Jag gick på AA men jag fick aldrig det som så många andra fick. Jag fick inga vänner. Jag gick på möten och sen gick jag ensam därifrån. Idag ser det helt annorlunda ut och jag har en massa vänner i gemenskapen. Jag har genom AA även fått vänner utomlands och nu har jag till och med träffat en av dem och ska snart träffa henne igen *S*

Jag har fått så många fina vänner och det är riktigt djup vänskap sen jag vart nykter. Både i och utanför programmet. Jag har lärt mig att leva med ett öppet sinnelag och jag har lärt mig att visa och uttrycka mina känslor och det har jag gjort att jag byggt upp en massa djupa vänskapsförhållanden. Jag har även skapat vänskapsband med män och det har jag aldrig haft i mitt liv och det är stort för mig. Att jag kan se män som riktiga vänner på precis samma sätt som kvinnor.

Livet är så mycket enklare att leva nu när jag har vänner. En massa bekanta har jag haft i mitt liv men det har saknats riktig vänskap för jag har aldrig låtit någon komma för nära mig. Att jag idag vågar släppa till, vågar vara öppen samt vågar visa mina svagheter likväl som min styrka har gjort att de vänskapsband som jag byggt upp har jag byggt upp för livet. Jag kan vara mig själv och jag kan och törs visa vem jag är. Jag vet att jag kan älska och jag vet att jag kan bli älskad tillbaka någon som jag känt att jag aldrig tidigare i mitt liv kunnat.

Min allra bästa vän

Jag kan välja bort det eller de som jag inte vill ha i mitt liv idag och bygga vidare på allt jag nu har och vill ha. Sen faller jag ibland tillbaka i det gamla, det där att jag inte blir älskad/omtyckt för den jag är och vill vara. Att kärlek och vänskap kan ta slut måste jag lära mig leva med även om det gör ont när det sker. Jag kan inte leva hela livet utan smärtan, men jag kan lära mig att hantera den och försöka att gå vidare. Jag har mycket kvar att lära och mycket kvar att jobba med, men jag tar en sak/en dag i taget och på det sättet kommer jag vidare i mitt liv.

Jag bygger en bro och kommer över på andra sidan

Inte konstigt att jag är så asocial och inte vet vad man ska prata med folk om. Jag tittar inte på Tv och missar alla viktiga samtalsämnen. Nu går OS och jag har inte ens sett invigningen. Okey jag vet att den går i Vancouver för det har jag sett på löpsedlarna, så jag är inte så himla lost *S*. Jag tittar inte på Melodifestivalen och då är man ju lite av ett UFO. Let´s Dance är ett annat program jag missat men jag tittade i alla fall då när Magnus var med och vann.

Vid dans så gäller det att veta var man sätter fötterna.

Men ärligt alla snackar Tv program och jag hänger verkligen inte med. Snackar man inte Tv program vad bör man då snacka om? Jag kan ju inte snacka glasögon eller snacka ”leta bil” hela tiden??  Nä jag får fortsätta att vara asocial och ge fan i att snacka med folk. Men det är ett stort problem hos mig att jag har svårt att kallprata. Ska jag prata så ska det vara något av vikt, något som intresserar mig, men oftast intressera det inte andra människor. Frågar jag någon hur han/hon mår så vill jag gärna ha ett svar på det. Frågar någon mig så vill jag gärna svara, men folk är ju egentligen inte intresserade av ett svar på det, de har redan innan de uttalat frågan klart börjat prata om Tv program.

Mår jag så här så flyr folk :)

På jobbet har jag däremot inga problem med att vara social och skämta vitt och brett. Både med kunder samt arbetskamrater. Jag har heller inga problem med att snacka med kassörskan i butiken eller säga något till busschauffören. Jag hejar på allt och alla och har ett leende att ge till var och en. Men det är det där kallpratet med människor som jag riktigt inte känner som är så svårt. I stora samlingar eller när jag sitter på tex en restaurang med en massa människor som jag bara känner lite grann.

Det här är nog ett sällskap som jag passar i.

Ta bara när jag är på AA möten och innan mötet börjar så snackar alla med alla och det är mycket just kallprat. Då hänger jag inte på för jag vet inte vad jag ska säga?? Sen kan jag dela om mina innersta känslor när väl mötet kommer igång, personligt och utlämnande. Men när mötet är slut så går jag hem eller följer jag med ut och äter så sitter jag tyst och bara lyssnar på sorlet och svarar artigt på tilltal. Jag har allvarligt börjat fundera vad som är fel med mig, för något fel måste det ju vara? Jag är inte blyg eller har svårt att öppna mig när jag får chansen. Men jag kan INTE kallprata? Jag kan INTE vara social?

