Göra gott

Som AA medlem så lever jag efter vissa steg och jag försöker att göra det så grundligt det bara går. Ett av stegen det 9:de handlar om gottgörelse och det är en lång process eller har varit för mig i alla fall. Även om jag ganska tidigt var beredd till gottgörelse så var många av dem jag ville gottgöra inte intresserade att det. Jag var först tvungen att visa att jag förändrats att jag var villig till förändring, att jag menade vad jag sa och att min gottgörelse var ärlig.

 

Det fanns en som jag aldrig hann gottgöra, alltså gottgöra på det sätt att vi pratade om det som varit och att jag kunde be om försoning och visa att det var allvar och att min förändring skulle bestå. Det var barnens farmor som fått lida mycket för mitt och hennes son drickande. Hon hann dö innan vi hade hunnit prata, innan jag hunnit gottgöra hennes för allt mitt svek. Men hon var med mig i mitt tillfrisknade och jag vill gärna tro att hon nu vet att det gått bra och att jag har ett bra liv idag.

 

Jag har besökt hennes grav ofta (fast nu var det länge sen) och jag känner att hon finns med mig i min vardag, i mitt och barnens liv även om hon fysiskt inte finns med oss. När vi tömde hennes lägenhet så fick jag lite grejer efter henne och jag tog med mig hennes blommor till mig. En blomma har kommit att betyda extra mycket för mig och det är en novemberkaktus som hon fick av min son (hennes barnbarn). Det hade hon haft i ca 15 år och den blommade för fullt 2 ggr om året. När jag tog den hem till mig så slutade den att blomma. Jag var så förundrad att den inte ville blomma här hos mig. Men efter att jag haft det ett par år så blommade den plötslig med massor av blommor. Men bara en gång, efter det har den blommat en gång om året men bara med 1 eller 2 blommor.

 

För mig är det ett bevis på att farmor är med mig och när blomman blommade för fullt här hemma så var det då hon tog emot min gottgörelse och nu visar hon 1 gång per år att hon finns med mig genom att hennes novemberkaktus ger mig en blomma.  Så det är aldrig för sent för gottgörelse och jag fick min till slut av en människa som betytt och betyder mycket för mig.

 

Idag finns där en blomma

 

En person som hade svårt att ta emot min gottgörelse var min lillesyster. Jag har nu i efterhand förstått att hon inte tyckte om mig i min aktiva tid. Vi umgicks eftersom vi var syskon, men hon hade nog helst velat slippa eftersom hon inte gillade mig och den jag var när jag drack. Jag och min dåvarande man drack jämt när vi var hemma hos min syster och hennes familj. Vi hade barn men det hindrade inte mig från att dricka och tillfällena var många då jag vart odrägligt full. Vi umgicks glesare och glesare med åren.

 

Sen kom då vändpunkten när jag hade fått nog och kapitulerade och erkände mig maktlös inför alkoholen. Jag hamnade på behandlingshem och var där i 15 månader. Under den tiden bodde min yngsta dotter hos min syster medan de 2 andra barnen bodde hos sin pappa. Dom var så pass stora så de kunde sköta sig själva till stor del men det kunde ju inte lilltjejen som då var 6 år.  Alltså fick hon bo hos min syster. Jag hade täta kontakter med henne men mellan mig och min syster fungerade det inte speciellt bra, jo vi kunde ju umgås och så men banden var inte så starka.

 

Hon visste ju inte om ifall allt detta skulle innebära en förändring eller om jag för alltid blivit skadad av alkoholen och skulle ha alla mina dåliga beteenden kvar. Sakta men säker medan jag hittade mig själv och gjorde de förändringar som behövdes började jag få min syster tillbaka. Men det tog många år i nykterheten att gottgöra henne och det tog lång tid för henne att lita på att förändringarna i mig var bestående. Men när vi kunde börja prata om det, när jag kunde erkänna mina fel och brister och när jag kunde visa att jag lämnat det som varit bakom mig började så sakta murarna att rasa mellan oss.

 

Idag är hon min allra bästa vän och vi stöttar varandra i vått och torrt. Hon tar del i mitt tillfrisknade och lever lite i de 12 stegen hon med. Jag delar allt med henne och hon tar del i allt som rör mitt tillfrisknade.  Hon är min mentor och till viss del min sponsor då jag kan dela allt med henne. Men det har tagit tid och det har varit mycket tårar och många djupa samtal. Det har nog varit svårast att gottgöra henne för jag har inte ens begripit hur mycket hon lidigt av mitt drickande och mina beteenden. Därför trodde jag i början av min nykterhet att det räckte med att jag skulle bli nykter för att få henne tillbaka, jag förstod inte hur hon lidit och därför förstod jag inte att det behövdes en djupare gottgörelse för att vi skulle finna varandra igen. Det räcker inte med att säga förlåt det behövs även handling och förändringar för att en gottgörelse ska fungera.

Jag måste huka mig lite så det inte syns hur liten hon är *S*

 

Mina barn försöker jag gottgöra varje dag i handling och tanke. Jag finns där för dem idag så som jag aldrig tidigare funnits. Att mina barn fått lida av mitt drickande har varit det allra svåraste och hos dem finns djupa ärr som nog aldrig läker helt. Men kan jag finnas för dem och leva ett friskt liv så kommer vi tillsammans att få det fint ända tills min åldershöst.

 

Har inga bra bilder där alla mina 3 barn är med :(

 

 


Så var det och nu är det ej så längre.

Fullständigt Accepterande.

Han kan inte föreställa sig ett liv utan alkohol. Snart kommer han att vara oförmögen att föreställa sig något liv vare sig med eller utan alkohol. Då kommer han att känna ensamhet som aldrig förr. Han kommer att stå vid skiljelinjen och längta efter slutet.

Endast en alkoholist kan förstå exakt vad ett sådant här uttalande innebär. Det kluvna tänkande som jag var fången i som aktiv alkoholist fyllde mig med skräck och förvirring: ”Om jag inte får en drink kommer jag att dö” tävlade med ”Om jag fortsätter dricka kommer det att ta livet av mig”. Dessa två tvångstankar förde mig allt närmare botten. Denna botten fick mig att acceptera min alkoholism fullständigt, utan några som helst reservationer, vilket var en nödvändig förutsättning för mitt tillfrisknande. Det var ett svårare dilemma än något jag hade mött tidigare, men jag kom senare underfund med att det var nödvändigt för att jag skulle kunna ha framgång i detta program.


Ombytta roller!

Sitter här och väntar på att min vän ska höra av sig. Det är meningen att vi ska träffas idag, men det ser inte ut som om det skulle bli någonting av det. Jag tror att ett gift har kommit emellan även om jag hoppas att det inte är så, att det finns en naturlig förklaring till att jag inte får tag på henne. Är det inte så att det finns en naturlig förklaring så ser jag igen den negativa av alkoholen och ser hur det drabbar någon annan är den som dricker.

Jag skulle ha kunnat åka iväg och träffa en annan vän nu när jag är ledig och har bil, istället sitter jag här hemma och väntar på att någon som ska höra av sig, någon som kanske inte gör det. Hur många gånger är det inte som jag gjort någon annan besviken, svikit genom att flaskan var viktigare än någon eller något annat just då.

Nu slår det tillbaka på mig och jag får känna på denna besvikelse. Hur kunde jag leva som jag gjorde, hur kom det sig att jag inte såg andras besvikelse och hur kom det sig att jag gjorde samma sak om och om igen? Jag tror att jag ensam ska bege mig till ett möte ikväll så jag får dela med mig och känna gemenskapen från andra i programmet. Det var ju meningen att min vän och jag skulle träffas för att gå på möte eller kanske ha besökt Allhelgonakyrkan. Istället sitter jag här och skriver av mig min frustration över att vara den som blir sviken.

