Har varit på konferens med jobbet och haft det så himla trevligt. Det vart en lång dag med en massa matnyttigt om företaget sen var där en mentalcoach och det var härligt att lyssna på honom. Han lärde mig en hel del om mig själv och andra *S*

Elden nästan brunnit ner.

Sen har jag gjort en massa som jag bara för några år sen absolut inte skulle ha klarat av och det får mig att växa ännu lite mer.  Jag skrev ju om hur jag i Halmstad vågade dansa och det har jag ju inte gjort sen jag vart nykter. Ofta i fyllan så var jag uppe på dansgolvet och då gick det ju som det gick och det vart som det vart..Jag kände mig som balens drottning och morgonen efter kom ångesten. Men nu när jag dansade igår så dansade jag själv. Jag hade inga tankar på hur jag rörde mig försökte bara att röra mig efter musiken. Sen bjöd en man upp mig och då började det att knipa i magen och även fast det var discodans så började tankarna på hur jag rör/föra mig komma och jag kände att detta kommer inte att fungera.

En av mina danspartners i Halmstad

Men jag steg ut på dansgolvet med honom och det kändes stelt och konstigt i början och jag ville bara blunda och försvinna därifrån. Men så tänkte jag att jag hade stått ensam och dansat med mina kolleger varför skulle det vara annorlunda med honom (då gick det plötsligt ganska bra)? Så när dansen var slut så tackade jag och gav honom en kram (jag är inte klok med mina kramar *S*). Han såg lite förvånad ut (jag kände ju inte honom det enda jag visst var att vi jobbade inom samma företag). Sen fortsatte jag att dansa mer under kvällen. Men till slut tog fötterna slut i mina pumps så jag stod mest och vickade lite på kroppen. Han kom och bjöd upp en gång till men då sa jag som det var att mina fötter pallar inte mer *ler*

Mobilen tar inga bra kort i mörekr :))

Men det här är faktiskt sjöjungfrun i dammen på hotellet :))

Så jag stod mest där och tittade på de andra och pratade med en av mina kolleger. Det vart en hel del dricka och vissa vart ordentligt på lyset (tydligen hade någon blivit förbannad senare på natten och dragit iväg utan att sova på hotellet) Hur han som försvann och de andra som tittade för djupt i glaset mådde i dag på morgonen har jag lätt att föreställa mig. Jag hade många tankar när jag stod där under kvällen och det var ganska lätt att se vem som skulle gå lite för långt. Men det var för mig också lätt att se vilka de som varit tillbakadragna och tysta tiigare under kväller och blomma upp och bli små vildar ju mer kvällen led mot sitt slut.

En tilll danspartner i Halmstad :))

Jag var ju sådan tidigare och det kändes så bra för mig att jag kunde vara mig själv hela kvällen och att jag gjorde den upptäckten att jag kunde dansa och ha kul utan att vara alkoholpåverkad. Tidigare år i nykterheten har jag varit de som passat väskor medan andra dansat, jag har varit den som först dragit mig undan till mitt redan tidigt på kvällen. Jag har suttit där och faktiskt haft det småtråkigt och inbillat mig att jag tyckte det var kul och okey. Nu var jag en av alla och drog mig inte tillbaka förens jag var ordentligt trött och kände att nu började festen spåra ur lite grann *ler*

Min härliga kollega och mina underbara chfer

Jag kommer ju inte att bli någon Ginger Rogers men det strävar jag inte efter. Inte kommer jag att besöka en massa danstillställningar heller (så duktigt är jag inte). Men jag veta att jag kan svänga om lite grann när det blir tillfälle även om jag ska försöka låta bli att dansa vals *S*. Det känns så bra det här som jag så länge lidigt av att det inte är ett problem och inget som är så där jätte ångestladdat längre. Det tackar jag mina vänner för de som ger mig trygghet och som ser till att jag vågar sådant som jag trodde var alldeles omöjligt för mig. Nu ska jag laga lite middag sen blir det iväg på ett möte……..Puss på er….

Gissa om jag sov gott på natten :))

Jag måste bara få berätta att jag äntligen kom iväg på konventet till Gullbranna i Halmstad. Har velat dit i så många år och varit så avundsjuk på dem som kunnat åka och träffa varandra där. Men hela tiden har det kommit något emellan så att jag ej kommit iväg. Men skam den som ger sig, jag har lyckats bli nykter och jag har lyckats ta mig till Gullbranna…Nu är det inte mycket som saknas för att livet ska vara perfekt.

