Jag är maktlös och det är en känsla som jag verkligen mår dåligt av. Jag har svårt att finna mig i att det finns människor som försvara alkohol och droger..Just nu mår jag så fruktansvärd dåligt att jag bara vill kräkas. Jag är maktlös och jag ser när en för mig älskad person går ner sig..Sjunker djupare och djupare och jag vet inte var detta ska sluta..Jag vill skrika, jag vill sparkas och jag vill slåss..Men jag vet inte vem jag ska skrika på, vem jag ska sparka eller slå?? Jag kan inte kämpa mot drogerna, jag är maktlös inför vad de ställer till med, hur de förstör, jag ser vad de gör med en människa som jag älskar och det gör så förbannat ont..Hela jag värker och jag undrar om jag någongång i mitt liv får uppleva ett år, en månad, en dag utan att dessa droger förstör människor som jag älskar så högt. Här räcker min kärlek inte till.


Jag kan finnas till, jag kan visa att jag älskar och jag kan hjälpa till den dag drogerna släpper greppen..Men i drogernas våld är jag maktlös..Jag vill förändra världen..Jag vill ta alla jag älskar till en öde ö och stanna där för alltid för att skydda de jag älskar. Jag är beredd att offra kroppsdelar för att slåss mot drogerna..Men jag är maktlös så längre drogerna härskar..Varför varför är det så här..Vem kan, vågar, klarar av att bekämpa alkoholen och alla drogerna..Fanns inte alkoholen som är inkörsporten till de flesta droger så skulle många av våra ungdomar räddas..Hur kan vi acceptera att leva i ett samhälle som för många unga bygger på droger..Hur ska vi förändra världen??


Åhh herre jösses så naiv jag är att jag ens tänker tanken på ett liv utan alkohol och droger..Jag har i alla fall tur att jag har någon att prata med, någon som förstår mina tankar och någon som vet vad det handlar om och finns där till stöd för mig.  Det finns som tur är mycket friskhet omkring mig..Så mycket kärlek..Men jag hade önskat att min kärlek skulle räcka till att rädda den jag älskar. Varför vart det så här..hur mycket skuld är jag till att det är som det är idag? Jag försöker att inte tänka så, men det tanken är stark i mig. Hade jag kunnat göra någonting annorlunda? Tvivlar på att jag gjort vad jag kan, men kan bara acceptera att det är så för jag kan INTE förändra det som varit och även det gör ont..Orkar inte ens skriva mer..Orkar inte gräva ner mig i mina tankar utan lämnar detta här och nu och försöker finna sinnesro

Sitter just nu här nere i Nyköping och Kenneth jobbar..Snökaos och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig till jobbet i morgon?? Men allt löser sig säkert som vanligt..Kan ju gå igång ordentligt men vet att det blir bra till slut. Nu har jag mött den jag vill leva med och nu kommer ALLT att bli bra. Men allt detta är tackvare Kenneth och hans envishet och att han ville ha mig långt innan jag fattade något.

Vaken i gryninge och sitter bara här och njuter av livet..Kaffet redan avklarad och sitter i min soffa och funderar över livet..Läser dagens DR och är glad och tacksam att jag funnit programmet..Jag har min bön och meditation och den är oerhört viktig för mig..Jag lever ett enkelt liv i ett enkelt program och inser att jag faktiskt är privilegierad för jag är alkoholist och har fått till mig ett program som gett mig livslust, en andlighet och en chans att börja leva.

Kaffe nödvändigt på morgonen :))

 

”Nu kan jag andas en luft av glädje, lycka och förstånd. Jag har fått kraft att älska och att se och reagera på händelserna omkring mig med hjälp av en tro på det osynliga.”  Tänker jag tillbaka på hur livet var när jag var aktiv så fanns det inte mycket i mitt liv att vara tacksam för (förutom mina barn, men de hade ju inget bra liv tillsammans med en aktiv mamma).. Idag är min tacksamhet stor och jag lever det liv som jag är värd att leva och det finns inte mycket som saknas.

Blott en mardröm

 

Att börja dagen i bön och meditation och sen avsluta den på samma sätt ger mig livskraft att klara av alla dagar som kommer oavsett om de är mörka dagar med smärta, för vissa dagar vill jag ibland bara stanna kvar i sängen och inte möta överhuvudtaget. Men efter att ha tänkt efter varför jag är här eller vad min uppgift i livet är, vad jag fått i nykterheten och på alla dem som jag behöver och som behöver mig så kommer jag upp ur sängen och kan möta dagen med glädje. Alkoholen är inte längre ett alternativ i mitt liv, ingen lösning och inget jag behöver för att klara av dagen.

Jag har hitta hem och för det är jag lycklig.

Lisa Carlgren: Det finns två fina människor jag önskar allt gott,

det är Kenneth & Anne som varandra för livet fått,

må er kärlekshimmel för alltid lysa i azurblått,

ni precis er starka kärleksplanta i jorden sått,

livet kommer aldrig mer att vara trist & grått,

er starka kärlek kommer att hålla sitt mått,

nu när ni äntligen har kommit till skott,

att de skulle ske hade alla så klart förstått,

nu ska ni njuta av varandra & livets lott,

ni har nu äntligen en stark närhet ernått,

lev för all framtid kära i ert kärleksslott.

 

 

Tänk att vakna en söndagsmorgon och bara må gott..Ingen ångest över  gårdagen och ingen ångest för måndag..Inga tankar på att finns det något att dricka denna dag så att jag överlever..Vakna frisk och veta att dagen idag blir en bra dag..Så här vill jag ha det för resten av livet och så här kommer det att bli om jag lägger mig nykter på kvällen..och igår kväll la jag mig nykter och har tagit ett nytt beslut att jag ska göra samma lika ikväll..

Tösens liv vart bra till slut

 

Just nu är det bara Kenneth som saknas för att min dag ska bli fulländad..Men jag vet ju att jag har honom och jag vet att han snart ringer  och då kan jag få säga..Jag älskar dig..Men först ska han bli firad på farsdag av sin dotter Sandra..Idag fyller vår son 6-månader och jag önskar så att jag var där och fick ge honom en blöt puss och mitt  öra..Men han får säkert ett grisöra av Husse *S*

Grattis till dina månader

 

En regnig söndag och vad passar då bättre än att vara hemma och städa lite. Kom ju igång lite grann igår men ska försöka bli färdig idag så jag kan njuta nästa vecka av ett någorlunda städat hem..Njut av dagar som är och dagarna som kommer  för varje dag är en bra dag och du kan inte få morgondagen åter.

