2017 adjö välkommen 2018

2017 nu bara några timmar kvar. Hur känns det egentligen att lägga än ett år till handlingarna? Börjar jag få panik eller är det bara skönt att komma ett år närmare pensionen? Så många år som jag skrivit en årskrönika så många tankar och känslor har satts på pränt. Det svåra med att skriva det är att börja och att sluta, allt däremellan bara flyter på. Vi får väl se om jag får något flyt på det här. Vi är nog lite som pensionärer redan för kl är 21:30 en nyårsafton och vi spelar bingolotto samt skriver nyårskrönika.

 

 

 

 

Vad har då hänt år 2017, vad har jag upplevt, vad minns jag av allt som hänt. Med mitt minne så är det faktiskt inte så lätt att komma ihåg allt som hänt eller inte hänt. Men det största som hände 2017 var att vi flyttade. Vi hittade äntligen en lägenhet vi båda ville ha. Vi har åkt runt i Sörmland för att kolla på boende till och med långt ute på landet. Jag har ju haft en dröm att få bo på landet. Riktigt hur det skulle fungera hade jag inte haft klart för mig. Ska vi bo ute på landet så skulle vi ju behöva 2 bilar och jag som jobbar olika skift samma dag skulle ju få hålla på att åka bil fram och tillbaka för att få min vila mellan arbetspassen. Jag som jobbar flera kvällar i veckan hur skulle det ha fungerat?

 

 

 

 

Men som sagt till slut hittade vi vår drömbostad och det mitt i stan, 3 minuter från min arbetsplats. Nu ska vi skapa vårt första ”gemensamma” hem. Jag flyttade ju från Stockholm hem till Kenneth men nu ska vi bygga något gemensamt. Det har varit helt fantastiskt även om inte allt är klart ännu, men vi har ingen brådska eftersom vi tänk bo här tills de bär ut oss eller tills Fonus kommer på besök. Vi har köpt nytt hela vardagsrummet, köket och sovrum. Väggarna är ganska tomma men det är inget som brådskar. Men så kul att leta efter något som vi verkligen vill ha.

 

 

 

 

En sak vi inte hunnit med ännu det är att ha en inflyttningsfest. Några har kommit på fika och sett hur vi har det. Men jag längtar efter att bjuda på en tjejkväll med en massa tjatter. Men hösten har varit helt fullspäckad och orken har inte riktigt funnits. Men det blir nog lite lugnare nu i början av året. Kenneth har ju under hösten haft ett val och det har varit en hel del som pockat på. Men när vi nu ordentligt har landat i nya lägenheten så ska jag se till att få ändan ur vagnen och bjuda tjejerna.

 

 

 

 

Annars då hur har det varit, hur har jag mått? Faktiskt riktigt bra. Älskar mitt jobb och får verkligen göra det jag trivs allra bäst med, Meditation, Sinnesrogudstjänster, livsstegen, retreater, möten med människor. Det som har varit lite mindre bra är att så mycket av min arbetstid har gått åt till caféet. Har ingen större motstånd att finnas där. Men det har varit för mycket ensamarbete då husmor har fått ägna sig åt bakning då vi varje dag ska ha hembakat. Det är förhoppningsvis något som kommer att ändras lite framöver. Att vi får till bakdagar för husmor som är stadiga och inte alltid den tid jag är tillgänglig i caféet. Jag behöver ju lite tid för planeringar och gärna enskilda samtal med någon som behöver, idag har jag samtal utanför min arbetstid och det känns inte optimalt då det skulle kunna bokas in i min arbetstid.

 

 

 

 

 

Men vi får se vad som händer och det gäller ju för 2018 och den har inte börjat riktigt ännu. Sammanfattningsvis har 2017 varit ett bra år. Personligt har jag fått bra besked och ser verkligen framemot en fortsättning i samma stil. Mina böner blir hörda när jag litar på Guds nåd, men jag kan inte förändra någon annan men försöka lita på att allt blir som det är menat.

 

 

 

 

Sen var faktisk jag och min älskade syster tillsammans med vår kära mor i Finland för att ge mamma en upplevelse av sina barndomstrakter och besöka sina 3 bröder. Det vart en helt fantastisk resa genom mammas hela liv. Besöket hos hennes bröder var resans höjdpunkter. Mammas lillebror var döende och dog 2 veckor efter vår resa till stor sorg men mamma fick träffa sin älskade bror och behövde inte ta avsked vid en begravning.

 

 

 

 

Men min syster hade ordnat allt för resan så himla fint och det var bara för mig och mamma och glida med. Vi bodde helt fantastisk vid havet och bara det var en upplevelse för mamma även om jag måste säga att de inte är speciellt handikappvänligt i Finland.

 

 

 

 

 

Tack vare allt jag gått igenom i mitt liv så har jag kunnat finnas för en nära person när hon haft det tufft. Jag vet ju vad hon går igenom eftersom jag själv varit där. Det känns bra att kunna ge tillbaka av allt jag fått av henne. Allt går att klara av om man vet att man inte är ensam,att det finns någon som orkar lyssna, som vet hur man har det även om man själv har svårt att sätta ord på det.

 

 

 

 

Sen en lite snurr på avslutet. 2013 ansökte jag om sjukbidrag 50%. Har fått fast anställning på 50% och väntar på besked från FK om sjukbidrag (har varit sjukskriven på halvtid sen 2012) men det lär dröja, just nu väntar jag på att få göra ännu mer utredningar om min kapacitet att bara kunna jobba 50%.

Tror nog att kanske blir det klart och jag får besked lagom till min pension.

Inte att förglömma så var jag på min allra första fotbollsmatch live på Friends Arena. Kenneth och jag var där med 2 av hans barnbarn Filip och Gustav tillsammans med 50 000 andra.. Det var verkligen en upplevelse och inte vart den sämre av att Sveige slog Luxenburg 8-0

 

 

 

 

Hela 2017 har inte varit bra men det har mycket att göra med andra människors beteende. Blodsband är inte alltid av godo och återigen jag kan inte förändra någon annan än mig själv. Jag kan välja hur jag ska reagera och agera, jag kan låta saker och ting förstöra min dag eller mitt mående men jag också välja att trots allt må gott och inte ta på mig andra människors agerande.

 

 

 

365 nya dagar att fylla ut........

 

Nu är det slut nu är det 2018……..

 

 


Är Svenska kyrkan en Svensk kyrka?

Som vanligt var det länge sen jag skrev. Men nu har jag haft så mycket tankar så jag måste skriva av mig. Kom i samspråk med en man från Nasaret, en kristen man. Vi började prata om Svenska kyrkan och han kunde inte förstå att vi tillät politiker bestämma över kyrkan, men det är en diskussion som jag är van vi så jag la ingen större vikt vid det. Men sen sa att han tyckte det var jätte konstigt att det hette Svenska kyrkan vi är ju kristna, varför heter det inte t.e.x Evangeliskt-Lutherska kyrkan, vi är ju en Evangelistisk-Luthersk kyrka eller bara Lutherska kyrkan. Ansgar kom med den kristna budskapet till Sverige på 800-talet och på 1000-talet kristnas Sverige genom tysk, fransk och engelskt mission. Svenska kyrkans Lutherska bekännelse antogs 1593. Men min stora undran är när vart det "Svenska" kyrkan?
 
Vad är det som gör kyrkan specifikt "Svensk"? Det finns ju Svenska kyrkan även utomlands bl.a i Spanien och det kan jag förstå lite grann för de har ju då Svensk personal och det är ju bra att hitta om man åker utomlands eller bor där och är Svensk. För mig vart den nu på hösten mer aktuellt att fundera över Svensk kyrkan och varför den är just Svensk pga Sverigedemokraternas intresse av att ställa upp som nomineringsgrupp till kyrkovalet. Hade de ställt upp om det istället hade hetat Lutherska kyrkan? Hade det verkligen funnits intresse för dem då? Är det just det "Svenska" som de vill vara med och styra i. Jag kan inte se att de har kyrkans värderingar och alla människors lika värde. Har vi genom att heta Svenska kyrkan gjort det intressant för dem att vilja ta över och få bestämmanderätt över kyrkan. Att göra kyrkan just "Svensk" och utesluta andra nationaliteter att ansluta sig till "Svenska" kyrkan. Ska de stoppa vårt arbete med integration och försvåra för oss att arbeta med och hjälpa människor med en annan nationalitet eller för den delen en annan religion?
 
Vet inte om jag någonsin kommer att få svar på mina frågor eller kommer det snart att visa sig vad Sverigedemokraterna kommer att ställa till med? Jag vill inte att de ska bestämma över mitt arbete för det har ingenting med demokrati att göra och de har absolut ingenting med kyrkans arbete att gör pga deras värderingar och människosyn....

