Jag skriver ju ganska ofta att jag vet vad jag vill och att jag tar hand om mig. Men det tror jag inte riktigt på, jag har i alla fall inte tagit ordentligt hand om mig själv. Men nu tror jag nästan att jag har bestämt mig, jag ska ta ännu bättre hand om mig själv och jag tror att jag ska börja göra det genom att jobba mindre.
Jag sa till redan i slutet av december att jag inte vill jobba mer än mina 90% men när jag fick schemat för iår så tycker jag att det i alla fall är för mycket jobb.

Jag sa till om det och sen pratade ägaren och jag om att jag skulle gå ner mer i tid. Jag kan gå ner ända till 75% om jag vill. Men så mycket vill jag nog inte sträcka mig att gå ner till, för det ger så mycket bortfall på lönen. Egentligen vill jag bara ha bort 1 arbetsdag till på mitt 4 veckors schema och jag tror att det är endast dit jag kan sträcka mig. För annars blir lönebortfallet för stort. Men det är så svårt det här, jag är ju ensamstånde och det är tufft att klara av hyran och alla andra utgifter som jag har om jag går ner för mycket i lön.

Men samtidigt tänker jag att jag vill ju må bra, jag vill också orka leva. Som det är nu så är jag alldeles slut och utarbetad. Orkar inte mycket mer än jobba och hemmet, barnen, kärleken och vänner kommer alldeles för mycket i andra hand och jag har svårt att orka med. Sen märker jag att nu börjar kroppen ta stryk och det är inte bara ryggen. Kroppen är gammal och den har fått utstå mycket och det borde bli dags att ta hand om den så jag har ork kvar att bli pensionär. Så hur jag ska göra och hur mycket jag ska jobba vet jag inte alls just nu. Jag har lovat att fundera och ge honom besked om några dagar, men det lutar nog till att jag i alla fall går ner till 85%. Får väl ta ett extra knäck om pengarna inte räcker, eller så flyttar jag ner till Flen och slipper i alla fall hyran *ler*

Från det ena till det andra så var jag hos Naprapaten idag. Hade tid kl 09:30 så jag lullade på här hemma i godan ro i morse. Men se min hjärna fungerar inte riktigt som andra hjärnor och jag tänkte att jag skulle gå hemifrån ungefär 09:30 för att ta tunnelbanan som går kl 09:40 för då skulle jag vara i god tid hos honom utan att behöva stressa. När jag kom ner till tunnelbanan så kom den precis och jag fick springa den sista biten för att inte missa den (tvekade först för att springa/jag skulle ju inte stressa/men sprang ändå). När jag klev på tåget så vaknade min lilla hjärna och jag kom på att jag var lite fel ute, jag skulle vara hos honom kl 09:30 men hade planerat att ta tunnelbanan kl 09:40, någonting stämde liksom inte. Plötsligt så slog det mig vad som inte stämde....jag skulle komma för sent... min hjärna har spelat mig ett förskräckligt spratt och kopplat och planerat helt galet.

Alltså jag skulle inte vara hos honom förens kl 09:50 och då skulle det bara vara 10 minuter kvar av min tid??? Säkert skulle någon annan komma kl 10:00 och han skulle ungefär bara få tid att killa mig lite på ryggen och för det skulle jag få betala 440:-..........Nu grät jag nästan och stod och stampade dom 2 stationerna som jag skulle åka. Sen sprang jag och jag sprang snabbt i mina högklackade vårskor (jag som inte skulle stressa), det var säkert bra för ryggen. Jag kommer dit ser att hans dörr står öppen (tror ni att han väntade på mig?) Kikar in i rummet och ser att han pratar i telefonen. Hmm hur skulle det här gå, jag kunde ju inte för denna vackra man berätta att jag har en hjärna som gör lite galna saker ibland. Så jag hämtade andan och tittade ner i golvet och skällde över den där tunnelbanan som inte kom, jag sa att visst är det väl typiskt att när man har en tid att passa så blir det något fel på tunnelbanan (här skämdes jag lite, men det sa jag ju inte till honom).