Puss min älskling

Längtan är skönt om den inte blir för lååång..Men detta är tortyr och jag känner banne mig sjuk av längtan..Alltså nu har jag ledig helg och det är meningen att jag ska få någonting gjort här hemma..Skulle behöva finnas någon här som jagar på mig med en piska för jag är rädd för att jag bara kommer att ligga i soffan och drömma mig bort. Jag grät en skvätt igår när jag låg i sängen för känslorna vart så starka i mig..Ibland blir jag orolig att jag känner för mycket..att jag älskar för mycket så att jag kväver den jag älskar..kärlek kan även skrämmas bort..jag vill älska på rätt sätt..jag vill älska utan att skrämma..jag vill att kärlek ska vara för evigt..jag vill ha sund kärlek..ömsesidig kärlek..kärlek på lika villkor och i ärlighet..jag har ett stort hjärta och jag vill dela med mig av den.. men jag vill vara sund i det jag gör och i mina känslor..

Dessa 3 är det värdefullaste jag har

 

Ibland blir jag rädd för mig själv att jag känner så starkt..att jag älskar för mycket (kan man det??)..Det gäller inte bara kärleken till en partner utan det gäller även kärleken till mina barn, mina syskon, mina föräldrar och mina vänner..jag är mån om att jag ska må bra och jag är mån om att alla andra ska må bra..jag tänker på alla vänner jag fått och den kärlek jag känner till er alla..fler av er är långt bort och det gör ibland ont i hjärtat att jag inte har er nära så jag fick ha er hos mig..Har jag levt så kärlekslöst att jag nu när jag börjat leva på riktigt svämmar över i mina känslor..Men det kan ju inte vara fel att leva i kärlek..att leva i känslorna..att älska så det gör ont för jag känner ju att jag mår bra av det..Jag mår bra av att visa mina vänner kärlek..att säga till min syster att ”jag älskar dig”..att överösa Kenneth med min kärlek även om risken finns att jag kväver honom..men den risken får han ta om han vill ha mig *S*

De 2 nya i mitt liv <3

 

Det bästa jag kan få
finns i din famn
att höra din röst
viska mitt namn

En kyss är allt jag önskar
jag behöver inget mer
för det är dig jag älskar
det är bara dig jag ser

Världen kan rasa
och himlen trilla ner
tills stjärnorna slocknar
vill jag ha mer.

 

Jag är jag. I hela världen finns det ingen som är exakt likadan som jag. Det finns de som är likadana som jag i vissa delar, men ingen är helt och hållet lik mig. Alltså är allt jag gör mitt eget verk, därför att jag har valt det.

 

Det är nog inte många av oss, som nu har slagit in på bättringsvägen, som är vana vid att inse vårt värde, inse att vi är unika och utgör en oersättlig del av tillvaron för vår omgivning. Vi kanske har förstått att vi skiljer oss från omgivningen – men inte på ett positivt sätt. Vi har förmodligen kommit fram till att det är det som har varit felet med oss. ”Om jag bara kunde vara som den och den…” Ett av de stora glädjeämnen som tillfrisknandet skänker oss är förmågan att fröjdas åt att vi är unika, att vi kan bidra med något speciellt och oersättligt i varje given situation.

Att komma underfund med att man är unik och speciell är något av en andlig väckelse. Att inse att ingen annans beslut är exakt likadana som just mina – att inse att ingen annan människa kan bidra med just det som jag kan bidra med. Vår gåva till livet är vi själva. Livets gåva till oss är chansen att förverkliga det vi bär inom oss.

 

I dag ska jag vara medveten om mina gåvor, jag ska skänka dem och ta emot dem med tacksamhet.

 

Jag tror på mig själv och jag tror att jag är värd allt det jag nu får..Gud finns inte för att straffa mig han finns för att visa mig att livet består av kärlek till Kenneth, min familj och alla mina vänner..Jag älskar er alla

Finns det något underbarare än kärlek på gamla dar *S*

 

Precis som de flesta alkoholister trodde jag mig vara ett hopplöst fall. Att sitta på möten och se all den tillfrisknad och försöka att begripa att även jag skulle kunna få det var svårt. Egentligen trodde jag inte på att de varit lika sjuka som jag var, det hade aldrig varit lika synd om dem som det var om mig. För mig tog det långt tid och många möten innan jag ens klarade av att erkänna mig maktlös inför alkoholen..Att ta steg 2 och försöka komma till insikt att det fanns en Högre makt, en kraft starkare än mig som skulle hjälpa mig att få mitt förstånd tillbaka kunde jag bara inte köpa. Men där var det mina rädslor som styrde och mitt slående på mig själv att jag nog inte var värd detta. Men jag gav aldrig upp och för det är jag evigt tacksam, annars hade jag inte levt idag.

Jag på äventyr

 

 

Idag vill jag gärna tro att jag återfått mitt förstånd, att jag har min Högre Makt och att mitt liv blivit så som jag vill att det ska vara. AA:s Stora bok beskriver oss som egoistiska och egocentriska. Hundra rädslor besvärar oss, vi bedrar oss själva, söker vår identitet och tycker synd om oss själva. Vår sjukdom är mycket allvarligare än vi vill erkänna. Den leder till döden om vi inte slutar i tid. Den behöver dock inte nödvändigtvis kvalificera oss för psykiatrisk vård. Men jag hade nog blivit inlåst till slut för jag vara en fara inte bara för mig själv utan även för mig omgivning. Jag förstörde allt som kom i min väg och jag gjorde dem jag älskade allra mest så illa.

Här ska Kenneth och jag bo när jag blir pensionär

 

Att nu kunna sitta i min egen soffa och känna denna glädje över livet, denna sinnesro och kärlek till allt och alla. Det är så stort och detta har jag fått tack vare att jag tog steg 1-2-3 för utan dem hade jag aldrig tagit de andra stegen och idag levt i och med programmet. Det är inte svårt idag att se att jag har en Högre Makt, att det finns en kraft starkare än mig och att jag faktiskt fått mitt förstånd tillbaka (även om jag nu mist lita av den då jag gått in i en förälskelse). Jag har en bit på kvar till det liv jag vill ha och är värd..Men tack vare att jag gjort och gör min gottgörelse så är jag snart skuldfri (5 år är snart för mig). En dag i taget lever jag samtidigt som jag planerar för en framtid med många nya nyktra dagar. Allt har jag fått tack vare att jag gick emot mina rädslor och gick in i AA-lokalen.

Ska försöka att inte göra så många längre..