Sportfåne eller sportfanatiker

Hej på er. Nu var det evigheter sen jag skrev en blogg. Förstår inte på mig själv idag varför jag aldrig kommer igång med att skriva. Kanske händer det inte så mycket i livet just nu eller så händer det alldeles för mycket så jag får inte tid eller så har mycket av min skrivklåda försvunnit. Nu sitter jag i alla fall här och kan ni gissa var min man håller till... Ja framför dumburken och kolla VM-finalen i Hockey. Alltså visst är jag också "lite" intresserad men det är för mycket pump som bultar och jag vill skrika straff hela tiden. Tror för Kenneths skull att det är lugnare att ha mig lite på avstånd *ler*
Jag har det bra i livet och det mesta går min väg om vi inte nämner Försäkringskassan som fortfarande efter 3 år inte godkänt min ansökan om sjukbidrag utan fortsätter att skicka mig hit och dit för utredningar. Men jag är lugn och vet att jag kommer att få rätt till slut för så ser det ut i mitt liv idag, jag är lugn och då går det min väg. Nu till sommare närmare bestämt den 25 juli har jag varit nykter i 15 år och det kan ingen ta ifrån mig och det tänker jag fortsätta att vara. Att jag lider "lite" av att ha gått upp i vikt så mycket är nog bara bra för då försöker jag tänka mig för vad jag stoppar i mig, men ibland fungerar inte det och då slinker en och en annan gobit ner och fyller ut magen lite till. Ikväll är det Polly för jag måste ju fira Guldet på något sätt eller dränka sorgen över utebliven Guld eller varför inte fira Silver. Finns ofta anledningar till att stoppa i mig lite gosaker "ler igen" Igår vart det ju en sån här.......
Hur är det annars med mig då. Jodå bara bra jag har ju hamnat på rätt plats i livet och i arbetslivet. Trivs så otroligt bra med jobbet i församlingen och framför allt i Prostens Phils Gård. Mycket finns ju kvar att göra där och planering för verksamhet och möblering. Men cafet går framåt och jag planerar för fullt för ny samtalsgrupp till hösten samt Retreat och sinnesrogudstjänster. Precis det som jag vill syssla med och som det idag känns att jag är ämnad för. Det är liksom det här jag har förberett mig för hela livet. Byggt på min erfarenhet av att leva både på framsidan och baksidan av livet och det kan jag ge vidare till andra. Så är det att jag tror att något har varit bestämt från början och därför föddes jag till denna värld, det blir ju lite lättare att acceptera att vissa saker vart som det vart och jag gjort som jag gjort för det var bestämt från början. Inget jag förringar men idag lever jag med acceptans och då blir allt så mycket lättare. Bästa arbetsplatsen...
Nu är första perioden slut och det står lika 0-0 så lugnt än så länge. Idag har jag målat mina naglar och provade för första gång att göra lite sådär som jag sett på länkar på FB hur man kan göra. men det är absolut inte lätt att göra på sig själv och jag har bara 2 nagellacker så det fanns inte mycket färgval att tala om. Men jag måste faktiskt säga det själv att jag vart ganska nöjd ändå, så det får sitta på ett par dagar. Snart börjar andra perioden så jag tror att jag ska måla tånaglarna då för helt plötsligt vart det tomt i huvudet och jag vet inte vad jag ska skriva mer. Orkar heller inte läsa igenom och kolla alla stavfel eller särskrivningar så jag postar detta nu.....

Livets förändringar

Nu är det dags att skriva lite igen. Jag har suttit och tittat igenom en massa gamla fotografier och det har fått mig att fundera på vad vart det av mig, vad vart det med mitt liv?
Denna tänkande lilla flicka hade nog en massa framtidsplaner och drömmar, vad vart det av det? Vart livet någonstans så som jag drömde? Helt ärligt så känns det som om många av denna lilla flickas drömmar slog in. Jag har fått 3 underbara ungar som var och en har stulit mitt hjärta och som jag inte kan tänka ett liv förutan.
Livet har inte varit lätt det är jag den första att skriva under, men allt har inte bara varit elände och en kamp. Jag har så många fina år att minnas tillbaka på och det är de minnen som finns i mitt hjärta. Det som inte varit bra och de fel jag gjort har jag på så många sätt försökt gottgöra att jag idag känner att jag kan lämna de åren bakom mig och bara leva för framtiden idag.
Så denna fina flickas liv har varit ett liv som på så många sätt varit fin och nu har jag chansen att skapa en massa fina år till, en massa fina minnen och händelser att se framemot och minnas med glädje och kärlek. Livet har gett mig en andra chans och den ska jag förvalta på allra bästa sätt.
Denna man är far till mina barn och som idag inte finns med oss längre. Jag ska förvalta de bra åren som vi hade och spara dem i mitt hjärta. Han har varit med och forma mig och till en del gjort mig till den jag är idag. Idag sörjer jag inte det som var eller det som inte blev. Idag lever jag för livet jag har idag och jag formar mitt liv och mig efter bästa förmåga och har tillit till att allt kommer att förbli bra.
Idag är det denna man som står vid min sida och vi bygger för vår gemensamma framtid och nu kan inget mer bli fel allt kan bara bli annorlunda. I morgon den 15 augusti har vi varit gifta 1 år och min önskan är många långa lyckliga år tillsammans.
Det är inte bara min insida som förändras genom åren. Utsidan är väl den mest synliga förändring och jag kan ju se att den förändringen inte har blivit till något sämre. Idag mår jag bra med vem jag är, jag är nöjd med livet och det kanske inte vart precis som den lilla flickan drömde om. Men idag känner jag starkt att skulle jag leva om mitt liv så skulle den se ut som den har gjort, för det är hela livet som format mig till den jag är idag och idag kan jag säga -Jag älskar dig till mig själv och verkligen mena det <3 <3 <3

Fjortis

Känns bra att sätta den rubriken *Ler* Jag gillar att leka med siffror och idag kom jag på att jag varit nykter i halva mitt liv. Började dricka som 14-åring och har idag varit nykter i 14 år. 14+14 är 28 och jag är 56 år delar det med 2 och får då 28 år, alltså har jag varit nykter halva mitt liv. Jösses så stort den känna när jag tänker så. Kommer så väl ihåg på behandlingshemmet hur förtvivlad jag var över att förstört mitt liv med drickat. Läkaren försökte lugna mig och tog fram en linjal och visade på den att varje cm var ett år och jag var vid det tillfället 40 år och hon visade mig då att lever jag tills jag fyller 80 så har jag ju varit nykter i halva mitt liv. Men nu slår jag henne på fingrarna och säger att jag nu som 56 åring varit nykter halva mitt liv för inte började jag dricka som spädbarn (förutom mors mjölk)
Livet har på många sätt varit upp och ner men trots allt mest upp. Idag har jag funnit min plats i livet och ibland känns det som om det jag gör idag har jag varit ämnad att göra hela livet. Allt har liksom fallit på plats och jag har ett lugn i mig som jag så länge saknat i mitt liv. Fortfarande finns det sånt i mitt liv som absolut inte är bra men jag hoppas av hela mitt hjärta att även det ska ordna sig till det bästa. Jag ber om Guds kraft att jag ska orka stå kvar i det som pågår och att allt ska bli bra till slut.
Jag har så mycket att ge och tror att det jag har att ge ska hjälpa någon annan. I morgon åker vi 4 kvinnor till en annan stad för att möta upp en kvinna som behöver det vi har och vi ska följa henne på hennes första steg mot tillfrisknade. Bara det är stort för mig och det värmer mitt hjärta att jag har något att ge, för jag fick det av andra som gått före mig och vem hjälper bäst en beroende person om inte en annan beroende person.
Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden

