Känner mig stundtals som ett öppet sår och det känns som om någon står och öser med saltkaret. Varför kan inte livet vara lite mer lagom. Ibland kan jag ärligt stundtals tycka att det var bättre när jag drack för då levde jag utanför mina känslor. Nu mitt i livet är det så mycket som gör så ont, samtidigt är det så himla mycket som är bra så jag vill stanna kvar och se om allt blir bra i slutändan.

Överkokt hjärna

 

Men när jag inte har kontrollen och inte kan förändra andra så känner jag mig stundtals alldeles förtvivlad. Ja jag vet jag måste släppa taget, lite grann i alla fall. Men när det handla om människor som jag älskar så gör det ont att se dem lida. Jag vill vara överallt och ingenstans hur nu det går ihop. Men jag är helt slut och semestern så gott som tog bort den sista lilla ork jag hade. Nu har jag börjat jobba igen och är mer slut än innan jag gick på semester.

Vem lider mest

 

Alltså jag kan inte prata om det på jobbet och jag kan inte prata om det här för det är för privat, jag kan inte dela med mig av det på AA för det hör inte dit. Jag behöver Al-Anon men har ej ork och möjlighet att ta mig dit. Så det känns som om jag går och bär på världens bördor och samtidigt måsta jag vara trevlig och glad. Fattar liksom inte hur jag ska få ihop det. Känner mig för det mesta stark i det som är, men så pratade jag med en person i telefon och bröt ihop totalt och insåg att jag är nog inte så stark trots allt.

Tårar helar

 

Det är så förunderligt att så mycket drabbar just mig kan jag tänka, men vet anledningen och då tycker jag trots allt inte att det är så konstigt. Men jag vill slippa att känna så här och jag vill inte känna mig så ensam som jag just nu gör. Men jag vet ju att jag inte är ensam egentligen och jag vet många andra som också mår dåligt just nu. Men jag vill att vi ALLA ska må bra för det är vi ALLA värda.

Vacker som en tavla eller? :)

 

Fattar inte hur jag ska kunna gå och jobba i morgon med påsar av alla tårar under ögonen. Jag vill inte sova för jag vet att jag inte kommer att somna. Jo förresten det kanske jag gör för när jag skrivit klar så känns det så mycket bättre och så kommer jag att vara helt psykiskt slut så jag slocknar av ren utmattning. En person sa till mig idag när hon hörde min förtvivlan att – du får inte trilla dit du också och jag vet och kände att jag ärligt kunde lugna henne med att på den punkten är det ingen fara, jag kan må skit idag men jag reser mig strax och mår bättre.

Vill komma långt bort.

 

För mig är det befriande att skriva och på det sättet prata med mig själv för jag är så himla klok så efter en stund har jag insett att även detta kommer att ebba ut, det kommer att gå över och jag kommer att må bättre. Jag fastnar inte idag, jag kan känna, gråta, må piss och sen gå vidare. Jag har gått på möten, jag har fått sinnesro och jag har delat med mig om det som jag till en viss del behövt. Så egentligen saknar jag bara en sak just nu och det är SEMESTER.

Behöver nog svalka av mig lite.

 

Jag har mina vänner och jag kan inte med ord beskriva vad vänner betyder för mig. De finns där och jag känner att jag är omtyckt för den jag är och jag känner att jag får kärlek och det även från nätvänner. Jag är absolut inte ensam och jag får hela tiden det jag behöver av dem. Ibland vet de inte ens om hur mycket de hjälpt mig för stunden och ibland vet det exakt när de gett mig det jag behöver för stunden just då.

GOD NATT

 

Sitter här och mår nästan fysiskt illa. Har inte ätit någonting sen frukost men skulle inte kunna äta ens om någon dukade fram en gourmémåltid. Väntar på att klockan ska bli 17:30 så att vi kan åka iväg. Vi ska på ett möte eller han som finns här ska på möte och jag ska köra honom dit. Själv får jag avstå för jag tror att det är bättre att han är själv. Nu ca 2 timmar kvar och jag vet inte om jag får med honom.

 

Känner att det nästan är för mycket för mig just nu, ingen semester har jag fått och snart är det jobb igen. Men jag vet att jag måste göra det här för annars skulle jag inte få ro. Men jag vet inte vad som kommer att hända och var vi kan få hjälp. Jag är för personligt och känslomässigt inblandad så det är inte mycket som jag kan göra. Jag bara längtar till semestern i aug för då ska jag rymma och inte tala om för någon vart jag tar vägen.

 

Jag känner att jag bara måste få egen tid, jag måste få sköta om mig själv. Jag har fått ett erbjudande en underbar gåva och det är en resa till Italien till min vän, hon betalar min resa bara jag kommer. Men jag vet inte om jag kan, Linda skulle bli så besviken om jag åkte utan henna och jag har svårt att ta emot att min vän även skulle betala för Linda (själv har jag ju inte råd) och vad skulle Linda göra där om vi 2 ska sitta och babbla och ta hand om varandra.  Ibland önskar jag att livet vore enklare och jag bara satt i en stuga någonstans i skogen och bara hade mig själv.

 

Men det fungerar ju inte, jag har mina underbara ungar och utan dem 3 skulle jag inte kunna leva. Men just nu känns det så tufft och det är så mycket som gör ont i mig. Men jag lämnar över till min Högre Makt att ta hand om mig och jag hoppas att personen jag har här finner sin Högre Makt och får ett meningsfullt liv den tid som är kvar.

Hej här är jag igen. Jag blir ibland så förundrad att AA program fungerar så bra för mig. Jag har ju haft några dagar i förtvivlan över att det aldrig blir någon ände på dessa skulder som jag har. När jag tror att jag har allt under kontroll så dyker det upp någonting. Men då får jag hjälp av någon AA vän som kan hjälpa mig att se vad jag kan göra för att inte gå under och vad jag kan göra för att få må bättre.

 

Här fick jag en påminnelse om AA fjärde steg som lyder….-Vi företog en genomgripande och oförskräckt moralisk självrannsakan. Det kan låta både svårt och lite obegripligt för den som ej är insatt. Men lite förenklat så är det meningen att jag ska se på vilket sätt jag själv är ansvarig för det som uppkommit, se min egen del i det och kunna se vad jag kan göra för att det ska bli bättre.

 

Vi gör upp en lista på de personer, myndigheter, företag, principer och förhållanden som vi brukade reta oss på. Vi frågade oss själva varför vi var arga. I de flesta fall upptäckte vi att vår självkänsla, vår ekonomi, våra ambitioner eller våra personliga relationer (inklusive sexuella) var sårade eller hotade...Så då gjorde jag detta, jag öppnade ett Word dokument och skrev

 

Jag tycker illa om:

Försäkringskassan.

 

Anledning:

Det tar underhållet som min dotters pappa betalar mig genom försäkringskassan för att få in den skuld som jag har för gammalt bostadsbidrag som jag fick för mycket under 2 år för en herrans massa år sen.

 

Påverkar mig:

Jag kan inte betala mina andra skulder vilket innebär att avtalet kommer att sägas upp och all ränta som jag fick bort från skulderna kommer att lägga på igen och vårt avtal slutar att gälla. Jag kände ilska, harm, skam och skuld allt i ett och det är inga bra känslor för mig. Här kan flaskan vara nära om jag inte ser upp.

 

Vad gjorde jag nu, vad kan jag göra. När jag kommit så här långt så chattade jag en stund med en AA vän på FB. Vi pratade lite om det här och jag kom på mig själv med att skriva att jag har själv skuld till att detta uppkommit och bara jag själv kan reda ut detta.

 

Jag ringde då upp 2 av mina inkassobolag och förklarade saken och sa som det var att jag denna månad kommer att ha ca 1200: - mindre att leva på och frågade om det skulle vara möjligt för mig att få juni månad som betalningsfrimånad och båda gick omedelbart med på detta. Vilket innebär att jag har fått en frist och ska nu försöka att reda ut detta med försäkringskassan och få en avbetalningsplan som passar min plånbok och inte stör de andra skulderna.

 

Jag gjorde min inventering i detta och kunde se vad som var min skuld och att det är min skyldighet att göra rätt för mig. Nu blir det ännu mindre att leva för varje månad, men skulderna minskar och om jag sköter mina kort rätt så kommer jag att vara skuldfri om ca 6 år. Det är tufft det här. Jag har levt med huvudet så länge under sanden att jag har svårt att överblicka alla mina skulder. Fick idag brev från kronofogden om en skuld (som jag inte haft en aning om) på 322: - och med alla pålagor så var summan 1300: - Även detta har jag nu tagit hand om och hoppas att så fort som möjligt få bort detta från kronofogden.. Alla är inte mina personliga skulder utan jag har varit godtrogen och skrivit på papper för att hjälpa någon annan och det får jag nu betala. Men jag försöker så gott det går att göra rätt för mig och jag är övertygad om att jag kommer att belönas för detta till slut = bli skuldfri och börja leva.

 

Det blir en oerhört tuff sommar och jag vet inte i dagsläget hur det blir med alla resor jag vill göra, bensinen är ju inte direkt gratis. Men det finns en massa jag kan göra här hemma också men det som är synd är ju att jag kanske inte kan träffa alla som jag så gärna vill träffa denna sommar. Men jag är trots detta nederlag fortfarande nykter och tänker förbli det.