 

Ska plita ihop en tacksamhetslista och idag blir det ganska lång. Ni har ju följt mig här några år nu och vet det mesta om mig..Jag är en känslomänniska och lever i mina känslor hela tiden, varje dag, varje stund. Att ha möjligheten att skriva av mig har varit viktigt och jag vill gärna tro att det jag skrivit kan ha hjälpt någon annan att se klart, att ta tag i sitt liv och göra det förändringar som behövs. Det behöver ju inte bara gälla oss alkoholister utan även ”vanliga” människor kan behöva förändring. Tänk om det är så att lilla jag har kunnat hjälpa någon annan. Jag ska ta hand om mig, jag ska vårda det jag har och framför allt jag ska fortsätta att älska med hela mitt hjärta.

Älskar denna bild, den ska få vara med i varje blogg :))

 

 

Nu har livet börjat på riktigt och jag är nog lyckligare än jag någonsin varit. Detta har jag väntat på i 50 år. Bara pang och så hände det. När jag sitter här hemma efter att precis kommit hem efter en underbar helg med Kenneth så känns det nästan overkligt att det hänt. Därför måste jag blogga och föreviga denna helg.

Kärlek

 

Jag åkte till Kenneth direkt efter jobbet i fredags. Slutade kl 15 så jag trodde att jag snabbt skulle vara där. Jag hade ju tagit bilen till Liljeholmen för att så snabbt som möjligt komma ut på motorvägen. Min arbetskamrat som bor i Nyköping fick åka med mig. Hmmm men fredag eftermiddag innan en helg så hade ALLA bestämt att åka just mot Nyköping och det var köer redan vid Liljeholmen. Jaja vi kom fram även om klockan hann bli 17:00.

NilsEva tog mig dit :))

 

Sen vilken helg det vart..Allt började med att Kenneth köpte mig en morgonrock..för att glida omkring i hela helgen *S* sen käkade vi lite ute innan vi åkte hem till honom. Nu kommer jag ju inte ingående berätta om min helg om ni nu trodde det..Lite behåller jag för mig själv *S* Fredagskvällen gick fort men det vart sent, jösses vad vi kan prata..Lördagen var ju Allhelgona och då skulle vi ju besöka kyrkogården för att tända lite ljus. Men dagen började med en kopp kaffe och sen vart det en riktigt underbar frukost med tända ljus, slår vilken hotellfrukost som helst..Där satt jag och njöt i min nya morgonrock.

Saknar dig

 

När det sen vart mörkt var det dags att åka till kyrkogården för att tända ljus. Det var underbart vacker och minneslunden låg vid en damm, alla ljusen tändes runt den. Otroligt vackert och naturligtvis missade vi att ta med en kamera så vi skulle ha kunna tagit någon bild. Tände ljuset för mina 2 syskon..

Snodde en bild från nätet.

 

Sen åkte vi hem och mös lite för att senare på kvällen ta oss till ett möte och träffa gemensamma vänner.  En vän fyllde 21 nyktra år och dit kom även en som inte ens hade en dag för han var inte nykter. 15 minuter innan mötet var slut så dök det upp 2 unga killar och 1 tjej..Åhh jag blir alldeles varm i hjärtat när det dyker upp unga människor som vill förändra sin situation och som inser att de har en sjukdom.

Bäbisen :))

 

Söndagen gick alldeles för snabbt och här sitter jag med en längtan i hela kroppen..Men det är som det är och jag vet att jag måste acceptera..jag har ett till liv och det som är får vara som det är nu..Men jag mår bra och jag njuter..Det här är kärlek när den är som bäst. Vi hör ihop och det känner jag med varje fiber i min kropp och jag känner mig övertygad om att detta kommer att fungera..Vi planerar inte för framtiden, vi lever båda här och nu och detta är vår framtid..Jag älskar dig Kenneth och jag vet att jag ärligt kan säga det efter så här kort tid.

Ni ingår i mitt nya liv nu..

 

LISA CARLGREN
Nu har Kenneth & Anne blivit ett kärlekspar,
jag tror er framtid kommer att bli underbar,
ni möttes & era hjärtan fick ett fint gensvar,
nu ni nya härliga fina steg i förhållandet tar,
det allra bästa & ljuvaste framför er ni har,
...må för evigt er kärlek för all framtid leva kvar,
lev lyckliga & nykära för alltid & i eviga dar. ♥♥♥

Du är helt underbar, tack för att du finns

Livet förändras när man minst anar det och nu har det verkligen förändras..Jag har funnit honom, mannen i mitt liv och nu kommer ingenting mer att bli sig likt. Det här ska jag vårda och ta hand om och det kommer att bli så bra..Jag får en bäbis också på köpet en liten Aragon..*S*

Kärleken när den är som vackrast och bäst

Jaha en underbar helg är slut

Har haft en helt underbar helg även om den inte vart så som jag från början trodde att den kanske skulle bli. Blir så förundrad för jag lär mig hela tiden något om mig själv och om andra människor.  I helgen har jag lärt mig att jag ska lita på mina känslor och jag har lärt mig att känna när de är äkta. Att jag vågar och klarar av att göra vissa saker bara för att det kan vara bra för mig och när det visar sig att det inte riktigt vart vad jag trodde att det skulle bli så kunde jag trots allt vända på det och få allt att bli bra. Att lyssna på någon och läsa mellan raderna och se det positiva i att det inte vart som det vart, som jag trodde och hoppades att jag ville att det skulle bli.

Elden brinner för livet

 

Det är lite svårt att förklara för i just detta som var så kan jag inte bli för personlig. Men det handlar om mig och en annan människa och att vi kunde göra någonting bra trots att det inte vart som vi kanske hade trott. Att jag kunde vara ärlig mot mig själv och mina känslor och inte gå in i något som inte hade fungerat. Tänk om jag varit så klok tidigare vad mycket smärta jag hade kunna slippa..Men det är klart av den smärtan så lärde jag mig och det hjälpte mig nog nu i helgen. Jag växer som människa varje dag och jag lär mig vad som är viktigt för mig,, En kär vän sa till mig när jag berättade för henne om min helg…. Du utesluter inget, testar och vågar vara helt ärlig mot dig själv och de som finns runt om dig….Jag hoppas att det är så, jag vill tro att jag är ärlig i det jag gör och att jag ska fortsätta att våga testa och inte ge upp med det jag vill ha eller ge upp om hur jag vill ha det i mitt liv och vem jag vill dela den med.

En god glass hör också livet till

 

 

Jag har tilltron till människan och jag tror att människor har tilltro till mig och för mig är det en av de största gåvor som finns. Att vi vågar, att vi är villiga att prova och att vi accepterar om det inte alltid blir som vi från början tror att det ska bli..För min övertygelse är att allt kommer att bli bra och att vi kommer att få det vi vill ha om vi bara är ärliga och har tillit och inte går in för att såra eller göra andra illa. Jag gillar mitt liv och jag gillar den jag blivit men det finns mycket utveckling kvar och jag kommer inte att bli perfekt, precis som mitt liv aldrig kommer att bli. Men jag strävar inte efter det heller utan levar och är nöjd trots allt.