Livet tar och livet ger

Har så många gånger skrivit om året som gått vid nyår. Men i år har jag alldeles missat det. Har funderat på det en längre stund att jag inte dokumenterat året som gått och nu när jag påminde mig om att det har gått 1 år och 1 dag sen jag hittade min pappa död så känner jag starkt att jag vill skriva om året som gått sen han han dog.
Den 17 maj förra året (2015) fann jag pappa död i sin lägenhet. Fick ingen kontakt med honom per telefon utan åkte då hem till honom och där låg han. Chocken av att hitta honom levde kvar i mig länge och jag har fortfarande idag stunder där jag inte förstår att det har hänt. Han begravdes den 11 juni och det vart en otroligt fin stund tillsammans med hans närmaste familj och flera av hans ”brottargrabbar” Pappa du är sannerligen saknad. Den 12 juni dagen efter begravningen friade Kenneth och lite av sorgen förbyttes i glädje och kärlek och jag är övertygad om att pappa fanns med och gav sitt godkännande. Nu skulle det planeras för bröllop och vi bestämde ganska snart att vigseln skulle ske i Lessebo då det var lätt för mamma att delta i både vigselakt och bröllopsfest. Det var borgerlig vigsel men massor av kärlek tillsammans med mina döttrar och Kenneths dotter (sonen saknades tyvärr och det var en sorg för mig), mamma, min syster och hennes familj.
Sen fixade min goa vän Marita en möhippa för mig och det tillsammans med vänner och kolleger. Det var mycket kärlek, lek och skratt och verkligen ett minne att bära med mig för resten av livet. En möhippa mitt på en måndag helt i nykterhetens tecken vet jag inte om Nyköping upplevt tidigare och kommer att uppleva senare.
Sen vart det kyrklig välsignelse i Nyköping med båda mina döttrar och min son, min syster och Kenneths systerson och massor av våra vänner och arbetskamrater. Husmor Solveig ställde till med en fantastiskt bröllopsfest. Vi fick alltså 2 bröllopsdagar att fira i framtiden och det är ju inte illa. Det känns verkligen fantastiskt att gifta sig för första gången som 55-åring, jag hade för länge sen accepterat att jag skulle förbli ogift. Men idag vet jag att det mest otroliga saker kan hända och de underbaraste drömmar gå i uppfyllelse.
Men året som varit har också inneburit mer sorg och smärta. Mina barns pappa dog på nyårsnatten helt oväntat även om vi visste att han inte mådde så bra så kom det alldeles för tidigt och för oväntat. Han skulle ha fyllt 65 i år. Det har varit en tuff tid och framförallt för mina barn, jag vet hur det känns att mista en förälder och för mina barn var det alldeles för tidigt. Nu är min allra högsta önskan att det ska gå bra för mina 3 barn, att det finner lycka och välgång i allt de gör. Jag har på många sätt haft det bra arbetsmässigt eftersom jag arbetat i kyrkan så har jag där funnit hjälp med min sorg och funnit en väg i min tro som idag bär mig och jag vet att jag aldrig är ensam, jag vet att jag är buren när jag själv inte orkar gå. Jag vet att jag kan ta till bönen som hjälper mig när jag känner mig förtvivlad, men även i glädje över det jag har och livet så finns bönen med mig. Jag har sen hösten 2011 arbetat i kyrkan till början jobbade jag lite Ideellt och hjälpte Solveig med det jag orkade med. Sen fick jag börja arbetsträna och 2014-03 fick jag ett utvecklingsarbete i församlingen 1 år och 2015-03 fick jag ett lönebidragsarbete som sträckte sig till 2016-01.
Innan den tiden gått ut sökte jag jobb som värdinna/städ i församlingen men tjänsten gick till en annan kvinna och jag fick höra att jag var för överkvalificerad. Fick då ett erbjudande att vikariera för en Diakon som hade tjänstledigt i 4 månader och naturligtvis nappade jag på det. Jag hade då kvar de arbetsuppgifter som jag trivdes så bra med och som gav mig så mycket. Sen har jag haft förhoppning att när vikariatet var slut att jag skulle kunna få en tjänst till hösten och finnas som en extra resurs för församlingen och förhoppningsvis fortsätta med lite av det jag höll på med. Sinnesrogudstjänster, meditation, andakt på äldreboende, samtalsgrupp (livstegen) Jag behöver ju bara en 50% tjänst och med tanke på vad jag sysslat med i församlingen så kände jag att det nog skulle ha ett behov av mig som en resurs och att jag hade mycket att tillföra församlingen. Men det är en församling i förändring och tyvärr finns där ingen plats för mig. Jag vart erbjuden 3 månaders sommarvikariat. Men efter ett långt övervägande så bestämde jag mig för att tacka nej. Eftersom det inte finns plats för mig till hösten så kände jag att jag behöver tänka på mig själv och eftersom jag inte är så ung längre så känns det viktigt att jag hittar något mer långvarigt, något som kanske håller 9 år fram till min pensionering.
Hur jag än mår just nu så känns det som att jag tagit ett rätt beslut. Saknade är stor måste jag erkänna. För första gången i mitt liv har jag haft ett jobb där jag kände att min rätta natur, mitt rätta jag kom fram. Men det finns ingen bitterhet över detta utan jag har fått så mycket i mina år i kyrkan och framför allt har jag lärt mig en hel del om mig själv på en annan plan än tidigare. Jag vet vad jag har att ge och vad jag går för och jag är övertygad om att jag ska hitta min plats i arbetslivet. Framför allt vet jag att jag aldrig mer ska jobba och slita ut mig för att någon annan ska tjäna pengar på mitt slit. Nu vet jag att jag har så mycket att ge av mig själv och det kan jag göra utan att trampa på mig själv. Min visdom och min erfarenhet kan ingen ta ifrån mig och min erfarenhet/visdom och tro som jag fått genom dessa år i kyrkans värld ska jag förvalta på allra bästa sätt.
Så pappa ett år har gått sen du hastigt lämnade oss och det har varit ett år med mycket sorg men också så mycket glädje och framförallt kärlek. Livet ger och livet tar men blickar jag bakåt så ser jag att detta mesta har varit ett tagande och som människa växer jag för varje erfarenhet för varje andetag jag tar och livet består av så mycket och allra mest av kärlek. Av kärlek till mina barn, till Kenneth, min mor och mina syskon, men även vänner och kolleger och människor jag möter innehåller kärlek

Världen brinner!!!!

Sitter här hemma och tittar/lyssnar på tv om terrorattacker i Bryssel i hjärtat av den demokratiska Europa. Det är fruktansvärt precis lika avskyvärt som det som hände i Paris. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Hela Europa riktar sina ögon mot Bryssel. Disskutioner om hur detta avkyvärda terrorattacker ska stoppas. Hur oskyldiga människor sprängs i bitar, dödas och skadas. Detta händer i det Europa som nu gör allt för att stoppa människor från att fly från terrorattacker. Förstå mig rätt men jag tycker att terrorattacker är avskyvärda var de än händer i världen oavsett om det drabbar en europé på väg på en semesterresa eller på väg till jobbet eller en syrian sittande i sitt kök eller nattande av sitt barn eller för den delen på väg till jobbet eller en svensk på semesterresa. Nu kommer flera experter och regeringsmän fram och pratar om det avskyvärda som hänt i Bryssel och att vi måste göra allt vad vi kan för att skydda oss och hitta de som är skyldiga till dessa gärningar. TV har sänt hela dagen utan uppehåll, men bilder, intervjuer och talande regeringsmän. Samtidigt stänger vi ute hundratusentals människor från att komma till en trygghet, komma bort från krig och terror. Men de är inte européer och alltså inte värda att få samma skydd och samma trygghet som oss. Hyckleri är ett starkt ord men jag kan inte komma på något annat. När ska vi se ALLA människor, när ska vi bli eniga att alla människor är värda trygghet, fred och att vi ska göra precis allt vi kan för att varenda människa (oavsett var man är född) ska få samma människovärde. Hur länge ska vi hålla på och göra skillnad på människor. En sorgens dag är det i Bryssel, Europa och hela världen sa hon precis på tv. Det är en sorgens dag i hela världen pga att vi stänger ute människor från Europa, små barn som inte valt var de skulle födas, små pojkar och flickor som dör pga av oss. Skulle vi rädda hela världen kanske någon tänker. Då svara jag JA människor ska hjälpa människor. Det handlar inte om syrianer, européer, somalier, mexikaner, det handlar inte om kristna, muslimer, buddister, ateister.. ALLT HANDLAR OM MÄNNISKOR. STOPPA TERROR I HELA VÄRLDEN.

Vad betyder en åsikt???

Kommer hem från jobbet och sätter mig framför datorn och det första jag får läsa är att vi som valt Frankrikes färger i vår profil skiter i andra som som lider i Syrien, Afghanistan, Libanon..Läser att vi skiter i det som pågått i åratal. Min första tanke vart att -vad fan, vem är ni att läsa av mina åsikter genom några färger och tillskriva mig något som absolut inte är sant. Första reaktion var ilska och sen när jag kollar runt lite mer på FB så kommer en sorgsenhet över mig. Många av mina och andras vänner som valt att ha Frankrikes färger i sin status bild hade tagit bort den. Nu lägger jag in mina egna tankar om detta och det är att även de läst statusar som den jag läst och i skam tagit bort färgerna för att inte bli tagna för att vara någon som skiter i allt utom det som hänt i Frankrike, skulle det vara så att jag har rätt i mitt antagande så gör det mig oerhört ledsen att vi låter andra människor tilldela oss något som vi inte är. Varför varför reagerar jag så stort på detta, ska jag inte ägna min energi åt de som lider??
Finns det en uns av sanning i att jag skiter i alla andra och bara bryr mig om det som ligger nära, det som jag kan identifiera? Kanske det, för jag gör inte tillräckligt, jag tar inte hem de flyende, jag ställer mig inte på centralen och delar ut mat och kläder, jag åker inte till Syrien och rycker ISIS i örat. Jag har inte skänkt en massa pengar, inte ens kläder, jag har inte gett massor av min tid och mitt engagemang har legat på mitt jobb, mitt liv och några missbrukare. Kanske finns det en sanning i att jag skiter i andra och bara bry mig om de mina, bara reagerar när det kommer nära....????
Ja kanske går det att tillskriva mig en massa saker, men jag själv vet var jag står och vad jag bryr mig om. Visst jag är liten och rädd, förbannat rädd för det som kan ske.... Men en sak vet jag och det är att jag uttrycker mig inte i HAT, jag tillskriver inte mig för att veta var andra står och vad andra väljer att tro på. Ja jag är rädd och jag är naiv men det jag tror på tror jag starkt på och jag VET att skulle alla människor agera med kärlek istället för hat så är jag 100% övertygad om att allt skulle vara bra, allt skulle bli bra, krigen skulle ta slut, fattigdomen försvinna och vi skulle t.o.m älska den vi inte tyckte om... Ni ser jag är otroligt naiv men inte så naiv att jag tror att det kommer att bli så.... Inte ännu, inte just nu, men sen kommer kärleken att vinna.. Låt oss börja med ett "litet" steg se din medmänniska med hennes ögon, se och låt inte alltid det hårda ordet styra. Därför har jag lovat mig själv att inte låta ilska, hat och rädsla styra mitt liv. Jag ska leva i kärlek även med den jag inte tycker om... Det är så mycket lättare att tro på kärleken än hat... Ja jag är naiv men jag följer mitt hjärta på det sättet gör jag ingen illa....

