I kväll vill jag ägna mig åt att tänka på de som inte finns med oss idag. Den jag känner allra mest saknad efter är min storesyster.  Saknaden blir bara större med åren. Tänk om vi hade fått ha henne kvar, tänk om hon hade funnits med oss idag. Jag tänker många gånger på hur livet hade varit om hon funnits kvar hos oss.  Jag har en så fin kontakt med Eva-Lena (eller hur syrran) och även om vi inte träffas ofta så är det helt underbart varje gång vi träffas.  Tänk då om vi hade varit en syster till vilka möten vi skulle kunna ha.

Men just det där att det bara känns svårare med åren har jag lite svårt att ändå förstå, tiden borde ju läka och jag tänker då på alla de som mister ett barn. Att inte längre få fira barnets födelsedagar, inte se sitt barn ta studenten, kanske gifta sig, alla funderingar om vad skulle hon/han ha jobbat med, hur de skulle ha blivit som vuxna. Den smärta de måste känna och den saknaden måste vara enorm. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig det, det gör ont att bara tänka tanken.

Sen finns mina tankar hos alla olyckssystrar och bröder i missbruken som inte finns kvar idag. Tankar till alla de som fått sätta livet till för en missbrukares framfart, men bil eller genom våld. Jag har en 2 speciella kvinnor i mitt hjärta som har tagit stor plats. Den ena lärde jag känna genom AA och vi var vänner i många år, men så kom det en massa skit emellan och vi vart osams, vi tappade kontakten under en lång tid och när vi återigen möttes för att försöka försonas så hann vi inte. Hon mådde dåligt långt in i själen och till sluta orkade hon inte mer utan valde att avsluta sitt liv.

Den andra kvinnan var en kvinna som kom med i vår teatergrupp (Ängsholmsflickorna), vi fick uppleva några roliga månader tillsammans hela gänget tills hon en dag tog sig ett återfall och orkade inte resa sig igen utan valde att ta en överdos. Fortfarande har jag den kvinnans telefonnummer kvar i min mobil och ikväll ber jag för hennes son lite extra så att han orkar ta sig igenom denna dag när allt gör sig påmint. Sen ber jag för alla tusentals olyckssystrar och bröder som finns där ute och behöver hjälp, för alla barn som lider av en förälders missbuk och alla anhöriga som förtvivlat står bredvid och titta på när missbrukaren super eller knarkar ihjäl sig. Jag ber en bön och jag hoppas att jag blir bönhörd så att någon, en endaste tar emot en utsträckt hand och kommer tillbaka till livet.

Nu stillar jag mig en stund och tänker på alla dom som inte hittat nykterheten, Tänd ett ljus och be med mig.

Anne alkoholist med Gudsnåder en nykter sådan

Vad svårt det har blivit för mig att vara ensam helt plötsligt. Jag som verkligen har gillat mina ensamma stunder??

Jag känner mig bara uttråkad och om livet inte är piss så är det nära på. Alltså jag mår inte dåligt på något sätt utan bara enormt less på det mesta. Undrar om det till viss del beror på jobbet och att det inte verkar vara någon som är speciellt intresserad av att anställa mig, Jag tappar lite fotfäste och tror inte riktigt att jag duger. Jag har ju egentligen inte sökt många jobb i mitt liv men har då heller inte varit arbetslös några längre perioder. Jag är ju inte arbetslös nu heller men vill ju verkligen ha ett nytt jobb :(

Pratade lite i telefonen med min gamla chef idag som börjat på i en nyöppnad Specsaversbutik. Han sa att det går jätte bra för dom och att dom har fullt upp och säkert kommer att behöva anställa fler snart. Men det har ju bara varit öppet en vecka så det säger ju egentligen ingenting. Sen har ju den butiken ungefär samma öppentider som vi har och jag vill ju komma ifrån det.

