Fullständigt Accepterande.

Han kan inte föreställa sig ett liv utan alkohol. Snart kommer han att vara oförmögen att föreställa sig något liv vare sig med eller utan alkohol. Då kommer han att känna ensamhet som aldrig förr. Han kommer att stå vid skiljelinjen och längta efter slutet.

Endast en alkoholist kan förstå exakt vad ett sådant här uttalande innebär. Det kluvna tänkande som jag var fången i som aktiv alkoholist fyllde mig med skräck och förvirring: ”Om jag inte får en drink kommer jag att dö” tävlade med ”Om jag fortsätter dricka kommer det att ta livet av mig”. Dessa två tvångstankar förde mig allt närmare botten. Denna botten fick mig att acceptera min alkoholism fullständigt, utan några som helst reservationer, vilket var en nödvändig förutsättning för mitt tillfrisknande. Det var ett svårare dilemma än något jag hade mött tidigare, men jag kom senare underfund med att det var nödvändigt för att jag skulle kunna ha framgång i detta program.

Sitter här i min numera berömda soffa med alla kuddar (var annars) och funderar på livet och dess skiftningar. Jag har problem med att bara vara i en känsla (det blir istället ett hoppande mellan olika måenden) och vill för det mesta må bra och vara nöjd med livet, varför blir inte livet som jag vill då? Jag har svårt med att sörja någonting jag inte kan få en längre stund. Jag gillar att må bra och befinna mig i en bra känsla. Börjar på allvar fundera om det är något fel på mig. Jag kan inte vara ledsen eller sorgsen långa tider, precis som jag inte kan vara arg eller sur någon längre tid.

Medans jag är i en känsla oavsett vilken känsla så ältar jag det om och om igen tills jag inte orkar vara i den känslan längre. Jag gillar att vara glad och jag gillar när andra är glad, jag gillar att må bra och jag gillar när andra mår bra. Därför är det mycket lättare att leva genom att vara glad trots allt, trots hur det är och trots att man sörjer det man inte fick emellanåt. Jag pratade med en vän här om dagen och hon sa att hon blir sur, arg och grinig om någon annan är det oavsett om hon har anledning till det eller inte. Att ta till sig någon annans mående/ humör är inte bra men ack så vanligt tyvärr.

Men det vill inte jag, jag vill i största möjliga mån må bra och vara på gott humör. Jag gillar att tramsa och larva mig, men kan i samma stund vara allvarlig. Jag kan inte vara arg, ledsen eller sur några längre stunder. Precis som jag inte kan vara arg, grinig eller sur på någon annan människa någon längre stund. Jag kan ju bli förbanna, jag kan bli ledsen och jag kan bli sur. Men det är tillstånd som jag har svårt att befinna mig i några längre stunder. Jag ältar den som inte är bra om och om igen sen räcker det, sen orkar jag inte mer.

Jag har ältat och bearbetat separationen om och om igen och jag känner att jag inte kan vara ledsen eller känns sorg över den längre. Det var nog en mening med den eller en mening att vi bara skulle få den tid vi fick tillsammans. Kanske kom han i min väg då för lite mer än ett år sen för att visa mig att jag kan älska och att jag kan bli älskad tillbaka. Det var nog inte menat att det skulle bli vi 2 även om jag var övertygad om det i början (att vi var skapta för varandra). Kanske finns det bara en enda man som är skapt just för mig och honom har jag ännu inte träffat för jag skulle först lära mig att älska *S*

Kanske kommer jag att gå igenom hela mitt liv utan att träffa honom, men jag kan träffa andra för att hålla vid liv att jag kan älska och kan bli älskad tillbaka. Att se alla de  möten och förälskelser som jag stöter på som en förberedelse för den riktiga stora kärleken som väntar på mig någonstans, för visst finna han eller hur *ler*

Jamen jösses så jag svamlar. Satte mig här för att skriva lite om hur jag mår och hur jag känner mig och så svävar jag ut i någonting som vart totalt obegripligt.