 

Jag har ju nu även en trygg fastanställning så mycket är ju bara så bra :)

Nu bara måste jag blogga för känslorna bubblar i mig. Lilla jag har fått fast anställning även fast det var ett halvår kvar på mitt vikariat *S*

Jag med hela världen

 

Hade utvecklingssamtal på jobbet idag och jag fick berätta vad jag tyckte både om mitt arbete, företaget, mina kolleger och vad jag tyckte om cheferna. Jag vågade vara ärlig och ja sa som det var, att allt inte är jätte bra, att de hade brister som chefer. Men jag sa att jag stormtrivdes och sa att jag tyckte att detta var en av de bättre arbetsplatser jag varit på. Men att ingenting är så bra att det inte kan bli bättre. De tog till sig det jag sa, sa det i alla fall och när vi nästan vara klara så sa det att det nu var deras tur.

Mitt nya hus kanske :)

 

De sa att det trivdes otroligt bra med mig och att jag var en tillgång för företaget. Jag var en som de kände att de kunde lita på och så släppte de bomben – vill du ha fast anställning hos oss frågade de??? Jag var tvungen att säga – va sa du, hörde jag rätt?? Ja det gjorde du, vi vill ha dig kvar och är lite oroliga att du under hösten söker jobb och försvinner från oss *S*

Men jag ska förska att inte göra så många fler

 

Fattar ni hur glad jag känner mig just nu, hur bra det känns att få denna uppskattning (det var länge sen jag fick det på ett arbete). Förra måndagen hade vi som vanligt vårat måndagsmöte och jag berättade då att jag var nykter alkoholist och att jag gick på AA-möten. Nu känner jag ännu mer att jag hamnat bland bra människor som ser mig som en resurs och inte bara en som ska vara där och göra ett jobb *S*

Jag ska vandra barfota genom livet.

 

Gissa om jag har gråtit idag, tårarna kom när jag fick beskedet och det kändes bra att våga visa dem vad jag verkligen kände. Jag vågade lämna en dålig arbetsplats som gjorde mig sjuk. Jag vågade ta en vikariat som sträckte sig på ett år och nu är det bevisat i alla fall för mig att ibland måste man våga för att vinna och idag vann jag.

Blickar in i en ljus framtid

 

Så mycket har hänt i mitt liv under det år som gått. Jag fann kärleken och jag miste den, har fått nytt jobb och jag har fått en massa nya vänner som jag håller så kär. Året har varit en berg och dalbana och känslorna lika så. Men jag tror på framtiden och jag tror på ett gott liv även för mig, för det vet jag att jag är värd *S*

Men jag har inte haft ork, har haft och har fortfarande en envis förkylning och det verka vara svår att bli av med och jag orkar inte mycket mer än med nöd och näppe jobba. Förkylningen sätter sig ju i lungorna på mig och det blir svårt med andningen och sovandet blir lite där efter. Huvudvärk nästan hela tiden då all slem verkar samlas där uppe vid hjärnan *S*

Mina stackars fötter får lide mycket.

 

Jag vill må bra, jag vill orka massor och jag vill träffa vänner och umgås. Till midsommar börjar min första semesterperiod och då hoppas jag på att orka med en massa saker och besöka en massa vänner. Men jag måste också få ordning på mitt hem som nu på allvar börjar förfalla men jag orkar bara stå bredvid och titta på. Just nu är det till och med så illa att jag inte skulle vilja bjuda hem någon. Idag har jag varit ledig och borde ha gjort en massa, men vad gör jag när orken inte finns. Jag har plockat lite i köket, har tvätta en maskin tvätt. Varit i Skärholmen med Linda några timmar och sprungit från butik till butik för att hitta kläder till avslutningen och nu är jag totalt slut.

Det tog lite längre tid att hitta avslutningskläder än balkläder.

 

Alltså det går inte att beskriva denna orklöshet och det är tur att jag för övrigt mår bra, alltså psykiskt är allt på topp, jag supertrivs med mitt jobb. Jag har vänner som finns där för mig, jag känner en glädje inför livet och förhoppningar inför sommaren. Sen är ju min kropp som den är och jag tror att det är något som inte står rätt till eftersom jag har så ont i kroppen och absolut ingen kraft och det hör inte till förkylningen för värken har jag haft så länge. Var ju hos läkare för det för länge sen och hon tyckte jag skulle kontakta en sjukgymnast för att få träning för kroppen. Men jag tror att det är annat. Min kropp är inte så där jätteotränad, då jag rör mycket på mig, springer alltid upp för trappor i stället för att stå i rulltrappan, jag promenerar mycket och har ändå alltid ont.

Nu börjar magens omfång också förändras :)

 

Ibland gör det så ont så jag inte kan lyfta på benen, hålla upp armarna när jag tvättar håret kan ibland vara en pina. För att inte tala om när jag hänger tvätt, tex ett lakan som jag ensam försöker vika ihop för att hänga in i torkskåpet, när jag gjort så med ett enda lakan så måste jag hänga ner med armarna en stund för det värker. Kanske dags att gå till en läkare och få en ordentlig undersökning. Lite har jag funderat på om jag är kvicksilverförgiftad då jag har en massa amalgam i mina trasiga tänder och jag sväljer ju ner skiten hela tiden. Ja äsch inte vet jag men en sak vet jag det känns otroligt skönt att gnälla, att gnälla fast jag mår bra även fast jag mår skit. Kan man må bra och dålig samtidigt??

Är det dags att skjuta kärringen nu *S*

Har varit ledsen och haft ont i magen ett par dagar. Min bästa vän, min mentor den som alltid skulle finnas där ska gifta sig och flytta till Tyskland. Alltså redan innan hon flyttat så känns saknaden stor. Min Eugenia, min vän som alltid ska finnas där. Det kan gå så lång tid mellan våra träffar men jag vet att hon finns där i närheten och då har jag känt mig trygg. Vännen som vet allt om mig och som funnits med mig hela tiden i tillfrisknandet. Usch vad jag känner mig egoistisk. Jag ska ju vara lycklig för hennes skull, lycklig att hon kanske äntligen hitta hem och visst det är jag ju också och hon kommer ju att finnas kvar i mitt liv. Men jag är så himla rädd att avståndet gör att vi kommer längre och längre ifrån varandra.

Blir glad bara jag ser denna tjej, här tillsammans med Jenny

 

Men nu är det ju så här människor kommer och går i ens liv och det går inte att fjättra fast dem vid en. Jag ska ju inte vara rädd för förändringar och förändringar innebär ju också nya möten med nya människor. Jag bara tänker på alla nya vänner som jag nu fått genom åren och jag är tacksam för varenda en av dem. De berikar mitt liv och det innebär att jag alltid har en vän nära mig. Denna sommar ska jag se till att besöka vissa av mina nya vänner som finns runt om i landet och jag har ju inga problem med att hålla kontakten med dem fast de bor en bit bort. Jag har ju en vän i Italien som jag till och med haft förmånen att träffa och jag vet att jag kommer att träffa henne igen. Livet är underbart när man har vänner och jag vill vårda de vänskapsband som jag har.

Italien på besök *S*

 

 

Livet är så förunderligt och jag är glad och tacksam att Internet finns idag. Många av mina vänner har jag fått tackvare nätet och det känns som om det är vänner för livet. Tänk att bara genom att följa någons blogg och kommentera lite så träffas man till slut och har fått en vän för livet. Att jag vågar vara öppen, vågar ge och ta emot innebär att det bär frukt och ger mig vad jag behöver och lite till. Vänskap har för mig blivit viktig, jag som trott att jag klara mig utan vänner, att det skulle räcka med att ha en massa bekanta att umgås för att inte känna sig ensam. Men idag är det en sådan skillnad och jag är så tacksam för de vänner jag har och jag vill gärna tro att vi finns för varandra för att vi behöver varandra inte bara för att slippa ensamheten.

Paradiset på jorden, hemma hos en ängel :)

 

Ja livet är förunderligt och har tagit en sådan vändning att min tacksamhet är äkta idag. Det räckte inte att bara bli nykter som jag trodde i början utan det gäller att jobba med sig själv och börja känna på riktigt och våga visa vem jag är, nu när jag själv vet det (tror jag) *S*

Idag ska jag ta hand om mina röda kinder *S*

 

Funderat mycket på varför jag vart alkoholist, jag tror att det till stor del är ärftligt och vi har många alkoholister i min släkt, på både mammas och pappas sida. Men varför vart jag alkoholist och inte min lillesyster, vi har ju levt med samma föräldrar och borde ha samma gener och samma uppfostran. Men så var det inte, min syster upplevde inte min fars alkoholism under tonårstiden. Det skiljer 6 år mellan mig och min syster och under min tonårstid var min fars supande som värst. Men det är samtidigt ett bevis för mig att tonårstiden är den tid som i mångt och mycket formar oss. Hur vi har det omkring oss, hur vi blir bemötta och jag förstår hur viktigt det är att ha någon att lita på, någon som man kan prata med, någon som vägleder en och framför allt någon som ser en.