Men vet ni han sa att det var okey, han skulle hinna behandla mig i alla fall för nästa skulle inte vara där förens kl 10:30. Så jag slängde av mig på överkroppen och la mig på slafen. Vet ni det första han gjorde var att sätta på några plattor på min rygg och sen fick jag en massa ström i mig. Åhh det var bara för underbart, fick ligga så i ungefär 10 minuter och det var dom underbaraste minuterna i mitt liv. Det går inte att beskriva känslan av välbehag, jag ryser bara jag tänker på det. sen vart det lite massage, dra i höger ben, knäcka lite rygg och så var det klart. Han sa att det redan nu syntes resultat och det känns verkligen bra. det kommer att fixa sig det här, med några behandlingar till (var jag nu ska få dom pengarna ifrån). Nästa behandling blir tisdag nästa vecka. Det var så härligt att gå därifrån och inte ha någon smärta. Men tyvärr kom smärtan tillbaka senare under arbetsdagen eftersom jag står och går hela dagen och det belastar min kropp. Men även det kan bli bättre om jag jobbar mindre *ler*

När nu tror jag att denna blogg har blivit flera kilometer lång så jag avslutar här och nu.

Ja så länge var jag smärtfri :))
Men det är okey, jag vet ju nu att jag kan bli smärtfri, det enda jag inte vet är hur mycket det kommer att kosta mig :(
Men jag har tidigare i mitt liv lagt ut en massa pengar på sprit och cigaretter och inte sjuttsingen gnällde jag då, så varför gör det nu.
Jag tror ju på under men inte på underverk eller hur det nu var. Men som så mycket annat så kommer säkert det här att ta tid och jag har inte bråttom. Så ja jag är fortfarande lycklig. Ska köpa mig en liten lott för kanske vinner jag nu när jag önskar pengar till någonting bra och inte bara till konsumtion. Så  jag ber till min högre makt, inte om rikdom men om hjälp och eftersom jag lever som jag gör idag så är jag övertygad om att jag kommer att bli bönhörd eller hur? :))

Men jösses just nu vill jag ta hela världen i min famn och jag hyllar alla världens Naprapater. Jag gick hem som på moln och jag ville dansa med hela världen. Jag kom hem slog mig ner i stolen framför dator och vet ni jag har INTE ont i ryggen. Andra ställen i kroppen känns kanske inte så bra, men ryggen HERRE jösses jag vill gråta. Jag har inte upplevt en dag sen jag var 20 år att inte ha ont i ryggen. Fattar ni hur underbart det känns. Jag gråter faktiskt nu när jag skriver detta *ler*

Alltså jag kom till Naprapaten och hade väl inte så stora förhoppningar om att bli bra, inte på en gång i alla fall och vet ni jag fick en diagnos på köpet, nu vet jag varför jag alltid har haft ont i ryggen….skrattar så jag gråter…. eller gråter så jag skrattar....

Efter lite frågor, en snabb undersökning så var diagnosen klar hipp hurra hipp hurra. Aha nu vill ni veta vad som är fel hihihi. Okey jag ska tala om det. Min högra höft går högre upp än den vänstra, jag har i alla år belastat min kropp fel, gått snett och mitt högra ben har på det sättet varit kortare än den vänstra. Okey det är fortfarande så men det går att behandla, det går att rätta till….åh nu gråter jag igen…. Fattar ni vad lycklig jag är.

Han började behandlingen med att massera lite där jag har som mest ont, han drog i mina ben, han böjde,sträckte och knäckte och ibland gjorde det j*vligt ont. Men vet ni när allt var klart och jag satte mig på en hans stol så kunde jag lyfta det ena benet över det andra utan att hjälpa till med armarna…..solen skiiiiner….Åhhh jag är så lycklig….

Jag sitter här på datorstolen och kan sitta normalt. Nu när jag mår så här himla bra så vill jag fira, jag känner mig ju trött, hungrig och seg i knoppen så jag inhandlade en ENERGY drick till mig så nu j*vlar * ska här firas *asg* Jag fick en massa strets övningar som jag ska göra morgon och kväll och sen ska jag tillbaka till denna underbara människan på tisdag och då kommer jag att vara 880:- fattigare, men vad gör det när jag är världens lyckligaste kvinna.