Jag vill förändra världen och andra människor men kan inte förändra någon/något annat än mig själv och det bör jag acceptera, fast det är svårt. Varför kan jag inte få andra att finna det jag funnit, varför kan jag inte få någon annan att ta steget till ett lyckligare liv, till ett meningsfullt liv? Igår morse var jag förbannad och frustrerad på min granne som förde ett himla liv tidigt på morgonen. Senare på kvällen hittade några honom liggande i en snöhög med andnöd. Ambulanstransport och snart är han på G igen. Varför, varför klarar jag inte att föra budskapet vidare. Varför får jag inte min vän som jag sitter och väntar på att höra av sig så vi kan gå på möte gemensamt?

Jag vet ju svaret och det är att jag inte kan förändra någon annan, hur stor vilja jag än har. Men jag kan be för dem och jag kan försöka finnas där den dagen de behöver mig.

Nu ska jag ta med mig min mobil och bege mig ut på en promenad och rensa tankarna. Ett samtal kan ju komma. Ta hand om er, för utan nykterheten är vi ganska så ensamma.


Nu ska jag babbla lite igen

Sitter här och njuter av livet och är så glad för de vänner jag har. Det känns så djupt och det är härligt att ha de vänner jag har. Var skulle jag vara utan mina vänner? Jag kan prata om allt med mina vänner och inget jag berättar chockar dem eller får dem att tycka mindre om mig. Jag känner en sådan enorm kärlek till mina vänner och jag vill gärna tro att jag har dem för resten av livet. Vilken ålderdom jag då har att se framemot *S*

Idag har jag umgåtts med 2 av dem och nu mår jag bara så bra. Jag träffar ju inte mina vänner så ofta som jag skulle vilja men när jag väl gör det så är det bara kärlek. Att fullt ut bara kunna vara sig själv och verkligen bli accepterad för den jag är känns så stort eller kanske är det just det där att jag nu kan vara mig själv som känns så stort, att jag själv har accepterat mig själv för den jag är. Många av mina vänner är vänner i gemenskapen men jag har även ”vanliga” vänner och även de accepterar mig för den jag är. Det trodde jag ju aldrig i början av min nykterhet att jag skulle få vänner utanför gemenskapen när de fick veta vem jag var och vad jag varit.

Nu ska vi försöka få igång vår teatergrupp igen och det kommer att innebära att vi kan träffas oftare och göra sådant som vi tycker om. Skriva egna texter och göra revy om vårt liv. Det började när vi bodde på behandlingshemmet och vi alla var nynyktra och jobbade för fullt med oss själva. Nu har vi alla varit nyktra under många år så det är dags att göra en uppföljning av hur livet blivit och vilka vi är idag. Det ska bli spännande så nu gäller det att finna sponsorer så att vi kan få Lill-Marit som vår store ledare *S*

Jag sitter här hemma i soffan som så ofta och som så ofta nu för tiden så mår jag så bra. Okey jag saknar Olle men han är i Egypten och har det bra och även om jag skulle vilja vara med honom där så unnar jag honom att få egen tid som han har lite svårt att få då han är hemma och har så mycket ideellt. Snön och kylan som är just nu är ju faktiskt ganska så mysigt även om det var ett litet helvete att köra bil i Västberga när det var plogat så att det inte gick att möta andra bilar på vägen *S*

Snart fyller Jonas och Jenny år och som vanligt så här efter jul/nyår så är min plånbok tom och presenter får dom vänta på tills jag får min januarilön :( men det börjar dom nog bli ganska vana med, men det får ju inte mig att må bättre men jag får acceptera att det är så. Vem vill inte ge sina barn presenter till rätt dag. Jag kommer nog heller inte att kunna åka till Jenny på hennes födelsedag utan måste vänta till plånboken blivit fylld. Det gör mig ont, men även där måste jag acceptera. Men snart när mina skulder är betalda så kanske allt bli annorlunda *S*

Nya jobbet känns bara så bra och jag är glad att jag vågade ta steget och lämna den fasta anställningen för ett vikariat på ett år. Jag tror att det kommer att lösa sig när året är slut och antingen har jag hittat nytt eller så blir jag kvar eller så blir jag arbetslös. Men jag tar inte ut någonting i förväg för jag känner att hade jag inte kommit ifrån arbetsplatsen som jag mådde dåligt i så hade jag gått under eller gått in i den berömda väggen. Så jag är glad att jag vågade göra förändring för min egen skull. Tänk vad mycket jag klarar av idag, vad mycket jag vågar och det största av allt är att jag gör det för min egen skull. För mår jag bra så mår min familj bra.

Nu ska jag lägga mig i ett varmt bad och njuta av att jag kan njuta bara för njutandes skull.

 


Ett gott slut och ett gott nytt år

Ännu ett år har passerat och jag har försökt att sammanfatta det för att lämna och gå vidare in i nästa år. Att ett år kan innehålla så mycket som 2009 har innehållit för mig är nästan lite svårt att greppa. Som vanligt har det varit mycket berg och dalbana. Men jag är en känslomänniska och lever ut både sorg och glädje med samma intensitet, inga gråzoner här inte. 2009 har innehållit en hel del sorger så ibland har jag undrat hur mycket ska en människa tåla. Men det har varit så blandat med kärlek och glädje så det har gjort att jag har överlevt.

Någonting som hjälpt mig enorm är mitt skrivande, utan den förmågan vet jag inte hur jag skulle klara av vissa dagar. Men att skriva av mig min sorg, mina frustrationer har gjort att jag på så sätt har lämnat över till min högre makt och har kunnat lämna mycket av sorgen/frustrationen i det skrivna. Ibland har jag skickat hit mina tankar, ibland har någon vän eller min syster fått ta del av mina tankar eller så har jag bara skrivit till mig själv. Men allt skrivande har varit helande.

Jag ser framemot det nya året men stor glädje för jag har gjort vad jag kan under 2009 för att få ett bättre 2010 och det största var att jag bytt jobb och avsluta detta år med att lämna det jobb som inte mått bra i. Där har en stor del av min frustration legat och mina nära och kära har fått stå ut med mig när det varit som värst. För jag har inte mått bra i mitt arbete och det har naturligtvis (tyvärr) gått ut över mina nära och kära. För vem skulle jag beklaga mig hos om inte hos dem *S*

Men nu ska jag inför 2010 försöka att få det bättre, ska försöka att inte leva ut min frustration allt för mycket eller rättare sagt försöka att leva så att jag inte behöver känna mig så frustrerad, jag har ju kommit en bit på vägen där eftersom jag bytt jobb *ler*

Min glädje för året som varit är mina barn, kärleken, alla mina vänner, men framför allt min syster. Jag har klarat av ännu ett år i nykterheten och utan den så skulle det inte ha funnits någon glädje alls i mitt liv. Jag skulle då inte haft mina barn, kärleken, mina vänner eller min älskade syster. Så det mesta i mitt liv kretsar kring min nykterhet och den är absolut det viktigaste för mig att behålla, för behåller jag den så behåller jag allt annat.

En stor grej som var bra med 2009 var att jag på våren tog tag i alla mina skulder (även om jag får ägna många år till att betala allt). Kommer att bli fattigt för mig några år framåt, men det är ju framåt jag ska blicka och då kan jag se att jag kommer att bli skuldfri och en stor börda kommer då att lämna mig. Jag känner mig inte jagad längre och känner ingen rädsla för att gå igenom min post och bara det är så himla stort. Har ju levt i en skräck att Kronkalle ska knacka på min dörr och jag skulle råka öppna eller att min chef på jobbet skulle få ett brev och min lön skulle försvinna till en massa räntor utan att skulden någonsin skulle försvinna.