Tänk om jag kände någon Optiker som skulle vilja öppna en egen butik tillsammans med mig *S*. Det vore nog lite av en dröm för mig, jag får ju lova att drömma nu när jag sitter här i min ensamhet.  Tänk att själv få bestämma mer hur jag vill ha det, jobba och slita till mig själv och ingen annan är jag själv kan utnyttja mig.  Fast var det butiken skulle ligga vet jag inte för tillfället vill jag i alla fall inte flytta ihop med Olle för jag är tveksam att det skulle fungera.

Kanske prioriterar vi lite olika här i livet och jag vet idag inte om vårt förhållande kommer att fungera. Jag älskar honom men någonstans känner jag att kanske är han inte mannen i mitt liv. Usch det är svårt det här för när vi är tillsammans så känns allt så bra. Men vi är det ju inte så ofta så jag känner att vi börjar glida isär och jag vet inte ens om jag är speciellt ledsen för det.  Tralla lalala la, tänk om livet vore enkelt då hade jag nog varit ännu mer uttråkad.

Känner mig nästan som en tonåring som inte vet vad jag vill, vet inte ens vad jag vill bli när jag blir stor.  Kanske är allt bara så mycket enklare när man lever helt ensam, när man inte behöver fundera så mycket över livet utan det flyter bara på. Kanske bara ha någon att träffa när andan faller på och däremellan bara leva *S*

Äsch fattar inte varför jag började skriva, jag måste vara ännu mer uttråkad än jag trodde för jag har ju inget att skriva om……………………………………

Så här glad var jag i alla fall härom dagen när jag pratade i telefon med en nyfunnen vän från mitt behandlingshem. Vi har inte träffats på 9 år och hon precis som jag har varit nykter i 7 år, men hon slår mig med en månad. Hoppas att jag aldrig kommer ikapp henna *S*

Är det vad livet går ut på? Har precis lagt in mina räkningar på betalning och varje månad gråter jag blod när jag gör det, bokstavligt talat. Det gör så ont för det blir verkligen inte mycket kvar av min lön som ändå inte är så tokig. Jag är ju själv skuld till att mina skulder ser ut som det gör idag. Även om inte alla skulder är mina skulder som finns dem ju där för att jag inte kunnat säga NEJ.

Ska jag nu ångra det liv jag levt? Försvinner mina skulder då för att jag känner ånger över det som varit? Nej naturligtvis gör det inte det och då är det bara för mig att acceptera att det är som det är idag. Hade allt varit annorlunda om jag levt annorlunda?  Hade mitt liv varit bättre idag? Jag tvivlar faktiskt på det. För hade jag inte levt som jag gjort så hade jag inte varit den jag är idag och det är faktiskt både på gott och ont. För jag trivs ju med den jag är idag och mitt liv är förhållandevis bra. Visst finns det alltid sånt som jag skulle vilja var lite annorlunda, men det är sånt som jag inte har kontrollen över och jag kan ju inte ändra någon annan för att det bättre ska passa in i mitt liv.

Jag tar hand om det som är mitt idag så får andra ta hand om sitt. Jag lägger mig inte i hur andra lever och jag hoppas att andra inte lägger sig för mycket i mitt liv. Visst vi ska finnas för varandra, hjälpa och stötta om det behövs. Men jag kan inte ta beslut åt andra lika lite som andra kan ta beslut åt mig. Mitt känsloliv går upp och ner och jag hamnar i djupa dalar ibland, men det tror jag är meningen för att jag riktigt ska känna att när allt är bra så är det verkligen bra, som nu t.ex.

Jag mår bra med mig själv och jag mår bra i mig själv. Trots alla räkningar så lever jag ett rikt liv. Eftersom jag själv tagit tag i mina skulder och ärligt berättat för dem jag är skyldig hur detta har uppkommit och gjort uppgörelse med dem så har jag nästan lyckats halvera mina skulder, om ungefär 6 år är jag helt skuldfri och kan leva med ett rent samvete att jag har gjort rätt för mig och tagit ansvar för det jag ställt till med under mitt aktiva liv. Det satt långt inne att orka ta tag i detta, men det visar att det aldrig är för sent och det bästa jag har gjort var att ta upp huvudet från sanden och erkänna mina skulder. En stor börda har ju släpp i och med att jag tagit tag i detta. Visst varje månad i några år blir kämpigt, men jag lever med ett gott samvete och för det är jag tacksam.

