F-n varför ska allt vara så förbaskat svårt?? Varför kan jag inte ta det lugnt?? Jag börjar undra om det kan komma något gott ur det här eller ska jag förstöra allt som kommer i min väg?? Jag lovar det är banne mig inte lätt att leva och göra rätt hela tiden, men varför blir allt bara fel för mig hela tiden? Någon gång borde det bli rätt och bra också.  Just nu mår jag skit och det är för att jag inget orkar, för att jag blir rabiat när huvudet stressar och jag inte kan tänka. Jag vill INTE vara så här, jag vill vara mitt vanliga lyckliga glada jag. Men var f-n är hon?? Börjar kännas som om hon försvunnit för alltid..Det har snart gått 2 månader sen jag gick in i den där förbaskade väggen och jag sitter fortfarande här med ångest och gråter??

 

Det är inte rättvist, jag har inte gjort mig förtjänt av detta.. Vem och vad har jag gjort för ont för att må så här..Jag självömkar inte jag sitter bara här och är förbannad och ledsen för att jag är som jag är just nu. Jag hade planer för denna vecka nu när Linda är borta, men de planerna existerar inte längre och det är tackvare att jag mår som jag gör. Hur ska någon annan stå ut med mig när jag inte gör det själv?? Klockan är bara sju men jag tänker lägga mig för att så snabbt som möjligt komma bort från den här dagen och bara hoppas att morgondagen blir bättre…..

Idag känns det för jävligt har en sådan enorm ångest..Skulle vilja ringa och prata med någon men vill inte lägga mitt dåliga mående på andra personer, så jag väljer att skriva av mig..Helgen var ju så bra och jag kände en sådan kämparglöd (det gör jag iofs fortfarande) men denna ångest jag känner nu håller på att ta kol på mig. Har försökt att vila och sova en stund men det bara svartnar för ögonen och snurrar i huvudet..Reste mig från sängen tidigare och var nära att svimma allt bara snurrade..Min hjärna går verkligen på högvarv just nu och jag vet inte hur jag ska göra för att stanna den??

 

Sitter och kramar om mig själv för att få kroppen att vara still och tårarna bara kommer..Hur f-n kan det bli så här?? Hur kan jag må så jävla risigt utan att vara sjuk? Försöker att fokusera på annat och ska strax klä på mig för att ta mig ut på en promenad..Blir ingen vattengymnastik för jag klara verkligen inte av att ta mig till badhuset. Åhh om jag bara kunde få hjärnan att stänga av och bara vara i stunden här och nu..Försökt att meditera, har fått tips om en så fin meditationsteknik som fungerat tidigare men nu fungerar det inte alls. Jag känner bokstavligen av varenda nerv i kroppen, det känns riktigt otäckt..

 

Önskar så att det vore eftermiddag så jag får mitt besked och kan landa i det och utifrån den agera. Som det är nu så är det bara en väntan och jag är maktlös för jag kan inget göra förens jag får ett besked. Det är ovissheten som tär i mig, som sliter söder mig för jag har inget att agera på.

Nu känns det lite som jävlaranama. Det var uppiggande att ta en debatt på AB och få ur mig samt ta del av andra. Sen var det ju många som tyckte att jag absolut inte hade någon rätt att kräva någonting och en person tog sig tid att läsa igenom min Aftonbladets blogg och lägga ut i debatten att jag var nykter alkoholist och FD storrökare och hade bara mig själv att skylla..Det fick igång mig, men på rätt sätt..Jag är vaken nu för att kämpa först med FSK sen med mig själv på allvar. Jag vet att jag kommer att få negativt beslut på måndag, men det innebär bara att det tar längre tid innan jag får mina pengar. För kämpa ska jag till sista blodsdroppen. Känner att gamla vanliga Anne börjar komma tillbaka efter nästan 2 mån i dvala.

Huvudet växer av all kamp

 

Visst det finns mycket kvar att jobba på men det första och viktigaste blir kampen mot FSK. Sen kommer mitt hem när jag får ihop ork tillräckligt för att göra det som måste göras. Sen kommer förändringarna och så smått komma igång och jobba. Men någon heltid kommer det inte att bli mer för mig, det är en sak som jag känner ganska säkert. Sen kanske jag ska se mig efter något annat arbete, lite mindre stress och mindre kvällar, alltså vanliga arbetstider. Kanske helt sadla om och börja på ny kula någonstans? Det enda jag vet i dagsläget att jag inte kan gå tillbaka till samma, samma stress, samma arbetstider.