Eftersom jag själv till slut tog kontakt med mina fordringsägare så har jag lyckats stoppa räntorna samt fått ner skulderna ganska ordentligt och det innebär att jag kan se framemot att bli skuldfri om X antal år. Så visst har 2009 haft mycket gott med sig och jag kommer att bära mycket av detta år kvar i mitt hjärta för att ta fram när dagar är mörka och jag tycker att jag är värdelös (för de kommer, var så säker), för att påminna mig själv om vad jag åstadkommit och att jag KAN BARA JAG VILL, bara jag har en önskan *S*

Nu slutar jag med att önska er alla ett RIKTIGT GOTT SLUTT OCH ETT GOTT NYTT ÅR.

Med sinnesro

 


Mod att förändra!

Jag har haft modet att förändra det som inte varit bra i mitt liv och jag känner mig oerhört stolt över mig själv att jag vågade ta steget och att jag gjorde det för min egen skull. Det är sinnesrobönen som hjälpt mig, hjälpt mig att se det jag inte kan förändra och därför förändra det jag kan.

Från en fast ”tryggad” anställning har jag gått till ett 1-års vikariat. Men när det fasta ”trygga” anställningen gjorde mig sjuk på flera sätt så var jag tvungen för min egen skull att ta steget därifrån. Jag har kämpat på så många sätt för att förändra arbetsplatsen men ingenting har hjälpt och då har jag ju haft ett ansvar mot mig själv att förändra det jag kan, alltså söka upp ett nytt arbete. Det har varit tufft, för i min bransch är det fortfarande lite kris och det har varit svårt att få ny anställning då många istället har fått lämna sina arbeten.

 

Måendet är så viktigt för mig, jag som mått dåligt under så många år bör vara vaksam när jag inte mår bra och förändra istället för att gå under. Jag ser arbetskamrater idag som mår fruktansvärt dåligt för det som är och jag hoppas att de hittar sina förändringar och vågar ta steget till ett bättre mående.

Mest ser jag en arbetskamrat som nu kämpar med sitt egen tillfrisknad och jag hoppas att jag kan fortsätta finnas vid hennes sida. (dagens DR) Att föra budskapet vidare är att ge bort av mig själv, oavsett hur många års nykterhet jag har uppnått. Mina drömmar kan bli verklighet. Jag förstärker min nykterhet genom att dela med mig av vad jag har fått som gåva.

För mig känns det viktigt att dela om det som händer runt omkring mig, om mitt mående, om mina kamper och mina lösningar till ett bättre nyktert liv. Det är ju genom att ha tagit del av andra som gått före mig som jag har kommit dit jag är idag, som jag har blivit den jag är idag. (dagens DR) Detta att jag har ansträngt mig för någons skull har hjälpt mig bibehålla min nykterhet och bli starkare. Att handla och aldrig förtröttas i mitt tolvstegsarbete är nyckeln. I dag kan jag skratta, men jag vill aldrig glömma de dagar jag grät. Gud påminner mig om att jag förmår ha medkänsla.

Jag hoppas att jag aldrig kommer dithän där jag känner att jag ingenting har att ge, att jag kommer dit där jag tycker att nu har jag varit nykter så länge så nu behöver jag inte tolvstega längre för min egen nykterhet. Då ligger jag illa till och det är säkert inte långt till det första glaset då.

Det kostar mig ingenting men det ger mig massor att dela.



Jag ger av mig och jag ger av mitt liv och då får jag så mycket tillbaka att jag klara nästa dag.
4 ljus brinner där, 2 för Olles föräldrar och 2 för min syster och bror


Här är jag igen

Som vanligt så har det gått ett tag sen jag skrev. Men det händer ju inte så mycket nytt i mitt inrutade liv. Sitter här hemma en ledig dag och har ingen aning om vad jag ska göra. Okey visst finns det städning att ta hand om, men varför ska jag ägna varje ledig dag till det. Men jag ska i alla fall röja upp på vardagsrumsbordet som alltid blir belamrat med en massa grejer som inte hör hemma där *S*

Jag har haft besök av 2 gamla vänner och det var verkligen ljuset i mitt inrutade liv. Annette som jag inte sett på 9 år var sig precis lik både till utseende och till humor.  Vi tappade ju kontakten när hon flyttade från behandlingshemmet och jag har så ofta tänkt på henne.  Att då efter alla dessa år återigen få kontakt gjorde att jag flyttades 9 år tillbaka i tiden och det vart en massa flams, trams och allvar när vi möttes igen.

 

Det fanns så många fina kvinnor på mitt behandlingshem som har satt djupa spår i mitt hjärta. Varenda kvinna har satt sina spår på gott och ont. Jag vet inte hur det har gått för de flesta av alla dessa kvinnor men jag vet att för en del har det inte gått så bra och jag vet inte ens om de lever idag. Det är en sorg att inte alla hitta nykter/drogfriheten och ibland är den vetskapen svår att leva med.

 

Snart ska jag ner till Ullared för att sprida budskapet om en ”Vit Jul” för alla barn och jag önskar så att alla dessa barn som lider ska få en jul i harmoni och glädje utan att behöva få ont i magen för att det dricks alkohol. Jag har hamnat i otaliga diskussioner om denna kampanj ”Vit Jul” och många har ifrågasatt om detta hjälper.

 

Men vi finns ju för att visa att en jul med för mycket alkohol inte är normalt, att det går att fira en jul utan att ta till julsnapsen. Det får igång en massa diskussioner och når vi ut till tillräckligt många så finns det barn som ser det och kanske vågar be om hjälp. Vågar berätta hur det är. Framför allt inser att det inte är så i alla familjer och då kanske våga berätta för någon hur det är hemma och då få hjälp.

 

Det kanske får några föräldrar att inse att det inte behövs alkohol på julbordet. Vart tionde barn känner oro inför julen? Inte för att tomten ska ge fel julklappar. Utan för att han vinglar så konstigt.

 

Jag har svårt att förstå att alkoholen är så viktigt? Okey den var viktig för mig under många år men jag hade i alla fall en orsak till att dricka eftersom jag är alkoholist. Men alla de som inte är alkoholister, inte bär på sjukdomen. Varför är alkoholen så viktigt för dem att de inte kan avstå den för 3 dagar under julen? Argumenten är att jag har ju inga problem med alkohol och jag blir inte full varför ska jag avstå en god kryddad snaps? Men om man INTE har några problem, varför är det då så svårt att avstå?

 

Gör det du också gå in och läs på ”Vit Jul”  http://www.vitjul.se/Det-har-ar-vit-jul/ ta ställning du också och visa att du kan och vågar säga nej till julsupen och kan klara 3 dagar utan alkohol.

 

Jaha ganska så snabbt kom jag inte på allt annat än min vardag. Ja jag brinner för det här. Kanske ska jag på allvar fundera på att sadla om och ge mig in i kampen för ett alkoholfriare samhälle. Det skulle nog de flesta må bra av.

 

Nu har jag röjt bordet. Ser ni chokladbiten där i förgrunden, det är min belöning för mitt slit *S*


Tänder ett ljus

I kväll vill jag ägna mig åt att tänka på de som inte finns med oss idag. Den jag känner allra mest saknad efter är min storesyster.  Saknaden blir bara större med åren. Tänk om vi hade fått ha henne kvar, tänk om hon hade funnits med oss idag. Jag tänker många gånger på hur livet hade varit om hon funnits kvar hos oss.  Jag har en så fin kontakt med Eva-Lena (eller hur syrran) och även om vi inte träffas ofta så är det helt underbart varje gång vi träffas.  Tänk då om vi hade varit en syster till vilka möten vi skulle kunna ha.

