Känns inte så där jätte bekvämt med sjukskrivningen. Vet inte riktigt hur jag ska hitta tillbaka eller tillbaka ska jag ju inte. Jag måste hitta en lite annorlunda Anne, en lite lugnare tjej. Men var finns hon. Har så himla svårt att göra något lugnt och långsamt. Allt ska gå så himla fort. Jag som så länge haft svårt med människor som gör allt lugnt och bara en sak i taget. Nu ska jag lära mig att bli en sådan..Jösses enligt Lillemor så kissar jag till och med fort. Nu har jag snart varit sjukskriven 1 månad och idag vart det förlängt till den 28 Mars. En månad och jag har inte fått något gjort här hemma. Känns som ett helt företag att bara laga middag, diska och tvätta lite.

 

När jag gör något så kommer huvudvärken som ett brev på posten. Jag känner stress och får ont i kroppen. Detta är ett jobbigt tillstånd och jag kan absolut inte organisera mig ett dugg. Vet inte vad jag ska göra, var jag ska börja. Vill få allt gjort på en gång och får därför inget gjort?? Det blir en ond cirkel och då vill jag bara ligga i sängen och gråta. Minne existerar inte hos mig, jag kommer inte ihåg vad jag ska göra..Har hela dagen tänkt att skicka ett sms till min Chef så att hon ringer mig (svårt för mig att få tag på henne då hon sitter med undersökningar hela tiden). Jag har ännu inte fått iväg ett sms (ska göra det när jag skrivit klart om jag kommer ihåg).

 

Men helt på sant detta med minnet skrämmer mig och något som var jobbigt idag var när jag var hos läkaren och skulle visa hur sjuk jag är och det första jag säger när hon frågar hur det är...jo det är bra?????

Sen skämta jag om något och hon skratta åt mig och sa att jag verkar glad. Jag ville ju bara gråta men satte direkt jag kom in till henne på mask?? Men jag skärpte mig sen och förklarade hur jag mår och gav fan i att skämta och skratta mer. Men egentligen är det ju den rätta jag, den glada tjejen som vill att alla ska må gott och som tycker om att le. Ska bara hitta tillbaka henne i en lite lugnare skepnad.

 

Jag sitter här och har lånat Lindas laptop på nåder..Hon lånar ju inte gärna ut den *S*

Jag glömde ju min väska hos Kenneth. Med Laptop, laddaren till mobilen, en trådlös telefon samt lite kläder..Nu ska jag vara hela helgen utan detta..Hoppas att Kenneth kan komma till söndag så jag får min kära laptop *S*

Men att glömma hela väskan var otroligt slarvigt. Men det händer nästan någonting varje gång jag är i väg..Jag måste bli lite mer organiserad och jag måste absolut stressa ner för då kommer allt att bli så mycket bättre.

 

Nu ska jag faktiskt ägna mig åt Let´s Dance för Frank Andersson är med och honom vill jag se.

Dagen idag bara min..Åhh vilken dag sen, jag ska vila och ta det lugnt. Komma i balans och svalka den överhettade hjärnan..Vad händer då, jo allt blir bara pannkaka och jag är mer upp stressad än vanligt. Har gjort alla fel som bara går att göra idag..Dagen började bra med att jag sov länge och vaknade inte förens vid 08 tiden..Fikade, ringde Kenneth (precis som varje morgon) åt frukost och vid 11 tiden tog jag en promenad till badhuset. Beställde mitt bad/träningskort och fick lite av en chock. När han skrivit in allt i datorn så tar han fram en webkamera och säger att han ska ta en kort på mig. Men herre jösses igår gick jag dit alldeles nyfixad i håret och till och med lite färg på läpparna (men då fanns ingen där som kunde skriva in en rekvisition i systemet), idag kom jag direkt från sängen och såg ut därefter, bara att le och se glad ut.

Denna hjärna kommer nog aldrig bli normal :(

 

Sen promenerade jag hem och ringde Kenneth, berättade att jag varit så duktig att jag till och med beställt tid för vattengymnastik till i morgon. Sen skulle han ha mitt kontonummer för att sätta in pengar till mig..De var då allt började..Jag gav honom numret och han satte sig vid datorn för att sätt in pengarna. Samtidigt försöker jag logga in på min bank för att lotsa honom hur han skulle bära sig åt. Men min överansträngda hjärna klarade inte av det utan jag gjorde fel 3 ggr vilket innebar att min dosa låste sig och jag kunde inte logga in. Men okey vi försökte ändå men han får hela tiden felmeddelande att kontonumret är fel?? Jag ringer banken för att höra hur kontonumret ska skrivas in och får hjälp den vägen. Men det fungera inte alls. Då tänkte jag att något fel gör han ju Kenneth.