Fatta jag är nykter, jag har 3 underbara barn, jag har kärleken och nu har jag ett rörligt liv också. Hipp hurra vad livet är underbart. All världens sjukgymnaster slägg er i väggen, den kunskap en Naprapat har kommer ni aldrig i närheten av. VARFÖR har jag inte gjort detta tidigare?????

Sådär ja, här kommer mitt gnällinlägg :))
Alltså jag har sådana problem med min rygg och just nu är det värre än vanligt, så jag tänker nu ägna detta inlägg till att gnälla om hur synd det är om mig. Jag har sen unga år haft problem med ryggen och ännu är det ingen som har hittat vad som är fel, sen har jag i alla år varit för snål eller om man ska säga för fattig för att ta kontakt med Naprapat.

Men nu har jag beställt tid och ska dit på fredag. Men jag avskyr verkligen att söka hjälp inom sjukvård eller vad det nu må vara. Jag kommer att komma dit och så får jag frågan - hur var det här då? - jomen det är bara bra, tackar som frågar :(
Jag vet inte hur jag ska framföra mina krämpor, jag vet inte hur jag ska förklara, jag vet inte hur jag ska få dom att förstå var i problemet/smärtan sitter.

Jag har så himla svårt att klaga (ja inte för mina nära och kära då) och jag förminskar ofta det som är fel :(
Det är inte det att jag vill vara bror duktig men det är så svårt att sätta ord på krämporna och värre är det pga att jag sökt hjälp så många gånger och ingen hittar någonting. Hade jag haft någon synligt så hade det ju bara varit att peka - där ser du var jag har ont/vad som är fel. Men ryggen det sitter ju överallt, det drabbar benen, nacken, armarna ja överallt har jag ont :(
Jag kan knappt torka mig när jag varit och kissat för jag kommer inte åt och kan inte vrida kroppen det minsta. Att tvätta ryggen när jag duschar är inte att tänka på och då menar jag hela ryggen, kommer inte åt pga att jag inte kan vrida armarna. När jag tvättat håret så är jag alldeles slut i armarna eftersom jag måste föra dom uppåt :(

Jag har en kropp som en 90-åring och det har jag haft dom senaste 20 åren. Ja jag vet man ska träna kroppen och det räcker inte bara med promenader, men jag vet inte hur jag ska träna och jag vägrar gym pga att jag delvis inte har råd, sen vet jag inte hur jag ska träna och jag är för otränad för att orka. Ni ser vilken ond cirkel det är och det här är inte alls roligt för mig :(

Nu ska jag alltså få hjälp av en Naprapat och jag vet inte hur jag verkligen ska få fram hur min kropp mår och var felet egentligen sitter (jag vet i alla fall att det inte sitter i huvudet, även om man kan inbilla sig vissa krämpor). Jag vill inte sitta där och inte få fram annat än -jomen visst allt är bra, jag har bara lite ont ;)

Från det ena till det andra, när man går till en Naprapat eller söker sjukvård där man tror att man måsta visa sig halvnaken, så bör man ha rakat benen och smörjt in kroppen så det inte syns hur torr person man egentligen är :))
Så när jag hade duschat idag så tänkte jag att jag måste ju få bort det där svarta på benen. Så det vara bara att ta fram rakhyven coh sätta igång. Men ni ska veta att jag har svårt att raka benen då jag pga min kropps vighet har svårt att raka bak på benen. Men jag satte igång och naturligtvis skar jag mig ganska ordenligt först på det ena benet sen på det andra. Så nu är en massa skinn borta och jag har 2 stora plåster på båda benen :(
Hippa hurra för mig som är så bra på att få till allt lite fel, det blir kul att visa upp för Naprapaten :))

Jaja nu är det som det är och jag kan inte få det ogjort, precis som mycket annat här i livet så är det bara att gilla läget och i alla fall försöka dofta gott...........