 

Men just det där att det bara känns svårare med åren har jag lite svårt att ändå förstå, tiden borde ju läka och jag tänker då på alla de som mister ett barn. Att inte längre få fira barnets födelsedagar, inte se sitt barn ta studenten, kanske gifta sig, alla funderingar om vad skulle hon/han ha jobbat med, hur de skulle ha blivit som vuxna. Den smärta de måste känna och den saknaden måste vara enorm. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig det, det gör ont att bara tänka tanken.

 

Sen finns mina tankar hos alla olyckssystrar och bröder i missbruken som inte finns kvar idag. Tankar till alla de som fått sätta livet till för en missbrukares framfart, men bil eller genom våld. Jag har en 2 speciella kvinnor i mitt hjärta som har tagit stor plats. Den ena lärde jag känna genom AA och vi var vänner i många år, men så kom det en massa skit emellan och vi vart osams, vi tappade kontakten under en lång tid och när vi återigen möttes för att försöka försonas så hann vi inte. Hon mådde dåligt långt in i själen och till sluta orkade hon inte mer utan valde att avsluta sitt liv.

 

Den andra kvinnan var en kvinna som kom med i vår teatergrupp (Ängsholmsflickorna), vi fick uppleva några roliga månader tillsammans hela gänget tills hon en dag tog sig ett återfall och orkade inte resa sig igen utan valde att ta en överdos. Fortfarande har jag den kvinnans telefonnummer kvar i min mobil och ikväll ber jag för hennes son lite extra så att han orkar ta sig igenom denna dag när allt gör sig påmint. Sen ber jag för alla tusentals olyckssystrar och bröder som finns där ute och behöver hjälp, för alla barn som lider av en förälders missbuk och alla anhöriga som förtvivlat står bredvid och titta på när missbrukaren super eller knarkar ihjäl sig. Jag ber en bön och jag hoppas att jag blir bönhörd så att någon, en endaste tar emot en utsträckt hand och kommer tillbaka till livet.

 

Nu stillar jag mig en stund och tänker på alla dom som inte hittat nykterheten, Tänd ett ljus och be med mig.

 

Anne alkoholist med Gudsnåder en nykter sådan

 

 


Göra rätt för sig.

Är det vad livet går ut på? Har precis lagt in mina räkningar på betalning och varje månad gråter jag blod när jag gör det, bokstavligt talat. Det gör så ont för det blir verkligen inte mycket kvar av min lön som ändå inte är så tokig. Jag är ju själv skuld till att mina skulder ser ut som det gör idag. Även om inte alla skulder är mina skulder som finns dem ju där för att jag inte kunnat säga NEJ.

 

Ska jag nu ångra det liv jag levt? Försvinner mina skulder då för att jag känner ånger över det som varit? Nej naturligtvis gör det inte det och då är det bara för mig att acceptera att det är som det är idag. Hade allt varit annorlunda om jag levt annorlunda?  Hade mitt liv varit bättre idag? Jag tvivlar faktiskt på det. För hade jag inte levt som jag gjort så hade jag inte varit den jag är idag och det är faktiskt både på gott och ont. För jag trivs ju med den jag är idag och mitt liv är förhållandevis bra. Visst finns det alltid sånt som jag skulle vilja var lite annorlunda, men det är sånt som jag inte har kontrollen över och jag kan ju inte ändra någon annan för att det bättre ska passa in i mitt liv.

 

Jag tar hand om det som är mitt idag så får andra ta hand om sitt. Jag lägger mig inte i hur andra lever och jag hoppas att andra inte lägger sig för mycket i mitt liv. Visst vi ska finnas för varandra, hjälpa och stötta om det behövs. Men jag kan inte ta beslut åt andra lika lite som andra kan ta beslut åt mig. Mitt känsloliv går upp och ner och jag hamnar i djupa dalar ibland, men det tror jag är meningen för att jag riktigt ska känna att när allt är bra så är det verkligen bra, som nu t.ex.

 

Jag mår bra med mig själv och jag mår bra i mig själv. Trots alla räkningar så lever jag ett rikt liv. Eftersom jag själv tagit tag i mina skulder och ärligt berättat för dem jag är skyldig hur detta har uppkommit och gjort uppgörelse med dem så har jag nästan lyckats halvera mina skulder, om ungefär 6 år är jag helt skuldfri och kan leva med ett rent samvete att jag har gjort rätt för mig och tagit ansvar för det jag ställt till med under mitt aktiva liv. Det satt långt inne att orka ta tag i detta, men det visar att det aldrig är för sent och det bästa jag har gjort var att ta upp huvudet från sanden och erkänna mina skulder. En stor börda har ju släpp i och med att jag tagit tag i detta. Visst varje månad i några år blir kämpigt, men jag lever med ett gott samvete och för det är jag tacksam.

 

Nykter är jag, glad är jag och en stor sten föll från mitt hjärta när jag äntligen tog tag i detta i våras. Nu ser jag framemot ett liv med renare samvete och känner inte längre en rädsla när posten kommer med kuvert som innehöll livets alla bördor.


I harmoni med mig själv!

Dagens text i DR (dagliga reflektioner)är så bra för mig att läsa för jag har under en längre tid glömt bort att rekonstruerar den gångna dagen, jag har bara levt i känslan av att det jobbiga dagen har haft med sig. När jag vaknar på morgonen så har jag omgående börjat leva i dagens bekymmer istället för att göra en inventering av hur jag ska få dagen att bli så bra som möjligt. Jag har redan när jag slagit upp ögonen varit i allt det jobbiga som dagen skulle föra med sig.

Dagarna blir ju vad jag gör dem till och mitt mående styr jag själv. Men jag har låtit annat styra mitt mående och i och med det så har jag under en tid levt i frustration över det som jag inte kan styra över. Jag hade redan när jag vaknat på morgonen bestämt att denna dag kommer att bli jobbig och då har den ju naturligtvis blivit det för det hade jag ju bestämt.

Men när jag vände på allt, när jag vände mina tankar inåt istället för det som fanns runtomkring mig så har jag mått mycket bättre och jag behöver inte känna en frustration över det jag inte kan förändra. Dagarna har blivit mycket lättare när jag på kvällen rekonstruerar den gångna dagen och när jag på morgonen försöker att se vad jag kan göra för att denna dag ska bli så bra som möjligt för mig och inte lever i att försöka lösa andras problem.

Jag tar inte ut händelser i förväg och när problemen dyker upp så försöker jag ta hand om det jag kan och resten lämnar jag över till min högre makt. Så mycket enklare allt känns då och så mycket bättre jag mår. Så jag får inte glömma det viktigaste och det är ju mitt eget mående och gör jag bara det enkelt för mig (en sak, en dag i taget) så blir ju dagar utan frustration för jag lever för stunden NU. Men ibland glömmer jag bort mig och då är bön och meditation viktig för jag vill ju leva mina dagar med sinnesro.

Nu ska jag ta den andra koppen kaffe för dagen och leva resten av dagen i harmoni med mig själv.

Kramar om er

 


Livet känns ner

Hej här är jag igen och just nu känns det mesta bara piss så därför ska detta bli en gnällblogg för kanske mår jag bättre när jag skrivit lite :(
Jag har verkligen hamnat långt nere och jag bara gråter mest hela tiden. Alltså jag som oftast är så glad och hanterar mina känslor ganska okey har nu fastna någonstans och jag vill ingenting, ingenting är bra och jag är bara så less på hela skiten, alltså hela livet. Jag orkar ingenting och jag har inte ens kraften att vara glad.

