Vilken pers det har varit igår och idag..Jag har ju för tillfället inga tänder i överkäken och 4 fattas längst fram i underkäken, så ni kan ju föreställa er hur jag ser ut. Att då visa mig ute bland folk ger mig en enorm ångest. Jag försöker att ignorera och tänka på hur jag kommer att se ut sen när jag är klar, när jag har nya fina tänder i munnen. Men det är svårt när jag är tvungen att visa mig ute bland människor. Var på vårdcentralen igår för ett möte med kuratorn och det gick väl ganska bra för det var på eftermiddagen och inte så mycket folk. Men jag hade en lapp i handen som jag lämnade fram till henne i receptionen där det stor -ursäkta men jag pratar inte för jag har inga tänder i munnen. Tänkte att jag då skulle slippa öppna munnen. Hon frågade mig om jag har tandlossning och då nickade jag.. Jag vet hur du har det ska snart genomgå behandling själv. Det öppnade porten och jag klara av att prata med henne.

Riktigt så här vacker och söt är inte mitt leende :))

Men sen skulle jag till Apoteket och där var jag ju också tvungen att öppna munnen, men jag överlevde. Men idag var jag åter på vårdcentralen och i luckan satt en annan kvinna. Jag struntade i det och snackade ändå med henne. Men när jag satt i väntrummet fullt med folk så vart jag nästan illamående, jag ville inte att någon skulle se hur jag ser ut. Men det syns ju även om jag inte öppnar munnen. Sen log en gammal dam mot mig och ups jag log tillbaka.. :)) Undrar vad hon tänkte?

Kanske skulle jag behöva något starkare från apoteket :((

Nästa grej jag skulle göra var att åka till City Gross och handla med Linda. Håll bara mun stängd mamma så kommer det att gå bra. Snacka om underbar dotter som inte bryr sig om att mamma inga tänder har, hon säger bara hela tiden att tänk när du får dina nya tänder. Men hon skrattar mycket åt mig för hon tycker jag ser kul ut :))
Men det är okey för jag vill ha lite humor i detta också så att jag står ut. Kenneth har många lustigheter på lager och det gör att det känns så mycket lättare att umgås och visa mig för honom.

Kanske får jag ett sånt här fint leende :))

Men jag har även varit i Skärholmen för jag skulle till FK för att lämna in nytt läkarintyg. Men se de hade flyttat men jag var ju tvungen att gå fram till receptionen där också (medborgarkontor) och fråga vart FK tagit vägen. De hade flyttat till Hallunda och då var det bara att sätt mig i bilen och åka dit. Men det blir väl inte så farligt tänkte jag för det är ju bara att ta en kölapp ställa mig i ett hörn och vänta på min tur. Men se så fungerade det inte där. Där i samma lokal fanns skattemyndigheten, pensionsmyndigheten, FK och sen någon annan myndighet. Lokalen var full av människor och man skulle ställa sig bakom ett bord så skulle någon komma och hjälpa till. Jag stod där ett stund och det kom fram andra människor, de frågade mig om jag stod i kö och jag var tvungen att förklara att det var här man skulle stå och sen skulle man få hjälp. En man stod där och stirrade på mig hela tiden, hade lust att lipa åt honom. Sen fanns det en disk mitt på golvet dit jag fick gå och ha alla människor omkring mig och stå där och prata med en kvinna som tog emot mina papper och jag fick tala om vad jag ville, ha kopior, skicka med bilagor och söka bostadsbidrag. Jag till och med log fast jag hade velat sjunka rak ner till Kina.

Kanske inte så dumt att hamna där :))

 

Nu är jag helt slut och satte mig här för att skriva av mig och förhoppningsvis må lite bättre och se på detta med humor, men jag lovar det är svårt. Det är så mycket som jag mår dåligt av just nu. Blir troligtvis utförsäkrad 1 april (perfekt datum) och måste då söka socialbidrag för att kunna överleva och betala min hyra. Läkare sjukskrev mig idag till och med sista Maj men det är inte säkert FK godkänner detta. På soc sa det till mig att jag måste söka bostadsbidrag, sälja bilen (har en månad på mig) och inkomma men alla jävla papper och grejer som de behöver. Sen måste jag till Arbetsförmedlingen så fort som möjligt annars får jag inget från soc. Men jösses jag kan ju inte ens söka jobb utan en enda tand i munnen (de som jag nu har kvar ryker den 2 april). Sen att bara sätta mig tandlös på AF bland alla andra får mig att återigen må illa. Vad sjutton har jag ställt till med, hade det inte varit bättre att jobbat på till jag stupat och hamnat på psyk eller 2 meter under. Hade jag varit frisk, hade jag mått bra och haft min ork så hade detta varit en pice of cake men nu känns det mig nästan övermäktigt och jag förstår inte riktigt varifrån jag ska få orken att ta tag i allt detta.

Ge mig tid, ge mig frid...

Jösses ett år har jag kämpat men jag har ju inte lyssnat ordentligt på mig själv utan gjort vad alla sagt åt mig att göra och nu sitter jag här och är inte ett dugg friskare. Nu när jag verkligen kan tala om vad jag behöver för att komma tillbaka och insett att jag inte kan jobba mig tillbaka utan jag måste ta det i små steg. Då blir jag utförsäkrad och tvingad ut på arbetsmarknaden.

Jag har gjort så mycket fel under det år som gått, men det är bara för att jag tror gott om folk och jag har trott att det jag gett av mig själv kommer att ges tillbaka när jag behöver det. Men så fungerar tyvärr inte verkligheten har jag nu insett och det vart en dyrbar erfarenhet. Man är någon när man kan prestera till över 100% och då värd att satsas på, men faller man då får man falla hela vägen för då är alla skyddsnät borta.