Ja men nu fungerar den :))

 

Jag säger att jag åker till banken för att låsa upp min dosa så hjälps vi åt när jag kommer hem igen. Sagt och gjort, redan stressade jag sätter mig i bilen och ska åka iväg. Ser att jag fått missat samtal från Maggan och sätter mig i bilen och ringer upp henne. Vi pratar ca 20 minuter (under tiden sitter Kenneth hemma och väntar). Så iväg till banken, kommer till Skärholmen ser att jag fått ett sms från Jenny att jag ska ringa. Ringer upp henne och får höra att kanske ska hon på kurs för ett nytt jobb den 26 och kan då inte åka till Kenneth. Vi fortsätter att prata medan jag går in på banken och tar kölapp både till kassan och för kontoärenden (vet ju inte vilken jag ska ta). Det gick ganska fort där inne ändå så efter 10 minuter så kom mitt nr till kassan upp. Men hon i kassan sa att jag för mitt ärende skulle ta den andra nummerlappen (vilken tur att jag gjorde det från början).

Ska skaffa en egen sån här så jag alltid har pengar :))

 

Under denna tid hann jag avsluta samtalet med Jenny och få ett nytt samtal från Kenneth. Men jag sa, har inte tid att prata utan la på och gjorde klart mitt ärende på banken. Sen ringde jag Kenneth när jag var klar och han hade ringt bankens Internetsupport (jag fick numret tidigare och då sa de att det inte skulle kosta så mycket att ringa 0770 nr från mobil). Men medan Kenneth väntade på att komma fram så tog hans pengar i mobilen slut och han var tvungen att tanka den, samtalet hade gått på ca 100: - när han var klar. Där sa de att mitt kontonummer inte fanns, att det inte stämde?? Men jag sa till Kenneth att det är klart att det stämmer, jag har haft samma kontonummer i 30 år och JAG KAN DEN UTANTILL.

Tänk om jag kommit in på min bank från början..

 

Hem och loggar in på min bank nu och kollar upp mitt kontonummer och visst jag ser att det stämmer, ända tills jag anstränger hjärnan och ser att jag gett Kenneth clearingsnumret till Swedbank i Dalarna istället för till mitt Stockholmskontor. Jaja jag meddelar Kenneth att jag hade fel, jag erkände min miss och började gråta..Kenneth fixar in pengarna på mitt konto och nu bestämde jag mig för att nu ska jag ta min överhettade hjärna och lägga mig i sängen. Stängde av mobilen och datorn..Kryper ner under täcket. Låg där 1 timme och verkligen försökte vila, men huvudet kändes tungt och det blixtra framför ögonen när jag blundade. Jag gav upp och satte mig här och skriva istället. Ska nu ta en kopp kaffe och 2 treo och se om det känns bättre om en stund.

Fattar fan i mig inte hur Kenneth står ut med mig. Kan kärlek verkligen vara så här stark *S*

 

Jag är alldeles överväldigad av all kärlek som jag blivit överöst med. Alla vänner som hör av sig på det ena eller andra sättet. Känns nästan svårt att ta emot all denna kärlek. Vad har jag gjort för att förtjäna detta. Mycket känns otroligt tufft nu och som det känns så kommer det att ta ett tag innan jag kommer tillbaka fullt ut, om jag någonsin gör det..För förändringar behöver jag göra och jag kan absolut inte gå tillbaka till mitt gamla jag. Jag försöker att få dagarna att gå och de rusar iväg utan att jag gör speciellt mycket. Men när jag gör något så är jag helt slut efter minsta lilla.