Jag var nog pyroman i mitt föra liv för jag facineras av eld :)

 

Jag ska fortsätta att växa, jag ska fortsätta att leva i ärlighet och jag ska fortsätta att lita på mig och andra och göra det bästa av mitt liv. För det är härligt att leva och det är skönt att få må gott och jag ska leva i den känslan ett tag nu för jag vet att det alltid kommer smärta men i den ska jag växa.

 

 

 

Fattar liksom inte, det finns ingen tid för mig att blogga :))
Dagarna bara rusar iväg och det är nästan så att jag inte hinner med. Tycker livet är underbart att leva och fattar inte riktigt varför?? Det är så mycket egentligen som inte är så bra, ändå så känner jag mig lycklig. Min kropp bara värker och jag har varit hos läkare men där får jag bara höra att jag ska träna?? Men jag är ganska övertygad om att värken i min kropp inte beror på brist på träning. Jag rör på mig ganska mycket (även om soffan tar stor plats i mitt liv). Jag har fått enorma besvär med en värkande axel och vaknar varje morgon av att den värker. Sen hänger den med mig hela dagen och värken finns kvar. Jag vet inte vad det beror på men veta att detta är inte normal träningsbrist :))
Här sitter jag och delar mina tankar :))



Vet ni jag var nyligen på ett AA konvent och där var jag talare på ett av möterna. Det var länge sen jag var så nervös och in i det sista ville jag bara smita därifrån. Att sitta på en scen och i en mikrofon tala om mig själv och om min kamp trodde jag aldrig att jag skulle klara av. Jag försökte förbereda en massa genom att på möte innan dela om det som varit jobbigt i mitt liv, på ett annat möte tog jag på mig uppdraget att vara mötesledare för jag tänkte att det var en bra förberedelse. Men när jag väl satt där på scenen med alla människor framför mig så trodde jag på allvar att jag skulle dö. Tårar av nervositet brände bakom ögonlocken och jag var alldeles tom i huvudet, var säker på att jag skulle få tunghäfta eller svimma.
Mina underbara torkade rosor



Helt ärligt jag har inget minne vad jag pratade om, ändå pratade jag i ca 15 minuter. Men jag kommer ihåg känslan efteråt att inte ha sagt det jag ville ha sagt?? Har ingen aning om hur de andra egentligen uppfattade mig även om jag fick kramar av för mig helt okända personer efteråt. Men när allt var över så kände jag en enorm inre frid och jag är nu så glad och tacksam att jag vågade. Jag satt ju tillsammans med 2 underbara kvinnor som har kommit att betyda en massa för mig och utan dem hade jag nog aldrig klarat av det. Dagen avslutades med SinneroGudstjänst i kyrkan och det var helt fantastiskt. Där fanns en kille som sjöng så underbart vackert, en tatuerad FD missbrukare och kåkfarare som fått ett helt nytt liv. Sitta där i kyrkan (jag bara älskar ju kyrkor, trots att jag inte har kyrkans Gudstro) men mina vänner och ta in den värme som spred sig. De går inte med ord att beskriva och jag kommer att bära med mig den känslan hela livet.
Gemenskap när den är som störst


Kanske är allt det här förklaringen till att jag mår så himla bra och är så lycklig trots allt. Jag känner att jag har vänner, vänner som älskar mig för den jag är, vänner som tycker om mig för att jag är den jag är. När jag sitter här och skriver så rinner tårarna ner för mina kinder (det blir lite svårt att se tangentbordet), men det är tårar av glädje och lycka över att jag kan känna alla dessa känslor i mig. Sen har jag känslor i mig som jag behåller för mig själv för jag vet inte riktigt vad det är för känslor så jag ska låta dem mogna och se om det är vad jag tror :))

Här sitter jag i all min enkelt helt (hur kommer man på att lägga ut en sån här bild??)

Har varit på konferens med jobbet och haft det så himla trevligt. Det vart en lång dag med en massa matnyttigt om företaget sen var där en mentalcoach och det var härligt att lyssna på honom. Han lärde mig en hel del om mig själv och andra *S*

Elden nästan brunnit ner.

 

Sen har jag gjort en massa som jag bara för några år sen absolut inte skulle ha klarat av och det får mig att växa ännu lite mer.  Jag skrev ju om hur jag i Halmstad vågade dansa och det har jag ju inte gjort sen jag vart nykter. Ofta i fyllan så var jag uppe på dansgolvet och då gick det ju som det gick och det vart som det vart..Jag kände mig som balens drottning och morgonen efter kom ångesten. Men nu när jag dansade igår så dansade jag själv. Jag hade inga tankar på hur jag rörde mig försökte bara att röra mig efter musiken. Sen bjöd en man upp mig och då började det att knipa i magen och även fast det var discodans så började tankarna på hur jag rör/föra mig komma och jag kände att detta kommer inte att fungera.

En av mina danspartners i Halmstad

 

Men jag steg ut på dansgolvet med honom och det kändes stelt och konstigt i början och jag ville bara blunda och försvinna därifrån. Men så tänkte jag att jag hade stått ensam och dansat med mina kolleger varför skulle det vara annorlunda med honom (då gick det plötsligt ganska bra)? Så när dansen var slut så tackade jag och gav honom en kram (jag är inte klok med mina kramar *S*). Han såg lite förvånad ut (jag kände ju inte honom det enda jag visst var att vi jobbade inom samma företag). Sen fortsatte jag att dansa mer under kvällen. Men till slut tog fötterna slut i mina pumps så jag stod mest och vickade lite på kroppen. Han kom och bjöd upp en gång till men då sa jag som det var att mina fötter pallar inte mer *ler*

Mobilen tar inga bra kort i mörekr :))

Men det här är faktiskt sjöjungfrun i dammen på hotellet :))

 

Så jag stod mest där och tittade på de andra och pratade med en av mina kolleger. Det vart en hel del dricka och vissa vart ordentligt på lyset (tydligen hade någon blivit förbannad senare på natten och dragit iväg utan att sova på hotellet) Hur han som försvann och de andra som tittade för djupt i glaset mådde i dag på morgonen har jag lätt att föreställa mig. Jag hade många tankar när jag stod där under kvällen och det var ganska lätt att se vem som skulle gå lite för långt. Men det var för mig också lätt att se vilka de som varit tillbakadragna och tysta tiigare under kväller och blomma upp och bli små vildar ju mer kvällen led mot sitt slut.

