Varför lär jag mig aldrig att jag INTE ska planera en massa för dagar som kommer?? Anki tyckte vi skulle ut och äta när jag slutar jobbet i morgon och det var meningen att hon skulle dyka upp på jobbet kl 18. Linda skulle till sin kompis och stanna där några dagar. Men det vart inget av det, men jag hade ju kunnat gå ändå tyckte hon. Men jag fick en annan inneboende och jag vet inte hur morgondagen nu kommer att bli eller rättare sagt kvällen.

Så glad för mina nya glasögon med en ny bättre styrka.

Nu sitter jag här och önskar mig någon annanstans men det är inte så lätt. Så här kommer nog mitt liv att bli, jag kommer att få ta hand om en annan person och sätta mig själv på andra plats. I alla fall ett tag framöver nu, för jag är den enda han har. Varför blir det så här? Är detta något jag borde ha förutspått? Vet inte, vet bara att det egentligen inte är så här jag vill ha det, men nu bestämmer jag inte själv. Jag kan inte lämna en annan människa som behöver hjälp i sticket.

Det här var dagens middag.

Min tid kommer nog och jag ber min Högre Makt att i alla fall förbarma sig över mig de 2 veckor jag ska ha semester att jag får den tiden till mig och mina vänner. Annette kommer hem från Italien och henne måste jag bara få träffa. Lisa väntar på mig i Göteborg och dit ska jag om jag så ska krypa. Ibland kan jag tycka att livet är bra orättvist även fast jag vet att de finns de som har det mycket värre. Jag har det förhållandevis ganska bra så jag bör ej klaga. Men det enda jag vill är ju lite eget liv och så kommer det inte att bli framöver. Men vet ni jag har mina vänner i alla fall, jag har min gemenskap i AA och det är för det jag lever och naturligtvis mina BARN.

Hmm en båtresa vore inte dumt.

Jag ska nu strax försöka att få lite sömn så jag i alla fall orkar jobba i morgon. Sen får vi se hur resten av veckan blir och vi får se hur helgen blir. Blir det bra så blir helgen min och då har jag ju någonting att se framemot. Åhh vad skönt det var att få klaga lite och ingen kan hugga mig för det för då sover jag redan *S*

Ungefär så här ser jag på mitt liv för tillfället, vomit up

Sitter här hemma i soffan och försöker ladda för att få energi att städa lite. Det är betydligt svalare idag så jag borde få till den. Men på något sätt har mitt psykiska mående satt sig i kroppen och det finns inte en enda bit i min kropp som inte värker och då är det inte så lätt att samla ihop mig för en städdag. Alltså jag behöver verkligen röja här hemma och det ordentligt, men för att slippa komma igång så sätter jag mig här och skriver istället *S*

Inte mitt hem, mitt är stökigare :)

Vet ni jag har nog aldrig haft en så stor önska av att vilja vara någon annanstans än just nu i detta ögonblick. Jag ska drömma mig bort till någon exotisk strand långt borta, till en alldeles egen öde ö. Där ska jag vara alldeles ensam och ta långa promenader på stranden, lägga mig under en palm och filosofera och bara vara med mig själv. Leva på det naturen bjuder på och endast ha med mig snus *S*

Mitt nya hem.

Inga mobiler, inga datorer, inga människor, inga klockor och inget jobb. Bara jag och moder natur samt min Höge Makt. Jag ska njuta och jag ska sitta där och prata med mig själv och bara känna att nu lever jag bara för dagen idag, bara för denna stund. Inga måsten, inga krav, bara en underbar känsla av att livet är perfekt och kan inte bli bättre. Tiden här och nu är härifrån till evigheten. Jag kan känna dofterna av det salta vattnet och höra suset i palmerna. Solen börjar gå ner i horisonten och där sitter jag och mår så himla gott. Det enda som stör mig lite grann är alla småkryp i sanden men det är ju ingenting emot alla grannar som stör mig här hemma *ler*.

Ser ni att jag ligger där och njuter.

Kanske ska jag ändå ha datorn med mig för då kan jag påbörja den bok som jag så länge velat skriva. Skriva för hand är inte längre en höjdare. Samla ihop alla mina alsters, alla mins delningar och få ihop det till en bästsäljare och sen leva resten av mitt liv i detta paradis. När jag fått boken såld så skickar jag pengarna till mina barn så kan de komma och hälsa på mig så inte saknaden efter dem blir för stor. Senare om ca 30 år kan jag locka hit en älskare så kan vi de sista 20 åren av mitt liv ligga tillsammans på stranden och hålla varandra i handen.

Mina vänner :))

Blir jag varm som nu så hoppar jag ner i det salta havet och simmar med delfinerna och en och en annan haj (de är ju mina vänner och kommer att göra allt för att skydda mig). Sen upp och lägga mig där i sanden för att låta solen torka min kropp (någon handduk fick jag ju inte med mig). När jag blir hungrig så klättrar jag upp i ett träd och plockar lite frukter och gör mig en god fruktsallad och dricker kokosmjölk till den *S*. Åhh om detta ändå kunde bli verklighet om så bara för en vecka.

Drömmer mig bort.