Längtar efter mina pojkar :)

 

Bara jag nu får tiden till att göra de förändringar som måste till, får hjälp och stöd i de beslut jag bör ta. En flytt för mig tror jag skulle vara det allra bästa, komma bort från den stressiga storstan. Men det är ju inte möjligt så länge Linda går i Gymnasiet och det gör hon ju till våren 2013. Men jag känner mig just nu i alla fall ganska lugn. Vet att det kommer dagar och stunder då jag kommer att vara beredd att ge upp och allt blir lika nattsvart som häromdagen. Men jag ska rida ut det också och komma ut ännu starkare, jag ska bygga upp mig och lära mig leva det liv jag vill och behöver leva för att må bra i alla mina angelägenheter.

Funderar över livet och dess skiftningar

 

Lite ledsen är jag idag eller egentligen jätte ledsen för jag har tappat bort mitt guldhalsband som jag fick av mamma och pappa när jag fyllde 40 år. Den betydde en hel del för mig och nu kanske den är borta. Har jag tur så kommer den fram här hemma någonstans och har jag otur så ser jag den aldrig mer och det får mig att gråta. Men nu ska jag i alla fall klä på mig och ge mig ut på en promenad i solen, kanske får jag då lite kraft att göra lite här hemma..Längtar och saknar Kenneth så mycket, inte lätt att vara särbo..

Idag ingen bra dag, känner mig totalt uppgiven och likgiltig inför livet. Önskar så att jag kunde känna ilska för det är en känsla som jag kan agera på. Men att känna mig alldeles tom och totalt strunta i hur det kommer att bli, känns f-n i mig inte bra. Men det känns som om jag har lust att ge upp och ångesten river i mig. Har inte direkt haft en sådan här ångest på många många år. Har ju mått piss sen årets början, men det har mer varit orken och kroppen som inte hängt med. Men jag har inte direkt haft tankar på att detta kommer jag inte att klara av, men nu känns det så, totalt maktlös. Hur ska jag ensam orka slåss mot försäkringskassan/staten? Vad gör jag om jag inte får sjukpenningen godkänd? Jag klarar inte av att gå tillbaka till jobbet nu, men jag klarar mig inte heller utan inkomst.

 

Känner att jag bara sjunker djupare ner i ett mående som blir svår att ta mig ur. F-n detta är inte jag, jag vill ha min kämparglöd tillbaka. Jag vill skrika och slåss och ställa mig upp mot hela världen och protestera. Men jag sitter bara här totalt likgiltig för hur det kommer att bli. Kan jag falla längre ner, hur långt ska jag falla innan jag når botten?? Det spelar ju liksom ingen roll vad jag gör, hur jag gör, jag är totalt maktlös och en enda person på FK kan avgöra hur det ska bli för mig..En person som jag inte träffat, en person som inte vet ett skit om mig ska avgöra om jag är sjuk eller inte???

 

Nu vart detta en riktig gnällblogg och egentligen ska jag inte ha skrivit den. Men vill få ner i text hur jag mår för att se, vad kan jag göra, hur kan jag göra, är jag totalt maktlös eller finns det lösningar?? Denna helg ska jag hålla mig hemma, inte träffa en enda person (förutom stackars Linda då)..Ska bara vara och hoppas att jag inte fastnar i denna känsla av maktlöshet/självömkan..Men jag ska ta helgen och bara vara för mig själv, se om det går att umgås med mig eller om det kommer att skita sig ännu mer..Just nu struntar jag i vilket..

Tack Fredrik för att du är med och ser till att alla svaga människor i samhället försvinner. Jag har varit sjukskriven för stress relaterad depression sen första dagen på det här nya året. Men har nu fått besked att jag inte är berättigad sjukpenning. Jag äter antidepressivmedicin för att få kraft att komma tillbaka till mitt arbete. Men får inte en chans att rehabilitera mig för min kraft går åt till att kämpa MOT försäkringskassan. Hur jag ska överleva och hur jag ska försörja mig och betala min hyra, mata min dotter har jag ingen aning om??