Inte alltid så lätt att välja rätt väg.

 

Men samtidigt när jag ser tillbaka så började mitt osäkra liv lite före de riktiga tonåren. Någonting hände när vår familj flyttade från en liten by i Dalarna till en förort i Västerås. Jag var 10 år ville absolut inte bo i en stor stad med en massa tuffa tonåringar. Min storesyster anpassade sig ganska omgående men själv kände jag mig inte alls hemma. Jag gillade inte den tuffa attityden som fanns och jag tappade nog där någonstans bort vem jag var. Jag fick några vänner men var inte speciellt omtyckt bland mina andra klasskamrater. Jag vart stökig och uppkäftig och spelade alltid tuff fast mitt inre var i kaos och jag var en rädd lite flicka. Min äldre syster fann sig tillrätta och fick en massa vänner och var omtyckt av alla. Hon strulade och söp men fick all uppmärksamhet.

Många funderingar finns det i detta huvud.

 

Jag började sniffa och röka hasch och tyckte då att jag hörde till och passade in bland de lite äldre som höll på. Mina vänner varken sniffade eller rökte hasch men de hängde på när jag ensam rökte min pipa som jag lånat av dem som var äldre, de visade mig gärna hur jag skulle göra för på det sättet kunde de få en ny kund som skulle handla av dem. När jag som 14-åring flyttade till Stockholm så tog jag med min nya tuffa attityd och försökte introducera haschet bland nya klasskamrater. Men det gick inte vägen för i Stockholm söp de istället och äntligen hittade jag hem, jag hittade det som gjorde mig till den jag ville vara och livet kunde äntligen börja.

Det tog tid att fatta.

 

Från den dagen var jag såld, jag var såld till Kung alkohol och det ljuva livet kunde börja. Men det ljuva livet vart inte lång, för snabbt så vart jag beroende och byggde upp ett missbruk som utvecklades till alkoholism som varade tills jag vart 42 år. Först då tog 28 års helvete slut och jag kunde sakta men säkert bygga upp en ny Anne, hitta den jag var och lära mig att tycka om mig själv. Vägen har både varit lång och krokig, men jag har aldrig velat ge upp sen den 25 juli 2002. Jag har kämpat på och för varje dag som gått har jag hitta en bit av mig själv och kommer för varje dag närmare den jag är och vill vara.

Idag trivs jag med mig själv.

 

Jag bara känner att har jag fixat detta, har den lilla rädda tjej som var tvungen att flytta med familjen till Västerås, till slut hitta hem på riktigt så kan alla andra klara det. Men jag har inte gjort det ensam och jag hade aldrig klarat det utan hjälp. Jag vågade tillslut be om hjälp, jag vågade gå in på AA-möte och det förändrade mitt liv. Det tog sin tid och jag var seg i starten, men vad gjorde det jag har ju idag blivit den jag vill vara och för det är jag evigt tacksam.
Förhoppningsvis har jag gjort klart alla mina STORA misstag

Dags för lite uppdatering kanske. Men det händer ju inte så mycket i mitt liv just nu som är värt att skriva om. Men det är klart det kanske inte alltid måste hända något för att jag ska skriva. Jag ville skriva en blogg härom kvällen för då hade jag massor att skriva men då var klocka så mycket så det gick ju inte jag behöver min skönhetssömn *S*

 

Så nu när jag sitter här och ska uppdatera så har jag ingenting att komma med. Jag känner mig ganska så less och uttråkad. Lite uttråkad på mitt liv. Det går ju bara ut på att jobba och sen hem, laga mat och sova. Mer orkar jag inte just nu :( hemmet förfaller på riktig och jag måste ta tag i det. Men hur ska jag få kraft till det. Jag måste ha råkat ut för en riktig vårtrötthet för så här orkeslös vad det länge sen jag var.

 

I morgon ledig dag och den kommer att ägnas åt att hitta en balklänning till Linda (det är väl ungefär vad jag orkar med). Jag började skriva den här bloggen för ca 3 timmar sen och så här långt har jag kommit *S*

 

Ryck upp dig kvinna och ta tag i ditt liv. Ja det är vad jag skulle behöva göra på allvar och då tror jag det skulle vara en bra början att försöka träffa någon för då skulle jag nog leva upp och orka hur mycket som helst, det gör man ju om man är förälskad. Vilken bra lösning jag kom på, läkarna kan slänga alla lyckopiller det är förälskelse som får igång oss människor. Låter enkelt med dessvärre är det ganska svårt, en förälskelse är ju inget jag hittar i garderoben direkt.

 

Jag måste ju ut bland folk för här hemma lär jag ju inte hitta någon. Men när ska jag orka det? När ska jag få tid till det? Jag var ju borta nu i onsdags och torsdags och träffa vänner, men det är ju vänner och bland dem hittar jag ju heller ingen förälskelse. Kanske ska jag bli lite flörtig på jobbet om det kommer in någon snyggig, jag tillbringar ju dock min mesta tid på jobbet så det borde vara en ypperlig chans att träffa någon *S*

 

Öppningsreplikerna är ju klara eftersom jag ska se alla kunder som kommer in och hälsa. Sen blir jag ju lite intim när det ska till att provas bågar och då har jag världens chans att röra lite och komma med komplimanger. Nu gäller det att ladda upp till tänderna och se till att jag varje dag på jobbet är till min fördel. Jag kan ju förbereda lite genom att gå igenom tidboken och kolla upp ålder och så där. Lära mig att komma ihåg förnamnet så jag redan när de kommer in kan tilltala dem med det *S*

 

Nu tror jag att jag har kommit på världens grej så nu ska jag lägga mig och spåna vidare. Måndag då startar mitt nya liv. Orkar inte lägga upp några bilder

Det var ett tag sen jag skrev men Eva-Lena och Jenny är lika dåliga på att uppdatera så jag är i gott sällskap *S*. Har varit i Västerås förra helgen på AA-konvent och det var andra gången jag var där. Åkte med samma sällskap som för 3 år sen men i år var det jag som körde. Det är häftigt att gå på konvent och det finns an massa möten att välja på. Denna gång träffa jag 2 kvinnor som jag genom AA har känt i en massa år men aldrig träffat. Jag är ju med i AA på nätet och det är där vi lärt känna varandra.

Denna man är inte så farlig som han ser ut. Han är min AA fader och min vän. Av honom fick jag min 5 års nykterhetsmedalj och jag har redan bett honom ge mig min 10 års om ca 2 år *S*

 

Det är häftigt att träffa människor som jag känner genom deras delningar och att man följt dem i nykterheten i en massa år, sen få träffa dem på riktigt är en underbar upplevelse då vi redan känner varandra så väl. Men denna gång var jag slarvig med att ta kort med mobilen. Mobilen är ju avstängd nä vi sitter på möten så det blev inte så att man tog fram den. Så en av kvinnorna jag träffa fick jag ingen bild på och hon äger en röd lite Cheva och jag fick inte ens bild på den :(

Jag och Lillemor, denna kvinna är 2 år äldre än mig men ser 10 år yngre ut. Livet är inte rättvist *S*......gråter....

 

På konvent brukar man ha Count Down det vill säga man räknar ihop våra nyktra år. I år vart den 1055 år av nykterhet och det tycker jag är häftigt. Den som hade den längsta nykterheten var en man som hade 48 års nykterhet och den yngsta en ung tjej hade 10 dagar (tänk att vara så modig att ställa sig upp inför flera hundra personer och visa att man har 10 dagars nykterhet). Jag beundrar denna tjej och önskar henne år av sinnesro och nykterhet.

NilsEva var mig trogen och tog oss med fullfart till Västerår och inte kostade det så mycket heller eftersom vi var 4 som delade på kostnaden *S*

 

Till sensommaren ska jag försöka ta mig till ett Konvent som ligger i Gullbranna strax utan för Halmstad. Då blir det en hel helg fre-sön. Där har de sistan mötet nere vid stranden på söndagen och där står tusentals nyktra alkoholister och håller varandra i händerna och läser sinnesrobönen. Bara så häftigt och det vill jag uppleva i alla fall en gång i mitt lv.

En ring av tusentals underbara människor, i år vill jag försöka att vara med där.

 

Söndagen var bara min dag och då packade jag ryggsäcken men kaffe, mazarin, block och penna och promenerade ner till stranden och satte mig på en bänk vid vattnet och ritade. Åhh vad jag har saknat att rita. Det ger en enorm sinnesro att sitta ner med ett block och en penna och bara forma saker på papperet. Jag kan ju inte påstå att jag är duktigt på att rita men det är ju inte det som betyder något utan det är att jag får sitta i mina egna tankar alldeles ensam, meditera och låta tankarna fara iväg. Jag gillar mitt eget sällskap när jag är på det humöret. Tänk om jag bodde vid en stuga vid vattnet, då vore mitt liv fulländat *S*

Inte Picasso direkt men jag gör så gott jag kan som med allt annat *S*

 

Men måndagen kom och med det kom ett dåligt mående. Hela dagen hade jag huvudvärk och kroppen kändes alldeles slut. När jag kom hem efter jobbet så hade jag lite feber och dagen idag har jag mest legat hela dagen. Helt slut i kroppen och huvudvärk. Huvudvärken är borta nu men jag känner mig alldeles slut, så jag ringde jobbet och sa att jag blir hemma i morgon också. Sov till kl 13:30 utan avbrott, vara bara uppe en kort stund i morse för att meddela jobbet och väcka Linda.