Jag har under en längre tid nu mått så himla bra. Okey det är inte bra på jobbet, men det är ingenting jag kan förändra just nu, så jag får gilla läget. Men annars är livet så bra. Mina barn mår bra och det går bra för dom alla 3 och det som inte går bra är utanför min kontroll. Men jag vet att dom kommer att få det dom vill ha och behöver och jag är inte speciellt orolig. Visst önskar man som mamma att man kunde göra deras liv lätt och finnas där för att skydda dom mot allt. Men dom behöver göra sina egna misstag och få den erfarenhet som behövs för att leva i denna värld (som inte alltid är den bästa av världarna). Men som sagt dom kommer att fixa det dom behöver och jag behöver inte oroa mig *ler*

Aldrig hade jag kunna ana för en massa år sen att jag skulle sitta här och skriva att allt är bra, att jag mår bra. Men så är det och det som är mindre bra har jag ingen kontroll över så det släpper jag. Men jag har en saknad i mig och det är en saknad att inte behöva sova ensam. Jag har under en massa år njutit av min ensamhet, njutit av att kunna sova utan att någonting stör min sömn (förutom dumma grannar), njutit av att ingen håller mig vaken genom att snarka. Jag har trott att så vill jag ha det resten av livet och att ingenting/ingen ska kunna ändra på det. Men nu har jag förstått att man aldrig är för gammal för att ändra sig.

Jag gillar att sova med någon bredvid mig, jag gillar att känna att jag inte är ensam. Även fast jag har svårt att sova/somna när någon snarkar och tar plats i sängen så njuter jag varje natt jag inte sover ensam och saknar sällskap när jag sover ensam *ler* Undra om det är det som kallas kärlek.

Jag har under så många år sagt att jag alltid vill vara singel och att jag aldrig skulle flytta ihop med någon, på sin höjd har jag kunnat tänka mig att vara särbo, men aldrig flytta ihop med någon. För visst har jag saknat någon vid min sida, saknat någon att hålla handen, någon att bara vara med. Men att sträcka mig så långt att än en gång flytta ihop med någon har inte varit någonting för mig. Okey nu vet jag inte hur det kommer att bli i framtiden, om den kärlek vi nu har kommer att hålla. Men jag vet nu att jag kan tänka mig att bo tillsammans med en man och det känns otroligt stort.
 
Kanske är det för att jag känner att jag träffat rätt, att vi är otroligt lika och båda två måna om att få vara den vi är och har inte något behov eller lust att ändra på varandra. Jag kan vara precis den jag är och behöver inte göra om mig för någon annans behov. Jag är en tråkmåns på mornarna och vill verkligen vara ifred. Olle är en tråkmåns som vill vara den han är och vi har inget behov av att förändra den andra *ler* När vi är tillsammans så bara är vi, vi behöver inte hitta på någonting hela tiden, vi behöver inte sitta och babbla för att tystnaden annars skulle bli pinsam och jobbig. Att känna sig som ett med en annan människa är stor för mig och ingenting som jag trodde var möjligt.

Jag mår bra av honom och jag vill gärna tro att han mår bra av mig. Vi går igenom en massa just nu pga olika omständigheter och det känns bra att vi har varandra. Det känns bra att jag kan finnas där för honom och att jag får ta del av det han går igenom. Det känns så bra att jag kan älska en annan människa för alla hans fel och brister och att jag är älskad trots alla mina fel och brister och vi har inget behov av att ändra på varandra.

Det är precis som att älska sina barn, jag älskar ju mina barn över allt annat och dom kommer alltid att vara mitt liv, min medelpunkt. För barnen är kryddan i mitt liv, det är dom som gör mitt liv innehållsfullt och värt att leva och jag går igenom eld och vatten för dom. Jag vill inte förändra dom för att dom är som dom är och jag älskar dom för det dom är. Jag måste trots allt ha gjort en massa bra i mitt liv eftersom jag har det jag har och att jag mår så passa bra som jag gör. Eller var det kanske i mitt förra liv som jag var så bra *ler*

Hur är det, tar vi hand om våra vänner. Har man vänner kvar när man blir 50+. I helgen har det varit Relationsmässa här i sthlm (tyvärr var jag inte där själv). Jag vart dit bjuden av Lill-Marit men eftersom jag befann mig i Flen och Västerås så vart det ingen mässa. Men jag såg lite på tv 4 på söndagsmorgonen och då var Lill-Marit med. Hon fanns på mässan för att tala om vänskapsrelationer och hur det har utvecklats genom åren eller rättare sagt inte utvecklats.

