Jaha nu behövs det förändringar och dem ska jag genomföra. Tycker jag har pratat om det under en längre tid nu, men inte mycket har hänt. Jag har ju velat tro att jag ska klara av mitt arbete men vet nu att det är kört. Jag kan inte jobba heltid med det jag sysslar med idag. Men jösses vad ska jag syssla med på heltid då?? Jag behöver ju en stadig inkomst och har ingen A-Kassa. Som man bäddar får man ligga heter det ju.

 

Men får jag tid på mig att rehabilitera min kropp och få bort stressen som finns idag (fast jag bara jobbar halvtid). Andra halvan får jag nu ägna mig åt att finna jobb som passar mig och min kropp. Finns det arbetsgivare som anställer en 51 åring med alla mina krämpor. Vad ska jag börja leta? Jag pratade med min handläggare på FK om att jag har svårigheter just nu att ens klara av ett halvtidsarbete på min arbetsplats. Ska prata med min läkare och kanske under en månad få heltidssjukskrivning för att komma i ordning med mig och komma i balans.

 

Enligt läkaren på smärtkliniken så har jag i alla fall inte Fibromyalgi tack och lov, men han tror att min värk är stressrelaterat och det kan jag ju bara förändra genom att en stund ta det ordentligt lugnt för att sen komma igen utan att ha ett stressigt jobb att gå tillbaka till. Åhh varför är jag inte 25 år, det skulle vara mycket lättare då att få annan anställning, men jag har ju redan ena foten i graven..

 

Allt detta tar psykiskt hårt på mig och det känns svårt att inte ha någon här att prata med om detta. Jag tror att andra som inte lever i denna smärta och med denna kropp har svårt att ta till sig att jag inte mår bra just pga att kroppen värker konstant. Att jag inte har den ork som jag annars brukar ha och att mitt humör inte är på topp.. Gråter lätt för jag känner mig uppgiven, men ändå känner jag mig i psykisk balans för övrigt men värken gör att jag är ner gången och gråter så lätt. Ja jösses allt blir en rundgång och det enda jag vill är att få må bra.

KÄRLEK

Sitter här och funderar på vad jag ska bli när jag blir stor *S*. Det kommer att ske förändringar i mitt liv och jag känner som om jag redan kommit igång med det. Har pratat med försäkringskassan idag och talat om att jag nog inte kommer att kunna gå tillbaka heltid till mitt nuvarande arbete. Jag måste tänka om på vad jag ska syssla med fram till min pension. Jag ska på ett möte med Arbetsförmedligen och min handläggare på FK och prata om min framtid. Det känns stort och jag har lite planer, men vet ej om de är genomförbara. Känner mig livrädd men samtidigt känns det spännande.


Min läkare hade ju skickat iväg en remiss till Reumatolog för en månad sen och i tisdags fick jag ett brev därifrån där det stod att jag var välkommen till dem för undersökning 2012-01-30?? Jösses skulle jag behöva vänta så länge? Nä jag tog och ringde en smärtklinik som jag blivit rekommenderad av en vän..Hade tur och de hade precis fått ett återbud så jag fick tid dagen efter :).  Där träffade jag en underbar läkare som verkligen kunde lyssna och som verkade förstå och ha kunskap om just smärta. det vart en heltimmes prat där jag fick berätta om mina problem och även om mitt liv. Allt kändes så lättsamt och nu ska jag tillbaka tlll honom om en vecka för att göra en smärtutredning. Nu hoppas jag att jag kan få en diagnos oavsett vad det visar att jag lider av. Läkaren pratade mycket om fibromyalgi och lite andra liknande åkommer.. Jag måste bara få veta vad jag lider av för vissa stunder så känner jag mig som en hypokondriker och mår fruktansvärt dåligt av det.


Men jag har ett litet helvete med min kropp så något måste vara fel. Jag lider av värk så gott som hela tiden och värken blir bara värre ju mer jag gör. Jag sover dåligt på nätterna och vaknar titt som tätt av värk. Äter alvedon morgon, middag och kväll. Det ger lite lindring men tar inte bort smärtan. Nu måste jag berätta på jobbat, berätta att jag nog inte kommer tillbaka på heltid mer och att jag ska försöka hitta en annan sysselsättning, fan det känns skit svårt.  Kanske börjar jag studera, vet inte men det känns lockande, med studera vad??


51 år inte veta hur min arbetssituation kommer att se ut känns jobbigt. Kan jag ens komma igång så pass att jag kan jobba heltid, klarar jag av att jobba halvtid..Ja just nu vet jag inte så mycket..


Men jag har så mycket omkring mig som håller mig uppe..Mina underbara barn och min underbara Kenneth..Jag tror att det mesta kommer att lösa sig och bli så bra i slutändan..Livet går upp och ner och hur det än är så är det mesta upp...