En tilll danspartner i Halmstad :))

 

Jag var ju sådan tidigare och det kändes så bra för mig att jag kunde vara mig själv hela kvällen och att jag gjorde den upptäckten att jag kunde dansa och ha kul utan att vara alkoholpåverkad. Tidigare år i nykterheten har jag varit de som passat väskor medan andra dansat, jag har varit den som först dragit mig undan till mitt redan tidigt på kvällen. Jag har suttit där och faktiskt haft det småtråkigt och inbillat mig att jag tyckte det var kul och okey. Nu var jag en av alla och drog mig inte tillbaka förens jag var ordentligt trött och kände att nu började festen spåra ur lite grann *ler*

Min härliga kollega och mina underbara chfer

 

Jag kommer ju inte att bli någon Ginger Rogers men det strävar jag inte efter. Inte kommer jag att besöka en massa danstillställningar heller (så duktigt är jag inte). Men jag veta att jag kan svänga om lite grann när det blir tillfälle även om jag ska försöka låta bli att dansa vals *S*. Det känns så bra det här som jag så länge lidigt av att det inte är ett problem och inget som är så där jätte ångestladdat längre. Det tackar jag mina vänner för de som ger mig trygghet och som ser till att jag vågar sådant som jag trodde var alldeles omöjligt för mig. Nu ska jag laga lite middag sen blir det iväg på ett möte……..Puss på er….

Gissa om jag sov gott på natten :))

Jag måste bara få berätta att jag äntligen kom iväg på konventet till Gullbranna i Halmstad. Har velat dit i så många år och varit så avundsjuk på dem som kunnat åka och träffa varandra där. Men hela tiden har det kommit något emellan så att jag ej kommit iväg. Men skam den som ger sig, jag har lyckats bli nykter och jag har lyckats ta mig till Gullbranna…Nu är det inte mycket som saknas för att livet ska vara perfekt.

3 Dagar fick jag tillsammans med Yvonne..Wow vilka dagar...

 

I år fick jag hjälp av underbara vänner att komma över de hinder som fanns på min väg till Halmstad och jag är dem evigt tacksamma att de villa ha mig med och gjorde allt de kunde för att jag skulle kunna genomföra det. Att andra gör offer, att andra gör allt de kan för att hjälpa lilla mig känns så stort, att det gjorde det för att de tycker om mig och ville ha mig med får mig att vilja börja gråta. Den kärlek jag möte där var obeskrivlig och den kärlek jag kände till mina vänner var/är ärlig och stark. Det pratas ofta om kärlek till AA och dess medlemmar och jag kan känna av den kärleken..Jag älskar inte alla medlemmar men de vänner jag har i gemenskapen dem älskar jag . Det är inte samma kärlek som mellan ett älskande par men det är äkta kärlek vänner emellan.

Möte ute vid lägerelden var en höjdare.

 

Jag måste få berätta en sak till (ja jag vet att det blir långt så ni kan också låta bli att läsa) När jag var 19 år så var jag på en firmafest på Statt hotellet i Norrtälje tillsammans med min dåvarande sambo. Jag var yngst i gänget (min sambo var 11 år äldre än mig). Det var en vanlig firmafest med mat, dricka och dans. När det kom till dansen så bjöd en kollega till min sambo upp mig (jag var så gott som nykter). När han efter dansen lämnade mig vid mitt bord så sa han till mig att växa till mig lite, ta ut galgen ur kläderna så skulle kanske även jag kunna dansa sen. Det vart min sista dans som nykter…Jag har aldrig sen dess dansat pardans om jag inte varit ordentligt onykter (så inte kunde jag dansa då heller). Jag har under mina nyktra år lyckats undvika sådana tillfällen.

Allt var gigantiskt och strandmötet var oslagbart..Vilka delningar..

 

Men nu i Halmstad så var det dans och min vänner sa redan i bilen att det är klart du ska dansa. Jag berättade som det var att jag INTE kan dansa och att det är en av mina största rädslor att gå upp på ett dansgolv och dansa med en karl. För att göra en lång berättelse något lite kortare så kan jag tala om att jag dansade min första nyktra dans med en karl som jag reste med. (men jag klarade av dansen för att det var med en vän som jag litade på). Strax efter så vände sig en karl som satt vid bordet bakom mig och bjöd upp mig. Jag sa som det var att jag inte kunde dansa och att jag aldrig dansat nykter. Då frågade han mig hur länge jag varit nykter (han räknade väl med att jag skulle säga 3 mån eller så) – 8 år sa jag och han såg lite fundersam ut..hur kan en kvinna låta bli att dansa i 8 år *S*

Hur mycket folk som helst, men jag tog jätte få kort och ett förstörde jag med att ta med fingret :(

 

Men han envisades och jag gick upp med honom..Tänkte att halva dansen har ju hunnit gå så det skulle ju inte bli så länge. Mina ben darrade och jag hade handsvett..Första dansen gick fort och jag tänkte rusa tillbaka då sa han att man dansar alltid 2 danser. Ridå..jösses han tänkte hålla i mig en dans till?? Det gick väl inte så där väldig bra men jag lyckades hålla mig på fötter och inte få den första karln på fall. Efter den dansen när vi satt oss ner så var jag alldeles skakis, nära tårar och tänkte att denna ångest kommer jag aldrig över. Att flyga som flygrädd, att gå upp i Eifeltornet med höjdskräck är ju inget jämfört med detta. Jag ville bara därifrån..Men mina vänner fanns där och han som jag i bilen ”nästan” lovat att dansa med hade inte fått sin dans.

Stranden var en egen liten Ö

 

Jag hade dansat 3 danser och jag hade överlevt då skulle jag väl överleva 2 danser till..Den kvällen slutade med 5 danser till och sista dansen  var med en underbar kvinna så den gick som en dans. 31 år tog det mig att våga möta denna rädsla, 31 år av uppbyggd skräck för något som för mig var fruktansvärd, lyckades mina AA vänner vända på till någonting oerhört positivt.  Nästa år så kanske jag vågar ställa mig på strandmötet och berätta om denna underbara kväll, då jag tackvare mina vänner i AA gick emot en rädsla som jag aldrig trodde att jag skulle komma över…Den rädslan har ju inte fungerat att prata bort utan jag var tvungen att ta stegen ut på dansgolvet…Jag dansar fortfarande som om jag hade galgen kvar…Men jag vågade och jag vågade tack vare mina vänner…Ni är guld värda och ni är det bästa jag har och jag säger öppet och ärligt jag älskar er.

I år  var ringen till och med större än den här på bilden och lilla jag var med..