Guds välsignelse över vårt bröllop

Helt fantastiskt har det varit i höst. Vi gifte oss nere i Småland den 15 augusti bland våra käraste och det minnet bär vi med oss resten av livet. Men den finns mer minnen och det var min fantastiska möhippa och vigselvälsignelse. Möhippan började med att det plötsligt dök upp en massa personer på caféet när jag jobba t.o.m Jenny dök upp men jag fattade ingenting fören jag fick ett sms av Marita som satt bredvid mig där det stod ett enda ord "möhippa". Att någon skulle engagera sig så mycket för en möhippa för mig hade jag aldrig kunnat ana. Så många var inblandade och allt hade de lyckats hålla hemligt för mig. Här är Marita som fixade allt. Snacka om underbar vän <3
Dagen vart helt underbar och vänner kom och gick. Hela dagen var planerad och de hade till och med planerat in en vilostund för mig. Jag lovar det behövdes för jag var känslomässigt alldeles utmattad efter halva dagen.
Dagen avslutades med grillning upp vid Frasse och en bättre avslut på fantastisk dag hade jag inte kunnat få.
För att inte detta ska bli hur lång som helst så övergår jag till välsignelsen. Vi bestämde tidigt att vi ville ha Ulla som präst. Hon har betytt så mycket för Kenneth så hon var ett givet val. Inbjudningar gick ut till massor av vänner och de flesta tackade ja att komma. Jag hade fått presentkort båda till frissan och manikyr och de utnyttjade jag och vart så fin i håret och fick underbara naglar. Men fast jag visste att så många var bjudna och tackat ja fick jag ändå en chock när vi trädde in i kyrkan till tonerna av "you raise me upp". Men oj vad jag kände mig vacker och känslan att gå bredvid Kenneth fram till altaret går inte att beskriva med ord.
Är det inte varje kvinnas dröm att få stå framme vid altaret med sin blivande man *ler* Jag var så lugn när vi stod där framme och tog emot välsignelsen och texter och lyssnade till "himlen är oskyldigt blå" Ullas tal till oss var helt fantastisk och gick rakt in i hjärtat.
Massor av bilder togs men tyvärr har jag inga bilder från stunden i församlingshemmet med alla vänner. Men hela den dagen finns inbäddad i mitt hjärta för alltid. Solveig hade gjort så fint i församlingshemmet och hon hade bakat en underbar tårta där till och med Aragon fick vara med *ler*
Jag vill tacka er alla från djupaste av mitt hjärta för att ni gjorde vår dag till ett så fint minne att bära med oss och ta fram och minnas när vi blir gamla *ler* Tack till Marie Petter och Bosse (tyvärr ej på bild) för underbara toner och vacker sång, ni är bäst <3
Det vart mest bilder i denna blogg men bilder säger mer än 1000 ord

Livet fortsätter

Ja livet fortsätter, det tar inte någon paus. Just nu kretsar mina tankar på vad jag ska jobba med i framtiden? Tycker det har varit så ett tag och nu hoppas jag att jag kan komma på något varaktig att jobba med. Något som inte tar slut fören jag själv vill att det ska ta slut. Enkelt eller hur *ler* Graffitimålare kanske
Ska ha ett samtal med min handläggare på arbetsförmedlingen nästa vecka och diskutera min fortsatta framtid. Jag vet ungefär vad jag vill jobba med men saknar utbildning och säg inte att jag ska utbilda mig för det vill jag inte göra i en ålder av 55 år. Men jag vill jobba med människor, jag vill att min erfarenhet ska hjälpa mig att finna jobb. Jag vet att jag inte vill jobba med något som ger någon annan en tjock plånbok. Det har jag jobbat klar med, nu vill jag att arbete ska ge mig större tillfredsställelse. Så har det ju varit de senaste åren, jag har jobbat med något som gett livet en mening och så vill jag att det ska vara dessa 10 år som jag har kvar till pension. Inte riktigt dags att börja mata fåglarna *ler*
Har lite uppslag och ska presentera det för AF och jag har tilltänkta arbetsgivare som jag vill presentera mig för. Enkel match att presentera vem jag är och vad jag vill, jag vet att jag kan vara en tillgång och är inte beredd att kasta in handduken....Även om det ser så ut på bilden nedan *ler*
Alltså livet består av så mycket och jag har en halvtids sjukersättning på gång så jag behöver bara ett halvtidsjobb Det ska väl inte vara alldeles omöjligt för en kvinna som mig. Hör ni jag peppar mig själv för det behövs för det är inte alltid så lätt för en kvinna på 55 år utan utbildning att få jobba med det jag brinner för. Alltså få ett jobb där de vill ha mig för mina kvalifikationer, där jag känner mig behövd och uppskattad. Har haft det bra med det jobb jag haft nu i ca 2 år, det har gett mig så mycket och framför allt har de gett mig modet att våga tro, att hitta min egen tro till Gud. Har fått mig att känna mig bekväm i min tro för det har jag verkligen inte varit innan.
Jag påbörjade ju Kyrkans grundkurs och det var en milstolpe för mig att hitta "vad är min tro". Redan tidigt i kursen hade jag mitt uppvaknande eller ska jag säga att jag på en lektion i skolan får upp ögonen på vad det är som gjort att jag tvekat att från hjärtat säga att jag tror på Gud. Har så länge levt med en andlighet men inte velat koppla ihop det med någon religion för den Gud har jag inte velat veta av. Vi fick i uppgift på skolan att ta en timmes promenad för att reflektera över vår tro om den funnits sen barnsben eller om den kommit till mig i ett annat skede. Vi skulle fundera på om och när vi tappat vår tro och det var där precis där som jag bröt ihop inför hela klassen när jag insåg att jag ej velat tro på en Gud för jag förbannade honom i kyrkan på min systers begravning. Vilken Gud låter en 18-åring blir mördad, en 18-åring som har en liten son på 4 månader.
Ca 2 år innan min syster vart mördad så konfirmerade jag mig och jag gillade verkligen det, jag kände att jag gjorde det för min skulle och jag var en av de få som gick på varje lektion och verkligen gillade det jag fick till mig. Men förstod när min syster mördades att det finns ingen Gud och när vi satt där på begravningen så förbannade jag honom och tappade det lilla som jag kanske trodde på. Så jag är oerhört tacksam idag att jag funnit min tro och omvandlat den förbannade Guden till något kärleksfullt. Men oj vad vägen har varit lång....... Ödet har spelat mig i händerna många gånger det senaste året. I morgon är det exakt fem år sen jag kom till Nyköping och en dejt med Kenneth. Jag vart kvar och idag är vi gifta det är väl ingen som har missat tror jag *ler* Alltså jag skulle sätta mig här och blogga lite om min arbetssituation och nu vet jag inte hur jag ska avsluta bloggen..... Så jag gör det nu......Med en bild på de lyckliga tu