Jag är inte ute efter ett friår utan behöver tid att hela mig och komma tillbaka psykiskt och fysiskt till ett värdigt liv där jag kan vara en resurs istället för en belastning. Nu kan jag bara be så kanske min handläggare lyssnar på mig. Skickade med ett långt brev till honom tillsammans med mitt läkarintyg och hoppas att kanske kanske lyssnar han på mig.....Så jag vill att även ni ber för mig (ni som brukar be) ni andra kan väl hålla tummarna :))

Tack för att du finns för mig. Hade aldrig klarat detta utan dig

 

Varför inte bara vara i känslan som är..Lev här och nu och lämna över det som är svårt och som jag inte klara av själv..Be om hjälp när allt känns tungt och ohanterligt..Grubbla inte, tala ut med någon som förstår..Fastna inte i mina egna tankar och mitt eget mående..Lämna över..

 

Låtsas inte att allt är bra när det inte är det..Våga erkänna att även jag kan vara liten och svag, liten och orkeslös..Jag vet inte alltid bäst, även jag behöver hjälp, även jag behöver känna mig liten och bli omhändertagen..Våga lita på att ingen tappar respekten för mig även om jag ibland är svag och ber om hjälp..Även om jag ibland är liten och svag så kan jag finnas för andra..För jag visar att ingen är perfekt och att vi alla behöver hjälp och stöd emellanåt..

 

Lever jag det liv jag vill..Vad är det jag vill med mitt liv..Vad behöver jag för att må bra..Vad behöver jag göra??

Jag lever nästan det liv jag vill..Jag är nykter..Jag har min lilla familj och jag har min kärlek..Vad jag saknar är tillit från andra att jag kan finnas till för dem även om jag själv inte är helt frisk..Min kropp vill inte vara med mig, men i tanken är jag klar..Mitt fel sitter inte bara i huvudet utan de mesta beror på att jag tidigare inte tagit hand om mig själv, att jag bara funnits till för andra och stressat genom livet för att hinna med alla.

 

När jag nu fått den insikten att jag måste må bra och få egen tid så kan jag på ett ärligt sätt finnas till för andra men inte genom att låta dem sluka mig och få hela mig..En bit av mig ska jag alltid behålla för mig själv och genom det så finns orken och glädjen att finnas till för andra.

Just nu är det tufft, sitter här som en tandlös kärring och vill bara gömma mig. Inga tänder i överkäken och tomt i mitten i underkäken. Solen lyser och jag smyger omkring i skogen med Aragon. Har egentligen inga problem med att visa mig så här, men vill inte göra det för att skona andra. Det är andra som mår dåligt av min tandlöshet och jag vet vad de kan få för tankar om de möter mig. Som tur är känner jag mig trygg med detta här hemma med Kenneth, kärleken verkar klara av mycket :))

 

Vi kan skämta om det och skratta mycket åt hur jag ser ut..Men vi vet båda 2 att om någon månad så ler jag med hela munnen och hjärtat av ren glädje av att vara fin i munnen. Men för övrigt känns livet ganska jobbigt just nu då jag inte vet hur min framtid kommer att se ut. Håller på och ska överklaga ett beslut från försäkringskassan som inser att jag inte behöver vara sjukskriven längre. Ska träffa min kurator och läkare nu i veckan och måste få dem att förstå hur jag mår och att jag inte är klar för arbetsmarknaden ännu.

 

Idag klarar jag mig inte själv, jag klarar inte mitt hem, jag har inte mer ork än att få dagen att gå på bästa sätt. Blir det något extra, gör jag något extra eller annorlunda en dag så får jag direkt betala priset med att jag inte orkar med någonting utan känner mig som ett vrak och värken blir ännu värre. Jag måste lyssna inåt på mig själv och göra allt jag kan för att få tid att hela mig och bli någorlunda frisk för att orka med ett liv. Som det är idag så är det inte bara jag som mår dåligt i min situation utan det gör även min omgivning och naturligtvis så får det mig att må ännu sämre.

 

Jag har gjort så mycket fel under det år som gått, men det är bara för att jag tror gott om folk och jag har trott att det jag gett av mig själv kommer att ges tillbaka när jag behöver det. Men så fungerar tyvärr inte verkligheten har jag nu insett och det vart en dyrbar erfarenhet. Man är någon när man kan prestera till över 100% och då värd att satsas på, men faller man då får man falla hela vägen för då är alla skyddsnät borta.

 

Nu är det detta som gäller för mig……

 

Gud ge mig sinnesro att acceptera

Det jag inte kan förändra

Mod att förändra det jag kan

Och förstånd att inse skillnaden

 

Nu känns det som om det räcker snart. Har varit på möte på jobbet idag och önskar så att det inte hade hänt. För mig slutade det i katastrof. Jag började med att berätta hur det var med mig och hur jag mådde. Sen talade jag om att om jag inte blivit frisk t.o.m den 25 mars så måste jag stå till arbetsmarknadens förfogan, vilket innebär att jag nog inte kommer tillbaka. De frågade vad i mitt arbete som gör att jag inte klarar av det och jag talade om att det är stressen, arbetssituationen och att det inte under hela dagen finns möjlighet till återhämtning. Jag sa att jag har nog gjort mitt och kört på för hårt under så många år att jag nu får betala priset.