Livets träd hann jag bara göra halvfärdig och den kan ju liknas vid mitt eget liv som är halv levt. 50 år kvar eller?

 

Middagen idag bestod av grillade kycklinglår som var kvar från gårdagens kyckling, till den serverades färdigköpt potatissallad, lätt och enkelt men gott *S*. Nu ska jag bara vara och sängen hägrar redan men törs inte lägga mig för tidigt då är risken stor att jag vaknar mitt i natta *S*

Tomten sitter kvar där han sitter, har inte hjärta att kasta ner honom i den mörka källaren :)

 

Känner mig alldeles överväldigad och är lite i en chock. Jag har blivit firad så som jag aldrig trodde var möjligt och hela mitt hem är fullt av blommor. Att fylla 50 år är stort, men att det skulle vara så här stort har jag svårt att fatta. Jag känner mig älskad och omtyckt och det är en underbar känsla.

En del av alla blommor jag fick

 

Jag tror helt ärligt att jag aldrig har känt mig så här uppskattad och firad som dessa dagar 2. Allt började redan i söndags då kära Lisa vill vara först och skickade sina gratulationer på Facebook, strax efter kom Erica *S*

Den stora dagen så rasade det in gratulationer både i stort och smått. Min morgon började med att jag gick upp för att väcka Linda och hon var ovanligt svårväckt *S*

Sen satte jag mig vid datorn och gladde mig åt alla gratulationer. Jag feja lite här hemma och fick samtal om att det skulle komma blomleverans. Sen var det bara att vänta. Linda betedde sig lite underligt på morgonen. Jag ville ha svar av henne vad hon skulle ha till middag då jag planerade att köpa en smörgåstårta och det äter inte hon. Men hon sa bara att det får vi bestämma sen när hon kommer hem, men jag sa att det går ju inte jag måste ju handla medan hon är i skolan. Men det hjälpte inte och jag var nästan lite småsur men hon stod på sig. Mamma ringde och grattade och sa att de inte skulle komma, det är lite besvärligt för dem att ta sig hit då de egentligen inte ska köra bil någon av dem. Men jag vart ju grattad när jag var där några dagar innan och fick en underbar vas samt en slant som räcker långt.

Här är vasen från mamma och pappa som jag fyllde med 50 rosor som jag grattade mig själv med *S*

 

Sen ringde Ann-Christin på min mobil (hon trodde jag skulle jobba) och gratulerade och jag bjöd över henne till eftermiddagen. Men nu började jag så smått bli lite nervös, hörde ingenting från Jenny eller Jonas och fattade ingenting. Skulle de inte komma?? Jonas sa ju till mig senast i helgen att han kommer och har en överraskning?

Presentkortet från Ann-Christin

 

Dagen gick och inga ungar. Men helt plötsligt ringer det i telefonen, jag svara och Jonas säger öppna dörren. Hihi jag rusar till ytterdörren och öppna. In kommer han och Jenny sjungande –ja må hon leva *S*. Dom hade inte glömt bort mig. JAG ÄLSKAR ER…..

Sen berättade de att vi skulle på restaurang Bronco,s Bar och njuta av en god middag. Vi skulle bara vänta på att Linda kom hem. Ja sa då att jag köpt smörgåstårta och att jag bjudit hem Ann-Christin. Då sa Jenny att hon ringt henne och att hon skulle följa med. Jippi middag med alla mina 3 barn och min allra bästa väninna och jag slapp betala *S* Blomsterbudet hann vi inte vänta på utan de fick komma idag istället. Väl hemma efter restaurangbesöket pinade vi i oss lite tårta.

50 är ju bara en siffra *S*

 

Idag vart jag fira på jobbet. De bjöd på tårta och jag fick ett presentkort på 800: - till en restaurang förutom blommorna jag fick igår. Vilken underbar arbetsplats jag hamnat på. När jag kom hem hade jag fått en bukett med blommor till från Peter och Erica, en underbar bukett med Rosa tulpaner och rosa rosor med gröna kvistar. Tack ni goa vänner. Sen hade jag även ett paket som jag slet upp och det innehör ett presentkort för pedikyr för mina fötter. En hel timme ska någon ta hand om mina 50 år gamla fötter. Tack snälla Lisa.

Kommer att få de vackraste fötterna i stan.

 

För en liten stund sen kom tårarna och jag bara kände att jag måste skriva av mig. När jag skrivit ungefär halva bloggen så ser jag att jag fått ett meddelande från Pia som hittade mig på FB efter alla dessa år. Hon hade skrivit ett lååångt underbart brev till mig och då kom tårarna igen. Tack Pia för att jag åter har dig i mitt liv.

Tack Peter och Erica för den underbara buketten.

 

Just nu ligger jag i sängen och bara mår så himla bra och tycker att bättre än så här kan inte livet bli. Jag vet att jag lördag den 24 kommer att bli firad lite igen för då ska jag på AA-konvent i Västerås men några AA vänner. Jag älskar er allihop. Nu ska jag försöka samla ihop mig tillräckligt för att svara Pia

Efterbild kommer sen *S*

 

Dagen idag har verkligen varit min. Vi åkte iväg vid 08 tiden i morse för att hämta hem Linda och besikta bilen på dit vägen i Fagersta kl 10:40, trodde jag. När vi kom dit vi 10 tiden visade det sig att jag hade till kl 11:40 INTE 10:40 *S*. Men jag lät mig inte nedslås utan klev in och sa som det var (ja inte att jag var en förvissad kvinna men att jag kom ända från Sthlm och ville besikta bilen hos grabbarna i Fagersta). Sa att jag tagit lite fel på tiden och undrade om de inte skulle kunna ta mig lite tidigare. Hmm sa han jag prata med vänta så ska jag gå och snacka med han som ska besikta din bil. han kom tillbaka efter en halv minut och sa javisst gå ut och sätt dig i bilen så kommer ditt regnummer upp strax. Hann inte mer än sätta mig i bilen så kom regnummer upp, var vänlig kör in i port A. Hipp hurra för grabbarna i Fagersta *S*

 

NilsEva  NilsEva har visat vad hon gör för och hon fick inte en enda anmärkning på besiktningen, men det fick däremot hennes bakdel eller rättare sagt hennes 2 vinterdäck där bak. Enligt besiktningskillen var dom direkt livsfarliga :(

 

Jaha och det vart en 2 på det och det innebär ombesiktning. Jag sa att jag var på väg hem till mina föräldrar för att sätta på sommardäcken och undrade om jag kunde komma och göra ombesiktningen senare idag?  Javisst sa att men du måste vara här senast kl 15:30 och det fungerade ju inte för mig för det skulle innebära att jag inte fick träffa Jenny och det skulle ju inte gå för sig.

detta datum inträder körförbud om jag inte visat upp NilsEva med nya däck.

 

Men men vi åkte från besiktningen hem till mamma för att hämta upp mina sommardäck och hitta någon verkstad som ville byta däcken. Naturligtvis var det lunchstängt men vi satt kvar i bilen och väntade ca 20 minuter på att de skulle komma tillbaka. När de kom så sa de javisst kan vi hjälpa dig men inte just nu för det kommer en kl 1 men kom tillbaka kl 13:30 så ska vi hjälpa dig.

Här ska ni köpa däck *S*

 

Vi kom tillbaka och jag förklarade att besiktningen sa att mina bakdäck var livsfarliga. Hmm sa han och tänkte säkert att jag överdrev nog lite för att snabbt få hjälp med att sätta på sommardäcken *S*  Men sen när han fått av bakdäcken sa han – herrejösses har du kört med dom här??? Sen skakade han på huvudet och sa att det var tur att jag hade besiktning och inte körde mer med dem ;(

Så fram med sommardäcken och då vart de nya huvudskakningarna för 2 av däcken gick inte att använda. De hade spruckit runtom i gummit JIPPI vad göra nu?? Jaha du kan ju chansa på att de går igenom ombesiktning. Hahahaha sa jag tror nog att de kommer att titta verkligen noga när jag kommer med tanke på hurdana vinterdäck jag kört omkring med. Hmm sa jag då jag är ju på en däckverkstad, har ni något att erbjuda en kvinna i sina bästa år. Han skratta åt mig och sa att visst hade han det :)

In på verkstaden och där tog han fram den, pärmen med priser förstås, vad trodde du?? 575: - skulle han ha för ett nytt däck och jag behövde 2. Enkel snabb matematik och jag såg hela semestern spolierad. Javisst sa jag ta fram 2 nya däck du. Sen vände jag mig till min kära vän Ann-Christin och frågade – har du pengar för jag har INTE. Snäll som hon är tar hon fram sin plånbok och gav mig vad hon hade *S*

Så ut till bilen igen och titta på när de satte nya fina sommardäck där bak och 2 gamla men okey där fram. In på verkstaden igen och skriva lite kvitto, fram med plånboken och börja räkna. 575: - + 575: - + 120: - = 1270: -  hmm tittar länge på pengarna och räknar, får det till 1200:- vänder mig återigen mot A-C och frågar har du något mer, det fattas 70:-  hon gräver djupt i plånboken och får fram 40:- till. Grabben säger okey ge mig det så är det jämt *S*

Jag lovade att komma med bullar nästa gång vi tittar förbi *S*. Det lät bra tycker han och det förstår jag att han tyckte. Till honom kommer 2 förvirrade fruntimmer med en bil med värsting vinterdäck och han får 2 däck sålda bara så där *ler*. Men jag är nöjd och glad trots allt, jag har världens bästa vän (jäkla tur jag tog med henne). Nu ska jag bara skramla ihop så jag kan betala tillbaka *S*

Hädan efter blir det solglasögon på *S*

 

 

 

Känner mig ensam så jag ska självömka lite. Det är långfredag idag den längsta och tråkigaste dagen på hela året. Jag sitter här hemma alldeles ensam (Linda är hos en kompis) och känner mig just nu ganska nere. Alla verkar ha någon att fira denna dag med och jag sitter här alldeles ensam. Visst det är till en del självvalt eftersom jag tog min kollegas arbetspass och ska jobba i morgon. Iofs så åker jag till Dalarna efter jobbet i morgon men det får mig inte att känna mig mindre ensam.

