Det var så länge sen jag skrev en blogg att jag inte har en aning om vad jag ska skriva. Jag vill ha ur mig så mycket men vet inte var jag ska börja...Jag är nu i alla fall så gott som Nyköpingsbo även om det finns en hel del att styra med innan allt är klart. Livet har varit en känslomässig berg och dalbana och jag har hela tiden fått jobba med mig själv. Jag har så svårt att inse att jag inte kan förändra andra människor hur mycket jag en vill och försöker. Har en människa i min närhet som gör allt för att förstöra för andra och trampar på människor som mår dåligt. Men när andra diagnoser än alkoholism är inblandad så är jag maktlös och när människan inte själv förstår eller ser vad den gör så är maktlösheten stor. Men det var inte detta jag ville skriva om :)

Jag vill skriva om människor i min närhet som betyder en massa för mig, godhjärtade människor som i många år funnits där för mig med en hjälpande hand eller bara varit en vän att prata med. Peter är en av de vännerna som betytt och betyder en massa för mig. Under många år har han funnits där för att hjälpa mig eller bara vara en vän att fika med. Han är en person som jag beundrar oerhört, en kämpe utan dess like. Han har hela sitt liv levt i rullstol och läkarna sa till hans mamma att han inte skulle överleva till 11årsdagen. Men han har klarat sig själv i ett långt liv, jobbat och under största delen av sitt liv levt ensam och klarat sig själv.

Under många år har jag haft förmånen att känna Peter och han har på så många sätt hjälp mig även fast han själv har haft det otroligt kämpigt med sitt handikapp. Han tog hand om sin gamla mamma hennes sista år och fanns till för henne. När jag lärde känna honom så jobbade han som bilförsäljare och det är tack vare hans kunskap och engagemang som jag köpte NilsEva. Han åkte runt med mig och tittade på olika bilar, han sökte på nätet och engagerade sig i mitt sökande efter NilsEva :)

Jag har haft många trevliga fikastunder med honom. Men de senaste åren har han haft det extra kämpigt med sin hälsa och i omgångar hamnat på sjukhus. Så på många sätt har mitt engagemang i Nyköping inneburit att jag inte har kunnat vara till mycket hjälp för honom. Min egen sjukskrivning har varit ett hinder för mig att finnas för Peter när han har behövt hjälp. Min oro för honom har många gånger varit stor men jag har i alla fall kunnat nå honom per telefon. Men det känns svårt att inte kunna finnas mer för honom, både som vän och hjälp med olika saker.

Men han har i alla fall äntligen förstått att han behöver hjälp i hemmet och tagit emot den hjälp som erbjudits honom. Jag har svårt att förstå att han klarat sig själv i alla år, ingenting har varit omöjligt för honom. Andra skulle ha hamnat inom sjukvård för länge sen och suttit i något rum någonstans och haft hjälp av en massa personer dygnet runt. Men inte Peter den envise..När han amputerade ena benet för ett tag sen trodde jag att nu skulle väl han ta emot hjälp, nu skulle det väl vara omöjligt att klara sig själv, att orka med. Men inte Peter, han till och med fortsatta ett köra bil :)

Jag önskar så att jag kunde finnas mer för honom..Var hos honom och firade våra födelsedager den 12 april (han fyller den 11). Men i år fick vi fira det på sjukhuset där han är inlagd. Förra året firade vi hemma hos mig. Men vi tar igen det nästa år för då får vi fira i Nyköping..Vänner som Peter är värdefulla och jag vill på detta sätt säga dig Peter att du betyder en hel del för mig även om jag inte finns för dig så ofta. Men du är aldrig längre bort än ett telefonsamtal.

Var rädd om era vänner de är värdefulla.....