Möhippa Bröllop och Välsignelse

Tänk att livet kunde bli så här underbart. Okey det har ju varit underbart sen jag träffade Kenneth men vad jag har varit med om den 15 augusti den 14 sept och den 3 oktober överträffar allt utom mina barns födelse *S* Det vart lite fel ordning bara. Bröllop innan möhippa *ler*
Att planera har varit en stor del av glädjen även om jag personligen inte planerat så mycket på den borgerliga vigseln. Där bestämde jag datum och tog kontakt med vigselförrättaren. Sen var resten utanför min kontroll. Resan började med att vi åkte ner till Kenneths dotter Sanda i Halmstad. Vi fick några underbara dagar innan det för mig bar i väg till Lessebo. Jag åkte buss dit på onsdagen för att få några dagar ensam med mamma och Eva-Lena. Det var en hel del smussel på gång. På fredagen kom Jenny och Linda och även Kenneth och Sandra. Då fick vi inte vara hemma hos syrran utan vart hänvisade till vårt boende. Hela lördagen fick vi hållas oss undan och då tillbringade vi tiden hon mamma. Kl 15:00 skulle vigseln vara och vi fick inte komma till syrran (vigseln skulle ju vara i hennes trädgård) förrän tidigast 14:30. Hem till mamma kom Jennifer för att göra mig fin och då gick ju tiden i alla fall. Det var här sagan började på riktigt. Vi åkte hem till syrran och blir mer eller mindre chockade över vad vi fick se....
Partytält och långbord var på plats och de hade verkligen gjort det så himla fint, här sitter vi på kvällen.. Själva vigseln gick jättefort men jag hann fälla någon tår iallafall även fast det bara var idel glädje och lycka
En puss så var det klart *S* Men det var ju nu allt började. Vilken fest och så mycket kärlek. Fredrik (syrran son) kock till yrket hade "flugit" hit med Gotlandsfärjan för att vara med på våran dag och det var han som stod för all matlagning. Han serverade och talade om vad menyn innehöll och till och med presenterade de olika vinerna med varifrån de kom och på vilken druva de var gjorda på (Kenneth och jag naturligtvis alkoholfritt), vi kände oss som värsta kungligheter där vi satt omgiven av alla våra kära.
Här är den snygga kocken *S* Alltså denna dag/kväll var så fylld av kärlek så det går inte med ord att beskriva. Underbara tal både av oss och döttrar t.o.m Christer var så tagen av kvällen allvar och kärlek att även han höll ett tal. Så mycket skratt, så mycket glädjetårar. 3-rätters middag som passade på en nobelfest och till det en bröllopstårta bakad med all den kärlek som min kära syster kan uppbringa.
Men vi höll på att få hjärtat i halsgropen och jag var nära att ta till lipen av förskräckelse. Fredrik går iväg och hämtar tårtan och kommer bärande på den som en riktig servitör, men när han går där på garageuppfarten så snubblar han till och tappar hela tårta på backen. Jag skriker rätt ut och precis då kommer syrran ut från garaget med den riktiga tårtan (den andra var gjord av raklödder och lite annat men det såg man ju inte där i mörkret). Det var många glada skratt över en förstörd tårta *S*
Kvällen vart lång precis som det ska vara en sån här dag. Men även en lycklig brud blir trött så vi bröt upp innan jag föll ihop. Resten satt kvar och festade natten igenom men brudparet begav sig till sitt boende och även fast det kanske är brukligt så vart det inget firande av "bröllopsnatten" då brudgummens dotter sov med oss i vår lilla hyrda enrummare
4 vackra flickor Tack till alla de mina som gjorde denna dag till ett av det vackrast minnen som Kenneth och jag bär med oss. Jag är lyckligt lottad att ha så mycket äkta kärlek omkring mig. Den enda smolken i bägaren var att inte Jonas var med här (men han var med på Välsignelsen i Nyköping). Sen var även pappa saknad men jag vet att han fanns med oss där uppifrån och log för äntligen hade hans dotter blivit en ärbar kvinna *S*
Bästa mamma och Svärmor. Vackrare kvinna finns inte på denna jord och jag är så lycklig att just hon är min älskade mor.
Sötaste lilla bruddnäbb lilla Clara
Alla samlade. Jag älskar er alla
Min älskade syster tack för att du finns i mitt liv. Älskar dig
Var ju bara tvungen att få med en bild på kvällens linslus Chrille *S*
Det var så här allt började *S* Nu finns det ingen ork att skriva om välsignelsen och möhippan, det får komma i en annan blogg *S*

Några år tillbaka

Har tillsammans med Kenneth gjort en liten utflykt bakåt i tiden. Närmare bestämt till år 2002. Januari 2002 flyttade jag hem från behandlingshemmet Ängsholmen som ligger strax utanför Hölö nära Skanssundet. Jag ville visa Kenneth var jag tillfrisknade och var jag fick livet tillbaka. Det mesta var sig likt naturen, huvudbyggnaden, det enda som inte var sig riktigt likt var långhuset där vi alla bodde. Det hade renoverats och byggts om lite och när vi var där höll de på att måla huset. Det är den röda byggnaden som syns på bilden. Där bodde jag i 3 olika rum under 1 och ½ år.
Det kändes förunderligt att vara tillbaka där efter så många år (jag var där och tittade för kanske 7 år sen) men just denna gång kom alla minnen fram. I hagen kunde jag för min inre syn se alla fåren gå och beta och jag bara väntade att Åsnan Oskar skulle dyka upp. Jag hade velat ta en promenad runt i omgivningen, följa de steg som jag så många gånger gått. Men det är ett LSS boende för unga vuxna idag och jag ville inte tränga mig på. Jag ville så gärna gå in i långstugan och gå in i det rum som var mitt under så lång tid. Har svårt att fatta att jag bodde där i 15 månader för när jag nu tänker tillbaka så känns den tiden så kort, tiden gick så fort.
Har tänkt mycket på tiden i Ängsholmen och allt jag upplevde där och alla kvinnor som jag lärde känna. Eftersom jag bodde där så länge så var det en hel del kvinnor som kom och gick. Några var där i bara 3 månader, några ca ½ år och vissa 1 år. Jag vet att det gått bra för några av kvinnorna men jag vet också att de finns de som fortfarande är ute i ovädret och några kanske inte ens lever. Det finns bara en kvinna som jag fortfarande har kontakt med och det är Eugenia (har även under många år haft kontakt med en annan kvinna, men pga hennes rasistiska åsikter så har vi valt att inte vara vänner idag). På gott och ont, jag brukar inte beblanda mig med politiska åsikter och har ingen svårighet att vara vän med någon fast vi har olika åsikter, men denna gång fungerade det inte. Eugenia ska jag träffa nästa vecka och även om vi inte träffats på så länge (hon bodde i Tyskland under några år) så är det som om det inte gått en enda dag sen vi senast sågs.
Skulle så gärna vilja ha en återträff med så många kvinnor som möjligt och all personal, de har betytt så mycket för mig och jag har så många gånger undrat hur hade det gått för mig om jag inte hamnat på Ängsholmen. Det är lite mer än 13 år sen jag flyttade därifrån och den 25 juli firar jag 13 år i nykterheten. Jag lärde mig så mycket när jag bodde där, både om mig själv men framför allt om andra människor och livet. Men innan jag vart helt nykter (mina snart 13 år) så tog jag ett återfall på min första semester efter att flyttat från Ängsholmen. Jag ringde Eugenia då och hon fick mig att hälla ut den drickat som jag hade kvar och sen dess har jag inte smakat en droppe (för en alkoholist är det oerhört stort). Många kvinnor var det på behandlingshemmet som inte klarade av att stanna kvar, suget därutifrån var för stor. Så det var några stycken som tog en promenad bort till Skanssundet och tog färjan till Sthlm och ett liv i åter missär.
Åhh alla minnen bara kommer över mig och det känns nästan som om jag vill vrida klockan tillbaka och uppleva alla bra saker igen. Men naturligtvis var inte allt bara bra. Men det jag vill komma ihåg är ju de bra sakerna och något som jag saknar enormt är vår teatergrupp Ängsholmsflickorna. En Cabare som vi satte upp tillsammans med Lill-Marit Bugge. Vi spelade upp den på KRIS och nobba brass och nubbe samt för en grupp företagare i Trosa. Just detta var en helt underbar tid i mitt liv och det vart nog några barndomsdrömmar som gick i uppfyllelse (för vem ville inte bli berömd och sedd) *S* Cabaren finns inspelad på VHS och nu ska jag se till att få det över på CD och ha som minne för resten av livet och det är väl något att visa barnbarnen *ler*
Nu sitter jag här 13 år senare och njuter av bra minnen av, minnen som gav mig livet tillbaka. Visst det har varit en berg och dalbana dessa 13 år för riktigt allt lärde jag mig inte och framförallt inte att ta det lugnt att bromsa när kroppen och knoppen sa ifrån. Jag skulle falla några gånger till innan jag kom hit där jag är idag och där jag är den viktigaste personen för mig själv. Kanske kan jag nu ta det lite lugnare och ägna mig åt saker och ting jag mår bra i och inte längre slita för att andra ska må bra eller för att andra ska tjäna på mitt slit. Klart jag finns för andra precis som det alltid har varit men det är inte länge på bekostnad av mig och mitt mående. Om en månad den 15 augusti gifter jag mig och hade någon sagt till mig för mer än 5 år sen att jag kommer att gifta mig som 55-åring så hade jag nog sett till att den personen blivit inlåst.
Här är mannen i mitt liv. Jag älskar dig

Så kan livet bli.

Kenneth sitter och kollar fotboll och då passar jag på att skriva ännu en blogg. Livet har tagit en vändning precis dit jag vill. För ca 8/9 år sen så ville jag flytta till Nyköping. Jag såg reklam på tunnelbanan på väg till jobbat och bara tänkte att där vill jag bo. Jag hade ju några vänner inom den gemenskap som jag tillhörde och som bodde i Nyköping och det skulle väl inte vara omöjligt för mig att flytta dit. Jobb skulle jag nog få det var det där med bostad som var lite värre. Men jag drömde vidare och en dag vart drömmen sann. Men vägen hit vart väl kanske inte riktigt som jag hade tänkt mig *S*
Så här såg reklamen ut och håll med om att den är lockande.... Men att jag skulle träffa en man som bodde i Nyköping fanns ju inte i min värld. Men herrens vägar äro outgrundliga. Jag åkte till Nyköping för att träffa en vän och tillbringa en dag med henne. Det vart möten i gemenskapen och där mötte jag honom första gången, men då visste jag ju inte att detta var min blivande man. Sen åkte jag ner en gång till och träffade än en gång denna man, några månader senare åkte jag ner igen på ett konvent och där var han igen (men då visste jag om att han fanns där). Men att det skulle bli vi visste jag ju inte då (idag kallar han mig lite trög som inte fattade). Men den 30 okt 2010 så åkte jag ner enbart för att träffa honom och vart kvar. Okey inte på heltid då eftersom jag hade jobb, lägenhet och Linda kvar i Sthlm.
Nu var jag ju liksom fast men det hade jag ju ingenting emot. Men oj vilka vägar det varit och vad vi gått igenom. Det började med att jag gick in i väggen totalt i januari 2011 och vart sjukskriven och fortfarande idag juni 2015 är jag halvt sjukskriven och har ansökt om sjukbidrag 50%. Vi har kämpat med mycket och många gånger i motvind. Vi har gått igenom så mycket och det finns inte många som går igenom det på en hel livstid. Men hela tiden har han funnits vid min sida och jag vid hans. Mycket har gått emot oss men allt har vi ridit igenom. Idag har jag en halvtids anställning fram till jan 2016, jag går svenska kyrkans grundkurs och tror mig veta vad jag vill syssla med tills jag går i pension. Vart skriven här i Nyköping februari 2014 och här blir jag nog kvar ett tag till.
Tillsammans med denna man som gjort mitt liv fullständig. Finns fortfarande saker i mitt liv som jag vill ha annorlunda men som jag inte har kontroll över men jag har tillit även fast jag inte har kontroll. Snart alldeles snart förändras mitt liv ytterligare och vi tar ett stort kliv i vårt liv och gifter oss. Hade någon sagt till mig för 10 år sen att jag som 55 åring skulle gifta mig så hade jag sett till att få den personen inspärrad på ett par år. Men nu är det en sanning och Kenneth har gått ner på knä och friat och jag svarat JA. En ny epok i mitt liv tar snart sin början och jag är så tacksam för vad jag fått och för vad jag har.