Bodde jag i det här huset så vore jag inte ensam *S*

 

Egentligen mår jag ju bra och har haft en skön dag, påskpyntat färdigt här hemma och det lyser gult lite här och där. Varit ute i solen en sväng har jag också hunnit med. Men det är just nu som jag skulle vilja ha någon här hos mig, någon att dela allt detta fina med. Hur ska det bli den dagen Linda flyttar kommer jag då att sitta som en gammal nucka här hemma och självömka? Känns inte som någon mysig framtidsutsikt :(

Här har jag ju en vän :)

 

Känner att jag skulle vilja att mitt liv var lite annorlunda men vet inte hur. Klart hade jag en karl här hemma så hade det kanske varit lättare men det vill jag inte ha på lång tid ännu. Där är jag nog ganska så bränd även om jag inte vill låtsas om det. Visst har jag min vän laptop som håller mig sällskap och som just nu när jag skriver får min tid att gå. Men det ersätter ju inte riktigt sällskap av en levande människa. Funderade för en stund sen om jag skulle sätta på tv, men ändrade mig, så långt har det ännu inte gått i alla fall *S*

Här i finns det godis...

 

Påsken är lite som julens en tid när man ska umgås med nära och kära, men när alla mina nära och kära är så långt bort så blir det svårt. Jag vet ju om att jag inte är ensam om att sitta ensam men inte tar det bort ensamhetskänslan. Visst skulle jag kunna ta bilen och åka en sväng till någon men det finns ingen på nära håll och jag vill ju inte att det ska bli sent då jag vet att min dag i morgon blir lång. Jaja nog om detta ryck upp dig kärring dina dagar kommer *S*

Den här fick jag från jobbet tillsamman med 2 biobiljetter

 

Ja från det ena till det andra så har jag precis fått beskedet att en nätvän som jag känt i många år och som tidigare var ett stort stöd för mig på ett forum har fått bröstcancer och det av en art som spridits sig till lungan. Fick höra att hon gjort sin första cellgiftsbehandling idag och mår väl efter omständigheten väl och är vid gott mod. Då när man får sådana här besked så känns mitt gnäll/min självömkan helt felplacerad. Men det hjälper ju inte henne att jag inte pratar om det som för tillfället känns jobbigt för mig.

Farmors blomma blommar när hon vill visa sig för mig.

 

Det har startats en insamling till förmån för denna kvinna och det är meningen att hon ska få någonting som underlätta hennes tillvaro under behandlingstiden. Men mer är det ju att alla vill visa att vi finns med henne. Att vi tänker på henne och finns med henne denna svåra stund. Jag har ju själv inte haft kontakt med henne på ett par år nu, men när vi hade som mest kontakt så var hon ett fint stöd för mig. Cancer får mig att rysa, den får mig nästan att må fysiskt illa. Finns ingen mer skrämmande sjukdom och en sjukdom som snabbt kan ta ett liv. Men den går också att bota och få bort helt, sen vet man ju inte om man får återfall i den sjukdomen men många slipper det.

 

Min mamma har ju haft cancer och efter behandling så är hon helt frisk. Barnens farmor fick cancer och det gick fort och var över på några veckor. Nu önskar jag min vän att det ska gå lika bra som med mamma och jag kommer att ha med hennes när jag ber om styrka för mig själv och delar den med henne. Hon är en stark kvinna och jag känner mig övertygad om att hon kommer att besegra sjukdomen. Nu känner jag mig inte lika ensam längre nu dela jag min tid och mina tankar med denna vän.

Vet inte ens riktigt var jag ska börja skriva. Men den här helgen har verkligen varit en upplevelse utan dess like. Vi var ute vid Horsfjärden vid en naturskön kursgård. Vi kom dit vid 5 tiden på lördagen och kvällen började med lite snacka om jobbet och så i ca ½ timme, sen gick vi till våra rum för att göra oss i ordning för middagen. Middagen skulle jag behöva skriva en hel bok om för det var verkligen en upplevelse som jag hoppas stannar vid en upplevelse. För vad vi fick uppleva var att vara blind på riktigt.

Lite utsikt från min balkong denna dimmiga morgon. Längst bort i bilden syns Horsfjärden, men vi såg inga ubåtar på grund *S*

 

Vi samlades efter fördrink och information om middagen vid ett svart draperi. Sen skulle vi gå in 2 och 2 innanför draperiet och där var det kolsvart, man såg absolut ingenting. Vi skulle gå med vänsterhand mot en vägg. Väggen ändrade form precis som golvet vi gick på och bara efter 2 sekunder hade jag hjärtklappning och tillslut la jag handen på henne som gick före för kom hon fram så skulle jag också göra det och jag kände mig inte då så ensam. Efter en stunds promenad så kom vi fram till en person som tog emot oss (vi gick kanske 10 meter men det kändes som 10 mil). Han som tog emot oss var blind på riktigt och han hälsade oss välkomna och ledsagade oss till vård bord.

 

Försök att äta mat när det här är allt du ser *S*

 

Sen fick vi sättas oss och vi var bland de första som fick gå in så vi satt där och väntade på att alla andra skulle bli ledsagade till sina platser. Vi fick höra när vi satte oss att det låg en förrätt framför oss. Nu började alla känna efter sina bestick och då kom killen som serverade oss tillbaka och fråga vad vi ville ha att dricka. När drickat kom in så säger han till oss att han ställer flaskan på höger sida om vår tallrik och då var det bara att treva efter den. Sen letade jag upp mitt glas tog flaskan och skulle hälla upp. Men dom hade inte gjort det lätt för oss för det var en kapsyl på den så det var bara att börja treva och leta efter kapsylöppnaren. Allas händer sträcktes runt vid bordet och jag lovar det tog ett tag att hitta den *S*

Tur man känner igen den på formen *S*

 

Till slut fick jag lite vatten i mitt glas och det var dags att börja äta av förrätten. Vi hade ingen aning om vad som fanns på tallriken och hur vi överhuvudtaget skulle få in någonting i munnen. *ler*. Blunda nästa gång du ska äta och försök att greppa besticken och skär maten och stoppa i munnen så får du en liten upplevelse på hur svårt det kan vara. Jag lovar det vart fingrar i maten för att få något begrepp om vad vi hade framför oss. Under hela måltiden så var det underhållning med musik och sång. Det vart till och med allsång och då bad dom oss ta fram sånghäftena som låg på bordet och sjunga sången på sid 6 *AGS*

 

Att konversera och försöka prata under middagen var otroligt svårt ibland. För man visste inte vem man skulle vända sig emot och var det ingen som svarade när man pratade så kände man sig otroligt dum och det kändes som om man satt ensam och pratade rakt ut i luften eller om någon annan sa någonting så visste man inte om man skulle svara för man visste inte om det var riktat till mig *S*. Alla de som serverade 4 st var alla blinda på riktigt och de var otroligt duktiga och hade en självironi som var otrolig och de drev verkligen med oss fast på rätt sätt. Vi var liksom i deras värld/våld och de hade övertaget *S*. En av dem sjöng en så helt otrolig sång om att vara blind och känna kärlek. Lite av sången gick så här…..du har en otroligt tur för jag är blind, du har min fullständiga kärlek och för mig är du evigt ung (vem vill inte vara för evigt ung) *S*

 

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här middagen men det blir en alldeles för lång blogg då och jag vill ju ha lite plats för lerduveskyttet också *S*

Ja jag skrattade till och börja med *S*

 

Jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle vara så svårt och jag var nog ganska så säker på mig själv att detta fixar jag galant och så visade det sig att jag var sämst *asg*. Men med mina armar som inte har så mycket kraft, när dom är utsträckta så vägde geväret ett ton ungefär. Jag vart alldels skakig och benen började darra. Han skjutledare sa då jag gick in som fjärde man (kvinna) för att skjuta att du fixar det här *S*. En säkerhet och en ”jag kan allt” lyste om mig och sen föll jag pladask som en pannkaka. Jag fick en bra ställning/hållning från början tyckte jag i alla fall. Men jag sköt miss med flera hundra meter. Hmm hur blundar du fråga han mig och jag visade honom. Hmm jag tror att det blir lättare om du blundar med det andra ögat istället sa han då för då ser du siktet mycket bättre *S*

Hmm okey mycket att tänka på. Visst blunda med rätt öga.

