Snacka om att jag känner mig ensam..alla verkar ha ett liv utom jag..Har suttit hemma och tyckt synd om mig själv idag trots att jag haft Linda hemma. Det här att inte orka, inte ha kraften att ta mig ut bland folk tär enormt på mig. Jag är ju social även fast jag inte är en pratkvarn ute bland folk. Idag när jag gick och handlade träffade jag på en gammal granne och vet ni när hon fråga hur det var så svarade –Ja det är bara bra, jag håller mig flytande..Sen pratade vi en stund till och allt kändes så normal, det kändes som om jag var normal och inte alls sjuk. Det var en så befriande känsla att kunna vara utan att vara i sjukdomen, utan att få en massa goda råd eller få höra att jag ska ta det lugnt och ta hand om mig.

Jag vet ju att alla som vet att jag är ”sjuk” ger råd av vänlighet och omtanke om mig. Men det kan bli för mycket också, jag blir hela tiden påmind om att jag är sjuk. Många beter sig inte som vanligt tillsammans med mig, det ska pratas sjukdom, ges goda råd och hela tiden frågor om jag tar hand om mig.. Men så gör man ju inte med en som har cancer även om man tycker synd om den personen. Vissa stunder så vill jag bara skrika..snälla var som vanligt mot mig jag är inte gjord av glas och jag kan i viss mån ta vara på mig och vet vad jag mår bra av även om jag är sjuk. Varför ska det vara så svårt att vara som vanligt mot mig för att jag har diagnosen utbrändhetsdepression.

Det här är jag..Skrattande och gla

Jag kan skratta och vara glad fast jag är sjuk, det är mitt naturliga tillstånd och jag mår bra av att få göra det. Nu skäms jag nästan när jag skrattar och är glad..Jag är ju sjuk?? Hmm hela bloggen lyser av självömkan och bry er inte om vad jag skriver, jag skriver i sjukdomen. *S*