Men pratar jag med en god vän i telefonen, då kan jag babbla :)

Fan det är tur att jag i alla fall kan skriva så ni får känna mig lite grann. Men kom ihåg nästa gång du träffar mig och börjar prata Tv då är jag lost, då är jag ett UFO *S*

Nu ska jag fortsätta att lyssna på min granne som har "fest", dom låtsas titta på OS tror jag för det skriks och gapas en hel del. Men dom är ganska snälla för dom försöker överrösta gapandet med musik emellanåt så att vi grannar inte blir för störda om dom blir för gapiga

 

 

 

Hur ska det gå att sammanfatta 9 års helvete? Jag bor granne med Lennart  sen 9 år tillbaka och otaliga är de förstörda nätter som jag och min familj fått. Det bör nu vara dags att Lennart får ta konsekvenserna av sitt leverne och ta ansvar för att hans grannar ska få ett drägligt liv. Det handlar inte om att försöka rädda en ”ungdom” genom att skicka honom till Behandling. För så länge Lennart själv inte är villig till förändringar så ska han heller inte kunna räkna med att få hjälp med att supa ihjäl sig och fortsätta sitt leverne utan konsekvenser.

 

Vem vågar sätta ner foten och säga att det räcker nu? Varför ställs inga krav på Lennart och varför räddas han från konsekvenserna av sitt leverne om och om igen? När tror ni att han kommer att inse att han inte kan fortsätta leva på det sätt han gör, eftersom hans eget ansvar tas ifrån honom gång på gång^?

Jag har otaliga gånger varit i kontakt med Huge Bostäder, jag har otaliga gånger ringt störningsjouren när vi fått nätterna förstörda pga av Lennarts och hans såkallade vänners framfart. Jag har tillsammans med mina barn legat och gråtit på nätterna för att vi har varit så slut pga sömnbrist. Jag har fått påhälsningar i min lägenhet av ”vänner” till Lennart som inte riktigt hittat hem till honom.

 

Jag har vi 2 tillfällen fått ringa efter ambulans när Lennart i fyllan skadat sig. Ena gången var när han hade sönder fönstret till porten och skurit sig illa. Den gången knackade han på hos en annan granne (som nu ej bor kvar), han blodade ner hela portuppgången och golvet var fullt av glassplitter. Den gången kom både polis och ambulans och vad jag förstod av polisen efteråt var att Lennart hade förblödigt om inte ambulansen kommit. Då fick jag ett par lugna nätter medans Lennart vart inlagd. Men han var ju hemma snart igen.

 

Andra gången kom Lennart hem i taxi och när han kliver ur taxin så ramlar han och slår i huvudet. Han vart då liggande mitt på vägen och var inte kapabel att ta sig upp. Taxichauffören kunde inte stanna utan jag fick ringa ambulans som kom och hämtade honom.

 

Lennart har ett antal gånger med nyckeln till sin lägenhet försökt ta sig in hos mig då han varit så full så han inte riktigt haft koll på vilken våning han befann sig på. Lennart har vid flertalet tillfällen slarvat bort nycklarna och då stått utanför porten och för att få lugn och ro så har vi känt oss tvingade att släppa in honom. Han har vi ett flertal tillfällen hittats liggande utanför på gården och då fått hjälp av någon vänlig själ att ta sig i i lägenheten. Vi har haft honom liggande ibland hela nätterna sovandes i porten och då ligger han och skriker och håller oss vakna.

 

Hans såkallade vänner kommer ofta hit när som helst på dygnet, men oftast sena kväller/nätter och då står de under hans balkong och skriker på honom eller så kastar de sten så att Lennart fönsterruta går sönder (nästa gång kanske de missar och det blir mitt fönster). Oftast sover väl Lennart då eller så vill han bara inte ha in dem, men det innebär att vi grannar får står ut med detta skrikande. Nu har det hänt vid ett flertal tillfällen att de istället har gått till andra sidan av huset och bankat på porten för att någon ska öppna.