Låter bra :))

Då fick jag frågan om hur min ekonomi ser ut och jag sa som det var att det är nästintill katastrof, men att jag har så jag klarar mig. Då talade hon om att de inte tänker betala ut min novemberlön för det verkar som om jag inte kommer tillbaka och de måste ta lönen pga att jag fick min första semester betald fast jag inte hade intjänade semesterpengar. Jag visste ju att jag var skyldig dem det men hade räknat att det tas sen på slutlön, alltså nu intjänade semesterpengar.. Trevlig julklapp jag fick eller hur. 6000:- mindre i december månad, jag jublar INTE. Sen frågade hon mig och det inte var bättre att jag sa upp mig. Men se det gick jag inte med på av förståeliga själ. Mötet slutade med att jag fick en julklapp, toblerone samt en biocheck på 200:-. Det var jag säkert värd *S*

Julen är räddad, vi har godis :))

Nu gäller det att få ihop pengar så jag klara mig till slutet av januari. Sälja bort vad? Bilen bli väl den första som åker, guldet har jag redan sålt och i hemmet finns inte mycket av värde då det mesta är secondhand. Vad ska jag ägna mig åt för att tillfriskna? Jag försöker så gott det går att ta det lugnt och verkligen bara bry mig om mig och mitt mående, men tyvärr går den lilla energi jag har åt till helt andra saker. Känner mig så helt ensam i allt detta och just nu är självömkan stor, men jag vet att det snart går över och jag kan framkalla lite jävlaamma. Jag har gjort så mycket fel under det år som gått, men det är bara för att jag tror gott om folk och jag har trott att det jag gett av mig själv kommer att ges tillbaka när jag behöver det. Men så fungerar tyvärr inte verkligheten har jag nu insett och det vart en dyrbar erfarenhet. Man är någon när man kan prestera till över 100% och då värd att satsas på, men faller man då får man falla hela vägen för då är alla skyddsnät borta och man har lärt sig vad människor går för och att de flesta bara tänker på sig själv. Men nu ska jag börja tänka bara på mig själv, världen får klara sig utan mig.

God Jul på er alla...Kramar om

Jaha nu behövs det förändringar och dem ska jag genomföra. Tycker jag har pratat om det under en längre tid nu, men inte mycket har hänt. Jag har ju velat tro att jag ska klara av mitt arbete men vet nu att det är kört. Jag kan inte jobba heltid med det jag sysslar med idag. Men jösses vad ska jag syssla med på heltid då?? Jag behöver ju en stadig inkomst och har ingen A-Kassa. Som man bäddar får man ligga heter det ju.

 

Men får jag tid på mig att rehabilitera min kropp och få bort stressen som finns idag (fast jag bara jobbar halvtid). Andra halvan får jag nu ägna mig åt att finna jobb som passar mig och min kropp. Finns det arbetsgivare som anställer en 51 åring med alla mina krämpor. Vad ska jag börja leta? Jag pratade med min handläggare på FK om att jag har svårigheter just nu att ens klara av ett halvtidsarbete på min arbetsplats. Ska prata med min läkare och kanske under en månad få heltidssjukskrivning för att komma i ordning med mig och komma i balans.

 

Enligt läkaren på smärtkliniken så har jag i alla fall inte Fibromyalgi tack och lov, men han tror att min värk är stressrelaterat och det kan jag ju bara förändra genom att en stund ta det ordentligt lugnt för att sen komma igen utan att ha ett stressigt jobb att gå tillbaka till. Åhh varför är jag inte 25 år, det skulle vara mycket lättare då att få annan anställning, men jag har ju redan ena foten i graven..

 

Allt detta tar psykiskt hårt på mig och det känns svårt att inte ha någon här att prata med om detta. Jag tror att andra som inte lever i denna smärta och med denna kropp har svårt att ta till sig att jag inte mår bra just pga att kroppen värker konstant. Att jag inte har den ork som jag annars brukar ha och att mitt humör inte är på topp.. Gråter lätt för jag känner mig uppgiven, men ändå känner jag mig i psykisk balans för övrigt men värken gör att jag är ner gången och gråter så lätt. Ja jösses allt blir en rundgång och det enda jag vill är att få må bra.

KÄRLEK

Sitter här och funderar på vad jag ska bli när jag blir stor *S*. Det kommer att ske förändringar i mitt liv och jag känner som om jag redan kommit igång med det. Har pratat med försäkringskassan idag och talat om att jag nog inte kommer att kunna gå tillbaka heltid till mitt nuvarande arbete. Jag måste tänka om på vad jag ska syssla med fram till min pension. Jag ska på ett möte med Arbetsförmedligen och min handläggare på FK och prata om min framtid. Det känns stort och jag har lite planer, men vet ej om de är genomförbara. Känner mig livrädd men samtidigt känns det spännande.


Min läkare hade ju skickat iväg en remiss till Reumatolog för en månad sen och i tisdags fick jag ett brev därifrån där det stod att jag var välkommen till dem för undersökning 2012-01-30?? Jösses skulle jag behöva vänta så länge? Nä jag tog och ringde en smärtklinik som jag blivit rekommenderad av en vän..Hade tur och de hade precis fått ett återbud så jag fick tid dagen efter :).  Där träffade jag en underbar läkare som verkligen kunde lyssna och som verkade förstå och ha kunskap om just smärta. det vart en heltimmes prat där jag fick berätta om mina problem och även om mitt liv. Allt kändes så lättsamt och nu ska jag tillbaka tlll honom om en vecka för att göra en smärtutredning. Nu hoppas jag att jag kan få en diagnos oavsett vad det visar att jag lider av. Läkaren pratade mycket om fibromyalgi och lite andra liknande åkommer.. Jag måste bara få veta vad jag lider av för vissa stunder så känner jag mig som en hypokondriker och mår fruktansvärt dåligt av det.