En fin resa med Kenneth till spa eller liknande vore underbart :)

 

Jag fattar egentligen inte det för ända fram till nyår så jobbade jag ju till 100 % och nu plötsligt så orkar jag inte mer än ca 10 % ???  Vad har jag kört på för reserv?? Hur kunde det vända så snabbt från 100 till lika med 0. Men jag märker att jag har oerhört svårt att ta det lugnt, att göra något långsamt..Börjar märka att jag till och med snackar snabbt?? Bara att laga till middagen tar enormt på resurserna. Sen har jag ångest nästan hela tiden om jag bara sitter för mig själv med mina tankar., Fattar inte var den kommer ifrån för jag har inget att ha ångest över. Gråten ligger hela tiden nära och det behövs inte mycket för att det ska brista. Jag känner liksom inte igen mig själv. Visst jag har alltid haft lätt för att gråta, men jag har ju kunnat hålla igen om det behövts, men nu går det inte gråten bara kommer.

Så här är skönt att tillbringa en dag :)

 

Det enda som jag riktigt känner att jag blir lugn av det är när jag pratar med Kenneth. Han får mig att se saker och ting för vad de är och inte förstora upp eller att jag går igång på något. Det känns underligt vi har varit tillsammans ca 2 ½ månad och det känns som om vi känt varandra hela livet. Vad det än gäller så kan jag prata med honom och han finns där med sin lugna röst (tänkte skriva sexig, men det kan jag ju inte skriva i bloggen). Att allt har en mening, alltså allt som händer i ens liv är jag nu mer än någonsin övertygad om. Det var en mening att Kenneth skulle komma in i mitt liv just nu. Att han kunde se mig för den jag var och se igenom mig att det inte stod rätt till. Här har nog min bön och meditation hjälpt till att skicka honom i min väg.

Ljuvligt magiskt ljus..

 

Har nu fått en tid hos kuratorn på Vårdcentralen och ska dit den 18:de. Vart lite fundersam när jag såg hennes namn för hon heter samma som min ena chefs syster och hon är utbilda teraupet/kurator (hur det nu stavas). Hmm kan det vara hon och hur skulle det i så fall kännas. Men det ska bli skönt att få prata med någon utomstående om allt som rör sig i mig nu. Undrar bara om det går att få ordning på denna kvinna. Jag vill ju leva ett bra liv, jag vill må bra på alla sätt. Jag har ju haft det bra och jag har trivts med mitt liv, men jag förstår nu att jag levt lite för mycket för andra och missat att även jag är viktig. Jag vill ju göra annat än att bara jobba, ta hand om barn och hem. Jag vill börja måla igen, jag vill börja träna och få igång kroppen. Jag vill vakna på morgon utan att den värker och lägga mig på kvällen och slippa ha värk. Just nu känns det förjävligt i kroppen och snart blir det ett varmt bad för att mjuka upp lite grann.

Vår nyårssupé

 

Jag skulle inte ens ha något emot att börja studera. Gå några kurser, förkovra mig i något nytt. Jag vill börja måla igen, men har glömt så mycket så det skulle vara kul att få gå en kurs. Nu ska jag avsluta denna blogg med att drömma mig bort till ett nytt liv där jag gör precis vad jag vill *S*

Imorgon bär det i väg till läkaren på förmiddagen och det är nu viktigt att jag får min sjukskrivning så jag har chansen att komma igen och bli den jag vill vara..alltså frisk i alla mina angelägenheter. Fan vad tufft det känns, men jag vet att detta är nödvändigt om jag ska behålla livet, kärleken och mina barn.. Jag har skrivit ett brev till läkaren som hon ska få när jag kommer och där har jag förklarat hur jag mår och hur mitt liv sett ut de senaste 3 åren och vad jag har runtomkring mig idag.

Kom hem och fann allt detta i brevlådan..Tack Lillemor

 

Jag har någonstans under dessa 3 år tappat bort mig själv, jag har tappat bort det som är viktigt och stuckit huvudet i sanden och trott att jag mår bra om jag finns till lags för alla andra. Men egentligen har jag inte trivts med mig själv och mitt hem, mitt liv och det jag har runtomkring mig. Även om jag har ett nytt bättre jobba, jag har min kärlek till Kenneth och hans kärlek tillbaka..Men inget av detta kan jag behålla om jag inte ser till att jag själv mår bra..Mitt mående har redan nära förstört mitt förhållande.

Jag har inte ansvar bara för mina barn idag, jag har ansvar för att jag ska må bra och då mår alla bra.