Det är så förnedrande att inte bli trodd, att inte tas på allvar. Jag är 50 år har arbetat hela mitt liv och betalat skatt..Nu när jag kämpat och jobbat för mycket så jag gått in i den berömda väggen finns inga livlinor för mig..Kan du ens föreställa dig hur det är att vara psykiskt sjuk och inte bli trodd, inte få en chans att kurera sig och komma tillbaka till arbete??

Du säger...."Sverige ska vara ett land där varje människa ges möjlighet att forma sitt eget liv och sin egen vardag. Där arbete lönar sig och företag uppmuntras så att jobben blir fler. Där välfärden fungerar och finns till stöd då vi behöver den. Det ger ett tryggare, friare och mänskligare samhälle."....Denna möjlighet gäller tydligen inte alla i detta land...Vem väljer ut dem som ska få ha det bra, vem väljer ut vilka sorters människor som ska få plats i detta land?? Du har i alla fall visat att jag inte har plats i det land som du leder..Tack för mig

Mvh
Anne Honkala

Har faktiskt skickat detta till Reinfeldt

Jaha nu får jag känna på hur det är att vara sjuk och bli ifrågasatt?? FK godkänner INTE mitt läkarintyg och vill därför inte bevilja mig sjukpenning?? Var både hos kuratorn och läkaren idag och båda 2 bara skakade på huvudet. Jag gjorde ett par tester hos kuratorn för att se hur sjuk jag är och de ska skickas med läkarintyget, men hon är ju bara kurator och dem lyssnar ju inte FK på, de lyssnar ju inte ens på vad läkaren har att säga??

 

Min läkare ringde upp min handläggare på FK men vart inte klokare av det vad som ska stå på läkarintyget. Känner mig ganska frustrerad men samtidigt likgiltig..Kanske ska jag bara skita i allt och ta kontakt med soc och be dem försörja mig?? Har tappat min gnista och känner mig ganska så likgiltig på hur det blir.. Varför ska jag kämpa för egentligen, försörjd måste jag ju ändå bli av soc eftersom jag har hemmavarande barn? Är bara så himla trött på att det inte ens går att vara sjuk och landa i sjukdomen och försöka kurera mig och göra det jag bör göra för att må bra. Min energi går åt att kämpa mot FK och vem sjutton har blivit frisk av det??

 

Har redan varit sjukskriven i 1 och en ½ månad och inte sjutton mår jag bättre eller jag mår bättre på det sättet att jag har slutat gråta. Har i 1 vecka käkat antidepressivmedicin och känner att de börjat verka..Gråter inte längre och har inte gjort på ett par dagar, jag vill gråta men jag kan inte??  Känner mig bara deppig, trött och känner att jag inte har speciellt mycket lust, känner mig bara uppgiven och likgiltig i största allmänhet?? Om det är så jag ska må så vette sjutton om jag inte skiter i pillerna, jag vill leva med känslor och det gör jag absolut inte nu. Känns som om jag bara vill sova dygnet runt så dagarna bara försvinner.

 

Men jag ska ta mig i kragen i morgon och åka till FK och lämna in nya läkarintyget. Sen ska jag försöka göra lite grann här hemma, samt försöka ta mig ut på en promenad. Blir ingen vattengymnastik på ett par dagar för det har kommit lingon i vägen på gamla kärringen. Sen  kommer nog Kenneth mot slutet av veckan och då blir allt så bra..Nu ska jag ligga en stund i soffan och tycka synd om mig innan det är dags att äntligen få krypa ner i sängen och sova…

 

Nu måste jag vila igen men jag vet ju inte hur man gör så jag sätter mig här. Jag kan ju inte sitta rakt upp och ner och bara stirra. Men jag känner att sitta måste jag..Nu har jag gjort klart linnegarderoben och även slängt ihop en Lasagne. Bra jobbat på en åtta timmars dag. Hmm om man hade sällskap ändå, har satt på en CD med en massa fina kärlekssånger, den får väl duga *S*

 

Vet ni…..detta skrev jag och så kom Linda plötsligt hem..Började babbla med mig och nu har jag ingen aning om vad ni ska veta??? Det är nästan det tuffaste att må så här för ibland kommer jag inte ihåg vad som hände eller vad jag sa för 10 minuter sen..eller jag påbörjar något sen så blir det inte färdig om jag av någon anledning blivit avbruten. Vilken veckodag jag gjorde vad har jag ingen aning om..Satt hos Kuratorn i torsdag och skulle berätta om min vecka och jag blandade ihop dagarna och hade jätte svårt att berätta om veckan. Skulle jag inte bli påmind så skulle jag inte ha en aning om att det är torsdag i morgon och jag ska resa till Helena??