Dra täcket över huvudet och aldrig visa mig mer det skulle passa utmärkt. Jag är så less på mitt jobb så jag skulle kunna spy. Jag vill vara vara ENSAM och aldrig mer umgås med någon inte ens kärleken. Just nu känner jag att hela livet är skit och ingenting blir som jag vill att det ska vara. Jag orkar inte och just nu rinner tårana så jag knappt ser vad jag skriver. Jag tvivlar på allt och alla och det finns väl inte en enda hederlig människa kvar på denna jord. Folk ljuger och manipulerar och ingen bryr sig egentligen om någon annan än sig själv även fast dom låtsas.

Världen är så jävla ond och komplicerad och ingen förstår mig eller vet hur jag känner och mår innerst inne, inte ens jag själv för just nu känner jag inte igen mig. Kanske blir jag mitt vanliga jag snart eller så fastnar jag i det här måendet. Jag bara känner att jag måste göra någonting men jag vet inte vad. Jag kan inte hitta ett nytt jobb och jag kan inte vara kvar där jag är. Jag känner att just nu är det jag som är falsk, jag sätter på mig en mask på jobbet och låtsas att allt är så jävla bra. Men jag är ingen maskbärare så det här passar absolut inte mig. Men jag kan inte vara på något annat sätt för då bryter jag ihop.

Tänk om någon kunde komma och bära bort mig därifrån eller i alla fall erbjuda mig ett nytt jobb. Jag har varit så in i helvete dum på jobbet som låtit mig utnyttjas och inte sagt i från. Men jag ska ju vara så jävla duktig och jag är så jävla dum som inte begriper att folk utnyttjar det :(
Jag skulle kunna göra allt på jobbet och dom andra kan luta sig bakåt och säga låt Anne fixa det för hon är så dum så hon gör det. Undra om jag är född så här jävla dum eller om jag har blivit dränkt i alkohol under alla år så jag inte kan se när folk utnyttjar utan tror gott om alla. Är det priset jag får betala för min nykterhet?

Jag ska ju tvärtom ha lärt mig massor i och med att jag blivit nykter. Jag borde ha blivit klokar och inte låta andra utnyttja mig. Jag är ju så klok när det gäller så mycket annat men jag har tydligen inte lärt mig att ta hand om och vara snäll mot mig själv. Jag har i min enfald trott att jag är bra för mig själv och att jag tar hand om mig i min nykterhet, men jag börjar faktiskt tvivla.
Om jag är så himla bra och duktig varför kan jag inte ta hand om mig själv, varför hittar jag inget nytt jobb. Varför drar jag inte bara och skiter i jobb, räkningar hem och hela skiten.

Nä jag gör ju inte det för jag vet vad som förväntas av mig och jag vet att jag inte skulle må ett dugg bättre, tvärt om. Men jag måste erkänna att det skulle kännas förbannat skönt att bara dra, alltså från jobbet inte från livet och allt annat som jag har. Jag måste banka in i huvudet allt bra jag har och att jag fortfarande till viss del är bra även om jag är dum i huvudet som låtit det gå så här långt. Åhh så skönt det vara att få skriva av sig och få gråta lite mer. Men jag har fortfarande ingen lösning i sikte utan jag får fortsätta att ta en dag i taget så kanske jag överlever även detta, jag är ju trots allt nykter.

älska mig för den jag är

Livet är härligt att leva och just nu önskade jag att det fick vara still och att jag fick vara här och nu i tanke och känsla. Att man kan känna så här starkt för en annan människa gör mig alldeles förundrad. Känslorna för mina 3 barn är ju starka och den starkaste och största känsla som finns. Att jag då också har plats kvar att älska en till människa känns förundrat och enormt stort.

Jag är ensam hemma just nu och saknaden efter Olle är enorm efter denna semester som vi tillbringat tillsammans. Vi har ju inte varit tillsammans alla 4 veckor men den tid vi fick har varit underbar och jag kommer att leva länge på den känslan. I morgon ska Olle gå och se en extra föreställning med Marlena Ernman och tyvärr kommer jag inte att kunna sitta vid hans sida. Linda fyller 15 år i morgon och det blir till att baka tårta och fira henne. Födelsedagspresenten har hon redan fått och det var nog det dyraste som jag någonsin köpt. Men vi slog på stort och jag fick hjälp ekonomiskt att göra detta inköp. Linda är överlycklig över sin nya speldator, men ny plattskärm, tangentbord men en massa finesser, lite för mycket kanske för vi har inte lyckats koppla in det nya tangentbordet *S*

Nu kommer det nog att dröja ett tag innan jag träffar Olle igen och det riktigt värker i hjärtat och jag kommer att få vänta tills nästa helg innan vi kan pussas igen. Jag vill pussa honom hela tiden och har nog tur att även han gillar att pussas *ler*
Undrar vad jag gjort för att förtjäna denna kärlek? Ibland känns det så overkligt och jag undrar om jag är värd den. Livet går ju upp och ner och så även för mig, trots alla dessa underbara känslor i mig så finns där en stor sorg. Men det är en sorg som jag själv inte kan dämpa eller göra någonting åt. Den finns där och kommer att finnas så länge någon jag älskar inte gör dom förändringar som behövs för att han ska få ett bra liv.

Från det ena till det andra eller allt hör nog ihop i alla fall. Fick ett telefonsamtal från min storebror förra veckan. Han brukar ringa till mig när han fått sin pension och tankat både mobilen och sig själv. Han säger samma sak varje gång men dom 2 sista gångerna har han sagt något som gör ordentligt ont i mig. Han är stolt över mig att jag lyckats vara nykter så länge och att jag hittat en plats i livet. Men han återkommer alltid till det som varit, till det som jag vill lämna. Jag vet varför jag drack som ung, jag vet varför jag bedövade mig och gjorde allt för att vara någon annan än den jag är.

Jag vill inte se bakåt, jag har gjort upp med mitt gamla jag och även om till och med han ser att jag är en annan människa nu så gör det så ont att få höra att jag var den fula ankungen, den menlösa, den som ingen ville ha, den som ingen såg. Jag var det lilla barnet som ingen ville ha eller veta av. Fast riktigt så var det ju inte, men det var så jag kände mig och att få höra det efter så många år gör ont, det bränner. Att små ord sagda utan att vilja såra kan göra så ont. Det har varit en tuff tid att jobba bort det som varit och att hitta mitt riktiga jag. Har jag gjort det idag, jag hoppas det för det känns som om jag är den jag vill vara, även om jag ibland vill vara liten, ledsen och grå. Jag är ju ingen skönhetsblomma, men jag har mycket skönhet inom mig och kärlek i massor att ge både till mig själv och till dom jag älskar.

Ni ser jag kan inte vara ensam och sätta mig här och skriva för då kommer allt som finns inom mig ut som rinnande vatten och kanske öppnar jag mig för mycket. Jag vet inte om jag skickar iväg det här till bloggen, men bara att få skriva ner allt som finns inom mig hjälper mig att komma vidare och få det som varit att blekna. Det är ju här och nu som gäller och här och nu är mitt liv nästan exakt det jag kan önska och det jag kan få.

Jag har mina barn, jag har Olle och jag har ett fåtal vänner som är riktiga vänner och som jag bara behöver vara tillsammans med för att må bra.