Vilken resa jag haft och jag har ingen aning hur jag ska få ihop en blogg av den. Den får ju inte bli kilometer lång men jag har verkligen mycket att skriva. Ja har gjort någonting häftigt och jag har gått emot en stor rädsla och jag klarade det galant…Jag har kört bil i Göteborg..

Pålitliga NilsEva tog mig tryggt fram hela vägen *S*

 

Alltså jag tror att nästan ingen riktigt förstå så nervös jag kan vara och hur stort det är för mig att genomföra en sådan här sak. Jag har alltid känt mig liten och trott att jag inte ska klara av vissa saker och därför har jag aldrig vågat prova. Att jag har så pass mycket självförtroende att jag vågar/kan och törs åka till en annan stad för att träffa en vän jag aldrig träffat. Att våga bo för mig själv och klara av att planera hela denna resa ensam, har stärkt mig ytterligare. Att komma ensam till en stor stad jag inte känner till och gå emot rädslan att köra bil där och hitta till mitt boende som jag själv bokat. Jag är oerhört stolt över mig själv *S*

Gammal tant bland gamla saker tyckte Lillemor *S*

 

Min resa började tidigt på onsdagsmorgonen och första anhalten var Mariestad och Lillemor, där det väntade en god lunch och en trevlig guidad tur i stan. Vi åkte också så att jag fick träffa en annan vän Pernilla som bor där. Lillemor är ju en vän som jag träffat flera gånger men Pernilla var första gången och hon var precis så söt och rar som jag föreställt mig. Var så kul att få se hur Lillemor bodde. Vädret var om inte perfekt i alla fall inte regnigt. Jag lämnade Lillemor framåt eftermiddagen för att vända NilsEva mot Göteborg.

Glugg mellan tänderna får väl bli mitt varumärke :)

 

Första anhalten mot Göteborg gick jätte bra men när jag började närma mig så kom nervositeten. Men jag körde på och svischade förbi Partille och plötsligt vart det bara mer och mer vägar och jag insåg strax att jag var mitt inne i Göteborg. Kopplingsbenet darrade och min enda fokus var att inte köra på någon spårvagn. Jag spände öronen och lyssnade på min GPS och helt plötsligt säger den att du är framme vid din destination…Hjälp jag var ju fortfarande mitt i stan och jag såg ingenstans där jag kunde parkera?? Men jag rullade sakta fram och såg en parkeringsficka och snabbade på för att ta den.

Backigt var det i Göteborg, nästan som San fransisco :))

 

Sen in på vandrarhemmet för att få mitt rum och kunna lägga mig på sängen en stund så att anfallet av ångest skulle släppa. Jag var faktiskt så nervös så jag hade svårt att skriva min namnteckning. Väl inne på rummet så var jag så lycklig att jag skulle ha kunna börja gråta. Jag hade fixat det, jag hade alldeles ensam tagit mig till Göteborg och det kändes som om att jag nu skulle kunna klara av vad som helst *ler*

Jag kanske är en tuffig när det kommer till kritan *S*

 

Jag Facebookade lite och sen beslöt jag mig för att gå ut på en promenad i omgivningen. Det var backigt där jag bodde och jag gick för att titta var spårvagnarna gick. Jag skulle ju ta mig till Järnvägsstationen dagen efter för att möta Lillemor och då ville jag ju hitta. Jag hittade vad jag sökte och visste nu att jag skulle ta ettans spårvagn för att komma dit. Där var jag alltså alldeles ensam i en storstad och det började kännas bra. Det var helt okey att jag var ensam och jag beslöt för att njuta av kvällen. Vilken tur att jag trivs med mitt eget sällskap. Tänkte att jag skulle äta på någon av alla dessa restauranger som fanns överallt. Men det var onsdagskväll (lilla lördag) och alla satt i stora gäng, ölade och vinade och jag ville inte tränga mig på.

Men dålig karaktär jag jag, magen stod i 4 hörn efter lunchen men jag hittade plats till glass *S*

 

Beslöt då att jag skulle köpa lite att äta på Subway och ta med mig till rummet.

Nästa morgon vaknade jag tidigt och fick inget kaffe?? Åhh det var hemskt att bara ha mineralvatten att dricka. Men jag stod ut och snart hade jag vaknat till så pass att jag kunde gå ner till SevenEleven och köpa en stor mugg kaffe. Efter frukosten var det dags att ta spårvagnen och möta Lillemor för att ta oss till Lisa..Här skulle jag kunna skriva en hel roman om våra försök att hitta till Lisa *S*

De var så fina tillsammans Lisa och lilla Kevin.

 

 

Lillemor hon hade ju en sådan fin vägbeskrivning i sin hand så det är klart vi inte skulle få några problem med att hitta. Men men inget blir som man tror…Hihi trots en fin vägbeskrivning och en turistkarta så hittade vi inte. Det slutade med att vi ringde Lisa och hon sa stå still där så kommer jag och hämtar er. Medan vi stod där så kom det en göteborgare på cykel och han tittade mycket på oss när vi stod där i en korsning. Sen vända han plötsligt och kom emot oss. Ni ser lite vilsna ut behöver ni hjälp frågade han..Haha vi bara skrattade och sa att vi blir snart hämtade av våran vän som bor här i krokarna. Jag sa att vi inte hittade Gustav Adolfs Torg och vänlig som han var så skrattade han inte åt oss utan bara log vackert , tog sin cykel och cyklade vidare. Gulliga Göteborgare sa jag efter honom och då log han ännu mer..Att jag var en 08 nämnde jag aldrig *S*

Här sitter 2 vilsna damer och funderar på hur de ska hitta Gustav Adolfs Torg :))

 

Sen kom Lisa och gissa om det var härligt att träffa henne. Vi var nog lite nervösa båda 2, det är inte lätt när man träffas första gången även om man tycker att man känner varandra. Så många skratt som det blev denna dag var det länge sen det blev. Vi vart bjudna på en underbar lunch hos Lisa. Sen satt vi hemma hos henne snackade och fnittrade och det var så lättsamt. Efter en stund gick vi ut på stan en stund. Lisa visade oss Gustav Adolf torg *S*. Vi beslöt att åka till Haga för att se oss omkring lite. Lisa kunde inte följa med för Kevin hennes son skulle strax komma hem.  Naturligtvis vart den en fika där och lite shopping för Lillemor.