Grönt och Rött, skit snyggt :))

 

Strax måste jag iväg till affären och jag som ser ut som sju svåra år..Sitter här med färggranna myskläder  och måste väl byta om, ser ut som en fågelskrämma. I kväll blir det till att steka pannkakor till Linda så hon har ”lite” färdigmat här hemma. Jag tvättade en maskin med tvätt..Lite underkläder och 2 par strumpor. När jag hänger upp tvätten så fattas det en (1) STRUMPA...Jag svär jag la i 4 strumpor (2par) i maskinen..Nu är det bevisat min maskin äter strumpor....................*S*

 

 

Började med antidepressiva igår och har alltså tagit 2 tabletter och nu har jag alla biverkningar som bara finns (kan man få det så fort??). Jag mår illa, jag känner mig så konstig i både kroppen och knoppen och världens ångest sliter i mig?? Jag kom inte iväg på vattengympan för jag fick inte på mig några kläder och bara tanken på att gå dit och byta om till baddräckt fick mig nästan att bryta ihop. Jag är tveksam till att fortsätta med dessa piller, lika tveksam som jag var att överhuvudtaget börja. Men de har ju uppenbarligen hjälpt andra, då borde de hjälpa mig.

 

Nu blir jag hemma idag, bara en kort promenad till affären för att få lite luft. Har påbörjat tömningen av min linnegarderob och fråga nu här och nu…Är det någon som är i behov av gamla påslakan?? Jösses var kommer alla påslakan ifrån?? Hur stor familj har jag haft?? Det finns påslakan för alla smaker..Bratch, Pippi, Kinatecken, Siden, blommigt, DIF, Blått, Beige; Grönt, Svart säg vad du vill ha så skickar jag *S*

 

I morgon ska jag iväg till Nyköping och tillbringa dagen med min väninna och sponsor. Ska bli så skönt att komma hemifrån så jag slipper allt som behövs göras. På fredag åker jag nog till Norrköping för att tillbringa några dagar med Marie (Kenneths syster). Blir nog ett biobesök och sen bara vara och sitta och skvallra. Jösses vad jag bloggar nu då? Men jag känner att jag måste avbryta plockandet här hemma annars blir det för mycket. Så svårt att bara göra lite grann, men det fungerar ju inte att jag kör i 100% .

 

Nu ska jag i alla fall försöka att få i mig lite lunch, det kurrar faktiskt i magen fast jag mår illa? Måste passa på att äta när hungerkänslorna kommer……….

Snacka om att jag känner mig ensam..alla verkar ha ett liv utom jag..Har suttit hemma och tyckt synd om mig själv idag trots att jag haft Linda hemma. Det här att inte orka, inte ha kraften att ta mig ut bland folk tär enormt på mig. Jag är ju social även fast jag inte är en pratkvarn ute bland folk. Idag när jag gick och handlade träffade jag på en gammal granne och vet ni när hon fråga hur det var så svarade –Ja det är bara bra, jag håller mig flytande..Sen pratade vi en stund till och allt kändes så normal, det kändes som om jag var normal och inte alls sjuk. Det var en så befriande känsla att kunna vara utan att vara i sjukdomen, utan att få en massa goda råd eller få höra att jag ska ta det lugnt och ta hand om mig.

 

Jag vet ju att alla som vet att jag är ”sjuk” ger råd av vänlighet och omtanke om mig. Men det kan bli för mycket också, jag blir hela tiden påmind om att jag är sjuk. Många beter sig inte som vanligt tillsammans med mig, det ska pratas sjukdom, ges goda råd och hela tiden frågor om jag tar hand om mig.. Men så gör man ju inte med en som har cancer även om man tycker synd om den personen. Vissa stunder så vill jag bara skrika..snälla var som vanligt mot mig jag är inte gjord av glas och jag kan i viss mån ta vara på mig och vet vad jag mår bra av även om jag är sjuk. Varför ska det vara så svårt att vara som vanligt mot mig för att jag har diagnosen utbrändhetsdepression.