 

Då ingen gör det så har de knackat på vårt fönster. Min dotter har sitt sovrumsfönster åt det hållet och nu senaste så hade personen där utanför först stått och bankat på porten och sparkat sönder ett av fönstren för att därefter börja banka på vårt köksfönster och därifrån gått vidare och bankat på fönstret till dotterns sovrum och skrikit åt dottern att öppna och släppa in honom. Dottern ville inte släppa in honom men då hon var rädd för att han skulle banka sönder hennes sovrumsfönster så gick hon och släppte in honom. I och med detta försvann tryggheten i vårt boende. Vi kan inte längre känna oss trygga i vårt eget hem? Vems är ansvaret, vem ska se till att vi kan vara trygga i vårt eget hem? Ska vi flytta och Lennart bo kvar? Vad hjälper det att skicka Lennart på behandling då han ändå fortsätter att leva precis som förut när han kommer hem igen. Det ställs inga som helst krav på Lennart utan han kan få dyra behandlingar (som han inte ens är motiverad för) och sen komma hem och fortsätta supa.

 

Detta har nu mig veterligen pågått i 9 år (säkert ännu längre med då bodde jag inte här). De enda gångerna som det har varit lugnt är när Lennart skickats på behandling.

 

Annars är det ett himla liv dygnet runt hemma hos Lennart. Det gapas och det bråkas och ibland kommer även musiken på. Genom åren har det sett ut så här. Lennart super och har inget dygnsbegrepp utan det kan vara korta lugna stunder ibland på dygnet men så vaknar de till och så kommer det igång igen. Jag har tidigare alltid ringt störningsjouren och försökt att dokumentera vad som hänt, när det hänt. Men efter att det senast inte fick igenom vräkning av Lennart då han skickade till behandling så har jag alldeles gett upp. Så många gånger som jag ringde störningsjouren tidigare, men många gånger så dröjde de med att komma (de har ju ett stort upptagningsområde) och då kunde det vara lugnt när de dök upp bara för att komma igång igen efter 1 timme. Vid ett tillfälle för ett par år sen fick jag t.o.m direktnumret till killarna i Securitas för att snabbt få tag på dem när det behövdes.

 

Varför kan en människa få hålla på och leva så här år efter år utan att något görs. Var är lagen som ska skydda oss andra. Hyreslagen är bra på många sätt och den ska finnas till för att skydda oss hyresgäster mot ”dumma” hyresvärdar. Men hur ska vi hyresgäster kunna skydda oss mot ”dumma” hyresgäster. Vi är INTE lika inför lagen när vissa kan få förstöra andra liv år ut och år in. Var finns lagen som skyddar oss från förstörelse, störningar och att vi lever direkt otrygga i vårt eget hem?? Alla alkoholister är inte beskedliga och med alkohol och droger i kroppen så blir människan ganska oberäknelig. Vad måste hända innan även jag och mina barn kan känna oss trygga här hemma. Är det bara Lennart som ska få hjälp och vi andra hans grannar ska få leva med denna otrygghet och fortsatta sömnlösa nätter.

 

Jag kan skriva kilometervis om händelse i mitt liv med Lennart som granne. Teveapparater som flyger ut genom balkongen (2 vid samma tillfälle): Trasiga portfönster, nakna skrikande kvinnor på balkongen, musik på högsta volym, besök av störningsjouren, besök av ambulanser och polis, skrik och gap nätter igenom, Lennarts försök med att komma in i MIN lägenhet, vänner som springer ut och in och kommer de inte in så knackas det på hos mig oavsett vilken tid det är på dygnet. Var finns min och mina barns trygghet i allt detta?

 

Att lösningen skulle vara att vi flyttar finns ju inte eftersom den bara kommer en ny hyresgäst hit som får leva med denna otrygghet och detta helvete som Lennart har ”tillåtits” skapa. Jag skulle inte kunna sova gott om nätterna om jag flyttade och visste att det fanns någon annan familj som har tagit över min otrygghet och kanske har barn som får lida så som mina barn har lidit. Det är ingen lösning på problemet Lennart. Om Lennart inte vill ta detta ansvar så får någon annan göra det för det räcker nu. Vi har alla rätt att känna oss trygga i vårt egna hem.