 

Hmm okey när jag började blunda med rätt öga så gick det en liten aning bättre. Men han sa att jag bara siktar och sen skjuter jag, jag följde liksom inte efter duvan med geväret. Hmm gör jag inte sa jag, jag ser ju att jag gör det?? Då sa han att jag ska inte bara följa den med ögat jag ska följa med geväret också *S*. Sen upptäckte vi att jag såg duvan himla sent efter att den skjutits iväg och det visade sig bero på mina progressiva glasögon. Jag blundade ju med det öga som var närmast därifrån duvan kom och mitt andra öga såg inte duvan genom det progressiva glaset förens jag hade duvan framför ögat. Så när det var min tur att skjuta igen så tog jag av mig glasögonen och se nu gick det bättre jag fick in en fullträff och duvan splittrades och begav sig till dom sälla jaktmarkerna. Jag hade tagit död på min första lerduva och jag var såååå lycklig. Nu fick alla applådera mig och det var länge sen jag var så lycklig *S*

Är det bättre så här???

 

Så denna helg gick mycket i ögonens tecken och det passade väl bra för oss som jobbar med syn/ögon hela dagarna *S*. Sen en lite parantes för det hände en extra rolig grej vid middagen. Vi satt ju vid ett bord för 8 personer och vi var 6 stycken, så vi har ett par till vid vårt bord. Det lustiga i det här var att de var optiker båda 2 (de var där för att fira sin förlovning). Men inte bara det den ena av dem jobbar på Götgatan alltså en konkurrent till oss. Hon håller till i en optikerbutik i huset bredvid oss. Hur stor är sannolikheten för att de skulle hamna vid samma bord som oss *S*. De var ju där privat så de som gjorde bordsplaceringarna hade ju ingen aning om att de tillhörde samma bransch som vi och till på köpet jobbade på Götgatan *S*. Världen är inte så stor som du tror Lasse Lasse liten *asg*

Se sån stil jag har, nu är jag ett fullärt proffs *S*

 

 

 

Varför faller mitt mående eller lider jag av en ålderkris. Just nu känns det som om livet springer ifrån mig och jag hänger inte alls med. Många tankar far igenom mitt huvud och det känns som en myrstack. Känslan av ledsamhet är stor just nu och det beror nog på många saker. Jag tänker på hur mitt liv kommer att bli och hur ensam jag kommer att känna mig den dagen Linda flyttar hemifrån och den känns inte allt för avlägsen. Om någon vecka bli jag 50 år och jag har aldrig lidigt av någon ålderskris men nu känns det som jag är på den sidan att jag börjar närma mig slutet med stormsteg och ska jag då vara alldeles ensam?

 

så här gammal ser man ut när man är 18243 dagar.

 

Inte vill jag ut och ragga och känner inte ens för att träffa någon för att inleda ett förhållande. Det måste till förändring för att jag överhuvudtaget ska få någon intresserad av mig och den förändringen ligger till stor del i min mun. Mina tänder är inte alls i det skick som annars är normalt för en kvinna i min ålder och jag vet inte hur/när jag ska kunna göra någonting åt det och jag märker att jag lider mer och mer av det för varje dag. Det upptar mina tankar den största delen av dagen och jag kommer på mig själv med att jag hindrar mig själv från att le ordentligt och är det någonting jag vill göra så är det att le och vara glad.

 

Ungefär så här

 

Men ekonomi för att fixa till dem vet jag inte hur jag ska få. För jag behöver en total sanering av min mun och det innebär nya tänder. Men får att jag ska få till det så behövs det pengar och då menar jag inte små pengarna som jag köpte bil för. Kostnaden kommer upp i långt över 100 000 och det är pengar jag aldrig kan få fram. Har funderat på att ta kontakt med soc och försäkringskassan men det vet man ju hur svårt det är och jag vet inte ens om jag skulle orka traggla mig igenom de kanalerna. Ett alternativ är ju att köpa en trisslott och lita på att min Högre Makt är med mig där så att jag skrapar fram en stor vinst. Men det är ju inte sådant min Högre Makt hjälper mig med, den hjälper mig bara att överleva och det är ju iofs stort det med *S* Hit orkade jag skriva när jag började igår kväll.

 

trötta fötter.

 

Nu är det en ny dag och ett nytt mående. Jag är verkligen en känslomänniska och det är på gott och ont. Idag mår jag förträffligt och har fått en massa god nyheter och sen har jag ett underbart arbete att gå till och jag trivs mer för varje dag som går. Så snart kommer jag att må dåligt pga av det för jag har ju bara ett vikariat t.o.m. sista december. Finns det någon rättvisa i denna värd så kommer jag att av någon anledning att vara kvar där även nästa år. Dom behöver mig och jag behöver dem *S*

 

Annars kan jag alltid flytta ihop men en kossa

 

Vet ni jag kommer att få tillbaka på skatteåterbäringen och det har jag inte fått på över 20år. Tidigare har jag fått tillbaka men då snodde KronKalle de pengarna. Men nu när jag tagit tag i mina skulder och betalar av dem så finns jag inte längre hos kronofogden *S*. Okey jag lever fattigare varje månad men jag gör rätt för mig och jag kommer snart att vara skuldfri även om det är ca 6 år kvar.  Alltså det känns så bra att göra rätt för sig även om alla skulder inte är mina men de kom till med min hjälp så då är ju jag skyldig att göra rätt för mig.

 

Livet blir aldrig vad man tänkt sig, men man kan ju hitta en coh en annan godbit.

 

Nu ska jag ta och göra kväller och kanske skickar jag iväg denna knäppa blogg. Jag vill blogga men vet aldrig vad jag ska skriva och då blir det lite så här dagbok från olika dagar *S*

 

Har idag gjort ett lite mer riktigt avslut. Var hemma hos Olle för att lämna hans saker och hämta mina. Det var liksom lika bra att jag gjorde det för karl som han är så fick han det aldrig gjort. Han bjöd mig på lunch och först kändes det lite konstigt att sitta där. Men sen kände jag bara att vi återgått till vårt tidigare förhållande att bara vara vänner. Det kändes bra och även om jag känner att jag fortfarande älskar honom så kände jag ganska starkt vad det var som inte fungerade.

 

Det här är hans liv

 

Vi har egentligen ingenting gemensamt mer än nykterheten. Han lever ett liv som jag egentligen inte vill leva då jag vill ha lite mer roligt och umgås med folk. Medan han är en som bäst trivs hemma eller bara jobba med nykterhetsfrågor. Livet är inte bara hemma, jobbet och ideellt arbete. Livet är så mycket mer. Livet går ut på att umgås med alla människor som man tycker om. Att ha roligt, skratta och föra en massa diskussioner om allt och inget. Blanda allvar och lek.

 

Inte riktigt min grej

 

Jag vill resa och när jag reser vi jag träffa vänner, jag vill uppleva och upptäcka världen med den jag älskar, inte bara finnas i tillvaron. Jag känner att Olle och jag kommer att kunna fortsätta att vara vänner och det som var i kärleken var en parantes i vårt liv. Han lärde mig att jag kan älska och att jag kan bli älskad tillbaka och för det är jag tacksam. Jag känner att nu vågar jag, jag vågar visa kärlek och jag kommer att våga älska igen. Så nu ska jag ut på jakt och ingen går säker *S*

 

Leta upp en tjur *S*

 

Nu ska jag se till att träffa mer folk, umgås och kanske lära känna nya människor, jag är inte rädd längre. Jag har min NilsEva och vi kan tillsammans åka på äventyr och upptäcka världen. Längtar till sommar och semester, för bara några veckor sen så grämde jag mig att jag måste ha semester men tanke på att den underbara semester jag hade förra året kan jag aldrig få igen. Men så är det ju inte, denna sommar och denna semester kan bli lika underbar fast annorlunda *S*

 

 

Nu ska jag snart iväg på ett möte och få ytterligare kraft. Dagen idag har varit en bra dag och det är så härligt att vara ute och köra men NilsEva. Nu kan jag till och med åka till CityGross och handla.

Min egen girighet har slagit tillbaka på mig själv. I måndags förra veckan gick jag i taket och dagen efter förstod jag att det är min egen girighet som nu slagit tillbaka på mig själv. Ont ska med ont fördrivas och det har jag nu fått erfara. Jag har inte gjort fel utan det har varit en tolkningsfråga och nu har mina tolkningar gett mig konsekvenser som jag inte riktigt räknat med. Ett skrivet papper är inte alltid giltigt och ett muntligt ja inte alltid bindande, det beror på hur man tolkar det :)

 

Det som göms i snö kommer upp i tö, i detta fall en skola...