Men jag har ett litet helvete med min kropp så något måste vara fel. Jag lider av värk så gott som hela tiden och värken blir bara värre ju mer jag gör. Jag sover dåligt på nätterna och vaknar titt som tätt av värk. Äter alvedon morgon, middag och kväll. Det ger lite lindring men tar inte bort smärtan. Nu måste jag berätta på jobbat, berätta att jag nog inte kommer tillbaka på heltid mer och att jag ska försöka hitta en annan sysselsättning, fan det känns skit svårt.  Kanske börjar jag studera, vet inte men det känns lockande, med studera vad??


51 år inte veta hur min arbetssituation kommer att se ut känns jobbigt. Kan jag ens komma igång så pass att jag kan jobba heltid, klarar jag av att jobba halvtid..Ja just nu vet jag inte så mycket..


Men jag har så mycket omkring mig som håller mig uppe..Mina underbara barn och min underbara Kenneth..Jag tror att det mesta kommer att lösa sig och bli så bra i slutändan..Livet går upp och ner och hur det än är så är det mesta upp...

Här sitter jag nu och är ganska uppgiven..Tycker att det är himla svårt detta med att leva med smärta..Tycker inte jag får förståelse eller så är det jag som inte ordentligt kan förklara vad som är fel..Men jag vet ju inte vad som är fel, jag vet bara att jag har en enormt smärta i kroppen och den bli värre ju mer jag är i gång. Vissa stunder finns det inte en bit av min kropp som inte värker..Ibland är värken bara i nacken och upp mot huvudet..Men den rör på sig och det smärtar på olika ställen och den finns någonstans konstant.

Min sovrumsblomma

 

Efter att jobbat en hel dag har jag svårt att ta mig hem..Efter att suttit i tunnelbanan ca 20 så kommer jag knappt upp ur sätet och promenaden hem är en plåga. När jag kommer hem så klarar jag inte av att gör någonting och middagen blir därefter. Vissa dagar när jag haft sjukgymnast så har jag varit hemifrån över 12 timmar och känner verkligen att akupunkturen jag fick på morgonen är bortkastad.

En till

 

Nu har jag blivit sjukskriven på halvtid för att kunna få återhämtning/vila/varva ner och endast ha sjukgymnast någon dag när jag är hemma hela dagen. Jag vill jobba 3 dagar i veckan (några timmar mer) istället för 5 korta som blir långa tack vare resan och att jag måste ta sjukgymnast samma dag. Chefen vill att jag jobbar eftermiddagar mellan kl 14-18 för det är då det är mest och göra och det är då jag behövs..Men det är också då jag jobbar 4 timmar i ren stress utan återhämtning. Allt detta sätter sig ju även på mitt psyke och jag känner att JÖSSES vad ska jag göra för att må bra, när ska jag få bara MÅ BRA.

Min fina gubbe och gumma som vaktar mig ovanpå min garderob :)

 

Jag förstår ju min arbetsgivare också men de har faktiskt möjligheten att ta in en vikarie. Men jag har bara detta liv, jag har bara denna kropp och snart orkar den inte med mer :(

Den här lilla filuren sitter bredvid min säng och vakar över mig när jag sover :)

 

Åhh så skönt det var att skriva av mig, få ur mig den här skiten och nu få ork att kämpa för mig och mitt mående. Som tur är så är jag inte ensam utan jag har Kenneth som stöd, utan honom hade jag gått under för länge sen. Jag har kört slut på mig själv under alla år och nu är det upp till mig att rätta till detta..Jag vet att jag måste vidare härifrån och att det arbete jag har idag (som jag älskar) inte fungerar för mig längre. Jag måste acceptera att jag inte klarar av min arbetssituation utan söka mig vidare någon annanstans. Men vart är frågan, vem vill ha en kvinna i min ålder med mina krämpor?
Jag vet ju att jag är snäll, söt och rar på alla sätt med det räcker ju inte till en anställning *S*

Däck till salu..Någon som behöver? :)

 

Jag oroar mig inte för det ekonomiska idag för min ekonomi har jag lämnat över till min högre makt så det släpper jag helt. Jag kommer att överleva och jag kommer att ha mat på bordet varje dag oavsett hur min arbetssituation kommer att se ut. Jag vill bara leva ett drägligt liv och känna att jag jobbar för att jag gör nytta och mår bra i det, för jag överlever inte som det är idag.

Har lekt lite med kameran i sovrummet :)

Nämen hejsan på er..Tänkte jag skulle ta mig tid att blogga lite. Måste ju få ut mitt liv på nätet, hur kan jag annars veta hur mitt liv är och blivit? *S*. Vad har hänt och hur ser det ut runt omkring mig idag. Livet är fortfarande lite upp och ner..Det jag kan styra fungerar väl som det ska, men det jag är maktlös inför kan jag inte ändra eftersom jag inte kan förändra någon annan än mig själv. Här finns mina tankar hos mina anhöriga som har det tufft och jobbigt på många sätt..Jag är maktlös, men jag älskar er..

Mitt kök ser inte längre ut så här..Nu har jag nytt blått bord och en annan matta :)

 

Det har hänt så mycket denna sommar så jag har svårt att få ner det på pränt. Egentligen ska jag ju blogga oftare för som jag gör nu och det blir för mycket att skriva om så är jag alldeles tom i huvudet.

Semester och vila har det väl inte direkt blivit och jag har inte gjort det jag planerade att göra under semestern. I början av sommaren så köpte jag mig en ny bikini och den ligger fortfarande i lådan med prislapparna kvar..Så nu vet jag inte ens om den passar mig..Jag köpte en storlek större än vad jag brukar och överdelen fick jag byta direkt då den inte gick runt mig ordentligt *S*
Sen jag köpte den har jag lagt på mig ytterligare några kilon så jag vet inte kanske får jag skänka bort denna bikini till syrran..

