Blir inte alltid som man tänkt
Livet blir inte alltid som man tänkt att det ska bli. Sitter här ensam och försöker sortera mina tankar och det är inte lätt. Huvudet känns som ett getingbo och det är svårt att få still på tankarna. Nu har min älskade syster åkt hem och Kenneth är på möte. Tänkte att det skulle bli skönt att få lite egen tid och bara vara i mina känslor. Det har varit några oerhört tuffa dagar och det går inte att förbereda sig för en förälders bortgång hur mycket man än försöker eller det går ju inte att förbereda sig för någons bortgång.
Men jag vet att pappa var gammal, hade sina krämpor och levde till viss del på övertid. Men jag hade räknat att ha honom nära mig i några år nu när vi tog honom till Oxelösund. Sist jag träffade pappa (en vecka innan han gick bort) så pratade vi om att han kanske skulle flytta till ett äldreboende för att slippa vara så ensam, pappa har alltid haft stort behov av umgänge med andra människor och hade det besvärligt i sin ensamhet med sina katter. Jag kunde ju inte vara hos honom jämt och det var ju inte heller hans önskan.
Vi längtade båda till sommaren och vacker väder så att vi kunde göra små utflykter i områden runt Oxelösund som är en fantastisk sommar stad. Vi har åkt runt lite i bilen och bland annat varit borta vid Femöres för att kolla runt lite. Men vädret var ju då inget vidare så att vi gick ej ur bilen, men det gick att uppleva hur det såg ut i alla fall. Nu blir det inget av med detta och det är med sorg i hjärtat jag sitter här och tänker på pappa.
Idag var Eva-Lena och jag hos begravningsbyrån och fick en massa information och valde ut både kista, kistdekoration och urna. Jag har inte varit på en begravning sen min storasyster begravdes och det är nu 39 år sen och att planera pappa begravning är oerhört tungt men samtidigt känner jag glädje att försöka planera så att det blir bra för både pappa och mamma och alla som kommer, så att begravningen blir en fin minnesstund över hans liv.För det är väl det en begravning handlar om att vi samlas och minns, att vi får ta ett värdigt avslut och lämna över pappa till sina andra barn, min storasyster Kristina och lillebror Jukka-Pekka, de är deras tur att rå om pappa nu.
Imorgon ska jag ha samtal med prästen som ska begrava pappa. Få berätta lite om hans liv och planera tillsamman med mamma hur allt ska vara och hur det förhoppningsvis ska bli. Tårarna kommer hela tiden och tränger på för visst finns det mycket att gråta över, det som var, det som blev och det som skulle varit. 82 år är ändå ett långt liv och jag vet inte ens om jag själv kommer att leva så länge. Men jag får förlita mig på att pappa nu har det bra, att han får frid, att han bärs fram av Gud och kommer till ro.
Wetters Hus
Här är jag igen och nu måste jag bara skriva lite om Wetters Hus där jag var på retreat. Har nog aldrig någonsin haft en sån naturupplevelse som jag hade där eller kanske ska säga att aldrig haft den ron och stillheten att upptäcka naturen på detta sätt. Från tors kväll till söndag lunch vara i absolut tystnad och stillhet.
Vädret var nog helt perfekt inget regn och lagom varmt. Kvällarna var kanske lite i kallaste laget men det var ju bara att klä sig därefter. Som jag har längtat efter den här retreaten och så tacksam att jag fick följa med. Kommer nog inte att uppleva något liknande igen för jag tror att första upplevelsen är den som sitter djupast. Men jag hoppas ju att jag kan göra om en sån här retreat.
Har egentligen ganska mycket att skriva om men denna blogg handlar bara om mina upplevelser där. Det som hände i mitt inre och mina tankar och känslor kring det behåller jag kvar inom mig för att just ha kvar alla känslor som retreaten gav mig.
