Hej här är jag igen och just nu känns det mesta bara piss så därför ska detta bli en gnällblogg för kanske mår jag bättre när jag skrivit lite :(
Jag har verkligen hamnat långt nere och jag bara gråter mest hela tiden. Alltså jag som oftast är så glad och hanterar mina känslor ganska okey har nu fastna någonstans och jag vill ingenting, ingenting är bra och jag är bara så less på hela skiten, alltså hela livet. Jag orkar ingenting och jag har inte ens kraften att vara glad.

Dra täcket över huvudet och aldrig visa mig mer det skulle passa utmärkt. Jag är så less på mitt jobb så jag skulle kunna spy. Jag vill vara vara ENSAM och aldrig mer umgås med någon inte ens kärleken. Just nu känner jag att hela livet är skit och ingenting blir som jag vill att det ska vara. Jag orkar inte och just nu rinner tårana så jag knappt ser vad jag skriver. Jag tvivlar på allt och alla och det finns väl inte en enda hederlig människa kvar på denna jord. Folk ljuger och manipulerar och ingen bryr sig egentligen om någon annan än sig själv även fast dom låtsas.

Världen är så jävla ond och komplicerad och ingen förstår mig eller vet hur jag känner och mår innerst inne, inte ens jag själv för just nu känner jag inte igen mig. Kanske blir jag mitt vanliga jag snart eller så fastnar jag i det här måendet. Jag bara känner att jag måste göra någonting men jag vet inte vad. Jag kan inte hitta ett nytt jobb och jag kan inte vara kvar där jag är. Jag känner att just nu är det jag som är falsk, jag sätter på mig en mask på jobbet och låtsas att allt är så jävla bra. Men jag är ingen maskbärare så det här passar absolut inte mig. Men jag kan inte vara på något annat sätt för då bryter jag ihop.

Tänk om någon kunde komma och bära bort mig därifrån eller i alla fall erbjuda mig ett nytt jobb. Jag har varit så in i helvete dum på jobbet som låtit mig utnyttjas och inte sagt i från. Men jag ska ju vara så jävla duktig och jag är så jävla dum som inte begriper att folk utnyttjar det :(
Jag skulle kunna göra allt på jobbet och dom andra kan luta sig bakåt och säga låt Anne fixa det för hon är så dum så hon gör det. Undra om jag är född så här jävla dum eller om jag har blivit dränkt i alkohol under alla år så jag inte kan se när folk utnyttjar utan tror gott om alla. Är det priset jag får betala för min nykterhet?

Jag ska ju tvärtom ha lärt mig massor i och med att jag blivit nykter. Jag borde ha blivit klokar och inte låta andra utnyttja mig. Jag är ju så klok när det gäller så mycket annat men jag har tydligen inte lärt mig att ta hand om och vara snäll mot mig själv. Jag har i min enfald trott att jag är bra för mig själv och att jag tar hand om mig i min nykterhet, men jag börjar faktiskt tvivla.
Om jag är så himla bra och duktig varför kan jag inte ta hand om mig själv, varför hittar jag inget nytt jobb. Varför drar jag inte bara och skiter i jobb, räkningar hem och hela skiten.

Nä jag gör ju inte det för jag vet vad som förväntas av mig och jag vet att jag inte skulle må ett dugg bättre, tvärt om. Men jag måste erkänna att det skulle kännas förbannat skönt att bara dra, alltså från jobbet inte från livet och allt annat som jag har. Jag måste banka in i huvudet allt bra jag har och att jag fortfarande till viss del är bra även om jag är dum i huvudet som låtit det gå så här långt. Åhh så skönt det vara att få skriva av sig och få gråta lite mer. Men jag har fortfarande ingen lösning i sikte utan jag får fortsätta att ta en dag i taget så kanske jag överlever även detta, jag är ju trots allt nykter.

Jag tror att det är dags att uppdatera här men jag har ingen aning vad jag ska skriva om. Varför ska jag då skriva?? Jag ska väl blogga när jag vill ha någonting sagt och inte skriva bara för skrivandes skull???