Men jag mår bra av att må bra och därför ska jag fortsätta att må bra, men för den skull inte sagt att jag inte snart sitter och gråter över något igen. Vad vill jag egentligen ha sagt med allt detta svammel vet jag inte riktigt. Men det bli så när jag väl börjar skriva så kan jag liksom inte komma på ett bra avslut utan jag bara fortsätter och skriver och skriver och så bli allt bara ännu svamligare.

Men nu ska jag ut i köket och plocka undan efter middagen och diska upp det som finns så jag slipper det i morgon bitti. Ha det nu så gott och ge mig ett av dina vackraste leenden så fortsätter jorden att snurra. Jag älskar ju livet trots allt.

Livet väg kanske blir rakare nu om jag accepterar att den ibland är krokig :)

Sitter nu här på min lediga helg och vet inte vad jag ska göra av tiden. Det gör ont när jag tänker på var jag tillbringat mina lediga helger innan och att det nu är slut med det, tomheten växer i magen. Jag kan inte låta bli att gråta och saknaden är stor. Ändå så vet jag att detta är det rätta för att jag ska må bra alla dagar. Men jag känner mig nästan förlamad för att ta mig för någonting. Vet inte ens vad jag ska skriva men känner att behov av att utrycka mig och få ur mig det som gör ont. Jag känner ju en befrielse för att jag inte behöver fundera på om det kommer att fungera, jag behöver inte fundera längre på om jag kan få tillbaka hans kärlek för nu vet jag att det inte går, varför gör det då så ont?

Jag vandrar ensam men jag vandrar vidare

Jag önskade nästan att jag i stället skulle kunna känna ilska för att det vart som det vart, känna ilska mot honom för att han inte längre älskar mig. Istället så finns där bara en ledsamhet och tårar. Jag trodde att jag gråtit färdigt, att jag bearbetat klart det som vart och som jag visste skulle komma. Men allt är bara förlamat och jag måste skriva för att inte fastna i det förlamande känslan. Undrar om jag älskat för mycket, velat för mycket och trott alldeles för mycket på evig kärlek. Vem har jag lurat under denna tid. När passionen och förälskelsen är över har jag trott att kärleken skulle ta vid, hade aldrig kunnat tro att det skulle sluta i ingenting, allt var ju så stor i början.

Han led och jag lider

Kommer jag att kunna lite på en mans känslor igen, kommer jag att våga älska öppet och ärligt en gång till. Jag tvivlar faktiskt på det för jag kommer att vara så rädd att bli så djupt sårad en gång till. Hur ska jag kunna lite på att dom nästa kärleksfulle ord jag får höra har en sanning. Visst känslor förändrar, men jag har svårt att tro att äkta förälskade känslor efter en kort tid, helt plötsligt kan försvinna och bli ingenting. Låter jag bitter, kanske är jag det innerst inne lita grann, bitter i all min ledsamhet. Ja jag vet klyschan mister du en står det tusen åter, men av alla miljoner män som finns vad säger att jag ska träffa på någon av dom tusen??

På en öde strand sätter jag mina fotspår

Det känns så jobbigt och kluvet inne i mig. Jag ångrar ju inget av det som var, för när det varade och när det var som bäst så var det underbart. Men att jag skulle göra samma sak igen är ytterst tveksamt för jag vet nu hur smärtsamt det är när det är över, när bara ledsamhet och sårade känslor finns kvar. Finns det verkligen evig kärlek? Okey jag vet i förhållanden så går det upp och ner och det är inte jämt en dans på rosor. Men finns det kärlek som varar? Finns det kärlek som håller när passionen och förälskelsen är förbi? Den där vardagliga hålla handen, finnas till, älska tills döden skiljer oss år?

Livets väg är krokig

Jag vill ha någon att älska, jag vill slösa min kärlek på någon, för kärlek har jag i massor. Men för mig räcker det inte med att bara älska, jag behöver bli älskad tillbaka annars får det vara och därför är det som det är just nu :(
Kanske ska jag lära mig att nöja mig med mindre, men varför ska jag egentligen göra det? Är inte jag värd att älskas lika mycket som jag kan älska. Herre gu det låter som om jag skriver i en dålig kärleksroman där allt är rosa skimmrande och kärleken evig *S*

Liten på jorden stor i orden

Jag kommer i alla fall att vara mycket mer återhållsam vad gäller kärleken i framtiden och jag hoppas att jag inte pågrund av detta missar min livs kärlek.