Men att få vara i tystnad med andra människor är en stark känsla bara det. Att uppleva stillheten och naturen på det här sättet har satt djupa spår i mig och egentligen skulle jag velat stanna några dagar till för kände att jag inte blev riktigt klar med mitt inre "ler"
Temat för denna retreat var "En kraft som vill bära" och nog vart jag buren alltid. Tänk er själva att sitta stilla i skogen titta ner på vätterns vatten och känna att nog finns det något som bär någon/något som skapat allt det underbara. Första dagen gick nog åt till att komma ner i varv för mig. Att hitta stillheten och låta pulsen hamna på en lagom vilopuls. Släppa alla tankar på hemmet, jobbet, alla måsten och bara vara i mig själv. Lördagen var en sån dag då jag hade släppt allt och bara kunde vara i mig själv och med mig själv. Har nog aldrig i mitt liv varit ute i naturen så intensiv som jag varit här. Kunde sitta i timmar bredvid bäcken som porlade och bara njuta av stillhet. Gunga på frihtens gunga gav allt en lite annan dimension...
Torsdags kvällen hade jag svårt att varva ner och jag kände att jag kommer aldrig att somna så vid 22:30 tiden gick jag upp till öppenhetens rum (meditationsrummet) och satte mig på en meditationspall och mediterade genom att titta ut över vättern och försökte stilla ner mig och bli av med getingbot i huvudet som jag fått genom alla intryck jag försökte ta till mig när jag anlände. Sen gick jag ner till mitt rum igen och kände när jag till slut la mig i sängen att jodå jag kommer nog att somna strax.
Här ser man huslängan jag bodde i. Utsikt över vättern
Fredagen som var den första dagen (eftersom vi var framme tors vid 18) försökte jag bara finna den där stillheten och känna av omgivningen och hitta lite av mig själv och vem jag var i denna enorma natur. Väckning var kl 08 men jag var uppe betydligt tidigare och detta var vad jag vaknade till när jag slog upp ögonen....
Lördagen tog jag gåstavar och gick ner till stranden. Ville ju absolut inte missa den även fast jag visst att vägen tillbaka är brant uppåt, men jag hade gåstavarna för att få lite hjälp uppåt. Stranden var full av stenar som spolats av vatten i århundrade och jag hade velat ta med allihopa. Men jag fick hejda mig och stoppade endast några stycken i fickan som jag senare målade.
Tog en bild av stenarna på stranden och som det ofta blir i min hjärna så vill jag dela med mig och la ut bilden på FB, men det skulle jag nog inte ha gjort då jag fick höra att jag bröt mot retreatens regler om tystnad???
Lite svårt hade jag att ta det för jag var fortfarande i det jag var där för att uppnå (stillheten och ensamheten med mig själv men tillsammans med Gud). Att mina tankar för en stund bröts av FB genom att jag delade bilden och skrev en kort text (utan att på något sätt störa de andra som var här av samma anledning som jag)
så bröts inte min kontakt med Gud och han förlät mig omendelbart denna synd som jag vart skyldig till "ler" tur min Gud har humor.
Morgon middag kväll var det bön antingen i kapellet eller i andaktsrummet. Det var en härlig gemenskap och en underbar stillhet tillsammans med de andra och växelvis lästa texter och sång (jag sjöng jag med trots att jag ingen sångröst har, men de andra verkade ha överseende för min glädje över sången gick inte att ta misste på)
Gemensam meditation var det 2 ggr per dag men jag gick dit ganska ofta bara för att det var så skönt att sitta där inne med underbar utsikt över vättern.
Maten har varit ett kapitel för sig. Har nog aldrig suttit vid ett så lugnt matbord. Det var vackert dukat långbord och vid bordänden satt husfolket och skickade maten runt bordet. Att komma in på morgonen och sätta sig vid frukostbordet som var så vackert dukat och bara sitta och ta emot och skicka vidare till bordgrannen var en upplevevse bara det. Vällagad hemlagad mat och så vackert upplagt. Jag åt lika mycket med ögonen som munnen. Snacka om att alla sinnen vaknar till liv när man går in i tystnaden. Tror inte att maten smakat i närheten så underbart om vi suttit och kacklat runt matbordet, nu fick jag verkligen tillfälle att fullt ut njuta av det jag åt.