Har glömt allt jag lärt mig under mina nyktra år och har totalt tappat bort att jag är den viktigaste personen i mitt nyktra liv om det ska vara ett bra liv. Men förhoppningsvis kan jag nu göra de förändringar jag behöver för att få må gott i mitt liv. Det har ju inte räckt med bön och meditation för jag har inte kunnat meditera eller be bort det kaos som varit omkring mig. Jag måste handfast ta tag i det och det är endast jag som kan göra det, men med lite hjälp och stöttning och massor av kärlek. Men det första jag måste få tillbaka är min vikt och min ork..För jag har ju tappat ca 5 kilo i vikt och min ork är lika med noll. Det har gått snabbt neråt när det började luta och jag hoppas att jag stannat till i rätt stund för att kunna vända skeppet i hamn igen.

Nu gäller denna fullt ut i alla mina angelägenheter.

Jag vill ha ett bra liv, jag vill ha ett liv där jag trivs med mig själv, mitt hem och det som är runtomkring mig. Jag måste på nytt lära mig att älska den jag är och den jag vill vara. Måste säga att jag just för tillfället inte tycker om mig själv, tycker inte om den jag för tillfället visar upp och jag har varit nära att förstöra något fint för att jag inte ser eller förstår hur jag egentligen mår. Det som ligger närmast nu är att fixa läkarintyg och lite hjälp därifrån, sen är det ett samtal med Linda för att få till de förändringar som behövs här hemma. Men tar jag nu detta på allvar, tar mitt eget mående på allvar och sätter den främst så är jag säker på att jag kommer att fixa det här och få det liv jag vill ha och är värd. Det får ta tid för tid känns det som om jag har, får jag igång mig, min kropp så kommer jag att orka fixa resten också..tro hopp och kärlek och en massa eget arbete ska fixa denna kvinna..

Kärlek

 

 

Jag kommer att få svårigheter med detta att ta mig tid att tillfriskna. När jag vilat upp mig och kroppen känns bättre så kommer jag ha så svårt att bara landa i det och INTE gå tillbaka till jobbet.  Hur lär man sig att ta det lugnt, att koppla av allt. Jag känner ju redan nu att jag inte orkar vara sjuk, jag orkar inte må så här..Jag vill vara pigg och glad och sprida glädje omkring mig..Jag vill skoja, tramsa och flamsa..Hur kan jag göra det om jag är sjukskriven..Då ska jag ju gräva ner sig och visa omgivningen vad dåligt jag mår. Kan jag må dåligt, vara sjuk och ändå känna glädje och livslust..Hur finner jag balansen med att vara sjukskriven och leva??

Det här är jag leende..

 

Jag vill skratta och vara glad, det är för mig ett normalt tillstånd..När jag skrattar i dag känner jag mig falsk..Är jag verkligen sjuk..Jag kan väl inte skratta, vara lycklig och glad om jag är sjuk.. Men sen känner jag efter hur jag mår i kroppen..Skulle jag orka gå upp min vanliga tid i morgon och ta mig till jobbet?? Svaret vet jag, det skulle jag inte orka, men jag orkar inte bara vara här hemma heller och känna efter hur sjuk jag är?? Jag saknar redan nu den sociala biten, jag saknar mina vänner och även mina kunder på jobbet.. Jag känner mig redan utanför och hatar verkligen att vara sjuk och inte vara med i gemenskapen så som vanliga människor. Herre jösses jag har bara varit hemma 3 dagar?? Var ska jag finna balansen??

Här gäller det att finna den där balansen??

 

Hade jag inget jobb, vore jag arbetslös, sjukpensionär eller vanlig pensionär så skulle jag kunna fylla mina dagar med massor och må gott i det. Nu känner jag bara att jag får inte, jag ska inte, jag bör inte göra någonting och det kommer att göra mig galen..Jag vill umgås, jag vill skratta och vara glad..jag vill leva…………………………….Jag känner att jag inte kommer att orka vara sjuk….

Här är mitt liv...

 

Ligger här hemma i sängen och har gjort sen söndagskväll. Känner mig ganska så tom och funderar på om jag kommer att kunna genomföra det här utan att bryta ihop för att jag inte jobbar..Kanske är jag utvilad om några dagar och borde då kunna komma tillbaka till jobbet..Men samtidigt vet jag att det då snart är dags för mig igen att bryta ihop och att kroppen inte kommer att vara helad. Alla år som jag kämpat utan att egentligen vetat om att jag kämpat..Alla dessa år har satt sig i min kropp och jag ska nu vila upp den och lära mig leva på ett annat sätt??