Det här är inte längre min kropp *S*

 

Visst jag är glad över viktuppgången men den fortsätter ju bara, hur får jag liksom stopp på den när jag är nöjd?? Det är inte mycket av mina kläder som fortfarande passar på min kropp..Har ju rensat här hemma bland mina kläder men sparat de mesta av mina byxor och nu törs jag inte prova dem utan får gå byxlös, bara ha på mig min vida kjol som i alla fall sitter bekvämt.  Mamma och Eva-Lena kommer att få en chock när jag kommer ner till Småland.. *ler*

 

Från det ena till det andra..Jag firade ju min 9 åriga nyktra dag och det vart en dag som jag sent ska glömma. För mig räcker det att vara nykter bara för idag, men att dessa dagar blir veckor, månader och år bevisar ju för mig att det fungerar. Skulle jag summera dessa år så har det verkligen varit berg och dalbana av stora mått. Jag har ju inte riktigt gjort det jag behöver göra för att må bra i nykterheten. Jag har varit nykter men glömt bort den som varit viktigaste i min nykterhet..JAG SJÄLV.
Jag har absolut inte tagit hand om mig på bästa sätt utan många gånger trott att det räcker att jag håller mig nykter och finns till för andra.

Nu flänger jag inte runt i min ensamhet längre..

 

På tisdag så firar jag 10 månader med världens underbara man. Helt ärligt utan honom vet jag inte var jag hade varit idag.  2011 har varit ett turbulent år och jag har fallit och jag föll djupt. Men han fanns där och tog emot mig och hade det inte varit för honom så hade jag alla gånger varit tvångsintagen på Psyk. Han såg igenom mig från första början och han fick mig att se vart jag var på väg och hur jag levde. Jag såg själv inte all kaos omkring mig, jag såg inte mitt eget mående utan körde på i 110. Nu 10 månader senare sitter jag ensam i min soffa och för första gången på länge så trivs jag i mitt eget hem, jag behöver inte fly längre. Vad Kenneth gått igenom tillsammans med mig skulle få vem som helst att fly banan, men han har funnits kvar och varit den som sett till mig. Men sin enorma kärlek har han fått mig på fötter. Det vi gått igenom har stärkt vår kärlek till varandra och jag tror att den kommer att vara för evigt, i alla fall tills jag dör *S*

Kärlek

 

På onsdag åker vi till Småland för att träffa Eva-Lena m familj och min goa mamma. Jag längtar så efter att få hålla om mamma som jag inte träffat på 1 år. Jag har aldrig i mitt liv varit ifrån mamma så länge. Nu ska Kenneth få träffa min goa mamma för första gången och det ser jag verkligen framemot, hmm undrar om han också gör det *ler*
Efter Småland bär det iväg till Halmstad där jag ska få träffa Kenneths dotter för första gången, lite pirrigt känns det..Bara hoppas att jag blir accepterad och enligt henne duger för hennes far *S*

Längtar efter er..

 

Blir också konvent när vi är i Halmstad och då kommer jag att träffa massor av vänner i gemenskapen. Längtar så att få träffa alla. Jag var ju där förra året för första gången och vet hur mysigt det är.

 

Nä jag slutar nu, men kommer snart att skriva en blogg som handlar mer om vad jag gjort i sommar och om vad jag upplevt och gått igenom med vänner i gemenskapen. Massor av kärlek till er alla..

 

 

 

 

 

 

 

Jag har nu fyllt 9 år i nykterheten (25 juli) och känner att jag äntligen landat i livet. Åren har varit bra men turbulenta. Men nu är det så mycket som fallit på plats och jag känner att jag lever genom programmet. Sista halvåret har varit tufft på många sätt då jag i början av året gick in i väggen. Men nu börjar jag komma tillbaka och har hittat tillbaka till mig själv. Ny sponsor och på nytt jobbat i Stora boken har gett mig förståndet och mycket av krafterna tillbaka.

 

Jag har inte bara förnyat mig själv, jag har också förnyat mitt hem och nu trivs jag här hemma igen och behöver inte fly. Jag har under en längre tid levt i en flykt och inte haft ork att ta hand om det som varit runt omkring mig eller mitt hem. Nu har jag genom en annan människa, genom den kärlek jag fått uppleva lärt mig hur viktig jag är, hur viktigt det är att jag mår bra. Jag finns ju fortfarande till för andra men det är mer på mina villkor *S*

 

Min tacksamhet till programmet AA, min sponsor och alla mina AA-vänner är stor och det är mycket tackvare programmet och alla i gemenskapen som jag nu ärligt kan säga att det är underbart att leva trots alla sorger jag bär på.

 

Nu på söndag den 7 aug ska jag fira mina nio nyktra år i Nyköping Gästabudsgruppen..Vill ni ha tårta och en kram så är ni hjärtligt välkomna *S*

 

Gud ge mig sinnesro att acceptera

Det jag inte kan förändra

Mod att förändra det jag kan

Och förstånd att inse skillnaden.

 

I kärlek/Anne

Jaha det var de 3 veckorna..Snacka om att det gått fort..I morgon börjar jobbet igen och nu går jag in på heltid. Ska livet bli som innan, har det hänt några förändringar under året, kommer jag att fixa det här och har jag lärt mig att ta det lugnare?? Jag vill tro det, jag vill tro att det ska bli annorlunda. Men jag kommer fortfarande att behöva hjälp och det främst av Linda. Vi måste lära oss att dela på sysslorna och ta gemensamt ansvar för hemmet och det som hör till.
Sitter vid nya datorn och har bara nya bilder..ca 1700 bilder att gå igenom i gamla datorn (det lär ta en stund innan jag har bilderna i den nya)


3 veckor har jag fått tillsammans med Kenneth där vi varit tillsammans dynget runt. Vi klarar nog vardagen med tanke på allt vi gått igenom nu under semestern. Kärleken blir bara starkare och jag är så otroligt lyckligt lottat att finna en sån som Kenneth så här sent i livet. Är jag verkligen värd detta?? Att bli så omhändertagen och ompyssld trodde jag inte att en människa kunde bli. Jag känner mig verkligen priviligerad. Tack för att du finns för mig Kenneth, tack för att du förgyller mitt liv.