Tack för att ni finns mina vänner och tack för alla fina värmande mail jag fått. Ni ska veta att ni är guldvärda och jag älskar er alla.

Nu ska jag torka tårarna och leva vidare

Nu är det slut på självömkan

Det bästa tiden i mitt liv har tagit slut. Olle och jag har gått skilda vägar och det gör ont men samtidgt känner jag mig befriad för när kärleken dör så ska man gå vidare. Min kärlek är inte död ännu men det går inte att leva två på en ensidig kärlek. Men jag ångrar ingenting och skulle göra om allt om tillfället skulle dyka upp. Jag har lärt mig så mycket under denna tid, jag har lärt mig att jag kan älska en man och bli älskad tillbaka.



Nu kommer det att bli ett sorgearbete som gör ont och jag kommer att ha mycket funderingar på om jag kunnat vara/göra någonting annorlunda, fast jag tro inte det innerst inne eftersom jag bara kan vara mig själv och räckte inte det så fungerar det ju inte. Men livet går vidare som det så vackert heter och det är bara för mig att accepterar det.
Det känns tomt och det finns nu ett hål men det vill jag inte fylla just nu.



Jag är inte bitter och jag kommer igen, men kanske kommer jag att vara lite frånvarande nu (om jag klarar av det). Men skrivandet har jag kvar och även om detta blir ganska privat så får det bli det, ni är ändå så få som läser här och vet det mesta om mig och om hurdan jag är.



Jag ska snart krypa ner i sängen och låta tårarna komma även om dom även rinner just nu. Det som gör ont ska gråtas bort och jag vet att tårar helar. Detta får ta den tid det tar, men jag har själv tagit mitt beslut även om jag tror att Olle är den som känner sig mest befriad. Jag gjorde ju slut tidigare men när han kom hem till mig och vi skulle göra ett avslut så beslutade vi att göra ett nytt försök. Men jag tror att han mest gjorde det för min skull och det kändes inte bra efter det. Men nu är det definitivt och nu kan vi båda gå vidare i våra liv.

Jag bär många fina minnen i mitt hjärta

Tack mina vänner för att ni finns för mig, vet inte vad jag skulle göra utan er. Ni är dom bästa vänner som finns och jag håller er kär. Kram

Sitter här och väntar på att min vän ska höra av sig. Det är meningen att vi ska träffas idag, men det ser inte ut som om det skulle bli någonting av det. Jag tror att ett gift har kommit emellan även om jag hoppas att det inte är så, att det finns en naturlig förklaring till att jag inte får tag på henne. Är det inte så att det finns en naturlig förklaring så ser jag igen den negativa av alkoholen och ser hur det drabbar någon annan är den som dricker.

Jag skulle ha kunnat åka iväg och träffa en annan vän nu när jag är ledig och har bil, istället sitter jag här hemma och väntar på att någon som ska höra av sig, någon som kanske inte gör det. Hur många gånger är det inte som jag gjort någon annan besviken, svikit genom att flaskan var viktigare än någon eller något annat just då.

Nu slår det tillbaka på mig och jag får känna på denna besvikelse. Hur kunde jag leva som jag gjorde, hur kom det sig att jag inte såg andras besvikelse och hur kom det sig att jag gjorde samma sak om och om igen? Jag tror att jag ensam ska bege mig till ett möte ikväll så jag får dela med mig och känna gemenskapen från andra i programmet. Det var ju meningen att min vän och jag skulle träffas för att gå på möte eller kanske ha besökt Allhelgonakyrkan. Istället sitter jag här och skriver av mig min frustration över att vara den som blir sviken.