Det här är jag..Skrattande och gla

 

Jag kan skratta och vara glad fast jag är sjuk, det är mitt naturliga tillstånd och jag mår bra av att få göra det. Nu skäms jag nästan när jag skrattar och är glad..Jag är ju sjuk?? Hmm hela bloggen lyser av självömkan och bry er inte om vad jag skriver, jag skriver i sjukdomen. *S*

 

Sitter här i min soffa och funderar över hur det kunde bli så här?? Uttråkad, gråter och tycker att det bara känns så jobbigt. Försöker att göra lite grann, men strax blir det för mycket även om jag bara gör lite. Svårt att finna det där med att bara vara och klara inte ens av att meditera och gå in i mig själv en stund. Det kryper i kroppen av olust, av känslan att inte vara bra och jag vantrivs med att vara ensam, samtidigt som jag inte orkar umgås med någon. Vet inte hur jag ska få tiden att gå och har ingen aning vad jag ska göra för att vända det här.

Allt är mig så främmande, det där att inte orka med, att inte ha kraft ens till det minsta lilla utan att nästa bryta ihop. Vissa saker är bättre sen lördag och för det är jag tacksam. Men att sitta fast i soffan med mina egna tankar känns inte bra, jag vet ju inte vad jag ska göra?? Har dragit ut alla kläder ur min garderob och nu är sängen full med det som jag ska ha kvar och resten har jag slängt ner på golvet. Nu kan jag inte vara i mitt sovrummet för nu är det klädeskaos där inne. Men jag har inte kraft att göra mer??


Har i alla fall fått en tid hos läkaren idag och jag hoppas att det kommer något bra ur detta. Men fan det är tufft även ekonomiskt nu. Jag har ju bara sjuklön och tycker att jag redan lagt ut en förmögenhet på läkar/kurator besök. Nu ska jag kanske ha råd att lösa ut medicin också, hur nu det ska gå till?? Ja ekonomin är verkligen ett kapitel för sig. Fick ju papperna från FK så sent och det är minst 30 dagars handläggningstid vilket innebär att det inte kommer pengar förens tidigast i mitten av Mars. Jag har fått lov att ringa alla mina fordringsägare samt hyresvärd och be om anstånd. Detta löste sig i alla fall, men det är inte sådant jag vill lägga min lilla energi på. Vill ha tankarna på annat, men det är svårt när ekonomin tär på mig.

 

Har svårt att vara ensam, men orkar inte ringa någon. Ska i alla fall under dagen ringa en vän som gått igenom just det jag går igenom nu och kanske kan jag få tips och hjälp att komma vidare utav henne. I natt har jag inte sovit många timmar och det känns i kroppen och knoppen. Skulle behöva lägga mig och vila men det har jag inte sinnesro till. Därför satte jag mig här och skriver istället för det är skönt att få ur mig det som känns jobbigt. Jösses vad skulle jag göra utan mitt skrivande?? Nu ska jag i alla fall försöka att vila lite grann för att orka ta mig till läkaren på eftermiddagen…………………..ZZZZZZZZZZZzzzzzzzzzzzzzzz

 

 

 

 

 

Hur sjuk är jag egentligen. Hur kan jag tro att jag ska få andra att förstå hur jag mår, när jag själv inte förstår?? Igår hade jag en underbar dag och mådde bara så gott och den här dagen hann knappt börja innan jag mådde skit?? Det verkar bara finnas dalar och toppar och jag är nu livrädd att jag förstört någonting underbart. Jag ska nu ta en breik från hela livet och bara ägna mig åt mig själv. Kanske kan jag rädda det jag håller på att förstöra. Klarar jag inte att rädda det så vet jag inte om jag klarar något och vet då helt ärligt inte om det är någon idé.

 

Ska i alla fall få tag på en läkare på måndag för jag tror att jag är i behov av att medicinera mig även om jag egentligen är emot det. Men jag känner att jag inte klarar av detta om jag inte kommer i balans, slippa dessa dalar och toppar och börja komma igång med det jag behöver göra…Tillfriskna…Just här och nu har jag stor lust att bara skita i allt. Men jag har för mycket att kämpa för, för mycket att leva för, för att ens tänka tanken att det inte skulle vara värt detta. Men det gör så ont i mig och jag vete fan hur jag ska kunna sluta gråta. Allt jag tar i förstörs just nu och jag vill absolut inte vara här och nu..