Den lilla runda bullen är min, Lillemor hon slog på stort :))

 

Sen åkte vi hem till Lisa för lite mer fika och denna gång hittade vi direkt. Nu fick vi träffa Lisas son Kevin också och han var ett riktigt charmtroll. Vi spelade lite memory –spel och naturligtvis vann jag. Spelar ingen roll att det var en nioåring med när det gäller spel så ska jag vinna *S*

Ojoj fika igen *S*

 

Kvällen tillbringade jag med mig själv på mitt rum med endast datorn som sällskap. Tv satt jag inte ens på. Dagarna gick alldeles för fort och plötsligt var det dags att åka hemåt och nu kom dessa förbenade nerver fram igen..,Jag skulle ju ta NilsEva tryggt ut ur Göteborg också. Men det gick bra, enda lilla incidenten var när jag vid rödlyse upptäckte att jag låg i fel fil och fick tränga mig före en mototcyklist..Men han var nog Göteborgare för han kasta en slängkyss till mig (hade det varit en stockholmare så hade jag fått fingret)

Fick en riktigt mysig promenad i skogen..

 

Stopp hos Lillemor på vägen hem och det vart en lunch på en Grekisk Restaurang och sen en promenad i Mariestad. Lillemor följde till och med in i Kyrkan så jag fick tända ett ljus, samma sak gjorde hon vid Hagakyrkan…Snacka om en go vän. Hemvägen tänkte jag att jag skulle åka till Nyköping för att gå på ett möte och träffa folket där, men jag kom iväg försent från Lillemor så jag hann inte, men jag stannade i de Sörmländska skogarna och tog en lite promenad, kunde ju ha hänt att jag hittade svamp…

 

 

 

Livet är verkligen spännande att leva men alla dessa skiftningar i humör, mående och känslor *S* Vissa dagar så bara känner jag att nää jag orkar inte mer jag vill vara ifred, jag vill flytta ut i en stuga i skogen och bara vara med mig själv. Men sen så finns det dagar som idag. Vaknade i morse med en känsla av ren glädje och en sinnesro jag inte känt på länge. Jag visst att det berodde på att jag skulle få träffa Annette, hon har äntligen kommit på besök från Italien.

Naturligtvis missade jag att ta bilder idag så jag fick bara ett på henne och hennes man, men lägger ut denna som jag togs första gången vi träffades

 

Hela morgonen gick jag som i ett rus och bara längtade tills klockan skulle bli 10 och jag fick krama om henne. Det finns inte många människor som henne, alltså missförstå mig rätt (jag älskar alla mina vänner). Men vi har så mycket gemensam och jag tycker att det är så otroligt att hon kommer från Italien (där hon bott i 25år) för att hälsa på släkt och gamla vänner och jag blir den första hon träffar. Jag får den där gamla känslan över mig att duger jag verkligen, är jag verkligen omtyckt, finns det egentligen någon som verkligen vill umgås mig bara för att jag är den jag är. Men nu känner jag verkligen efter att ha träffat henne igen att så är det, jag är omtyckt och älskad just för att jag är den jag är.

Vänskap växer när den vattnas

 

När jag lämnade henne efter 4 timmars samvaror så satt jag på tunnelbanan och kände att tårarna brände bakom ögonlocken. Gränslös vänskap var vad jag kände. Jag fick också träffa hennes Italienska man och det var en riktig snygging och de var ett så otroligt vackert par och fortfarande efter 25 års äktenskap så lös det fortfarande från deras ögon när de tittade på varandra. Jag hade nog kunnat krama ihjäl denna underbara kvinna, med en så underbar värme och så kärleksfull. Den här dagen kommer jag att bära med mig i mitt hjärta för alltid.

 

Men jag har mer att se framemot denna semester och det är en resa till Göteborg. Träffa Lisa en annan vän som jag ser mycket framemot att äntligen få träffa. Alltså jag har längtat så att få komma iväg och träffa henne. Jag är säker på att när jag kramar om henne så kommer tårarna att spruta. Det är så förunderligt att man kan lära kanna någon på nätet och bara känna att det är som om vi var själsfränder, ungefär som om vi varit vänner i en annan tid i ett annat liv. Vi har ju haft ganska mycket och ibland intensiv kontakt och det känns som om vi verkligen känner varandra och jag ser så framemot att träffa henne. Det kommer nog att bli en alldeles egen blogg sen om Göteborgsresan. Dit även Lillemor kommer, henne kommer jag att träffa på väg till Göteborg då jag stannar till hemma hos henne. Lillemor med sin söta sms från sina kärleksresor runt om världen. Alla vykort som kommer och då blir jag så lycklig för hon sänder mig en tanke och det betyder att jag finns med henne.

 

Sen har jag mina kära vän högt där uppe i Ö-vik, kvinnan med den underbara bloggen och som alltid kommenterar mina bloggar, Eva the Catwomen ala Bragokex *S*. Också en vän jag lärt känna på nätet och som jag har haft förmånen att träffa på riktigt. Var ju där förra sommaren tillsammans med syrran och det är en resa och ett möte som jag för alltid kommer att bara med mig i hjärtat. Alltså att det finns så fina människor och det känns underbart att vara vän med er alla och framför allt att vara omtyckt av er. Jag har många fler vänner på nätet både sådana som jag ej träffat och som jag har träffat. Men många av dem är med i programmet och som jag lärt känna tackvare AA. Men där väljer jag att vara lite mer anonym om det för vi är anonyma inom AA *ler*

Eva min nyaste vän på nätet har jag också haft förmånen att träffa. En glad tjej med skinn på näsan och 10 barn *S*. Hon kom ner till Stockholm för att träffa sin dotter och då ville hon träffa mig också. Vi fick ett par timmar tillsammans och nu väntar jag bara på att hon kommer igen så vi kan ses en lite längre stund :))

 

Sen har jag faktiskt en vän till som jag lärt känna på nätet och som kommit att betyda mycket för mig och det är min vän Peter. Han som hjälpte mig att hitta NilsEva och han som hade sån tålamod med mig. Som alltid har ett vänligt ord att säga och som är en riktigt trevlig fika kamrat. En killa som jag beundrar mycket och trots allt han gott igenom och trots de handikapp han har så är han för det mesta glad och äger en massa jävlananamma. Denna blogg som bara skulle bli en liten trudelutt om mitt möte med Annette idag vart en hyllning till er mina underbara vänner. Jag tackar för att ni finns och ni ska veta att ni alla betyder en massa för mig.