 

Hur ska jag fixa detta, hur ska jag kunna gå in och hjälpa andra i deras mående och samtidigt komma ihåg mig själv?? Jag vet att jag inte kommer att kunna låta bli att finnas som ett stöd för andra (det är ju meningen med livet att vi hjälper varandra), men jag måste lära mig att göra det utan bekostnad av mitt eget mående. Säkert kommer ni ihåg hur jag hade det på mitt förra jobb, hur jag slet för att få det att fungera och hur jag mer och mer tog på mig sånt som inte var mitt..Hur förtvivlad och slut jag var..Sen allt som hände under det året..Olle och jag bröt upp när jag mådde som sämst i mitt jobb, när jag som bäst kanske hade behövt någon vid min sida..Nytt jobb i januari och nu skulle allt bli så bra..Vi var tillräckligt med personal som täckte alla dagar, alla timmar..Jag fick bättre arbetstider till en viss del..

 

Sen kom semestern på våren och jag åkte till mina föräldrar..Där slutade det i katastrof  och mamma tog ett beslut att lämna pappa. Så långt okey..Men vad jag inte räknat med var att jag skulle få det känslomässigt mycket jobbigare..Jag fanns för min pappa hela våren och sommaren, han var ömsom hos mig eller jag hos honom..Han mådde skit (för mig spelar det ingen roll att han själv var skuld till det), han är min pappa och jag fanns för honom i den mån jag förmådde. Ingen människa ska behöva bli lämnad ensam på ålderns höst eller egentligen aldrig..

 

Sommaren var väl ganska okey ur jobb synpunkt i alla fall, men känslomässigt var det kaos och jag hade ingen jag kunde prata med om det. Tror mig ha varit ganska slut där när nästa semesterperiod kom..Åkte till Göteborg ensam och träffade Lisa samt Lillemor och träffade även Pernilla. Ekonomiskt gnagde det i plånboken men jag var glad att jag åkte för jag hade en härlig tid och fick vara mycket med mig själv i ensamhet..Känner stolthet över mig själv att jag fixade det, till och med fixade att köra bil mitt i Göteborg..

 

Sen kom hösten och det var på många sätt en kämpig höst..Med sjuka kolleger och en kollega som hade/har det tufft med cheferna, med sina resor och jag har varit rädd för att hon ska gå in i den berömda väggen. Jag har försökt att finnas för henne, lyssnat på henne, peppat henne och även försökt medla mellan henne och chefen. Men det har varit mycket på jobbet bara med jobb hela hösten och jag har haft en oro hur jag ska orka. Sen har det varit en hel del med pappa under hösten men flytt och allt vad det innebär för en som är 77 år och alldeles ensam.

 

Men det som varit värst under alla dessa år som gnagt sönder mig och som fått mig att gråta många kvällar har varit oron för min son och det liv han lever..Jag har ju varit maktlös och vissa veckor har jag inte vetat om han lever eller är död..Nu ska han förhoppningsvis snart få hjälp och jag hoppas och ber med hela mitt hjärta att det ska fungera, att han kan få ordning på sitt liv. För hur ska jag annars orka..

 

Ljusglimten i mitt liv kom den 30/10 då jag åkte till Nyköping för att träffa Kenneth ensam för första gången. Sen dess är det nästan som i en saga och jag har så fort tillfället getts åkt till honom..Där hemma har jag blivit ompysslad så som jag aldrig blivit i hela mitt liv.. Hur konstigt det än låter så har det när jag åkt till honom som jag verkligen fått vila, fått återhämta mig och samlat krafter..All den kärlek/all den uppmärksamhet som jag fått under dessa lite mer än 2 månader är mer än jag fått i hela mitt liv av en man. Detta är magiskt och det känns som om vi redan levt ett helt liv tillsammans..Han läser mig som en öppen bok och han har sett in i mig och sett det jag inte ens själv sett. Han har genom att trycka på de rätta knapparna fått mig dit där jag är just nu (i botten och förhoppningsvis på väg uppåt).