Blir inte alltid som man tänkt

Livet blir inte alltid som man tänkt att det ska bli. Sitter här ensam och försöker sortera mina tankar och det är inte lätt. Huvudet känns som ett getingbo och det är svårt att få still på tankarna. Nu har min älskade syster åkt hem och Kenneth är på möte. Tänkte att det skulle bli skönt att få lite egen tid och bara vara i mina känslor. Det har varit några oerhört tuffa dagar och det går inte att förbereda sig för en förälders bortgång hur mycket man än försöker eller det går ju inte att förbereda sig för någons bortgång.
Men jag vet att pappa var gammal, hade sina krämpor och levde till viss del på övertid. Men jag hade räknat att ha honom nära mig i några år nu när vi tog honom till Oxelösund. Sist jag träffade pappa (en vecka innan han gick bort) så pratade vi om att han kanske skulle flytta till ett äldreboende för att slippa vara så ensam, pappa har alltid haft stort behov av umgänge med andra människor och hade det besvärligt i sin ensamhet med sina katter. Jag kunde ju inte vara hos honom jämt och det var ju inte heller hans önskan.
Vi längtade båda till sommaren och vacker väder så att vi kunde göra små utflykter i områden runt Oxelösund som är en fantastisk sommar stad. Vi har åkt runt lite i bilen och bland annat varit borta vid Femöres för att kolla runt lite. Men vädret var ju då inget vidare så att vi gick ej ur bilen, men det gick att uppleva hur det såg ut i alla fall. Nu blir det inget av med detta och det är med sorg i hjärtat jag sitter här och tänker på pappa.
Idag var Eva-Lena och jag hos begravningsbyrån och fick en massa information och valde ut både kista, kistdekoration och urna. Jag har inte varit på en begravning sen min storasyster begravdes och det är nu 39 år sen och att planera pappa begravning är oerhört tungt men samtidigt känner jag glädje att försöka planera så att det blir bra för både pappa och mamma och alla som kommer, så att begravningen blir en fin minnesstund över hans liv.För det är väl det en begravning handlar om att vi samlas och minns, att vi får ta ett värdigt avslut och lämna över pappa till sina andra barn, min storasyster Kristina och lillebror Jukka-Pekka, de är deras tur att rå om pappa nu.
Imorgon ska jag ha samtal med prästen som ska begrava pappa. Få berätta lite om hans liv och planera tillsamman med mamma hur allt ska vara och hur det förhoppningsvis ska bli. Tårarna kommer hela tiden och tränger på för visst finns det mycket att gråta över, det som var, det som blev och det som skulle varit. 82 år är ändå ett långt liv och jag vet inte ens om jag själv kommer att leva så länge. Men jag får förlita mig på att pappa nu har det bra, att han får frid, att han bärs fram av Gud och kommer till ro.

Wetters Hus

Här är jag igen och nu måste jag bara skriva lite om Wetters Hus där jag var på retreat. Har nog aldrig någonsin haft en sån naturupplevelse som jag hade där eller kanske ska säga att aldrig haft den ron och stillheten att upptäcka naturen på detta sätt. Från tors kväll till söndag lunch vara i absolut tystnad och stillhet.
 
Vädret var nog helt perfekt inget regn och lagom varmt. Kvällarna var kanske lite i kallaste laget men det var ju bara att klä sig därefter. Som jag har längtat efter den här retreaten och så tacksam att jag fick följa med. Kommer nog inte att uppleva något liknande igen för jag tror att första upplevelsen är den som sitter djupast. Men jag hoppas ju att jag kan göra om en sån här retreat. 
 
Har egentligen ganska mycket att skriva om men denna blogg handlar bara om mina upplevelser där. Det som hände i mitt inre och mina tankar och känslor kring det behåller jag kvar inom mig för att just ha kvar alla känslor som retreaten gav mig. 
 
Men att få vara i tystnad med andra människor är en stark känsla bara det. Att uppleva stillheten och naturen på det här sättet har satt djupa spår i mig och egentligen skulle jag velat stanna några dagar till för kände att jag inte blev riktigt klar med mitt inre "ler"
 
 
 
Temat för denna retreat var "En kraft som vill bära" och nog vart jag buren alltid. Tänk er själva att sitta stilla i skogen titta ner på vätterns vatten och känna att nog finns det något som bär någon/något som skapat allt det underbara. Första dagen gick nog åt till att komma ner i varv för mig. Att hitta stillheten och låta pulsen hamna på en lagom vilopuls. Släppa alla tankar på hemmet, jobbet, alla måsten och bara vara i mig själv. Lördagen var en sån dag då jag hade släppt allt och bara kunde vara i mig själv och med mig själv. Har nog aldrig i mitt liv varit ute i naturen så intensiv som jag varit här. Kunde sitta i timmar bredvid bäcken som porlade och bara njuta av stillhet. Gunga på frihtens gunga gav allt en lite annan dimension...
 
 
 
Torsdags kvällen hade jag svårt att varva ner och jag kände att jag kommer aldrig att somna så vid 22:30 tiden gick jag upp till öppenhetens rum (meditationsrummet) och satte mig på en meditationspall och mediterade genom att titta ut över vättern och försökte stilla ner mig och bli av med getingbot i huvudet som jag fått genom alla intryck jag försökte ta till mig när jag anlände. Sen gick jag ner till mitt rum igen och kände när jag till slut la mig i sängen att jodå jag kommer nog att somna strax. 
 
Här ser man huslängan jag bodde i. Utsikt över vättern
 
 
Fredagen som var den första dagen (eftersom vi var framme tors vid 18) försökte jag bara finna den där stillheten och känna av omgivningen och hitta lite av mig själv och vem jag var i denna enorma natur. Väckning var kl 08 men jag var uppe betydligt tidigare och detta var vad jag vaknade till när jag slog upp ögonen....
 
 
 
 
Lördagen tog jag gåstavar och gick ner till stranden. Ville ju absolut inte missa den även fast jag visst att vägen tillbaka är brant uppåt, men jag hade gåstavarna för att få lite hjälp uppåt. Stranden var full av stenar som spolats av vatten i århundrade och jag hade velat ta med allihopa. Men jag fick hejda mig och stoppade endast några stycken i fickan som jag senare målade.
 
 
Tog en bild av stenarna på stranden och som det ofta blir i min hjärna så vill jag dela med mig och la ut bilden på FB, men det skulle jag nog inte ha gjort då jag fick höra att jag bröt mot retreatens regler om tystnad??? 
Lite svårt hade jag att ta det för jag var fortfarande i det jag var där för att uppnå (stillheten och ensamheten med mig själv men tillsammans med Gud). Att mina tankar för en stund bröts av FB genom att jag delade bilden och skrev en kort text (utan att på något sätt störa de andra som var här av samma anledning som jag)
så bröts inte min kontakt med Gud och han förlät mig omendelbart denna synd som jag vart skyldig till "ler" tur min Gud har humor.
 
Morgon middag kväll var det bön antingen i kapellet eller i andaktsrummet. Det var en härlig gemenskap och en underbar stillhet tillsammans med de andra och växelvis lästa texter och sång (jag sjöng jag med trots att jag ingen sångröst har, men de andra verkade ha överseende för min glädje över sången gick inte att ta misste på)
Gemensam meditation var det 2 ggr per dag men jag gick dit ganska ofta bara för att det var så skönt att sitta där inne med underbar utsikt över vättern. 
 
Maten har varit ett kapitel för sig. Har nog aldrig suttit vid ett så lugnt matbord. Det var vackert dukat långbord och vid bordänden satt husfolket och skickade maten runt bordet. Att komma in på morgonen och sätta sig vid frukostbordet som var så vackert dukat och bara sitta och ta emot och skicka vidare till bordgrannen var en upplevevse bara det. Vällagad hemlagad mat och så vackert upplagt. Jag åt lika mycket med ögonen som munnen. Snacka om att alla sinnen vaknar till liv när man går in i tystnaden. Tror inte att maten smakat i närheten så underbart om vi suttit och kacklat runt matbordet, nu fick jag verkligen tillfälle att fullt ut njuta av det jag åt.
 