 

 

Är bara tvungen att skriva av mig lite för jag är en aning förbannad på mig själv. Olle var här idag och vi har ju inte träffats sen vi skildes åt i bilen efter att jag hämtat honom på Arlanda. Vad ont det gjorde och jag hade svårt att behärska mig att inte kasta mig om halsen på honom. En kram vart det och jag bara kände att FAN jag vill inte känna så här. Jag presenterade inte honom för mina kolleger för jag kände att skulle jag göra det så skulle jag börja grina. Detta är Olle från Flen och bara så ni vet det så är han nu mitt ex????

Det kändes så konstigt allt och jag tyckte jag betedde mig som en fjortis, kände mig alldeles darrig och nervös. Varför varför. jag har ju accepterat och jag vet att det är över. Okey det kommer nog en dag som jag kan träffa honom som en kär vän, men just nu kändes det otroligt tungt. Det var ju samma när jag bröt med honom innan jul, jag ville ha honom när jag träffade honom igen och då beslöt vi ju för att försöka. Men jag vet ju att det inte går, jag vet att det inte fungerar, jag vet att jag inte är älskad. Ändå kändes det som om han bara behövde säga en sak så var jag hans igen??? Det är ju sjukt, när jag vet att jag inte var lycklig i förhållande mot slutet, när jag vet att jag kan inte bli lycklig med honom. Hur sjuk är jag då på en skala??

Nu har jag ätit min pizza, jag har gråtit lite grann nu ska jag strax upp och jobba igen, ska bara in och pudra näsan. Det var skönt att i alla fall få skriva av mig lite även fast jag vet att det jag skrev är så sjukt, men jag är ju sjuk :(

Jag kan ju skriva bara en vanlig blogg utan att blanda in en massa känslor och måenden. Hmm undrar om jag klarar av det. Jag har nu jobbat en månad på det nya jobbet och jag stormtrivs och börjar redan tänka på att jag kanske inte är kvar om ett år *S*. Jobbet är så mycket enklare för vi delar på både ansvar och jobb. Sen underlättar det ju att vi är 2 assistenter som jobbar heltid och finns på plats varje dag. Vi har liksom koll på det mesta och jag behöver inte lämna över något jobb utan kan avsluta alla mina egna grejer. Precis som jag inte behöver avsluta någon annans jobb.

Kanske ska jag börja dansa *S*

Alla är jätte gulliga även om jag kan tycka att den jag jobbar mest med är lite för negativt inställd till den ena Optikern. Ganska mycket frustration där, men det tror jag att jag kan ta ifrån henne snart. Jag har lätt att överföra lite positiv energi och kan nog få henne att förstå att hon mår bättre om hon släpper taget och inte tar åt sig av allt som sägs och görs. Vi som assistenter ska sköta butiken och gör vi det på vårt sätt så kommer det att bli bra (ler stort här) Jag är en positiv person och har lätt att föra över positiv energi så det här kommer att bli så bra.

Eller börja spela hockey *S*

På onsdag kommer Olle till jobbet och det känns lite konstigt. Vi har inte haft någon kontakt alls sen vi bröt upp. Han kommer för att köpa ett mirakel grej för att göra rent glasögonen med. Jag berättade om den innan han åkte till Egypten och han vill gärna ha en sådan. Men nu får han köpa sådana grejer själv därför kommer han till butiken och köper den *S*. Jag har inte berätta på jobbet att vi gått skilda vägar. Känns faktisk lite knäpp då jag berättade för en månad sen när jag började jobba att jag är särbo och nu är jag inte det längre :(

Eller så kan jag bli luftburen

Men livet går vidare och jag med den. Det känns inte längre så tungt och jag tror att det var lika bra det som hände. Känner att jag har mer tid till mig själv, mitt hem och mina vänner. Inte för att jag städar en massa mer bara för det, har liksom blivit otroligt lat vad gäller städningen här hemma, jag gillar mina dammråttor (tror jag, eller försöker i alla fall intala mig det). Men jag har haft tid att träffa vänner mina lediga helger, ta en fika eller ut och käka middag, gå på livmöten med en väninna är verkligen givande.

Oavsett vad jag gör/blir så gillar jag att leva

Så ja livet är ganska okey, den är vad jag gör den till. Visst jag vill ha kärlek, men det kommer nog till mig så småningom.*ler*. Nu tror jag att jag ska ta och äta lite grann, det kurrar i magen och Linda har redan ätit för hon ville ha  plättar till middagen, men det ville inte jag så nu sitter jag här och är lite hungrig.

Nu blir det mat, men inte det du ser på tallriken *S*