Jag vill förändra världen och andra människor men kan inte förändra någon/något annat än mig själv och det bör jag acceptera, fast det är svårt. Varför kan jag inte få andra att finna det jag funnit, varför kan jag inte få någon annan att ta steget till ett lyckligare liv, till ett meningsfullt liv? Igår morse var jag förbannad och frustrerad på min granne som förde ett himla liv tidigt på morgonen. Senare på kvällen hittade några honom liggande i en snöhög med andnöd. Ambulanstransport och snart är han på G igen. Varför, varför klarar jag inte att föra budskapet vidare. Varför får jag inte min vän som jag sitter och väntar på att höra av sig så vi kan gå på möte gemensamt?

Jag vet ju svaret och det är att jag inte kan förändra någon annan, hur stor vilja jag än har. Men jag kan be för dem och jag kan försöka finnas där den dagen de behöver mig.

Nu ska jag ta med mig min mobil och bege mig ut på en promenad och rensa tankarna. Ett samtal kan ju komma. Ta hand om er, för utan nykterheten är vi ganska så ensamma.

Sitter här och njuter av livet och är så glad för de vänner jag har. Det känns så djupt och det är härligt att ha de vänner jag har. Var skulle jag vara utan mina vänner? Jag kan prata om allt med mina vänner och inget jag berättar chockar dem eller får dem att tycka mindre om mig. Jag känner en sådan enorm kärlek till mina vänner och jag vill gärna tro att jag har dem för resten av livet. Vilken ålderdom jag då har att se framemot *S*

Idag har jag umgåtts med 2 av dem och nu mår jag bara så bra. Jag träffar ju inte mina vänner så ofta som jag skulle vilja men när jag väl gör det så är det bara kärlek. Att fullt ut bara kunna vara sig själv och verkligen bli accepterad för den jag är känns så stort eller kanske är det just det där att jag nu kan vara mig själv som känns så stort, att jag själv har accepterat mig själv för den jag är. Många av mina vänner är vänner i gemenskapen men jag har även ”vanliga” vänner och även de accepterar mig för den jag är. Det trodde jag ju aldrig i början av min nykterhet att jag skulle få vänner utanför gemenskapen när de fick veta vem jag var och vad jag varit.

Nu ska vi försöka få igång vår teatergrupp igen och det kommer att innebära att vi kan träffas oftare och göra sådant som vi tycker om. Skriva egna texter och göra revy om vårt liv. Det började när vi bodde på behandlingshemmet och vi alla var nynyktra och jobbade för fullt med oss själva. Nu har vi alla varit nyktra under många år så det är dags att göra en uppföljning av hur livet blivit och vilka vi är idag. Det ska bli spännande så nu gäller det att finna sponsorer så att vi kan få Lill-Marit som vår store ledare *S*

Jag sitter här hemma i soffan som så ofta och som så ofta nu för tiden så mår jag så bra. Okey jag saknar Olle men han är i Egypten och har det bra och även om jag skulle vilja vara med honom där så unnar jag honom att få egen tid som han har lite svårt att få då han är hemma och har så mycket ideellt. Snön och kylan som är just nu är ju faktiskt ganska så mysigt även om det var ett litet helvete att köra bil i Västberga när det var plogat så att det inte gick att möta andra bilar på vägen *S*

Snart fyller Jonas och Jenny år och som vanligt så här efter jul/nyår så är min plånbok tom och presenter får dom vänta på tills jag får min januarilön :( men det börjar dom nog bli ganska vana med, men det får ju inte mig att må bättre men jag får acceptera att det är så. Vem vill inte ge sina barn presenter till rätt dag. Jag kommer nog heller inte att kunna åka till Jenny på hennes födelsedag utan måste vänta till plånboken blivit fylld. Det gör mig ont, men även där måste jag acceptera. Men snart när mina skulder är betalda så kanske allt bli annorlunda *S*

Nya jobbet känns bara så bra och jag är glad att jag vågade ta steget och lämna den fasta anställningen för ett vikariat på ett år. Jag tror att det kommer att lösa sig när året är slut och antingen har jag hittat nytt eller så blir jag kvar eller så blir jag arbetslös. Men jag tar inte ut någonting i förväg för jag känner att hade jag inte kommit ifrån arbetsplatsen som jag mådde dåligt i så hade jag gått under eller gått in i den berömda väggen. Så jag är glad att jag vågade göra förändring för min egen skull. Tänk vad mycket jag klarar av idag, vad mycket jag vågar och det största av allt är att jag gör det för min egen skull. För mår jag bra så mår min familj bra.