Sen har jag också ägnat mig till att måla en hel del och vill ha tillbaka min målarplats här hemma. Sitta och måla med den utsikt jag hade var verkligen en lisa för själen, tid och rum försvann. Inte för att jag är någon konstnär direkt men målandet ger mig massor.
 
 
Nä nu blir det kväller här hemma. Skriver säkert mer vid ett annat tillfälle
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Politik

Efter en massa turer så kommer jag återigen in i min blogg och kan börja skriva igen. Det är 2 år sen jag skrev senast så det har runnit en hel del under broarna. 
 
Men jag bara måste skriva lite om politik nu i detta första blogg efter långt uppehåll. Idag den 1 maj är ju en stor dag för arbetaren och framförallt för Socialdemokraterna och LO. Därför tänkte jag att eftersom jag börjat intressera mig för det politiska så skulle jag idag premiär (mitt första) lyssna på första maj tal live. 
Min första fråga blir då.. Är politiken död och när dog den isåfall???
 
Dog den med Palme eller kanske med Anna Lindh. För jag måste säga att det absolut tråkigaste jag varit med om har jag upplevt idag. Brandtal av någon från LO (fattade knappt vad han pratade om, det lilla han sa och som hördes) och sen en kvinnlig riksdagsledamot, samt en från VP.
Han från LO hördes knappt och han från VP kommer jag bara ihåg att han pratade om sin katt som fött 5 kattungar och hamnade hos veterinären men kostnad på över 30 tusen (sen gjorde han några ekonomiska jämnförelse)
 
Men det som jag reagerade på starkast eller kanske inte reagerade på alls var kvinnan från riksdagen. Hon äntrade scenen med sin padda och började läsa innantill??? Med entoning röst läste hon det hon skrivit på paddan och säkert tyckte hon själv att hon skrivit ihop något fruktansvärt bra. Men vad var det hon pratade om och hur reagerade publiken för där var ganska mycket folk ändå. Hon fick applåder när hon slutat men det var säkert bara för att hon slutade och gick av scenen. 
 
Var är politikerna som står på barrikaderna och ropar så folk hör, som kommer med något politiskt och något som kanske kan förändra om inte världen så iallafall lite av vår vardag. Är politiker så här tråkiga så vette tusan om det är något för lilla mig. Jag vill hytta med näven, ropa och göra mig hörd annars kan det ju lika gärna vara för min del. 
Hade sådan lust att äntra scenen där på träffen och säga min mening om flata politiker som inte kan höja sin röst och tala så folk förstår och kanske håller med, eller inte håller med men utlöser en reaktion. 
 
Nu är ju inte jag med i dessa arbetarpartier men de hade ju kunna försöka locka mig att bli intresserad och tycka att det hade något att komma med. Eftersom jag politisk är ganska ny i gamet så kanske jag inte ska uttala mig och jag är idag medlem i Miljöpartiet då jag i mångt och mycket står bakom deras politik. Men det där med att på allvar börja engagera mig politiskt fick mig att tänka om och tänka till flera gånger om det verkligen är det jag ska ägna mig åt. Med det flata motstånd som visades upp idag så undrar jag om jag skulle kunna göra skillnad i något??
 
Saknar Palme, Fälldin, Karin Söder, Gösta boman, Per Ahlmark, Anna Lindh, Ulf Adolfsson, Tage Erlander.. mm, mm , mm . mm
 
Jaja får väl se när jag står där på barikaderna och hytter med näven eller slår skon i bordet.. Fram med mer Fajting spirit i politiken 
 
Barrikad är synonym med kämp på barrikaderna (bildlig betydelse) slåss för något... Tyvärr finns inte det längre i politiken... Jag skulle ha varit född på Hermanssons tid 

 


Jösses hur var det man skrev :)

Det var så länge sen jag skrev en blogg att jag inte har en aning om vad jag ska skriva. Jag vill ha ur mig så mycket men vet inte var jag ska börja...Jag är nu i alla fall så gott som Nyköpingsbo även om det finns en hel del att styra med innan allt är klart. Livet har varit en känslomässig berg och dalbana och jag har hela tiden fått jobba med mig själv. Jag har så svårt att inse att jag inte kan förändra andra människor hur mycket jag en vill och försöker. Har en människa i min närhet som gör allt för att förstöra för andra och trampar på människor som mår dåligt. Men när andra diagnoser än alkoholism är inblandad så är jag maktlös och när människan inte själv förstår eller ser vad den gör så är maktlösheten stor. Men det var inte detta jag ville skriva om :)

 

Jag vill skriva om människor i min närhet som betyder en massa för mig, godhjärtade människor som i många år funnits där för mig med en hjälpande hand eller bara varit en vän att prata med. Peter är en av de vännerna som betytt och betyder en massa för mig. Under många år har han funnits där för att hjälpa mig eller bara vara en vän att fika med. Han är en person som jag beundrar oerhört, en kämpe utan dess like. Han har hela sitt liv levt i rullstol och läkarna sa till hans mamma att han inte skulle överleva till 11årsdagen. Men han har klarat sig själv i ett långt liv, jobbat och under största delen av sitt liv levt ensam och klarat sig själv.

 

Under många år har jag haft förmånen att känna Peter och han har på så många sätt hjälp mig även fast han själv har haft det otroligt kämpigt med sitt handikapp. Han tog hand om sin gamla mamma hennes sista år och fanns till för henne. När jag lärde känna honom så jobbade han som bilförsäljare och det är tack vare hans kunskap och engagemang som jag köpte NilsEva. Han åkte runt med mig och tittade på olika bilar, han sökte på nätet och engagerade sig i mitt sökande efter NilsEva :)

 

Jag har haft många trevliga fikastunder med honom. Men de senaste åren har han haft det extra kämpigt med sin hälsa och i omgångar hamnat på sjukhus. Så på många sätt har mitt engagemang i Nyköping inneburit att jag inte har kunnat vara till mycket hjälp för honom. Min egen sjukskrivning har varit ett hinder för mig att finnas för Peter när han har behövt hjälp. Min oro för honom har många gånger varit stor men jag har i alla fall kunnat nå honom per telefon. Men det känns svårt att inte kunna finnas mer för honom, både som vän och hjälp med olika saker.

 

Men han har i alla fall äntligen förstått att han behöver hjälp i hemmet och tagit emot den hjälp som erbjudits honom. Jag har svårt att förstå att han klarat sig själv i alla år, ingenting har varit omöjligt för honom. Andra skulle ha hamnat inom sjukvård för länge sen och suttit i något rum någonstans och haft hjälp av en massa personer dygnet runt. Men inte Peter den envise..När han amputerade ena benet för ett tag sen trodde jag att nu skulle väl han ta emot hjälp, nu skulle det väl vara omöjligt att klara sig själv, att orka med. Men inte Peter, han till och med fortsatta ett köra bil :)

 

Jag önskar så att jag kunde finnas mer för honom..Var hos honom och firade våra födelsedager den 12 april (han fyller den 11). Men i år fick vi fira det på sjukhuset där han är inlagd. Förra året firade vi hemma hos mig. Men vi tar igen det nästa år för då får vi fira i Nyköping..Vänner som Peter är värdefulla och jag vill på detta sätt säga dig Peter att du betyder en hel del för mig även om jag inte finns för dig så ofta. Men du är aldrig längre bort än ett telefonsamtal.

Var rädd om era vänner de är värdefulla.....


Sorg jävla alkoholdöd

Det tar aldrig slut...Alkoholen skördar offer efter offer..Liv efter liv och bara tragedi blir kvar..Nu är 4 barn faderslösa...Tacka kung alkohol för det..Det tar aldrig slut..

Jag vill skrika högt, jag vill gråta, jag vill svära ve och förbannelse..Men oavsett vad jag gör och vad jag vill så fortsätter alkoholen att skörda sina offer..Hur i helvete kan vi tillåta detta..Varför är vi så maktlösa..Det tar aldrig slut..

Men tyvärr har mänskligheten accepterat detta..Eftersom det knappt finns hjälp att få..Att SJUKDOMEN är så jävla skamlig, så förnedrande, så förnekande och så svår för många att förstå..Gör att kung alkohol oftast vinner och kvar blir bara tragedi..Det tar aldrig slut..


Fröken Tandlös

Vilken pers det har varit igår och idag..Jag har ju för tillfället inga tänder i överkäken och 4 fattas längst fram i underkäken, så ni kan ju föreställa er hur jag ser ut. Att då visa mig ute bland folk ger mig en enorm ångest. Jag försöker att ignorera och tänka på hur jag kommer att se ut sen när jag är klar, när jag har nya fina tänder i munnen. Men det är svårt när jag är tvungen att visa mig ute bland människor. Var på vårdcentralen igår för ett möte med kuratorn och det gick väl ganska bra för det var på eftermiddagen och inte så mycket folk. Men jag hade en lapp i handen som jag lämnade fram till henne i receptionen där det stor -ursäkta men jag pratar inte för jag har inga tänder i munnen. Tänkte att jag då skulle slippa öppna munnen. Hon frågade mig om jag har tandlossning och då nickade jag.. Jag vet hur du har det ska snart genomgå behandling själv. Det öppnade porten och jag klara av att prata med henne.