Sen har jag också ägnat mig till att måla en hel del och vill ha tillbaka min målarplats här hemma. Sitta och måla med den utsikt jag hade var verkligen en lisa för själen, tid och rum försvann. Inte för att jag är någon konstnär direkt men målandet ger mig massor.
Nä nu blir det kväller här hemma. Skriver säkert mer vid ett annat tillfälle
Politik
Efter en massa turer så kommer jag återigen in i min blogg och kan börja skriva igen. Det är 2 år sen jag skrev senast så det har runnit en hel del under broarna.
Men jag bara måste skriva lite om politik nu i detta första blogg efter långt uppehåll. Idag den 1 maj är ju en stor dag för arbetaren och framförallt för Socialdemokraterna och LO. Därför tänkte jag att eftersom jag börjat intressera mig för det politiska så skulle jag idag premiär (mitt första) lyssna på första maj tal live.
Min första fråga blir då.. Är politiken död och när dog den isåfall???
Dog den med Palme eller kanske med Anna Lindh. För jag måste säga att det absolut tråkigaste jag varit med om har jag upplevt idag. Brandtal av någon från LO (fattade knappt vad han pratade om, det lilla han sa och som hördes) och sen en kvinnlig riksdagsledamot, samt en från VP.
Han från LO hördes knappt och han från VP kommer jag bara ihåg att han pratade om sin katt som fött 5 kattungar och hamnade hos veterinären men kostnad på över 30 tusen (sen gjorde han några ekonomiska jämnförelse)
Men det som jag reagerade på starkast eller kanske inte reagerade på alls var kvinnan från riksdagen. Hon äntrade scenen med sin padda och började läsa innantill??? Med entoning röst läste hon det hon skrivit på paddan och säkert tyckte hon själv att hon skrivit ihop något fruktansvärt bra. Men vad var det hon pratade om och hur reagerade publiken för där var ganska mycket folk ändå. Hon fick applåder när hon slutat men det var säkert bara för att hon slutade och gick av scenen.
Var är politikerna som står på barrikaderna och ropar så folk hör, som kommer med något politiskt och något som kanske kan förändra om inte världen så iallafall lite av vår vardag. Är politiker så här tråkiga så vette tusan om det är något för lilla mig. Jag vill hytta med näven, ropa och göra mig hörd annars kan det ju lika gärna vara för min del.
Hade sådan lust att äntra scenen där på träffen och säga min mening om flata politiker som inte kan höja sin röst och tala så folk förstår och kanske håller med, eller inte håller med men utlöser en reaktion.
Nu är ju inte jag med i dessa arbetarpartier men de hade ju kunna försöka locka mig att bli intresserad och tycka att det hade något att komma med. Eftersom jag politisk är ganska ny i gamet så kanske jag inte ska uttala mig och jag är idag medlem i Miljöpartiet då jag i mångt och mycket står bakom deras politik. Men det där med att på allvar börja engagera mig politiskt fick mig att tänka om och tänka till flera gånger om det verkligen är det jag ska ägna mig åt. Med det flata motstånd som visades upp idag så undrar jag om jag skulle kunna göra skillnad i något??
Saknar Palme, Fälldin, Karin Söder, Gösta boman, Per Ahlmark, Anna Lindh, Ulf Adolfsson, Tage Erlander.. mm, mm , mm . mm
Jaja får väl se när jag står där på barikaderna och hytter med näven eller slår skon i bordet.. Fram med mer Fajting spirit i politiken
Barrikad är synonym med kämp på barrikaderna (bildlig betydelse) slåss för något... Tyvärr finns inte det längre i politiken... Jag skulle ha varit född på Hermanssons tid