Idag tar vi inte hand om våra vänner, i alla fall inte på det sätt som vi borde. Vi lever i en datoriserad värld och ska vi grattulera någon så skickar vi e-mail eller skriver i vännes Facebook. Vill vi veta vad vännen gör eller hur h*n mår så skickar vi e-mail eller kollar upp Facebook. På sin höjd kan vi även skicka sms. Vanliga vy-kort, telefonsamtal existerar knappt.

När jag lyssnat på Lill-Marit på teve så fick jag otroligt dåligt samvete. Jag har inte så många riktiga vänner och dom vänner jag har tar jag abslout inte hand om på det sätt som jag bör ta hand om mina vänner. Det går månader nästa år emellan innan vi träffas, fast vi hörs per e-mail och Facebook så jag vet  i alla fall att dom lever :(
Vi pratar om att vi måste träffas, om att det var så länge sen och sen kommer annat emellan :(

Vi var/är ett gäng tjejer som träffades tidigare och gick ut och käkade, hade kul och umgicks. Nu pratar vi om att vi måste träffas, att det är dags att gå ut och så kommer annat emellan :(
När vi någongång möts live så är det direkt åhh nu måste vi träffas, nu gör vi någonting kul och så kommer annat emellan :(

Är det verkligen så för många andra också? Tar vi inte hand om våra vänner när vi börjar närma oss/passera 50 levnadsår. Är inte vänner längre viktiga, behöver vi inte längre någon att skratta och fnittra med, någon att dela våra tankar med, någon som lyssnar på våra problem och gläds åt våra framgång. Någon vännina att gå på bio med ensam, ut på restaurang, sitta och filosofera över livet eller beklaga sig inför detsamma.  Behöver vi inte en bästis när halva livet passerat? Är det inte just då vi behöver ta hand om våra vänner, så att vi har dom kvar när vi närmar oss livet slut. För har man ingen vän, ingen bästis, vem ska man då dela allt med. Vem ska man skratta tillsammans med, vem gråter man tillsammans med, vem delar man sina innersta känslor med och vem beklagar man sig hos när mannen eller barnen för tillfället gör livet surt för en.

Vem förstår en bäst om inte ens bästa vän, så varför tar jag inte hand om dom få jag har?

Jag funderade i morse på det här med åldern. Jag börjar sakta smyga mig mot 50 år. Herre gud det är ju jätte gammalt tyckte jag för några år sen. Nu har jag svårt att fatta att jag har levt så länge, har jag verkligen varit på denna jord alla dessa år. Men tanke på den utveckling som skett under dom här åren så är det svårt att tänka sig att det är nästa 50 år sen jag föddes.

Jag kommer ihåg när jag var på behandlingshemmet och där pratade jag med psykologen och var alldeles förtvivlad över att jag supit bort hela mitt liv. Jag var 40 år när jag hamnade på behandlingshemmet och jag trodde att jag levt det mesta tiden av mitt liv. Jag ojade mig och mådde fruktansvärt dåligt av att vara 40 år och inte gjort annat av mitt liv än supit. Jag skulle ju inte få en andra chans att leva om mitt liv och jag var bedrövad för livet skulle ju snart vara slut och jag hade inte levat. Men hon fick mig på andra tankar, hon talade om för mig att jag hade fött 3 barn och för dom och för mig och blivande barnbarn hade jag ungefär halva livet kvar att leva och den delen kunde jag välja att leva nyktert.