Mitt hem är så långt det går färdig och jag har rensat bort det mesta och den är nu lättstädad och jag vet var jag har det mesta av mina prylar *S*. Det vart inga resor och inget bad denna semester men det känns trots det som ett av de bästa semestrar jag haft. Jag ska nu jobba 2 veckor och sen ha 1 veckas semester, sen jobbar jag 2 veckor och har igen 1 veckas semester :))
Sista semester veckan ska vi ta en tripp till småland och därifrån till Halmstad. I småland min släkt och i Halmstad konvent samt att jag äntligen ska få träffa Kenneths dotter.
Mitt nya kök, stor förändring. Inte bara ytligt utan även i alla skåp.


Vet ni idag var första gången som jag längtade hem till min lägenhet. Tycker att jag har så fint och ompysslat. När tappade jag bort mitt hem. Hur länge har jag egentligen varit på gång in i väggen. För mitt hem har absolut inte varit prio 1 de senaste åren. Jag som alltid pysslade här hemma tidigare. Jag som ville ha så fint och rent omkring mig. Hur har jag kunnat tappa allt så?? Känns som om jag börjar en ny era i mitt liv och härifrån ska jag vara nr 1. Jag ska se till att jag mår bra och orkar med för då kan jag ju också orka vara till för andra. Men aldrig mer på bekostnad av mig själv.
Lite suddig bild men detta är min nya hall.


Just nu har jag vissa tuffa grejer att ta tag i. Jag har gjort mina misstag, jag har tänkt fel och jag har inte haft hela hjärnan med mig. Så nu har jag fått konsekvenser av det men jag hoppas att jag lyckas ordna det till det allra bästa. Jag får ödmjuk be om hjälp och hoppas på att människor litar på mig, att jag har deras tillit. För jag kan inte lösa detta utan hjälp, det är för mig just nu omöjligt. Men en dag ska allt ha ordnat sig och jag slipper denna oro och dessa bakslag. Det ska bli ordning även på denna kärrings hjärnhalvor........
Vackrare än så här blir jag inte :))

Jaha det var ett tag sen när jag bloggade senast och nu har jag massor att skriva om men vet ej var jag ska börja. Kanske börja med att beskriva hur jag mår..Har ni tid att läsa??? Det är inte så bra med mig kroppsligt och jag ska nu åter till Vårdcentralen i morgon. Denna gång tar jag Kenneth med mig för själv känner jag mig bara som en hypokondriker och vill då bara försköna mitt mående. Så himla svårt att sitta framför doktorn och berätta om mina krämpor och vet ni vad?,, jag kommer att få en helt ny läkare (igen) tror att det är den sjunde i rad :((

Aragon och jag diskuterar framtiden :))

Det här med blåmärken har inte blivit bättre, snarare tvärtom. Kroppen värker fortfarande och jag är övertygad om att det inte handlar om en otränad kropp. Jag bara känner att jag kan INTE ha det så här längre. Jag är 51 år ung, ska jag resten av livet må så här så vet jag inte om jag vill vara med. Var på akuten i Nyköping och de tyckte jag skulle kräva en ordentlig undersökning på min vårdcentral och kan de inte hjälpa mig ska de skriva en remiss till Huddinge medicin. Hon tyckte absolut inte om utseendet på mina blåmärken. Nu tänker jag inte ge mig eller försköna, därför ska nu Kenneth vara med inne hos läkaren så jag inte kommer undan.

En vanlig bild av mig idag :))

 

2 veckor av semestern har förflutit och nu bara 1 vecka kvar?? Måste säga att det alltid är lite speciellt med mina semestrar.. Lugn och ro, bad och sol hör inte mina semestrar till. Första veckan vart inte alls så som jag trott och planerat att det skulle bli. Men så bli det när andra människor är inblandade. Trodde inte att jag var en så dålig människokännare och så lätt att bli manipulerad. Men nu är jag en erfarenhet rikare igen, men den erfarenheten hade jag så gärna varit utan. Känner mig ledsen och även kränkt över det som hänt. Vill inte gå in på några detaljer men det är en av anledningarna till att jag varit så lite på FB.

Underbar vårbild på oss.

Ser ni de vackra blåmärkerna :((

 

Sen har det ju naturligtvis också funnits ljusglimtar och det var ett besök hos dottern Jenny i Karlstad. Jag åkte dit på fredagen och stannade bara till lördag. Har totalt glömt att jag blir så dålig i min astma när jag träffar Jennys alla djur. Vart dålig ganska omedelbart och slarviga jag hade inte medicin med mig. Så det var bara att ringa Vårdcentralen och be dem om ett recept. Tidigare när jag hälsat på Jenny när hon bodde i Grängesberg så sov jag ju alltid hos mamma och pappa. Nu var jag hela tiden hos Jenny och det vart ju då lite jobbigare. När jag kom hem till Nyköping så sov jag från ca 18 lördag kväll till kl 08 söndag morgon. Överdos av bricanyl har den effekten på mig.