 

Han har fått mig att inse vad jag håller på med och hur JAG egentligen mår. Han har öppnat mina ögon och fått mig att falla rakt ner i avgrunden och för det är jag honom evigt tacksam. Nu börjar en kamp utan dess like och jag ska börja leva på riktigt en dag..Härifrån kan allt bara bli bättre även om det kommer att vara en tuff tid tills det vänder..Men får jag ha Kenneth vid min sida så är jag övertygad om att jag kommer att klara av vad som helst och ingenting kommer att vara omöjligt. Jag ska försöka att låta detta ta sin tid, för det är jag ganska övertygad om att tid behöver jag. Jag har nu någon som jag kan prata med om allt, dygnet runt och vår kärlek till varandra kommer att överleva detta..Sen får han när jag är frisk banne mig gå ner på knä *S*

Denna bild tröttnar jag aldrig på, Har aldrig sett en vackrare bild på äkta kärlek i alla våra angelägenheter...

 

 

Nya året börjar med att jag går in i väggen..Alldeles totalt och fattar inte hur jag ska resa mig härifrån. Mitt inre är i total kaos och hur ska jag nu hela mig härifrån. Tiden har kommit i kapp mig och jag mår pyton.. Ska det vara så här. Varför, vad händer, hur ska jag komma ur detta?? Jag vet inte hur jag ska göra för att ta hand om mig själv, jag har trott att jag varit bra på det men det visar sig att det inte alls varit så..Jag har funnits för andra men inte för mig själv..Hur ska jag veta vad jag behöver? Jag bara gråter och vet inte hur jag ska sluta..det enda jag vet just nu är att jag inte kommer att jobba på några veckor..Jag är nu övertygad att mitt mående med min kropp och min huvudvärk har med allt detta att göra. Jag är helt slut och totalt orkeslös. Kenneth har väckt mig och fått igång mina känlsor..Hans kärlek har fått mig att inse vart jag varit på väg..Men hur ska jag ta mig härifrån har jag ingen aning om. Kenneth tryckte på de rätta knapparna och jag bröt ihop total..Både i går och idag har jag bara gråtit och bråkat på Kenneth. Känner mig totalt värdelös och otroligt förbannad på mig själv att jag låtit detta gå så här långt.

Men dettta har nog varit på gång ett tag och jag har nog någonstans förstått att jag måste göra något, att det är ohållbart att ha det så här som jag haft det. Jag har skaffat mig en ny sponsor alldeles nyligen för att kunna göra AA-steg en gång till, för att kunna börja om från början och försöka hitta tillbaka till mig själv, den jag vill vara. Ha någon att tala med, någon att bolla mina tankar och mitt mående med..Kenneth är inte rätt person för jag blandar bara in mina känslor av kärlek och hur jag än gör så känner jag att jag gör fel..Jag kan inte läsa av honom och tror bara att nu älskar han inte mig längre..Vem kan älska en som bara säger och gör fel saker..Som bara gråter och mår dåligt?? Fattar inte att jag skrev detta sista egentligen för skulle det vara omvända roller så skulle jag ju överrösa honom med min kärlek, men jag tror inte att jag själv är värd hans??

Jag ska nu försöka att vila i allt detta och det kan ju blir ganska lätt för jag orkar ju inget annat. Men hur jag ska bära mig åt för att komma vidare, komma ur det här har jag ingen aning om. Jag måste göra stora förändringar i mitt liv och mitt förhållande till livet..Försöka inse att jag inte bara ska finnas för andra utan jag behövs för mig också..Våga/klara av att be om hjälp och visa att jag inte orkar allt, jag är ingen supermänniska och jag är INTE född för att bara finnas till för andra. Men hur det ska gå till, vad jag behöver göra för att kunnna förändra detta hos mig har jag ingen aning om. Men jag ska redan i morgonbitti ringa Vårdcentralen och snabbt få en tid hos min läkare..det är ett steg på vägen..Men jag mår nu fruktansvärd dåligt för att jag vet att jag kommer att vara borta från jobbet ganska länge och det blir ett helvete för de andra..

Sen hända något roligt när jag och Linda åkte hem från Nyköping..NilsEva gick sönder och står nu ensam och övergiven på en busshållplats..Känns som detta var precis vad jag behöver som avslut på denna nyårshelg :(

Nu får jag hoppas att kärleken är stark för jag är svag..