Hon tog fram en linjal på 10 cm och på den visade hon mitt liv, hon sa att 1 cm motsvarade 10 år av mitt liv. Hon sa ponera att du lever till du blir 80 år, då har du nu levt halva ditt liv. Hon visade mig på den period i mitt liv som jag supit ca 20 år, alltså 2 cm av dom 8 cm som jag skulle leva. Jag hade då ca 4 cm kvar att leva, ca 2,5 cm kvar i arbetslivet. Jösses livet kändes helt plötsligt långt och jag kunde se att jag inte supit bort hela mitt liv. Jag hade där ett val och det var att dom ca 4 kvarvarande cm kunde jag leva precis det liv jag ville leva. Nu är snart ännu 1 cm på denna linjal förbrukad och jag måste medge att den cm på många sätt varit bra. Jag har varit nykter större delen av den (nästan 7mm) och mycket har hänt. Jag har jobb, jag har bostad, jag har mina barn och jag har kärleken. Tänk vad mycket jag har att se framemot med dom 3 cm som är kvar i mitt liv. Kanske blir det t.o.m 1 cm till *ler*

Mitt liv är inte slut, det har ju nästan bara börjat.

I sinnesro

Äsch jösses en sån töntig rubrik. Finns väl ingenting att utmana, livet går ju sin gilla gång mellan hemmet och jobbet :)
Har inte skrivit på ett tag nu så jag tänkte jag skulle komma med några rader. Jenny tyckte att min senaste blogg var ju inget vidare eftersom det inte var mina egna ord utan bara kopierat rakt av. Det har hon nog lite rätt i, men jag tyckte att just det där med munkarna var så skön, för hur ofta bär vi inte på sånt som vi för länge sen borde ha lagt ifrån oss.

Jag har gjort det med vissa grejer nästa hela mitt liv och det har mest varit av ondo (alltså burit på en massa). Men genom att jag har gått med i AA så har jag lärt mig att släppa taget om visa saker/händelser för jag har delat om det och sen har jag kunnat lämna det där i möteslokalen och kunnat gå vidare med mitt liv. Det har varit väldigt befriande och har hjälpt mig att må så mycket bättre och inte ta allt så förbaskat allvarligt.

Idag ska ni veta att jag inte mår speciellt bra. Jag är förkyld eller rättare sagt snorig i ena näsan. Den rinner hela tiden och jag bara nyser, den andra näsan har jag sår i så ni kan ju gissa hur ont det gör att snyta sig och jag snyter mig konstant då det rinner värre än värst.  Jag har nog blivit smittad av Olle för han var genom förkyld i går och i natt. Tänk att jag som är så vuxen och så klok inte fattar att man inte ska pussa en karl som är förkyld. alla hans baciller hoppade över till mig och själv mår han säkert bra just nu, vad vet jag för han är hemma och jag är här *ler*

I helgen har jag haft både Jonas och Jenny här på besök. Jonas kom redan i torsdags, men bara för att lämna in sin väska sen försvann har till polare. Men jo lite har jag fått träffa honom i helgen i alla fall. Jenny kom ju i lördags (hon passade på att ta Linda med sig), bli lite dyrt för henne att ha syrran på besök. Men Jenny är generös så hon klagar inte så mycket. På lördagen gick vi på bio men först var vi tvungna att äta och då bestämde vi att vi skulle till Grek rastaurangen i Skärholmen. Jenny den generösa bjöd på bion (4 personer) så jag fick ju lov att bjuda på middagen (men då var vi 6 personer). Olle skulle inte hinna komma till restaurangen för han jobbade, men så visade det sig att han hann i alla fall, men dom hade varit ute och ätit lunch så han var inte speciellt hungrig. Men han ville ju inte bara sitta där medans vi åt en massa god mat så han beställde in en kopp kaffe och pannkakor med sylt och grädde (efterrätt orkade han med).

Sen vart det bio och vi såg "män som hatar kvinnor". Den var faktiskt bra även om jag saknade mycket innehåll från boken och det var en hel del väsentliga grejer.  Men man kan inte få allt och vi var nog ganska nöjda allihopa. Linda och hennes kompis gick ju också på bio men dom ville inte se samma film som vi såg. Vad deras film hette ska du inte fråga mig för det kommer jag inte ihåg ;)

Nä nu orkar jag faktiskt inte skriva mer, detta var lite om mig och min helg som var bra på många sätt. Men jag sätter punkt nu för jag sitter bara och nyser och snyter mig, räknar snorpapper och får det till 8 st bara under den tid jag skrivit i bloggen. Dom ser ut som om dom var dränkta i vatten.......åhhh vad det är synd om mig.

Ta hand om varandra och ge mig en kram