3 Dagar fick jag tillsammans med Yvonne..Wow vilka dagar...

I år fick jag hjälp av underbara vänner att komma över de hinder som fanns på min väg till Halmstad och jag är dem evigt tacksamma att de villa ha mig med och gjorde allt de kunde för att jag skulle kunna genomföra det. Att andra gör offer, att andra gör allt de kan för att hjälpa lilla mig känns så stort, att det gjorde det för att de tycker om mig och ville ha mig med får mig att vilja börja gråta. Den kärlek jag möte där var obeskrivlig och den kärlek jag kände till mina vänner var/är ärlig och stark. Det pratas ofta om kärlek till AA och dess medlemmar och jag kan känna av den kärleken..Jag älskar inte alla medlemmar men de vänner jag har i gemenskapen dem älskar jag . Det är inte samma kärlek som mellan ett älskande par men det är äkta kärlek vänner emellan.

Möte ute vid lägerelden var en höjdare.

Jag måste få berätta en sak till (ja jag vet att det blir långt så ni kan också låta bli att läsa) När jag var 19 år så var jag på en firmafest på Statt hotellet i Norrtälje tillsammans med min dåvarande sambo. Jag var yngst i gänget (min sambo var 11 år äldre än mig). Det var en vanlig firmafest med mat, dricka och dans. När det kom till dansen så bjöd en kollega till min sambo upp mig (jag var så gott som nykter). När han efter dansen lämnade mig vid mitt bord så sa han till mig att växa till mig lite, ta ut galgen ur kläderna så skulle kanske även jag kunna dansa sen. Det vart min sista dans som nykter…Jag har aldrig sen dess dansat pardans om jag inte varit ordentligt onykter (så inte kunde jag dansa då heller). Jag har under mina nyktra år lyckats undvika sådana tillfällen.

Allt var gigantiskt och strandmötet var oslagbart..Vilka delningar..

Men nu i Halmstad så var det dans och min vänner sa redan i bilen att det är klart du ska dansa. Jag berättade som det var att jag INTE kan dansa och att det är en av mina största rädslor att gå upp på ett dansgolv och dansa med en karl. För att göra en lång berättelse något lite kortare så kan jag tala om att jag dansade min första nyktra dans med en karl som jag reste med. (men jag klarade av dansen för att det var med en vän som jag litade på). Strax efter så vände sig en karl som satt vid bordet bakom mig och bjöd upp mig. Jag sa som det var att jag inte kunde dansa och att jag aldrig dansat nykter. Då frågade han mig hur länge jag varit nykter (han räknade väl med att jag skulle säga 3 mån eller så) – 8 år sa jag och han såg lite fundersam ut..hur kan en kvinna låta bli att dansa i 8 år *S*

Hur mycket folk som helst, men jag tog jätte få kort och ett förstörde jag med att ta med fingret :(

Men han envisades och jag gick upp med honom..Tänkte att halva dansen har ju hunnit gå så det skulle ju inte bli så länge. Mina ben darrade och jag hade handsvett..Första dansen gick fort och jag tänkte rusa tillbaka då sa han att man dansar alltid 2 danser. Ridå..jösses han tänkte hålla i mig en dans till?? Det gick väl inte så där väldig bra men jag lyckades hålla mig på fötter och inte få den första karln på fall. Efter den dansen när vi satt oss ner så var jag alldeles skakis, nära tårar och tänkte att denna ångest kommer jag aldrig över. Att flyga som flygrädd, att gå upp i Eifeltornet med höjdskräck är ju inget jämfört med detta. Jag ville bara därifrån..Men mina vänner fanns där och han som jag i bilen ”nästan” lovat att dansa med hade inte fått sin dans.

Stranden var en egen liten Ö

Jag hade dansat 3 danser och jag hade överlevt då skulle jag väl överleva 2 danser till..Den kvällen slutade med 5 danser till och sista dansen  var med en underbar kvinna så den gick som en dans. 31 år tog det mig att våga möta denna rädsla, 31 år av uppbyggd skräck för något som för mig var fruktansvärd, lyckades mina AA vänner vända på till någonting oerhört positivt.  Nästa år så kanske jag vågar ställa mig på strandmötet och berätta om denna underbara kväll, då jag tackvare mina vänner i AA gick emot en rädsla som jag aldrig trodde att jag skulle komma över…Den rädslan har ju inte fungerat att prata bort utan jag var tvungen att ta stegen ut på dansgolvet…Jag dansar fortfarande som om jag hade galgen kvar…Men jag vågade och jag vågade tack vare mina vänner…Ni är guld värda och ni är det bästa jag har och jag säger öppet och ärligt jag älskar er.

I år  var ringen till och med större än den här på bilden och lilla jag var med..