Allt jobb som läggs ner för att hjälpa missbrukare, att hjälpa deras anhöriga och framför allt hjäpen till barn i missbrukfamiljer. Jag vet inte om jag har orken att ställa upp just nu, vet inte hur jag skulle få tid till att hjälpa till. fast jag vet att varje stödmedlem är viktig så känner jag att just nu har jag inte den ork som krävs för att värva eller engagera mig i annat än jobbet, hemmet, barnen och Olle.

Jag önskar att jag fick extra energi någonstans i från eller att jag kunde förändra mig själv så jag inte tog på mig för mycket och vågar göra dom förändringa som behövs i mitt liv för att jag ska få ork över till det jag brinner för. Att få ork att hjälpa missbrukare och deras anhöriga, att göra det som jag säkert skulle göra bra (även om allt jag gör är bra :))
Men tyvärr är det mycket ekonomi som styr, jag måste ju ha pengar för att kunna leva. Ja jag vet det är en jävligt dålig ursäkt, men med mina skulder och mina trasiga tänder så är ekonomin en stor grej för mig idag. Men kanske kommer en miljonär i min väg en vacker dag och ser vad jag går för och ser hur bra jag är och betalar mina räkningar och skänker mig nya tänder *ler*
Vadå drömma kan man väl få göra, för det är våra drömmar som håller oss levande :))

Jag antar E-Ls utmaning men jag fuskar lite för bild nr 6 i min mapp var en bild på mig och det kändes ingen roligt att lägga ut så jag tar bild nr 1 istället. Sen vet jag inte ens om bilden kommer med här i bloggen eftersom jag aldrig lagt upp bilder tidigare och vet inte riktigt hur jag ska göra, men är inte rädd för att pröva och göra fel :))



Vet inte om den här bilden behöver så mycket beskrivning. Det är en bild tagen av min dotter (som tagit nästan alla bilder jag har). Ni kan här se att hennes katter verkligen är vaktkatter för dom vaktar så att Ödlan i terrariumet inte kan smita eller om dom nu vaktar om en syrsa skulle smita så dom får sig en godbit att tugga i sig eller så är det bara varmt och skönt att ligga ovanpå lampan :))

Nu utmanar jag alla som läser här inne att anta utmaningen att lägga upp den 6:e bilden i den 6:e mappen och ge en beskrivning på bilden.

Ja nu tyckte Jenny att det var dags för mig att uppdatera lite. Varför ska det vara så svårt att komma igång och skriva några rader? Har nu hunnit med att jobba ett tag efter min resa. Det är verkligen kaos på jobbet och utsikten för att det skulle bli bättre ser mörk ut. Men jag har landat lite i det och gör det jag ska och försöker att lämna resten. Det är ju inte mitt ansvar att det ska fungera. Men lite jobbigt är det att glädjen i att jobba har försvunnit.

I helgen som var har jag haft Jonas hemma, även om han inte var så mycket hos mig så fick vi i alla falla lite tid tillsammans, han vid datorn och jag framför teven eller tvärtom *ler*
Men oavsett så var det skönt att han honom här hemma en stund. I lördags så kom ju Jenny och vi åkte till reptilmässan (om den finns det mer att läsa om i hennes blogg). Vi hade tur och fick en parkering även fast det var knökfullt när vi anlände. Jenny köpte en ny spindel och enda anledningen till att hon köpte den var för att slippa städa hemma till sportlovet. För om hon har en spindel hemma så vägrar E-L att besöka henne och då slipper hon ju städa :))

Efter mässan så var vi hungriga och bestämde att vi måste äta innan Jenny åker hem igen. Då tänkte jag att vi skulle kunna åka till Flen, möta upp Olle och gå ut någonstan och äta. Som vanligt så ville inte Linda följa med, hon ville inte resa över 1 timme för att få mat och sen lika långt hem igen  :))
Så det vart Jenny och jag som åkte hem till Olle och sen åkte vi till Kastrullhäxorna och käkade. Sen skulle ju Jenny åka hem men hon hittar ju inte från Flen så vi bestämde att vi åker i 2 bilar till Eskilstuna så kunde hon därifrån åka hem och vi kunde åka till Vårby. Så åhh vad jag har fåttt umgås med mina barn i helgen *ler*

Idag har jag lyssnat på ett radioprogram på P1 som heter Tendens och handlar om att sona sitt svek mot sina barn. Det var en FD missbrukare och hans dotter som medverkade. Det var ett tufft program att lyssna på. Att höra det vuxna barnet berätta om missbrukarens svek i missbruket och höra missbrukaren berätta om hur det kändes att ha svikit sina barn under missbruket. För mig har det svåraste varit i min kamp i nykterheten att förlika mig med det jag gjort mina barn under mitt missbruk. Jag kan aldrig sona det jag gjort men vi kan idag försonas genom att jag levar nyktert och försöker vara den mamma jag inte var. Visst gör det ont och det sitter en tagg i hjärtat, men genom att nu och i framtiden leva nyktert så kan vi gå vidare i livet.

Vi har det ju bra idag och man ska inte gräva i det som varit, men det är bra för mig att bli påmind så att jag inte faller tillbaka i missbruket utan lever för dagen idag. Det är viktigt att kunna prata om det som varit (utan att älta) och även om dom inte kan förlåta mig så kanske dom kan försona sig i att jag idag lever nykter.

Så jag sitter här och mår egentligen förbannat bra idag och det gör jag tackvare att jag är nykter och att jag har mina barn som jag älskar över allt annat. Att jag också mött kärleken gör ju inte mitt liv sämre :))
Så om man verkligen vill så kan man förändra sitt liv och det går att bli nykter, det är jag ett levande bevis på och för det är jag stolt.

Ta nu hand om varandra och ge mig en kram