Det vart mycket växter i denna blogg, men de är precis som vänskap, det behövs vårdas för att de ska överleva

 

Jag har ju som sagt en massa andra vänner, men om jag skulle skriva om alla så vart aldrig denna blogg färdigskriven… Men alla ni betyder en hel massa för mig och att lilla obetydliga jag skulle så många vänner trodde jag aldrig var möjligt så jag är stolt över mig själv också som hittade mitt riktiga jag så ni fick mig att tycka om *asg*

Fick ett kort idag som Jenny skickade på mobilen som hon fått av mormor. Jag har tittat och tittat på det kortet och helt plötsligt så bara kom tårarna. Det är ett av de få bra kort som finns på mig och det ser verkligen ut som om jag är långt borta i mina drömmar. Kanske drömde jag om framtiden och så vart den som den vart. Hur skulle denna lilla flicka veta hur livet skulle bli. Vad hade hon tänkt om hon vetat? Hur många unga flickor finns det med samma drömmar som denna lilla flicka hade och hur många får sitt liv och sina drömmar krossade? Det gör ont i mig när jag tänker på det och mitt hjärta blöder för dessa tjejer. Mitt liv vart ju bra till slut, men hur hade det kunnat varit. Jag vet att jag inte ska tänka så, men det kom så nära när jag fick detta kort.
Vad ser jag i framtiden?


Men kanske har det ändå haft en mening, kanske har jag gått igenom det jag gått igenom för att kunna finnas till för någon annan och med min "erfarenhet" hjälpa till med det jag kan och förmår. Jag vill ju inte leva i tanken att 25 år av mitt liv är bortkastat. Fast det kan det ju aldrig bli egentligen för jag fick ju mina 3 underbara barn under dessa år och dem kan jag ju inte leva utan. Idag är ju allt gott, men det känns på något sätt bra att sörja det som aldrig blev och försöka komma ihåg denna lilla flickas drömmar och framtiden för det håller mig uppe att jag aldrig vill hamna där jag en gång led. Tack mina underbara barn för att ni finns hos mig, ni gör hela mitt liv värt att leva. Jag älskar er av hela mitt hjärta.

Varför lär jag mig aldrig att jag INTE ska planera en massa för dagar som kommer?? Anki tyckte vi skulle ut och äta när jag slutar jobbet i morgon och det var meningen att hon skulle dyka upp på jobbet kl 18. Linda skulle till sin kompis och stanna där några dagar. Men det vart inget av det, men jag hade ju kunnat gå ändå tyckte hon. Men jag fick en annan inneboende och jag vet inte hur morgondagen nu kommer att bli eller rättare sagt kvällen.

Så glad för mina nya glasögon med en ny bättre styrka.

 

Nu sitter jag här och önskar mig någon annanstans men det är inte så lätt. Så här kommer nog mitt liv att bli, jag kommer att få ta hand om en annan person och sätta mig själv på andra plats. I alla fall ett tag framöver nu, för jag är den enda han har. Varför blir det så här? Är detta något jag borde ha förutspått? Vet inte, vet bara att det egentligen inte är så här jag vill ha det, men nu bestämmer jag inte själv. Jag kan inte lämna en annan människa som behöver hjälp i sticket.

Det här var dagens middag.

 

Min tid kommer nog och jag ber min Högre Makt att i alla fall förbarma sig över mig de 2 veckor jag ska ha semester att jag får den tiden till mig och mina vänner. Annette kommer hem från Italien och henne måste jag bara få träffa. Lisa väntar på mig i Göteborg och dit ska jag om jag så ska krypa. Ibland kan jag tycka att livet är bra orättvist även fast jag vet att de finns de som har det mycket värre. Jag har det förhållandevis ganska bra så jag bör ej klaga. Men det enda jag vill är ju lite eget liv och så kommer det inte att bli framöver. Men vet ni jag har mina vänner i alla fall, jag har min gemenskap i AA och det är för det jag lever och naturligtvis mina BARN.

Hmm en båtresa vore inte dumt.

 

Jag ska nu strax försöka att få lite sömn så jag i alla fall orkar jobba i morgon. Sen får vi se hur resten av veckan blir och vi får se hur helgen blir. Blir det bra så blir helgen min och då har jag ju någonting att se framemot. Åhh vad skönt det var att få klaga lite och ingen kan hugga mig för det för då sover jag redan *S*

Ungefär så här ser jag på mitt liv för tillfället, vomit up

Sitter här hemma i soffan och försöker ladda för att få energi att städa lite. Det är betydligt svalare idag så jag borde få till den. Men på något sätt har mitt psykiska mående satt sig i kroppen och det finns inte en enda bit i min kropp som inte värker och då är det inte så lätt att samla ihop mig för en städdag. Alltså jag behöver verkligen röja här hemma och det ordentligt, men för att slippa komma igång så sätter jag mig här och skriver istället *S*

Inte mitt hem, mitt är stökigare :)

 

Vet ni jag har nog aldrig haft en så stor önska av att vilja vara någon annanstans än just nu i detta ögonblick. Jag ska drömma mig bort till någon exotisk strand långt borta, till en alldeles egen öde ö. Där ska jag vara alldeles ensam och ta långa promenader på stranden, lägga mig under en palm och filosofera och bara vara med mig själv. Leva på det naturen bjuder på och endast ha med mig snus *S*

Mitt nya hem.

 

 

Inga mobiler, inga datorer, inga människor, inga klockor och inget jobb. Bara jag och moder natur samt min Höge Makt. Jag ska njuta och jag ska sitta där och prata med mig själv och bara känna att nu lever jag bara för dagen idag, bara för denna stund. Inga måsten, inga krav, bara en underbar känsla av att livet är perfekt och kan inte bli bättre. Tiden här och nu är härifrån till evigheten. Jag kan känna dofterna av det salta vattnet och höra suset i palmerna. Solen börjar gå ner i horisonten och där sitter jag och mår så himla gott. Det enda som stör mig lite grann är alla småkryp i sanden men det är ju ingenting emot alla grannar som stör mig här hemma *ler*.

Ser ni att jag ligger där och njuter.

 

Kanske ska jag ändå ha datorn med mig för då kan jag påbörja den bok som jag så länge velat skriva. Skriva för hand är inte längre en höjdare. Samla ihop alla mina alsters, alla mins delningar och få ihop det till en bästsäljare och sen leva resten av mitt liv i detta paradis. När jag fått boken såld så skickar jag pengarna till mina barn så kan de komma och hälsa på mig så inte saknaden efter dem blir för stor. Senare om ca 30 år kan jag locka hit en älskare så kan vi de sista 20 åren av mitt liv ligga tillsammans på stranden och hålla varandra i handen.

Mina vänner :))

 

Blir jag varm som nu så hoppar jag ner i det salta havet och simmar med delfinerna och en och en annan haj (de är ju mina vänner och kommer att göra allt för att skydda mig). Sen upp och lägga mig där i sanden för att låta solen torka min kropp (någon handduk fick jag ju inte med mig). När jag blir hungrig så klättrar jag upp i ett träd och plockar lite frukter och gör mig en god fruktsallad och dricker kokosmjölk till den *S*. Åhh om detta ändå kunde bli verklighet om så bara för en vecka.

Drömmer mig bort.