Nu ska jag lägga mig i ett varmt bad och njuta av att jag kan njuta bara för njutandes skull.

 

Kanske dags att skriva lite här. Just nu har jag halva lägenheten strömlös (tydligen någon fas som gått nere i källaren). Så alla i vår port satte igång och försökte byta proppar för ett tag sen. När vi inte hittade någon här hos oss som inte fungerade så gick jag upp till grannen och där försökte de också byta proppar *S* Nu sitter jag här i halvmörker och tänkte att det är väl ett bra tillfälle att blogga lite. Olle tittar på tv som fungerar nu när vi bytte till ett annat eluttag. Han har också Internet igång då han kan köra på sin mobila. Men jag har lånat ut min mobila till Jonas :(

 

Så då passar det ganska bra att försöka få ihop en blogg. Just nu mår jag lite dåligt då en vän till mig tagit återfall och jag får inte tag på henne. Hon skickade bara ett meddelande till mig att hon inte var nykter och att hon mår dåligt. Jag vet att jag inte ska ta till mig någon annans mående, men det är inte så lätt när det är en person som jag tycker mycket om och som jag vill att det ska gå bra för. Jag vet ju hur hon nu mår med sin skam och skuld och jag vill finnas där för henne.

 

Om ni bara visst vad jag hatar det här med alkoholen och jag önskar så att människor skulle förstå vad det ställer till med för en massa underbara människor. Men de flest blundar och vill inte se. När till och men nära och kära blundar hur kan jag då tro att folk i allmänhet skulle se och förstå. Nu kan jag bara hoppas att min vän hör av sig och kan bryta detta innan det brakar alldeles för henne. Alkoholen är ett gift och det är inte normalt som många gärna tror att dricka, även om alkoholen alltid funnits så gör det inte den mindre farlig. Jag ber om sinnesro för min vän och hoppas att hon snabbt kommer tillbaka.

 

Från det ena till det andra så trivs jag förträffligt på mitt nya jobb, hur jag nu kan säga det efter att bara jobbat 1 och ½ dag *S*. Men det känns bra och mina kolleger verkar vara trevliga. Var i Skärholmsbutiken idag för att lämna tillbaka nycklarna och jag kände inte den minsta saknad efter den arbetsplasten. Jag mår för övrigt bra förutom detta med min vän. Livet är bra och jag har sinnesro och tycker att det är härligt att leva. Känner lycka och mycket kärlek i mitt liv just nu. Jag har ju så mycket att vara lycklig över. Mina barn, Olle och min syster och alla mina vänner.

 

På söndag ska jag och några vänner hem till Lill-Marit för att diskutera om vi ska starta upp vår lilla teatergrupp igen och det känner jag en längtan efter. Det var en underbar tid när vi spelade vår lite speciella teater. En massa galna kvinnor tillsammans med en ännu galnare Lill-Marit.

 

Råkade titta på klockan nu och ser att det är dags att rusa in och borsta tänderna och sen ta Olle i hand och krypa ner i sängen. Jag ska skjutsa Olle till Arlanda i morgon bitti och vi måste upp klockan 04 för att kunna vara på Arlanda kl 06. Olle ska åka till Egypten på lite semester och jag önskar att jag kunde följa med. Men som de säger det blir bara dubbelt så dyrt och hälften så roligt *S*

 

Min ekonomi tillåter ju inte sådana resor och inte hade jag heller kunnat ta ledigt eftersom jag nyss börjat på nya jobbet. Men jag unnar honom verkligen att få komma iväg till solen i 2 veckor. Om Gud vill och kärleken håller så kommer vi att få många tillfällen att resa tillsammans.

 

Så nu mina kära vänner ska jag stänga av min lilla laptop och krypa ner i sängen.