Har varit ledsen och haft ont i magen ett par dagar. Min bästa vän, min mentor den som alltid skulle finnas där ska gifta sig och flytta till Tyskland. Alltså redan innan hon flyttat så känns saknaden stor. Min Eugenia, min vän som alltid ska finnas där. Det kan gå så lång tid mellan våra träffar men jag vet att hon finns där i närheten och då har jag känt mig trygg. Vännen som vet allt om mig och som funnits med mig hela tiden i tillfrisknandet. Usch vad jag känner mig egoistisk. Jag ska ju vara lycklig för hennes skull, lycklig att hon kanske äntligen hitta hem och visst det är jag ju också och hon kommer ju att finnas kvar i mitt liv. Men jag är så himla rädd att avståndet gör att vi kommer längre och längre ifrån varandra.

Blir glad bara jag ser denna tjej, här tillsammans med Jenny

 

Men nu är det ju så här människor kommer och går i ens liv och det går inte att fjättra fast dem vid en. Jag ska ju inte vara rädd för förändringar och förändringar innebär ju också nya möten med nya människor. Jag bara tänker på alla nya vänner som jag nu fått genom åren och jag är tacksam för varenda en av dem. De berikar mitt liv och det innebär att jag alltid har en vän nära mig. Denna sommar ska jag se till att besöka vissa av mina nya vänner som finns runt om i landet och jag har ju inga problem med att hålla kontakten med dem fast de bor en bit bort. Jag har ju en vän i Italien som jag till och med haft förmånen att träffa och jag vet att jag kommer att träffa henne igen. Livet är underbart när man har vänner och jag vill vårda de vänskapsband som jag har.

Italien på besök *S*

 

 

Livet är så förunderligt och jag är glad och tacksam att Internet finns idag. Många av mina vänner har jag fått tackvare nätet och det känns som om det är vänner för livet. Tänk att bara genom att följa någons blogg och kommentera lite så träffas man till slut och har fått en vän för livet. Att jag vågar vara öppen, vågar ge och ta emot innebär att det bär frukt och ger mig vad jag behöver och lite till. Vänskap har för mig blivit viktig, jag som trott att jag klara mig utan vänner, att det skulle räcka med att ha en massa bekanta att umgås för att inte känna sig ensam. Men idag är det en sådan skillnad och jag är så tacksam för de vänner jag har och jag vill gärna tro att vi finns för varandra för att vi behöver varandra inte bara för att slippa ensamheten.

Paradiset på jorden, hemma hos en ängel :)

 

Ja livet är förunderligt och har tagit en sådan vändning att min tacksamhet är äkta idag. Det räckte inte att bara bli nykter som jag trodde i början utan det gäller att jobba med sig själv och börja känna på riktigt och våga visa vem jag är, nu när jag själv vet det (tror jag) *S*

Idag ska jag ta hand om mina röda kinder *S*

 

Funderat mycket på varför jag vart alkoholist, jag tror att det till stor del är ärftligt och vi har många alkoholister i min släkt, på både mammas och pappas sida. Men varför vart jag alkoholist och inte min lillesyster, vi har ju levt med samma föräldrar och borde ha samma gener och samma uppfostran. Men så var det inte, min syster upplevde inte min fars alkoholism under tonårstiden. Det skiljer 6 år mellan mig och min syster och under min tonårstid var min fars supande som värst. Men det är samtidigt ett bevis för mig att tonårstiden är den tid som i mångt och mycket formar oss. Hur vi har det omkring oss, hur vi blir bemötta och jag förstår hur viktigt det är att ha någon att lita på, någon som man kan prata med, någon som vägleder en och framför allt någon som ser en.

Inte alltid så lätt att välja rätt väg.

 

Men samtidigt när jag ser tillbaka så började mitt osäkra liv lite före de riktiga tonåren. Någonting hände när vår familj flyttade från en liten by i Dalarna till en förort i Västerås. Jag var 10 år ville absolut inte bo i en stor stad med en massa tuffa tonåringar. Min storesyster anpassade sig ganska omgående men själv kände jag mig inte alls hemma. Jag gillade inte den tuffa attityden som fanns och jag tappade nog där någonstans bort vem jag var. Jag fick några vänner men var inte speciellt omtyckt bland mina andra klasskamrater. Jag vart stökig och uppkäftig och spelade alltid tuff fast mitt inre var i kaos och jag var en rädd lite flicka. Min äldre syster fann sig tillrätta och fick en massa vänner och var omtyckt av alla. Hon strulade och söp men fick all uppmärksamhet.

Många funderingar finns det i detta huvud.