Så jag lever och jag lever för dagen idag. Gårdagen kan jag ej få åter och morgondagen vet jag inget om. Men dagen idag den är min.

Alla åldras vi

Nu har jag varit hemma ett par dagar, sjuk i tisdag och ledig igår och idag (mår fortfarande inte bra). Det var så synd om mig i tisdag då jag inte mådde bra. Jag vaknade mitt i natten med världens frossa och låg bara och skakade i sängen. Igår tänkte jag på den känsla och mående jag hade, att det var så lik mående jag hade när jag tidigare vaknade mitt i natten med skakningar och ångest. Men den här gången hade jag ingen ångest utan jag var dålig på riktigt, det hade ingenting med alkohol att göra och jag behövde inte alkohol för att få stopp på frossan/skakningarna.

Det är en skön känsla att vara sjuk idag för jag är inte sjuk av alkohol. Jag är normal och blir normalt sjuk precis som alla andra människor. Men jag märkte ändå att jag lätt föll in i känslan av att det var extra synd om mig och jag kände mig liten och ensam. Men det är ju en normal känsla, vi vill ju bli omhändertagna och vi vill vara små och ompysslade ibland. Men nu hade jag ingen här som kunde ta hand om mig och då vart känslan av att det var extra synd om mig större *ler*

När jag är ensam så här i flera dagar så blir jag en grubblare av stora mått. Jag gör inventering av mina känslor och mitt liv och jag har kommit fram till att jag inte är någon ungdom längre och plötsligt kom jag på att jag redan nästa år fyller 50 herregu halva livet har gått. Hur ska det firas :)

Födelsedagar i livet har jag firat fler som onykter än jag gjort nykter. Redan i tidiga år firade jag födelsedag men en fylla. Min 30 årsdag firades med buller och bång och alkohol i överflöd. Men när jag fyllde 40 hade jag kommit in i programmet och just då gick jag en Minnesota behandling. Jag kommer så väl ihåg att jag tänkte att detta kommer att bli min tristaste födelsedag någonsin.

Jag hade många år innan planer för min 40-årsdag och det skulle bli en fest som jag sent skulle glömma. Jag grämde mig att jag varit så himla dum att jag tog en behandling bara någon vecka innan jag skulle fylla 40. Jag gick på antabus och på den tiden var jag för feg att dricka på det (senare gick det okey). Hur firar man 40 år utan alkohol? Vad säger man på jobbet när folk frågar vad man ska göra och hur man ska fira? Min ångest för den dagen var stor och jag ville vara nykter, men samtidigt ville jag supa skallen av mig.

Jag var på AA lunchmöte den dagen och delade om min vånda att fira 40 årsdagen nykter. Fortfarande då trodde jag inte att jag skulle fixa det, jag visste ju att det fanns alkohol hemma. Någonstans där tror jag det var som jag tog beslutet att kasta ut den alkoholiserade sambon. Men min nykterhet var skör och jag hade inte hamnat på botten ännu (så jag drack ytterligare ca ett halvt år) så det tog mig ytterligare några månader innan vi separerade.

Snart fyller jag alltså 50 men känner ingen ångest över det. Varken för åldern eller firandet och det känns bra. Det känns som om jag har någonting bra att se framemot och det skrämmer mig inte att bli gammal för det är bara kroppen som åldras, i tanken är jag fortfarande ung och iom att jag blivit klokare och nykter så har jag ett fint liv att se framemot.

Jag kommer aldrig att säga att jag aldrig ska dricka. Men jag har släppt "hoppet" om att en dag kunna dricka normalt. För varför ska jag hoppas att kunna dricka, jag lever ett mycket bättre liv helt utan alkohol.

I sinnesro

Mitt liv i cm

Jag funderade i morse på det här med åldern. Jag börjar sakta smyga mig mot 50 år. Herre gud det är ju jätte gammalt tyckte jag för några år sen. Nu har jag svårt att fatta att jag har levt så länge, har jag verkligen varit på denna jord alla dessa år. Men tanke på den utveckling som skett under dom här åren så är det svårt att tänka sig att det är nästa 50 år sen jag föddes.

Jag kommer ihåg när jag var på behandlingshemmet och där pratade jag med psykologen och var alldeles förtvivlad över att jag supit bort hela mitt liv. Jag var 40 år när jag hamnade på behandlingshemmet och jag trodde att jag levt det mesta tiden av mitt liv. Jag ojade mig och mådde fruktansvärt dåligt av att vara 40 år och inte gjort annat av mitt liv än supit. Jag skulle ju inte få en andra chans att leva om mitt liv och jag var bedrövad för livet skulle ju snart vara slut och jag hade inte levat. Men hon fick mig på andra tankar, hon talade om för mig att jag hade fött 3 barn och för dom och för mig och blivande barnbarn hade jag ungefär halva livet kvar att leva och den delen kunde jag välja att leva nyktert.

Hon tog fram en linjal på 10 cm och på den visade hon mitt liv, hon sa att 1 cm motsvarade 10 år av mitt liv. Hon sa ponera att du lever till du blir 80 år, då har du nu levt halva ditt liv. Hon visade mig på den period i mitt liv som jag supit ca 20 år, alltså 2 cm av dom 8 cm som jag skulle leva. Jag hade då ca 4 cm kvar att leva, ca 2,5 cm kvar i arbetslivet. Jösses livet kändes helt plötsligt långt och jag kunde se att jag inte supit bort hela mitt liv. Jag hade där ett val och det var att dom ca 4 kvarvarande cm kunde jag leva precis det liv jag ville leva. Nu är snart ännu 1 cm på denna linjal förbrukad och jag måste medge att den cm på många sätt varit bra. Jag har varit nykter större delen av den (nästan 7mm) och mycket har hänt. Jag har jobb, jag har bostad, jag har mina barn och jag har kärleken. Tänk vad mycket jag har att se framemot med dom 3 cm som är kvar i mitt liv. Kanske blir det t.o.m 1 cm till *ler*

Mitt liv är inte slut, det har ju nästan bara börjat.

I sinnesro

Jag har hittat mig själv :)

Grundaren av AA Bill skrev om att vi behöver göra personlighets förändringar och för mig har det lika mycket handlat om att acceptera den jag är, visst har jag behövt gjort förändringar. Men till mångt och mycket drack jag för att förändas och trodde att jag förändrades till det bättre. Men när jag nu accepterat vem jag är/hurdan jag är så behöver jag inte alkoholen för att klara av att leva. Jag drack för att bli socialare, mer accepterad, omtyckt, med i gemenskapen. Men idag har jag accepterad att jag inte är speciellt social, jag behöver inte bli någon annan för att bli accepterad, omtyckt eller med i gemenskapen. Jag har äntligen accepterad att vi alla är olika och att jag mår bäst när jag är mig själv.

Jag behöver inte vara snackigast på fester/sammankomster. Jag behöver inte dricka för att bli accepterad och jag behöver inte en massa vänner bara för att man ska ha det. Jag är nöjd med vad jag har och dom vänner jag har är verkliga vänner och accepterar mig precis som jag är/accepterar mig för den jag är och vill vara.

Samma gäller för min ångest som dyker upp då och då, mitt dåliga mående kan jag idag hantera utan alkohol. För jag har förstått att alla dagar går jag inte på rosamoln. Livet är upp och ner ibland och jag behöver mina olika måenden för att känna mig som en hel människa. Genom att jag hittat vem jag är och accepterat att jag är den jag är så har jag fått lättare att acceptera andra människor och går inte igång på någon lika lätt. Jag försöker att se hela människan bakom vissa beteenden och acceptera även om jag inte alltid gillar vissa beteendet. Jag kan inte förändra någon annan och det är väl tur för då kan ingen annan förändra mig och jag får vara den jag är, den jag är formad för att vara.