Känner mig stundtals som ett öppet sår och det känns som om någon står och öser med saltkaret. Varför kan inte livet vara lite mer lagom. Ibland kan jag ärligt stundtals tycka att det var bättre när jag drack för då levde jag utanför mina känslor. Nu mitt i livet är det så mycket som gör så ont, samtidigt är det så himla mycket som är bra så jag vill stanna kvar och se om allt blir bra i slutändan.

Överkokt hjärna

Men när jag inte har kontrollen och inte kan förändra andra så känner jag mig stundtals alldeles förtvivlad. Ja jag vet jag måste släppa taget, lite grann i alla fall. Men när det handla om människor som jag älskar så gör det ont att se dem lida. Jag vill vara överallt och ingenstans hur nu det går ihop. Men jag är helt slut och semestern så gott som tog bort den sista lilla ork jag hade. Nu har jag börjat jobba igen och är mer slut än innan jag gick på semester.

Vem lider mest

Alltså jag kan inte prata om det på jobbet och jag kan inte prata om det här för det är för privat, jag kan inte dela med mig av det på AA för det hör inte dit. Jag behöver Al-Anon men har ej ork och möjlighet att ta mig dit. Så det känns som om jag går och bär på världens bördor och samtidigt måsta jag vara trevlig och glad. Fattar liksom inte hur jag ska få ihop det. Känner mig för det mesta stark i det som är, men så pratade jag med en person i telefon och bröt ihop totalt och insåg att jag är nog inte så stark trots allt.

Tårar helar

Det är så förunderligt att så mycket drabbar just mig kan jag tänka, men vet anledningen och då tycker jag trots allt inte att det är så konstigt. Men jag vill slippa att känna så här och jag vill inte känna mig så ensam som jag just nu gör. Men jag vet ju att jag inte är ensam egentligen och jag vet många andra som också mår dåligt just nu. Men jag vill att vi ALLA ska må bra för det är vi ALLA värda.

Vacker som en tavla eller? :)

Fattar inte hur jag ska kunna gå och jobba i morgon med påsar av alla tårar under ögonen. Jag vill inte sova för jag vet att jag inte kommer att somna. Jo förresten det kanske jag gör för när jag skrivit klar så känns det så mycket bättre och så kommer jag att vara helt psykiskt slut så jag slocknar av ren utmattning. En person sa till mig idag när hon hörde min förtvivlan att – du får inte trilla dit du också och jag vet och kände att jag ärligt kunde lugna henne med att på den punkten är det ingen fara, jag kan må skit idag men jag reser mig strax och mår bättre.

Vill komma långt bort.

För mig är det befriande att skriva och på det sättet prata med mig själv för jag är så himla klok så efter en stund har jag insett att även detta kommer att ebba ut, det kommer att gå över och jag kommer att må bättre. Jag fastnar inte idag, jag kan känna, gråta, må piss och sen gå vidare. Jag har gått på möten, jag har fått sinnesro och jag har delat med mig om det som jag till en viss del behövt. Så egentligen saknar jag bara en sak just nu och det är SEMESTER.

Behöver nog svalka av mig lite.

Jag har mina vänner och jag kan inte med ord beskriva vad vänner betyder för mig. De finns där och jag känner att jag är omtyckt för den jag är och jag känner att jag får kärlek och det även från nätvänner. Jag är absolut inte ensam och jag får hela tiden det jag behöver av dem. Ibland vet de inte ens om hur mycket de hjälpt mig för stunden och ibland vet det exakt när de gett mig det jag behöver för stunden just då.

GOD NATT

Sitter här och mår nästan fysiskt illa. Har inte ätit någonting sen frukost men skulle inte kunna äta ens om någon dukade fram en gourmémåltid. Väntar på att klockan ska bli 17:30 så att vi kan åka iväg. Vi ska på ett möte eller han som finns här ska på möte och jag ska köra honom dit. Själv får jag avstå för jag tror att det är bättre att han är själv. Nu ca 2 timmar kvar och jag vet inte om jag får med honom.

Känner att det nästan är för mycket för mig just nu, ingen semester har jag fått och snart är det jobb igen. Men jag vet att jag måste göra det här för annars skulle jag inte få ro. Men jag vet inte vad som kommer att hända och var vi kan få hjälp. Jag är för personligt och känslomässigt inblandad så det är inte mycket som jag kan göra. Jag bara längtar till semestern i aug för då ska jag rymma och inte tala om för någon vart jag tar vägen.

Jag känner att jag bara måste få egen tid, jag måste få sköta om mig själv. Jag har fått ett erbjudande en underbar gåva och det är en resa till Italien till min vän, hon betalar min resa bara jag kommer. Men jag vet inte om jag kan, Linda skulle bli så besviken om jag åkte utan henna och jag har svårt att ta emot att min vän även skulle betala för Linda (själv har jag ju inte råd) och vad skulle Linda göra där om vi 2 ska sitta och babbla och ta hand om varandra.  Ibland önskar jag att livet vore enklare och jag bara satt i en stuga någonstans i skogen och bara hade mig själv.

Men det fungerar ju inte, jag har mina underbara ungar och utan dem 3 skulle jag inte kunna leva. Men just nu känns det så tufft och det är så mycket som gör ont i mig. Men jag lämnar över till min Högre Makt att ta hand om mig och jag hoppas att personen jag har här finner sin Högre Makt och får ett meningsfullt liv den tid som är kvar.