 

Jag började sniffa och röka hasch och tyckte då att jag hörde till och passade in bland de lite äldre som höll på. Mina vänner varken sniffade eller rökte hasch men de hängde på när jag ensam rökte min pipa som jag lånat av dem som var äldre, de visade mig gärna hur jag skulle göra för på det sättet kunde de få en ny kund som skulle handla av dem. När jag som 14-åring flyttade till Stockholm så tog jag med min nya tuffa attityd och försökte introducera haschet bland nya klasskamrater. Men det gick inte vägen för i Stockholm söp de istället och äntligen hittade jag hem, jag hittade det som gjorde mig till den jag ville vara och livet kunde äntligen börja.

Det tog tid att fatta.

 

Från den dagen var jag såld, jag var såld till Kung alkohol och det ljuva livet kunde börja. Men det ljuva livet vart inte lång, för snabbt så vart jag beroende och byggde upp ett missbruk som utvecklades till alkoholism som varade tills jag vart 42 år. Först då tog 28 års helvete slut och jag kunde sakta men säkert bygga upp en ny Anne, hitta den jag var och lära mig att tycka om mig själv. Vägen har både varit lång och krokig, men jag har aldrig velat ge upp sen den 25 juli 2002. Jag har kämpat på och för varje dag som gått har jag hitta en bit av mig själv och kommer för varje dag närmare den jag är och vill vara.

Idag trivs jag med mig själv.

 

Jag bara känner att har jag fixat detta, har den lilla rädda tjej som var tvungen att flytta med familjen till Västerås, till slut hitta hem på riktigt så kan alla andra klara det. Men jag har inte gjort det ensam och jag hade aldrig klarat det utan hjälp. Jag vågade tillslut be om hjälp, jag vågade gå in på AA-möte och det förändrade mitt liv. Det tog sin tid och jag var seg i starten, men vad gjorde det jag har ju idag blivit den jag vill vara och för det är jag evigt tacksam.
Förhoppningsvis har jag gjort klart alla mina STORA misstag

Dags för lite uppdatering kanske. Men det händer ju inte så mycket i mitt liv just nu som är värt att skriva om. Men det är klart det kanske inte alltid måste hända något för att jag ska skriva. Jag ville skriva en blogg härom kvällen för då hade jag massor att skriva men då var klocka så mycket så det gick ju inte jag behöver min skönhetssömn *S*

 

Så nu när jag sitter här och ska uppdatera så har jag ingenting att komma med. Jag känner mig ganska så less och uttråkad. Lite uttråkad på mitt liv. Det går ju bara ut på att jobba och sen hem, laga mat och sova. Mer orkar jag inte just nu :( hemmet förfaller på riktig och jag måste ta tag i det. Men hur ska jag få kraft till det. Jag måste ha råkat ut för en riktig vårtrötthet för så här orkeslös vad det länge sen jag var.

 

I morgon ledig dag och den kommer att ägnas åt att hitta en balklänning till Linda (det är väl ungefär vad jag orkar med). Jag började skriva den här bloggen för ca 3 timmar sen och så här långt har jag kommit *S*

 

Ryck upp dig kvinna och ta tag i ditt liv. Ja det är vad jag skulle behöva göra på allvar och då tror jag det skulle vara en bra början att försöka träffa någon för då skulle jag nog leva upp och orka hur mycket som helst, det gör man ju om man är förälskad. Vilken bra lösning jag kom på, läkarna kan slänga alla lyckopiller det är förälskelse som får igång oss människor. Låter enkelt med dessvärre är det ganska svårt, en förälskelse är ju inget jag hittar i garderoben direkt.

 

Jag måste ju ut bland folk för här hemma lär jag ju inte hitta någon. Men när ska jag orka det? När ska jag få tid till det? Jag var ju borta nu i onsdags och torsdags och träffa vänner, men det är ju vänner och bland dem hittar jag ju heller ingen förälskelse. Kanske ska jag bli lite flörtig på jobbet om det kommer in någon snyggig, jag tillbringar ju dock min mesta tid på jobbet så det borde vara en ypperlig chans att träffa någon *S*

 

Öppningsreplikerna är ju klara eftersom jag ska se alla kunder som kommer in och hälsa. Sen blir jag ju lite intim när det ska till att provas bågar och då har jag världens chans att röra lite och komma med komplimanger. Nu gäller det att ladda upp till tänderna och se till att jag varje dag på jobbet är till min fördel. Jag kan ju förbereda lite genom att gå igenom tidboken och kolla upp ålder och så där. Lära mig att komma ihåg förnamnet så jag redan när de kommer in kan tilltala dem med det *S*

 

Nu tror jag att jag har kommit på världens grej så nu ska jag lägga mig och spåna vidare. Måndag då startar mitt nya liv. Orkar inte lägga upp några bilder