Det känns så skönt att tycka att jag är okey. Jag har dom vänner jag behöver och jag har ju till och med funnit kärleken och det är stort för mig eftersom jag aldrig trott att någon kan älska mig för den jag är och acceptera att jag inte vill eller behöver vara någon annan. Mina barn accepterar idag mina fel och brister (hoppas jag), tidigare visste dom inte hur dom skulle vara och dom visst absolut inte vem jag var eftersom jag inte var mig själv. Så visst behöver jag personliga förändringar, men det bästa är att hitta mig och acceptera att jag är den jag är och lärt mig tycka om mig själv.

I sinnesro nu ska jag sova

Dags att uppdatera

Ja nu tyckte Jenny att det var dags för mig att uppdatera lite. Varför ska det vara så svårt att komma igång och skriva några rader? Har nu hunnit med att jobba ett tag efter min resa. Det är verkligen kaos på jobbet och utsikten för att det skulle bli bättre ser mörk ut. Men jag har landat lite i det och gör det jag ska och försöker att lämna resten. Det är ju inte mitt ansvar att det ska fungera. Men lite jobbigt är det att glädjen i att jobba har försvunnit.

I helgen som var har jag haft Jonas hemma, även om han inte var så mycket hos mig så fick vi i alla falla lite tid tillsammans, han vid datorn och jag framför teven eller tvärtom *ler*
Men oavsett så var det skönt att han honom här hemma en stund. I lördags så kom ju Jenny och vi åkte till reptilmässan (om den finns det mer att läsa om i hennes blogg). Vi hade tur och fick en parkering även fast det var knökfullt när vi anlände. Jenny köpte en ny spindel och enda anledningen till att hon köpte den var för att slippa städa hemma till sportlovet. För om hon har en spindel hemma så vägrar E-L att besöka henne och då slipper hon ju städa :))

Efter mässan så var vi hungriga och bestämde att vi måste äta innan Jenny åker hem igen. Då tänkte jag att vi skulle kunna åka till Flen, möta upp Olle och gå ut någonstan och äta. Som vanligt så ville inte Linda följa med, hon ville inte resa över 1 timme för att få mat och sen lika långt hem igen  :))
Så det vart Jenny och jag som åkte hem till Olle och sen åkte vi till Kastrullhäxorna och käkade. Sen skulle ju Jenny åka hem men hon hittar ju inte från Flen så vi bestämde att vi åker i 2 bilar till Eskilstuna så kunde hon därifrån åka hem och vi kunde åka till Vårby. Så åhh vad jag har fåttt umgås med mina barn i helgen *ler*

Idag har jag lyssnat på ett radioprogram på P1 som heter Tendens och handlar om att sona sitt svek mot sina barn. Det var en FD missbrukare och hans dotter som medverkade. Det var ett tufft program att lyssna på. Att höra det vuxna barnet berätta om missbrukarens svek i missbruket och höra missbrukaren berätta om hur det kändes att ha svikit sina barn under missbruket. För mig har det svåraste varit i min kamp i nykterheten att förlika mig med det jag gjort mina barn under mitt missbruk. Jag kan aldrig sona det jag gjort men vi kan idag försonas genom att jag levar nyktert och försöker vara den mamma jag inte var. Visst gör det ont och det sitter en tagg i hjärtat, men genom att nu och i framtiden leva nyktert så kan vi gå vidare i livet.

Vi har det ju bra idag och man ska inte gräva i det som varit, men det är bra för mig att bli påmind så att jag inte faller tillbaka i missbruket utan lever för dagen idag. Det är viktigt att kunna prata om det som varit (utan att älta) och även om dom inte kan förlåta mig så kanske dom kan försona sig i att jag idag lever nykter.

Så jag sitter här och mår egentligen förbannat bra idag och det gör jag tackvare att jag är nykter och att jag har mina barn som jag älskar över allt annat. Att jag också mött kärleken gör ju inte mitt liv sämre :))
Så om man verkligen vill så kan man förändra sitt liv och det går att bli nykter, det är jag ett levande bevis på och för det är jag stolt.

Ta nu hand om varandra och ge mig en kram

Älskade morgon

Vaknade nykter i morse och vet att det innebär att jag somnade nykter igår. Idag älskar jag mornarna när jag får sitta en stund för mig själv, vakna till och bara känna att jag lever. I missbruket var mornarna min värsta tid, efter en natt med dålig sömn (fyllesömn är ingen bra sömn). Att då vakna och veta att jag måste försöka överleva ännu en dag och dyrt och heligt lovade jag mig att nu ska jag aldrig dricka mer. Men det höll ingen lång stund för oftast hade jag tagit min första öl eller glaset vin eller för den delen rumljummen grogg om det var det enda som fanns att tillgå, innan någon annan ens hade hunnit vakna. Sen var jag färdig för att möta dagen och stinkande kom jag iväg till dagmamman för att sen åka till jobbet, sen fortsatte dagen med att jag klunkade av vad jag nu hade med mig eller besökte bolaget på lunchrasten.

Mitt sista jobb innan jag hamnade på botten var ett städ jobb (hade några år tidigare sagt upp mig från mitt butiksjobb då det inte fungerade att stinka på jobbet eller komma bakfull). Där gömde jag läskflaskor med vin på olika ställen för att kunna klunka under min städrunda. Fortfarande stinkande bar det sen iväg till dagmamman, hämta dottern för att sen gå hem och fortsätta klunka det som fanns hemma och jag trodde på allvar att ingen skulle märka eller fatta någonting, inte ens när socialen hörde av sig och ville rädda mina barn. Men som alla vet så är dom lätta att lura så mitt supande kunde fortsätta ett tag till. Men nu sitter jag här på mornarna och är trött och lite seg, men jag är nykter för jag blir inte full av kaffet. Jag kan se tillbaka på mitt leverne med fasa och insikt i att dit ska jag inte tillbaka, det helvete jag levde unnar jag ingen och varje dag tackar jag min högre makt att även jag kom till insikt och att jag idag kan sitta här nykter och må bra i min enkelhet.

Jag har fått så mycket i och med att jag vart nykter och det ska jag vara rädd om. Jag ska vårda det jag har och inte ta en nykter dag för givet utan leva som om varje dag vore den sista och den sista dagen i mitt liv vill jag vara nykter. Tack till alla på AA för att ni finns och tack för att ni har visat mig vägen, vägen till ett värdigt liv och ett liv som jag unnar andra att få.

Fortsättning på denna morgon………Ibland kanske jag älskar för mycket. Vi har möte på jobbet idag på morgonen och jag kom som vanligt lite tidigare för att förbereda lite frukost åt oss. När jag dukat fram allt och ingen kommit så vart jag naturligtvis fundersam, kollar schemat ännu en gång och ser då att mötet börjar kl 09 och inte 08 som jag trodde. Kunde ha sovit en hel timme till *ler*

Men nu har jag bara för att jag älskar "även" mornar så mycket förlängt denna morgon och det känns helt okey. Sen var det kanske bra på annat sätt också eftersom kaffet var slut på jobbet och nu hann jag iväg och handla innan dom andra kom, vilken tur dom har som har mig, så dom får både frukost och kaffe och pricken över i JAG ÄR INTE FYLLSJUK *ler, med hela ansiktet* och känner mig nästan lycklig. Allt har en mening och idag var meningen att jag skulle ta fel på tiden så att vi slapp dricka Te till frukost :))

Gott nytt slut

2008 är snart slut och jag har försökt att göra ett bokslut av det som varit under året. Jag har verkligen pendlat mellan bottenlös förtvivlan och rena rama glädje och kärlek. Alltså jag kan inte få någonting ogjort av det som hänt under året, men förhoppningsvis har jag lärt mig lite grann så att jag det kommande året inte kommer att pendla så mycket mellan ytterligheterna. Lite mer balans önskar jag mig inför 2009. Förändringar vill jag också ha och vi får se om jag kan genomföra dom. Jag är en stor känslomänniska och lever lika mycket in i sorgen som i glädjen. Jag vet inte om jag vill förändras där, för känslor för mig är så mycket JAG och jag behöver tårar både av glädje och av sorg för det renar. Men jag tror att jag kommer att vara snällare mot mig själv och ta lite större plats i livet.