Räddaren i nöden :))

 

Hade just ett litet avbrott i bloggandet då jag åter igen bröt ihop. Nu hoppas jag att jag får den hjälp jag behöver..Hemma av Linda, på Vårdcentralen, på jobbet. Av Kenneth får jag det jag behöver och lite till. Helt ärligt har ibland svårt att förstå att han står ut. Vi har haft det tufft båda 2 på många sätt med någon som tydligen vill oss illa. Men vi har varandra och ska göra allt för att klara av även detta. Livet blir inte alltid som man tror men jag är ganska övertygad om att det kan bli bättre om jag gör det jag ska. Inte ensam men med hjälp av dem jag älskar.

Kärlek

 

Nu går mina ögon ihop så nu ska jag se till att få lite sömn. I morgon bär det av hem till Vårby och vi ska få det sista färdig och även ta en fika med en god vän..Det ser jag framemot Peter *S*

 

 

Nu har jag suttit här i sängen och skrämt upp mig själv och insett att jag har Leukemi..Jag har alla symtomer och har tänkt att jag ska ringa Vårdcentralen i morgon, men nu törs jag inte det efter att gogglat på nätet. Jag har under en lång tid fått en massa oförklariga blåmärken på kroppen, jag lider av en enorm trötthet och det värker i mina leder (även fast läkare sagt att jag bara behöver ta kontakt med sjukgymnast och börja träna). Allt detta är symtom på Leukemi..Men jag kan ju inte gå till Vårdecentralen och tala om att jag har Leukemi, då låser de ju in mig på psyk eller tror att jag är en tvättäkta hypokondriker...............


Även alla mina blodkärl syns klart och tydligt och alla mest på armarna och händerna..Jag kommer inte att kunna sola i sommar...Jag hade tänkt nu på lördag när jag ska med en FD arbetskamrat på ansiktsbehandling att jag skulle ställa mig i en sån där dusch och bli lite sommmarbrun..Men det kan jag ju inte göra med dessa blåmärken, de skulle nog ringa snuten för de skulle tro att jag blivit misshandlad :(

Det ser ju ut som om blodkärlen ska spricka när som helst :(

Ja vad göra...Dags att begrava denna kärring kanske???

Hej nu är jag här igen, det var nog på tiden. Har egentligen haft massor att blogga om men ingen tid eller kanske ska jag säga att när jag haft tid så har jag glömt att blogga *S*

För är det något som är besvärligt hos mig så är det just minnet, den har svikit mig totalt :( Tvivlar på att jag får ihop någon blogg just nu för jag har ingen aning om vad jag ska skriva och det jag tänkt skriva om har jag glömt bort.

Jag kommer i alla fall ihåg att jag har sålt NilsEva och köpt en ny bil med hjälp av Kenneth. Hmm det vart många turer innan hon vart såld. Kenneth hittade en köpare som var beredd att slänga upp 4500:- direkt..Men jag ja vart närmast förnärmad av att sälja henne  så billigt..Så vi beslöt att JAG skulle ta hand om försäljningen och då såg jag många fina tusenlappar framför mig..Min första potensiella köpare erbjöd mig 4000:- när han fick se henne??? Aldrig i livet sa jag, jag ska ha "minst" 6000:- annars blir det ingen affär *S*

Hmmm nästa köpare begärde jag 7000:- av och det vart ingen affär..Sen prata vi med en kille till och nu började jag bli desperat för jag (läs Kenneth) kom på att om 2 dagar om jag fortfarande är ägare till bilen kommer att bli tvungen att betala skatten som ska betalas i juni :(
Så jag bestämde träff med denna kille som jag då skulle träffa hemma i Sthlm när jag åkte hem dagen efter. När jag var på väg och nästan framme i Sthlm så ringer killen min mobil och undrar om vi kan träffas på en mack vid Alby. Visst sa jag och glad i hågen svängde jag in där..
Jag och NilsEva på äventyr


Han provkör bilen och upptäcker då naturligtvis att den rycker och har sig och han hade en förklaring till vad som var fel som för mig lät trovärdig och han sa att det kostar en slant att göra i ordning den..Du får 2500:- här och nu sa han..Hmmm tårarna brände bakom ögonlocken, skulle min NilsEva nu bli såld för denna skambud?? Nä sa jag det kan jag bara inte gå med på..Minst 4000:- måste jag ha för den..Nä det kan jag inte ge sa han då..Efter lite snack fram och tillbaka skakade jag hans hand och sa okey till 3000:-

Jaha som bilförsäljare klarar jag mig nog bra i framtiden..Men jag resonerar som så nu att jag fick en bättre/större och nyare bil för endast 250:- eftersom 3250:- var min del av priset på den andra bilen..Sen fick köparen inte med vinterdäcken till NilsEva så dem kan jag sälja till hösten och få in lite bensinpengar...Så kontentan av allt detta är att ska ni köpa bil så vänd er till mig jag är en hejdare på att sälja bilar billigt *S*

Återkommer en annan dag och skriver mer om mitt dåliga minne för det var det denna blogg skulle handla om, men det glömde jag bort när tankarna fastnade på NilsEva......
Tur jag har min livs kärlek att luta mig tilllbaka mot i motgång *S*

Varför ska det vara så tungt att sakna någon..Jag kan prata med Kenneth hela dagarna om jag vill, ja inte då jag jobbar förstås..Men ändå är saknaden efter honom så stor. Jag ryser när jag tänker på att det är över 2 år kvar innan vi kan flytta ihop. Kärleken är underbar, men otroligt tuff på distans. De finns de som säger att längta är bra, men det vill inte jag skriva under på *S*

 

Jag ville åka till honom idag, bara sådär mitt i veckan..Men han hindrade mig..För det första så är det inte bra för min ekonomi och sen behöver jag ju mina krafter till att orka med jobbet och hemmet också..Men sånt ser jag inte själv det måste han tala om för mig..Jag är ju spontan och beredd att bara ge mig iväg utan att tänka för mycket *ler*

 

Det har varit omtumlande 6 månader med massor av kärlek och olika prövningar. Jag är inte alltid en lätt person att ha och göra med, men det är ju inte han heller. Men jag har lärt så mycket om mig själv på dessa månader och jag har svårt att fatta att Kenneth läser av mig så lätt. Inget kan jag dölja för honom och han finns verkligen bara för mig. Med tanke på vad vi gått igenom på dessa månader och fortfarande är tillsammans och älskar varandra måste ju bara innebära att vi är skapta för varandra.