Jag har haft ett papper i min hand där det står vad som gäller och där har det stått att vi har rätt till 2 par glasögon per år och att köp ska godkännas av chef. Jag beställde enligt detta avtal ett par glasögon och enligt mig med chefens godkännande eftersom hon var med vid beställning tillfället. Men detta papper är ej juridiskt bindande och ej heller är köpet godkänt av chef då hennes namnteckning inte finns på beställning. Så min tolkning av detta papper och min tolkning av att chefen godkänt köpet då hon var med gäller inte. Både jag och chefen hade tolkat det vi gjort på det sätt av vi gjort rätt enligt vad som gällde. Men det är alltså inte juridiskt bindande och köp alltså inte godkänt.

Min egen NilsEva

 

Så nu får jag bara för att jag var girig och ville ha ut så mycket som bara var möjligt när jag slutade min anställning stå mitt kast och betala dessa glasögon själv 6545:- avdrag på slutlön. Visst svider det men hade jag inte varit så girig och tänkt till en gång till så hade jag ju fattat att ägaren skulle göra allt han kan för att jag inte skulle få dessa glasögon som en löneförmån. Jag känner ju honom och vet vad han går för. Jag var inte i behov av dessa glasögon men jag ville ha dem för att suga ut så mycket jag bara kunde av ägaren pga hans beteende och pga hur han behandlat mig och andra kolleger. Jag tyckte jag var värd dom med tanke på vad jag gjort för jobbet och för hur jag slitit. Så längre än så här har jag alltså inte kommit i mitt tillfrisknande. Jag är girig och vill roffa åt mig bara för att jag tolkar det att det har jag rätt till.

Pizza ovanlig mat för min mage :)

 

Vad gäller taxiresan så är det ungefär samma sak där 621:- avdrag på slutlön.  Vi har alltid fått taxiresorna godkända då vi varit ute med jobbet. Ägaren har tyckt att vi ska komma hem ordentligt och inte behöva åka kommunalt sent på kvällarna. Tidigare har det inte varit några som helst problem men då var jag ju fortfarande anställd, det var jag ju vid det här tillfället också men jag hade redan sagt upp mig och då gäller liksom inte samma regler. Eftersom det var jag som registrerade taxiresan i kassan på jobbet så gjorde han det enkelt för sig och debiterade mig för resan eftersom han hade kvitto på att det var jag som gjort den. Att andra kolleger vad med på denna resa hade ingen betydelse eftersom jag gjort registreringen och alltså var jag ansvarig.

Fötterna upp och huvudet ner :)

 

Där var jag också girig istället för att åka kommunalt hem så hängde jag med i taxin och det utan att få ägarens godkännande. Det hade inte varit så besvärligt för mig att åka kommunalt vid detta tillfälle utan jag var girig och bekväm och tog vad jag trodde var den enklaste vägen *ler*. Allt kan tolkas på många sätt och jag har i dessa fall tolkat allt till min fördel och nu får jag stå mitt kast. Jag som skryter om att jag är så i tillfrisknandet och gör det som är bäst för mig, faller på min egen girighet och tänker inte ens fast jag vet vilken person jag har att göra med. Men det är väl av erfarenheter jag lär mig och kanske har jag lärt mig att inte vara så girig i framtiden utan tänka ett steg längre. Jag lär så länge jag lever och nu har jag lärt mig lite till.

Inte lika naket men vackert ändå *S*

 

Linda stack iväg till bio ikväll med en vän och för en stund sen bad hon mig komma och hämta henne så de slapp stå ute och invänta bussen. Snäll som jag är och med nyligen inköpt bil så sa jag naturligtvis att jag skulle komma. När jag satt i bilen på väg till bion så kom jag på att det var fredagskväll och jag skänkte en tacksam tanke till att jag var en nykter alkoholist. Hade jag varit aktiv hade jag inte kunnat hämta henne och jag tänkte på hur många är det som sitter hemma denna fredagskväll och inte kan hämta sina barn om de skulle vilja ha skjuts hem.

 

Våren är här snart

Jag tänkte tillbaka 10 år i tiden och då hade jag även om jag haft bil inte kunnat hämta dem eftersom jag inte hade varit nykter. Fast för mig hade det ingen betydelse att det hade varit just en fredagskväll, jag hade varit för onykter för att köra bil oavsett vilken veckodag det varit. Så idag är jag tacksam inte bara att jag har en bil, jag är tacksam att jag har programmet och därmed min nykterhet. Jag har fått så mycket och jag klarar av så mycket tackvare att jag idag är nykter. Det gör ont när jag tänker på alla de som inte hittat nykterheten, alla de som inte orkar kämpa, alla de som finns där ute och fryser i denna stund. Jag har en kär vän som kämpar med sin nykterhet och hon faller tillbaka åter och återigen. Men jag finns för henne och hon går på möten och hon har en massa verktyg så en dag kommer jag att sitta tillsammans med henne och se tillbaka på det som varit och båda kommer vi att vara tacksamma i vår nykterhet.

 

Snart syns det som göms i snö

Det känns häftigt idag att jag är nykter och ingen behöver längre ta konsekvenser av mitt drickande. Jag kan vara mig själv och framför allt jag vågar vara mig själv. Bara tänk vad många vänner jag fått genom att bli nykter, både AA vänner och vänner utanför programmet. Bara för att jag idag försöker leva i ärlighet och jag kan vara öppen med mina känslor och vågar visa vem jag är så får jag de vänner jag förtjänar. Jag kan finnas till för dem på samma sätt som de finns till för mig. Jag försöker att inte svika idag och då blir jag inte heller lika lätt sviken tillbaka, även fast det händer och då gör det ont, men med programmets hjälp och stegen så går det över och jag kan fortsätta att leva och må bra.

 

Allt vaknar till liv

 

 

Jag gick på AA men jag fick aldrig det som så många andra fick. Jag fick inga vänner. Jag gick på möten och sen gick jag ensam därifrån. Idag ser det helt annorlunda ut och jag har en massa vänner i gemenskapen. Jag har genom AA även fått vänner utomlands och nu har jag till och med träffat en av dem och ska snart träffa henne igen *S*

Jag har fått så många fina vänner och det är riktigt djup vänskap sen jag vart nykter. Både i och utanför programmet. Jag har lärt mig att leva med ett öppet sinnelag och jag har lärt mig att visa och uttrycka mina känslor och det har jag gjort att jag byggt upp en massa djupa vänskapsförhållanden. Jag har även skapat vänskapsband med män och det har jag aldrig haft i mitt liv och det är stort för mig. Att jag kan se män som riktiga vänner på precis samma sätt som kvinnor.

Livet är så mycket enklare att leva nu när jag har vänner. En massa bekanta har jag haft i mitt liv men det har saknats riktig vänskap för jag har aldrig låtit någon komma för nära mig. Att jag idag vågar släppa till, vågar vara öppen samt vågar visa mina svagheter likväl som min styrka har gjort att de vänskapsband som jag byggt upp har jag byggt upp för livet. Jag kan vara mig själv och jag kan och törs visa vem jag är. Jag vet att jag kan älska och jag vet att jag kan bli älskad tillbaka någon som jag känt att jag aldrig tidigare i mitt liv kunnat.

Min allra bästa vän

Jag kan välja bort det eller de som jag inte vill ha i mitt liv idag och bygga vidare på allt jag nu har och vill ha. Sen faller jag ibland tillbaka i det gamla, det där att jag inte blir älskad/omtyckt för den jag är och vill vara. Att kärlek och vänskap kan ta slut måste jag lära mig leva med även om det gör ont när det sker. Jag kan inte leva hela livet utan smärtan, men jag kan lära mig att hantera den och försöka att gå vidare. Jag har mycket kvar att lära och mycket kvar att jobba med, men jag tar en sak/en dag i taget och på det sättet kommer jag vidare i mitt liv.

Jag bygger en bro och kommer över på andra sidan

Inte konstigt att jag är så asocial och inte vet vad man ska prata med folk om. Jag tittar inte på Tv och missar alla viktiga samtalsämnen. Nu går OS och jag har inte ens sett invigningen. Okey jag vet att den går i Vancouver för det har jag sett på löpsedlarna, så jag är inte så himla lost *S*. Jag tittar inte på Melodifestivalen och då är man ju lite av ett UFO. Let´s Dance är ett annat program jag missat men jag tittade i alla fall då när Magnus var med och vann.

Vid dans så gäller det att veta var man sätter fötterna.

Men ärligt alla snackar Tv program och jag hänger verkligen inte med. Snackar man inte Tv program vad bör man då snacka om? Jag kan ju inte snacka glasögon eller snacka ”leta bil” hela tiden??  Nä jag får fortsätta att vara asocial och ge fan i att snacka med folk. Men det är ett stort problem hos mig att jag har svårt att kallprata. Ska jag prata så ska det vara något av vikt, något som intresserar mig, men oftast intressera det inte andra människor. Frågar jag någon hur han/hon mår så vill jag gärna ha ett svar på det. Frågar någon mig så vill jag gärna svara, men folk är ju egentligen inte intresserade av ett svar på det, de har redan innan de uttalat frågan klart börjat prata om Tv program.