Riktigt så här vacker och söt är inte mitt leende :))


Men sen skulle jag till Apoteket och där var jag ju också tvungen att öppna munnen, men jag överlevde. Men idag var jag åter på vårdcentralen och i luckan satt en annan kvinna. Jag struntade i det och snackade ändå med henne. Men när jag satt i väntrummet fullt med folk så vart jag nästan illamående, jag ville inte att någon skulle se hur jag ser ut. Men det syns ju även om jag inte öppnar munnen. Sen log en gammal dam mot mig och ups jag log tillbaka.. :)) Undrar vad hon tänkte?

Kanske skulle jag behöva något starkare från apoteket :((


Nästa grej jag skulle göra var att åka till City Gross och handla med Linda. Håll bara mun stängd mamma så kommer det att gå bra. Snacka om underbar dotter som inte bryr sig om att mamma inga tänder har, hon säger bara hela tiden att tänk när du får dina nya tänder. Men hon skrattar mycket åt mig för hon tycker jag ser kul ut :))
Men det är okey för jag vill ha lite humor i detta också så att jag står ut. Kenneth har många lustigheter på lager och det gör att det känns så mycket lättare att umgås och visa mig för honom.

Kanske får jag ett sånt här fint leende :))


Men jag har även varit i Skärholmen för jag skulle till FK för att lämna in nytt läkarintyg. Men se de hade flyttat men jag var ju tvungen att gå fram till receptionen där också (medborgarkontor) och fråga vart FK tagit vägen. De hade flyttat till Hallunda och då var det bara att sätt mig i bilen och åka dit. Men det blir väl inte så farligt tänkte jag för det är ju bara att ta en kölapp ställa mig i ett hörn och vänta på min tur. Men se så fungerade det inte där. Där i samma lokal fanns skattemyndigheten, pensionsmyndigheten, FK och sen någon annan myndighet. Lokalen var full av människor och man skulle ställa sig bakom ett bord så skulle någon komma och hjälpa till. Jag stod där ett stund och det kom fram andra människor, de frågade mig om jag stod i kö och jag var tvungen att förklara att det var här man skulle stå och sen skulle man få hjälp. En man stod där och stirrade på mig hela tiden, hade lust att lipa åt honom. Sen fanns det en disk mitt på golvet dit jag fick gå och ha alla människor omkring mig och stå där och prata med en kvinna som tog emot mina papper och jag fick tala om vad jag ville, ha kopior, skicka med bilagor och söka bostadsbidrag. Jag till och med log fast jag hade velat sjunka rak ner till Kina.

Kanske inte så dumt att hamna där :))

 

Nu är jag helt slut och satte mig här för att skriva av mig och förhoppningsvis må lite bättre och se på detta med humor, men jag lovar det är svårt. Det är så mycket som jag mår dåligt av just nu. Blir troligtvis utförsäkrad 1 april (perfekt datum) och måste då söka socialbidrag för att kunna överleva och betala min hyra. Läkare sjukskrev mig idag till och med sista Maj men det är inte säkert FK godkänner detta. På soc sa det till mig att jag måste söka bostadsbidrag, sälja bilen (har en månad på mig) och inkomma men alla jävla papper och grejer som de behöver. Sen måste jag till Arbetsförmedlingen så fort som möjligt annars får jag inget från soc. Men jösses jag kan ju inte ens söka jobb utan en enda tand i munnen (de som jag nu har kvar ryker den 2 april). Sen att bara sätta mig tandlös på AF bland alla andra får mig att återigen må illa. Vad sjutton har jag ställt till med, hade det inte varit bättre att jobbat på till jag stupat och hamnat på psyk eller 2 meter under. Hade jag varit frisk, hade jag mått bra och haft min ork så hade detta varit en pice of cake men nu känns det mig nästan övermäktigt och jag förstår inte riktigt varifrån jag ska få orken att ta tag i allt detta.

Ge mig tid, ge mig frid...


Jösses ett år har jag kämpat men jag har ju inte lyssnat ordentligt på mig själv utan gjort vad alla sagt åt mig att göra och nu sitter jag här och är inte ett dugg friskare. Nu när jag verkligen kan tala om vad jag behöver för att komma tillbaka och insett att jag inte kan jobba mig tillbaka utan jag måste ta det i små steg. Då blir jag utförsäkrad och tvingad ut på arbetsmarknaden.

Jag har gjort så mycket fel under det år som gått, men det är bara för att jag tror gott om folk och jag har trott att det jag gett av mig själv kommer att ges tillbaka när jag behöver det. Men så fungerar tyvärr inte verkligheten har jag nu insett och det vart en dyrbar erfarenhet. Man är någon när man kan prestera till över 100% och då värd att satsas på, men faller man då får man falla hela vägen för då är alla skyddsnät borta.

Jag är inte ute efter ett friår utan behöver tid att hela mig och komma tillbaka psykiskt och fysiskt till ett värdigt liv där jag kan vara en resurs istället för en belastning. Nu kan jag bara be så kanske min handläggare lyssnar på mig. Skickade med ett långt brev till honom tillsammans med mitt läkarintyg och hoppas att kanske kanske lyssnar han på mig.....Så jag vill att även ni ber för mig (ni som brukar be) ni andra kan väl hålla tummarna :))

Tack för att du finns för mig. Hade aldrig klarat detta utan dig

 






Lev och låt leva ..

Varför inte bara vara i känslan som är..Lev här och nu och lämna över det som är svårt och som jag inte klara av själv..Be om hjälp när allt känns tungt och ohanterligt..Grubbla inte, tala ut med någon som förstår..Fastna inte i mina egna tankar och mitt eget mående..Lämna över..

 

Låtsas inte att allt är bra när det inte är det..Våga erkänna att även jag kan vara liten och svag, liten och orkeslös..Jag vet inte alltid bäst, även jag behöver hjälp, även jag behöver känna mig liten och bli omhändertagen..Våga lita på att ingen tappar respekten för mig även om jag ibland är svag och ber om hjälp..Även om jag ibland är liten och svag så kan jag finnas för andra..För jag visar att ingen är perfekt och att vi alla behöver hjälp och stöd emellanåt..

 

Lever jag det liv jag vill..Vad är det jag vill med mitt liv..Vad behöver jag för att må bra..Vad behöver jag göra??

Jag lever nästan det liv jag vill..Jag är nykter..Jag har min lilla familj och jag har min kärlek..Vad jag saknar är tillit från andra att jag kan finnas till för dem även om jag själv inte är helt frisk..Min kropp vill inte vara med mig, men i tanken är jag klar..Mitt fel sitter inte bara i huvudet utan de mesta beror på att jag tidigare inte tagit hand om mig själv, att jag bara funnits till för andra och stressat genom livet för att hinna med alla.

 

När jag nu fått den insikten att jag måste må bra och få egen tid så kan jag på ett ärligt sätt finnas till för andra men inte genom att låta dem sluka mig och få hela mig..En bit av mig ska jag alltid behålla för mig själv och genom det så finns orken och glädjen att finnas till för andra.

Just nu är det tufft, sitter här som en tandlös kärring och vill bara gömma mig. Inga tänder i överkäken och tomt i mitten i underkäken. Solen lyser och jag smyger omkring i skogen med Aragon. Har egentligen inga problem med att visa mig så här, men vill inte göra det för att skona andra. Det är andra som mår dåligt av min tandlöshet och jag vet vad de kan få för tankar om de möter mig. Som tur är känner jag mig trygg med detta här hemma med Kenneth, kärleken verkar klara av mycket :))

 

Vi kan skämta om det och skratta mycket åt hur jag ser ut..Men vi vet båda 2 att om någon månad så ler jag med hela munnen och hjärtat av ren glädje av att vara fin i munnen. Men för övrigt känns livet ganska jobbigt just nu då jag inte vet hur min framtid kommer att se ut. Håller på och ska överklaga ett beslut från försäkringskassan som inser att jag inte behöver vara sjukskriven längre. Ska träffa min kurator och läkare nu i veckan och måste få dem att förstå hur jag mår och att jag inte är klar för arbetsmarknaden ännu.

 

Idag klarar jag mig inte själv, jag klarar inte mitt hem, jag har inte mer ork än att få dagen att gå på bästa sätt. Blir det något extra, gör jag något extra eller annorlunda en dag så får jag direkt betala priset med att jag inte orkar med någonting utan känner mig som ett vrak och värken blir ännu värre. Jag måste lyssna inåt på mig själv och göra allt jag kan för att få tid att hela mig och bli någorlunda frisk för att orka med ett liv. Som det är idag så är det inte bara jag som mår dåligt i min situation utan det gör även min omgivning och naturligtvis så får det mig att må ännu sämre.

 

Jag har gjort så mycket fel under det år som gått, men det är bara för att jag tror gott om folk och jag har trott att det jag gett av mig själv kommer att ges tillbaka när jag behöver det. Men så fungerar tyvärr inte verkligheten har jag nu insett och det vart en dyrbar erfarenhet. Man är någon när man kan prestera till över 100% och då värd att satsas på, men faller man då får man falla hela vägen för då är alla skyddsnät borta.

 

Nu är det detta som gäller för mig……

 

Gud ge mig sinnesro att acceptera

Det jag inte kan förändra

Mod att förändra det jag kan

Och förstånd att inse skillnaden