Men det var ju faktiskt 2 veckor sen jag skrev senast och ska jag ha en blogg så bör jag uppdatera lite då och då, annars kan jag lika gärna lägga ner för vem läser en blogg som det aldrig skrivs i?

Men jag är ju lite så att jag skriver när jag mår otroligt bra eller jag skriver när jag känner mig nere och just nu vet jag inte i vilket tillstånd jag befinner mig *S*

Har inte sovit ett blund i natt och risken finns att detta blir en otroligt svamlig blogg.

Känner mig ungefär så här..........

Det har ju hänt en hel del sen semestern och kanske ska jag försöka få ner lite av det. När jag kom hem från semestern så var jag förtvivlad för jag fick höra att det inte var så bra med min son. Han hade strulat till det och jag hade ingen aning om var han fanns eller med vem. Det enda jag visst var att han stuckit från behandlingen och var någonstans i Sverige med en tjej. Nu kanske allt detta har löst sig och han bor nu tillsammans med denna tjej. Jag vill att han ska få ett bra liv, ett normalt liv och jag önskar och hoppas att han ska få in i skallen att alkohol och droger är inte ett liv och det går utmärkt att leva utan detta. Vem vill inte att det ska gå bra för sina barn, vem skulle inte kunna offra sitt eget liv för att rädda dom?? Men vissa saker kan man som förälder inte göra utan det är upp till barnen att ordna upp sitt liv och börja leva.

Jag har ju själv tagit mig ur det och jag vet att det går att leva ett bra liv utan alkohol, jag har både jobb, hem, ett socialt liv och kärlek. För mig finns ingen saknad eller längtan efter att dricka. Varför vill man egentligen tillföra gift i sin egen kropp (för alkoholen är ett gift). Jag förändrades i och med att jag drack alkohol även i små mängder, jag drack ju inte för att det var gott, jag drack för att få effekt. Oavsett om det gäller att bli på bättre humör och när jag kände mig ledsen eller om det gällde att bli mer social, mer accepterad. Men när väl problemen finns där och jag hade utvecklat sjukdomen så drack jag för att jag inte stod ut, jag orkar inte med sig själv och min omgivning och då var alkoholen min räddning. Men den höll på att bli min död.

 

Men idag lever jag exakt det liv som jag alltid velat leva men inte trott att jag klarar av. Jag är inte mycket socialare idag än jag var under min aktiva tid. Men jag måste ju inte vara det, det räcker så bra med att jag bara är mig själv. Jag behöver inte en massa vänner och jag behöver inte vara omtyckt av alla. Jag har precis dom vänner jag vill ha och jag har ju nu till och med äkta kärlek. Mer behöver inte jag för att leva det liv jag vill leva. Så nu hoppas och önskar jag av hela mitt hjärta att även min son har funnit den äkta kärleken och kan leva ett bra liv utan alkohol eller droger. Vi är båda värda det *S*

Jaha det här var ju inte det jag hade tänkt skriva om. Jag vill ju berätta om bröllopet som vi var på i helgen. Det kändes lite som att gifta bort mitt eget barn eftersom hon som gifte sig är jämngammal med min son *ler*
Så nu har jag övat lite grann och det är bara att vänta tills jag blir bjuden på någon av mina barns bröllop.

 

Vet ni jag är ingen vacker kvinna (förutom på insidan) men jag kände mig otroligt vacker på bröllopet ända tills jag fick se fotografier på mig. Varför fastnar inte det vackra jag har inom mig på fotografierna? Någonting jag saknar hos mig själv är ett vackert leende för övrigt är jag perfekt *asg*

Olle och jag passade på att öva oss lite så vi tog ett bröllopsfoto på oss. Det var många på bröllopet som sa att vi var lika, att vi liksom verkligen passade ihop och när jag tittar på det här kortet så kan jag faktiskt hålla med lite grann, jag vet inte med det ser ut som om vi passar för varandra *S*

Avslutar med att lägga in bilder på det RIKTIGA brudparet

Adjö för denna gång