Mår jag så här så flyr folk :)

På jobbet har jag däremot inga problem med att vara social och skämta vitt och brett. Både med kunder samt arbetskamrater. Jag har heller inga problem med att snacka med kassörskan i butiken eller säga något till busschauffören. Jag hejar på allt och alla och har ett leende att ge till var och en. Men det är det där kallpratet med människor som jag riktigt inte känner som är så svårt. I stora samlingar eller när jag sitter på tex en restaurang med en massa människor som jag bara känner lite grann.

Det här är nog ett sällskap som jag passar i.

Ta bara när jag är på AA möten och innan mötet börjar så snackar alla med alla och det är mycket just kallprat. Då hänger jag inte på för jag vet inte vad jag ska säga?? Sen kan jag dela om mina innersta känslor när väl mötet kommer igång, personligt och utlämnande. Men när mötet är slut så går jag hem eller följer jag med ut och äter så sitter jag tyst och bara lyssnar på sorlet och svarar artigt på tilltal. Jag har allvarligt börjat fundera vad som är fel med mig, för något fel måste det ju vara? Jag är inte blyg eller har svårt att öppna mig när jag får chansen. Men jag kan INTE kallprata? Jag kan INTE vara social?

Men pratar jag med en god vän i telefonen, då kan jag babbla :)

Fan det är tur att jag i alla fall kan skriva så ni får känna mig lite grann. Men kom ihåg nästa gång du träffar mig och börjar prata Tv då är jag lost, då är jag ett UFO *S*

Nu ska jag fortsätta att lyssna på min granne som har "fest", dom låtsas titta på OS tror jag för det skriks och gapas en hel del. Men dom är ganska snälla för dom försöker överrösta gapandet med musik emellanåt så att vi grannar inte blir för störda om dom blir för gapiga

 

 

 

Hur ska det gå att sammanfatta 9 års helvete? Jag bor granne med Lennart  sen 9 år tillbaka och otaliga är de förstörda nätter som jag och min familj fått. Det bör nu vara dags att Lennart får ta konsekvenserna av sitt leverne och ta ansvar för att hans grannar ska få ett drägligt liv. Det handlar inte om att försöka rädda en ”ungdom” genom att skicka honom till Behandling. För så länge Lennart själv inte är villig till förändringar så ska han heller inte kunna räkna med att få hjälp med att supa ihjäl sig och fortsätta sitt leverne utan konsekvenser.

 

Vem vågar sätta ner foten och säga att det räcker nu? Varför ställs inga krav på Lennart och varför räddas han från konsekvenserna av sitt leverne om och om igen? När tror ni att han kommer att inse att han inte kan fortsätta leva på det sätt han gör, eftersom hans eget ansvar tas ifrån honom gång på gång^?

Jag har otaliga gånger varit i kontakt med Huge Bostäder, jag har otaliga gånger ringt störningsjouren när vi fått nätterna förstörda pga av Lennarts och hans såkallade vänners framfart. Jag har tillsammans med mina barn legat och gråtit på nätterna för att vi har varit så slut pga sömnbrist. Jag har fått påhälsningar i min lägenhet av ”vänner” till Lennart som inte riktigt hittat hem till honom.

 

Jag har vi 2 tillfällen fått ringa efter ambulans när Lennart i fyllan skadat sig. Ena gången var när han hade sönder fönstret till porten och skurit sig illa. Den gången knackade han på hos en annan granne (som nu ej bor kvar), han blodade ner hela portuppgången och golvet var fullt av glassplitter. Den gången kom både polis och ambulans och vad jag förstod av polisen efteråt var att Lennart hade förblödigt om inte ambulansen kommit. Då fick jag ett par lugna nätter medans Lennart vart inlagd. Men han var ju hemma snart igen.

 

Andra gången kom Lennart hem i taxi och när han kliver ur taxin så ramlar han och slår i huvudet. Han vart då liggande mitt på vägen och var inte kapabel att ta sig upp. Taxichauffören kunde inte stanna utan jag fick ringa ambulans som kom och hämtade honom.

 

Lennart har ett antal gånger med nyckeln till sin lägenhet försökt ta sig in hos mig då han varit så full så han inte riktigt haft koll på vilken våning han befann sig på. Lennart har vid flertalet tillfällen slarvat bort nycklarna och då stått utanför porten och för att få lugn och ro så har vi känt oss tvingade att släppa in honom. Han har vi ett flertal tillfällen hittats liggande utanför på gården och då fått hjälp av någon vänlig själ att ta sig i i lägenheten. Vi har haft honom liggande ibland hela nätterna sovandes i porten och då ligger han och skriker och håller oss vakna.

 

Hans såkallade vänner kommer ofta hit när som helst på dygnet, men oftast sena kväller/nätter och då står de under hans balkong och skriker på honom eller så kastar de sten så att Lennart fönsterruta går sönder (nästa gång kanske de missar och det blir mitt fönster). Oftast sover väl Lennart då eller så vill han bara inte ha in dem, men det innebär att vi grannar får står ut med detta skrikande. Nu har det hänt vid ett flertal tillfällen att de istället har gått till andra sidan av huset och bankat på porten för att någon ska öppna.

 

Då ingen gör det så har de knackat på vårt fönster. Min dotter har sitt sovrumsfönster åt det hållet och nu senaste så hade personen där utanför först stått och bankat på porten och sparkat sönder ett av fönstren för att därefter börja banka på vårt köksfönster och därifrån gått vidare och bankat på fönstret till dotterns sovrum och skrikit åt dottern att öppna och släppa in honom. Dottern ville inte släppa in honom men då hon var rädd för att han skulle banka sönder hennes sovrumsfönster så gick hon och släppte in honom. I och med detta försvann tryggheten i vårt boende. Vi kan inte längre känna oss trygga i vårt eget hem? Vems är ansvaret, vem ska se till att vi kan vara trygga i vårt eget hem? Ska vi flytta och Lennart bo kvar? Vad hjälper det att skicka Lennart på behandling då han ändå fortsätter att leva precis som förut när han kommer hem igen. Det ställs inga som helst krav på Lennart utan han kan få dyra behandlingar (som han inte ens är motiverad för) och sen komma hem och fortsätta supa.

 

Detta har nu mig veterligen pågått i 9 år (säkert ännu längre med då bodde jag inte här). De enda gångerna som det har varit lugnt är när Lennart skickats på behandling.

 

Annars är det ett himla liv dygnet runt hemma hos Lennart. Det gapas och det bråkas och ibland kommer även musiken på. Genom åren har det sett ut så här. Lennart super och har inget dygnsbegrepp utan det kan vara korta lugna stunder ibland på dygnet men så vaknar de till och så kommer det igång igen. Jag har tidigare alltid ringt störningsjouren och försökt att dokumentera vad som hänt, när det hänt. Men efter att det senast inte fick igenom vräkning av Lennart då han skickade till behandling så har jag alldeles gett upp. Så många gånger som jag ringde störningsjouren tidigare, men många gånger så dröjde de med att komma (de har ju ett stort upptagningsområde) och då kunde det vara lugnt när de dök upp bara för att komma igång igen efter 1 timme. Vid ett tillfälle för ett par år sen fick jag t.o.m direktnumret till killarna i Securitas för att snabbt få tag på dem när det behövdes.

 

Varför kan en människa få hålla på och leva så här år efter år utan att något görs. Var är lagen som ska skydda oss andra. Hyreslagen är bra på många sätt och den ska finnas till för att skydda oss hyresgäster mot ”dumma” hyresvärdar. Men hur ska vi hyresgäster kunna skydda oss mot ”dumma” hyresgäster. Vi är INTE lika inför lagen när vissa kan få förstöra andra liv år ut och år in. Var finns lagen som skyddar oss från förstörelse, störningar och att vi lever direkt otrygga i vårt eget hem?? Alla alkoholister är inte beskedliga och med alkohol och droger i kroppen så blir människan ganska oberäknelig. Vad måste hända innan även jag och mina barn kan känna oss trygga här hemma. Är det bara Lennart som ska få hjälp och vi andra hans grannar ska få leva med denna otrygghet och fortsatta sömnlösa nätter.

 

Jag kan skriva kilometervis om händelse i mitt liv med Lennart som granne. Teveapparater som flyger ut genom balkongen (2 vid samma tillfälle): Trasiga portfönster, nakna skrikande kvinnor på balkongen, musik på högsta volym, besök av störningsjouren, besök av ambulanser och polis, skrik och gap nätter igenom, Lennarts försök med att komma in i MIN lägenhet, vänner som springer ut och in och kommer de inte in så knackas det på hos mig oavsett vilken tid det är på dygnet. Var finns min och mina barns trygghet i allt detta?

 

Att lösningen skulle vara att vi flyttar finns ju inte eftersom den bara kommer en ny hyresgäst hit som får leva med denna otrygghet och detta helvete som Lennart har ”tillåtits” skapa. Jag skulle inte kunna sova gott om nätterna om jag flyttade och visste att det fanns någon annan familj som har tagit över min otrygghet och kanske har barn som får lida så som mina barn har lidit. Det är ingen lösning på problemet Lennart. Om Lennart inte vill ta detta ansvar så får någon annan göra det för det räcker nu. Vi har alla rätt att känna oss trygga i vårt egna hem.