Det känns som om 2009 kommer att vara mitt år och förändringar i mitt liv har redan börjat och jag hoppas att dom förändringarna kommer att ge mig mycket under 2009 för det är jag värd *ler* Jag har inte fullt ut levt som jag har velat under 2008 och en vän har bett mig om gottgörelse, men jag kunde inte ta emot den, men jag kunde förlåta. Det gnager lite i mig att jag inte är bättre än så, men just nu så gör det fortfarande för ont att det blev som det blev och i mig gnager ett tvivel om att jag skulle ha gjort fel när jag bara känner att allt egentligen är rätt. Jag svamlar, jag vet men detta är mina tankar och dom bara kommer och jag vill försöka att lämna över dom till min högre makt och därför behöver jag få ur mig detta.

En nykter nyårsafton blir det, med både kärlek och vänskap och jag ska försöka att göra denna dag till den bästa av årets alla dagar för då kan jag se tillbaka på 2008 men glädje och ett leende på läpparna. Jag önskar er alla allt gott och en tillfrisknad på alla plan i livet. Vi är värda så mycket och vi bör ta hand om oss själva på allra bästa sätt. För mår jag bra så mår andra omkring mig bra och då blir 2009 mitt år. I sinnesro

AA.s program

Dagens DR (finns att ta del av längst ner i bloggen) ger mig en massa tankar och första tanken som dök upp var visar jag hur programmet påverkat och hjälpt mig. För jag verkligen programmet vidare till den som behöver eller tolvstegar jag bara och tror att jag gör rätt. Visst man kan tolvstega på en massa olika sätt men just det där att  visa hur programmet påverkat och hjälpt mig. Jag försöker ju berätta hur jag gjort, vad jag gör och hur jag har kommit vidare. Kanske ser dom som känt mig i många år hur jag förändrats (förhoppningsvis till det bättre) men hur visar jag en nykomling hur programmet påverkat och hjälpt mig? En nykomling som inte vet hur jag var som person innan jag tog till mig programmet (okey många av oss var ju ganska lika, lika självupptagna, lika O-empatiska, lika egoistiska, lika stora skitskallar). Klara jag av att visa vem jag är idag, hur jag blivit som person och framför allt lyckas jag visa att jag förändrats till det bättre (för det tycker ju jag).

 

Kanske kan jag det genom att inte vara lika självupptagen, bli lite mer empatisk, mindre egoistisk och framför allt visa att jag inte är en stor skitskalla längre. Att ge en bit av mitt hjärta och visa att det går att leva nyktert och ha ett värdigt liv. Det går att förändas till det bättre. Jag kan berätta hurdan jag var och hur mitt liv var i missbruket och jag kan försöka att visa hur mitt liv är idag och vad jag har funnit och hur mycket bättra allt blivit på alla plan och framför allt försöka att visa skillnaderna på mig nu och då och det genom att ge tillbaka av det jag fått och föra detta budskap vidare till den som fortfarande lider.

 

Jag kan visa min tacksamhet för det jag fått och jag kan visa att jag som närapå är ateist har funnit min ”högre makt” och att den hjälper mig i mitt dagliga liv. Jag kan genom att berätta om min egen andlighet (som jag fått genom att ta till mig programmet) visa en nykomling att den som söker han finner. Men jag bör vara öppen och ärlig i allt jag gör annars lyser det igenom och allt faller tillbaka till mig själv.

 

Våga visa vem jag är idag och våga visa att jag inte alltid mår så bra. För livet är inte alltid en dans på rosor även om jag lever med och i programmet. Men jag kan visa att det går att stå ganska stadigt ändå och även om jag har en ganska så lång (i mina ögon mätt) nykterhet så behöver jag ofta hjälpa av andra i programmet för att klara av/orka igenom när det känns tufft och när det gungar under fötterna. Jag ber om hjälp med det jag behöver och jag får nästan varje dag bevis på att programmet fungerar om jag vågar och kan vara öppen och ärlig med ALLA mina känslor.

 

Tacksam för att AA finns och tacksam för att jag efter min förmåga kan föra budskapet vidare.

 

I sinnesro

 

Dagliga Reflektioner 17 december.

EN OVÄRDERLIG BELÖNING.

…arbete med andra alkoholister. Det lyckas där annan verksamhet misslyckas.
(ANONYMA ALKOHOLISTER,sid 83)

”Livet kommer att få en ny mening”, som Stora boken säger (sid 83). Detta löfte har hjälpt mig undvika egoism och självömkan. Att få se hur andra växer i det här underbara programmet och får ett bättre liv är en ovärderlig belöning för mina ansträngningar att hjälpa andra. Självprövning är ytterligare en belöning i ett fortsatt tillfrisknande, likaså lugn, sinnesfrid och tillfredsställelse. Den styrka jag får av att se andra gå mot framgång och få dela deras glädjeämnen under vandringen ger mitt liv en ny mening.


Varför börja blogga

Syrran frågade i sin blogg, varför började du blogga? Så jag tänkte att jag skulle försöka att svara på det här, fast jag vet inte om jag får ihop ett bra svar på det. Mitt bloggande går ju i perioder och det blir absolut inte i någon dagboksform.  Jag gillar att skriva och skrivandet är för mig på många sätt en terapi, ett sätt att få ur mig det jag grubblar på eller det som tynger mig eller helt enkelt dela med mig av något som glatt mig eller som nu svara på en fråga *ler*
Men för det mesta blir det bara lite uppdatering om vad som hänt i min vardag (det är ju inte så många som läser min blogg)

Ibland är mina bloggar hemskt opersonliga, men jag kan även skriva från djupet av mitt hjärta och dela med mig av min erfarenhet vad gäller alkoholism. Då kan jag bli ganska så djup och självutlämnade både på gott och ont, fast mest är det av godo. Jag vill berätta att det går att förändra, jag vill tala om att har jag lyckats bli nykter så kan vem som helst det. Jag vill ge hopp till den som behöver och jag tror att jag har en massa att ge just pga av min bakgrund/min egen erfarenhet.

För mig känns det inte svårt att öppet och ärligt prata om min alkoholism. Alkoholism är en SJUKDOM, den går inte att bota men det går att leva nyktert och det går att få ett bra liv trots att man inte KAN/SKA/BÖR dricka alkohol. Ett värdig liv utan alkohol och all missär det för med dig är en välsignelse att få.

Visst skulle jag vilja att ha hade lite fler läsare, men jag har inte intresset av att sprida mig just nu i alla fall. Kanske gör jag det någongång i framtiden och då för att jag vill nå ut med mitt budskap att det går att leva utan alkohol.

Men som sagt mest skriver jag för min syster idag, så att hon där nere i småland kan hålla sig uppdaterad om mitt liv. Jag har ju mött kärleken och den delar jag gärna med mig av *ler*

Tidigare inlägg
RSS 2.0