 

Det är stora ord för jag kan inte veta hur det kommer att vara efter ännu ett halvt år eller om 2 år. Men han är mannen i mitt liv och ingen kommer någonsin att ta hans plats. Jag har hittat hem och skulle detta inte fungera så har jag inget hem längre *S*
Jo jag har ju mitt hem här med Linda och hon är ju mitt liv just nu. Men hon försvinner snart och får jag bestämma så ska jag inte leva ensam när hon flyttar ur boet. Ibland vill jag ropa ut min kärlek för hela världen och skulle vilja lägga ut hela mitt underbara liv på FB. Med bilder text och allt..När det pirrar i hela kroppen av kärlek så vill man att hela världen ska ta del av den.

 

Jag har en bild i min mobil på Kenneth när vi är ute på en promenad och när jag tar upp mobilen så vill jag visa den underbara bilden för hela världen, i alla fall för alla i tunnelbanan *ler* Den här bloggen är en hyllning till min kärlek och jag vill visa er alla vart mitt hjärta hör hemma..Ligger i sängen och ska alldeles strax ringa Kenneth (han väntar på samtal). Har tagit laptopen till sängs ikväll, första gången på flera månader. Men jag ville ligga här i sängen och skriva denna blogg till min älskling..Jag älskar dig Kenneth av hela mitt hjärta, här och nu och för alltid

 

Nu har jag fått min rehabilitering färdigutstakad. Kommer att vara sjukskriven 3 månader till och i April jobba 2/timmar/dag i Maj 4/timmar/dag och i Juni 6/timmar/dag. Sen är det meningen att jag ska in och jobba 100 %. Det känns bra och det känns som om jag är på gång och jag har försäkringskassan med mig. Fattade jag henne rätt så får jag 100 % ersättning under rehabiliteringen och det innebär att ekonomin blir bättre också. Sen om jag klarade det vet jag ju inte idag och jag vet inte om jag vill komma tillbaka på 100 %.

 

Annars går livet sin gilla gång och jag känner mig nyförälskad igen..Jag har världens underbaraste man och honom vill jag behålla för resten av livet. Jag har en sådan tur att han ville ha mig och jag tackar min Högre Makt för det. Kenneth är mitt stora stöd och den som får mig att må så bra. Vi har gått igenom saker som skulle fått vem som helst att ge upp och gå skilda vägar.. Men kärleken är nog tillräckligt stark *S*

 

Lägenheten har jag tackvare Kenneth fått i ordning och nu gäller det att hitta lite möbler och få hemmet precis så som jag vill ha det. Det kommer att bli en rolig uppgift som jag ser framemot. Sen gäller det för Linda och mig att hålla den standard som vi vill ha och mår bra av. I morgon ska jag iväg på fotvård/pedikyr och få sommarfina fötter. Vilken lycka, jag kommer att dansa fram *ler*

 

Nä nu ska jag ut i köket och göra klart tårtan med Linda..Vi ses när vi syns igen

Min kärlek

Nu är jag kanske på G…Var hos läkaren idag och vi beslutade att jag f.r.o.m den 4 april ska börja jobba 2 timmar/dag. Jag får ha ett möte med jobbet för att kolla av när på dagen jag ska jobba och om jag ska jobba de dagar jag har vattengymnastik. Detta skulle pågå t.o.m. den 29 maj. Känns bra att vara på gång, få lite struktur på mina dagar.  Om jag kommer att orka har jag ingen aning om. Jag måste ju jobba lite lugnare, inte stressa med resor och samtidigt få sådana tider att jag håller mina lunchtider eftersom det är för mig viktigt med regelbunden mathållning.

Mat är viktigt men det ska se gott ut också *S*

 

Jag måste ju få igång min kropp och jag kan inte påstå att jag varit speciellt duktig och motiverad att ta mig till gymnastiken. Har enormt dåligt samvete för det och tycker att det är jätte dåligt av mig..Det är ju bra, det ökar ju mitt mående på många sätt att återigen ha dåligt samvete för något. Nu ska jag vara hemma denna vecka och se till att komma igång med vattengympan. Få lite mer gjort här hemma, för när jag börjar jobba så blir det väl inte mycket ork kvar för att få färdigt här hemma.

Men det kommer att bli fortsatt slappa i soffen *S*

 

Sen måste jag ta en ordentlig funderare på framtiden.. Hur ska den bli för mig och vad ska jag syssla med fram till min pension?? Jag började ju så bra då för ca 8 år sen med missbruksrådgivningen. Men då var det för tidigt för mig, jag hade själv inte kommit tillräckligt långt. Men nu tycker jag själv att jag har en lång och stabil nykterhet och borde kunna finnas till för andra på ett helt annat sätt. Funderingarna är många men jag ska ta en sak i taget och nu gäller det i första hand att se till att komma tillbaka ordentligt till den jag en gång var innan jag började leva i ett stress som ingen mått bra i. En dag i taget, bara för idag, nu tar jag det lugnt och ser framtiden an..Det bli vad det blir och jag tror att det kommer att bli bra.

En del av min framtid *S*