Nykter är jag, glad är jag och en stor sten föll från mitt hjärta när jag äntligen tog tag i detta i våras. Nu ser jag framemot ett liv med renare samvete och känner inte längre en rädsla när posten kommer med kuvert som innehöll livets alla bördor.

Hur många kan säga att de älskar djupt, innerligt och ärligt? Vad är kärlek? När vet man att kärleken är äkta? Vi kom och prata om homosexuella på jobbet en dag och jag upptäckte då bland mina vänner att det finns en föreställning om homosexualiteten som någonting sjukt för man kan inte älska/vara kär i en av samma kön. Men blir man kär i det sexuella för det är ju den största skillnaden mellan man och kvinna. Jag funderade mycket på detta när jag kom hem. För idag tror jag mig veta vad äkta kärlek betyder i alla fall för mig. Känslan av att vilja vara med den personen hela tiden, känslan av saknad då man inte är tillsammans, känslan av att inte vara hel när man inte är tillsammans.

Jag blev ju inte kär för att det var en ”han”, jag blev kär för jag var öppen för kärleken och mottaglig för någons uppvakning. Kärleken för mig har växt i och med att vi varit tillsammans, delat vardagen och våra timmar bara genom att vara. Kärlek för mig är att älska med ett öppet hjärta och öppet sinneslag. Jag älskar ju personen inte hans snopp eller sexet vi har (även om jag njuter av det). Men det är personen jag älskar, jag älskar hur han är, jag älskar att vi har samma värderingar, jag älskar bara att vara med honom, jag älskar att laga mat tillsammans med honom, älskar att resa i väg med honom, älskar att halvligga i soffan lutad mot honom och titta på tv (jag som aldrig annars tittar på tv), älskar att kramas, pussas och ge av mig själv, älskar att sova bredvid honom (trots att han snarkar), älskar att vakna med honom bredvid mig, för mig är han skönheten i mitt liv, trots stor och hårig mage (har tidigare sagt att jag aldrig skulle kunna vara med en man som är hårig över hela kroppen och har stor mage) och just så ser min kärlek ut idag. Skulle han vara en kvinna så skulle mina känslor ha varit lika starka men jag skulle inte varit tillsammans med honom/henne för jag ”tror” inte jag är homosexuell.

Eftersom vi är så inskränkta på att det ska vara man och en kvinna för att kärleken ska fungera och vara äkta, hur många är inte ensamma just av den anledningen. Hur många singlar finns det egentligen inte som skulle kunna finna den äkta kärleken om vi vågade älska med ett öppet hjärta och öppet sinneslag. Om vi vågade älska personen och inte könet. Om vi kunde vara ärliga även i våra känslor så är jag övertygad om att världen skulle se bra annorlunda ut. Fortplantningen skulle fortsätta eftersom ingen av könen skulle upphöra, men vi skulle ha många fler lyckliga människor som vågar älska med hela sitt hjärta och leva på/med kärlek för resten av livet. Idag finns det t.o.m människor som tar livet av sig för att de inte orkar med att de är ”annorlunda”

Gud bestämde att det skulle vara man och kvinna. Jag bestämmer att det ska vara äkta kärlek mellan 2 personer som gäller för vi får då fler lyckliga människor.

Jag älskar min man, men inte för att han är en man utan för att han är den person som han är.

Livet känns så bra även fast så mycket inte är bra. Jag jobbar med mig själv och försöker varje dag se att det som sker och det som händer är meningen och är det inte meningen så försöker jag leva för stunden just nu i alla fall. Det finns så mycket som jag inte kan förändra, det finns så många som jag inte kan förändra och det får jag lov att acceptera eller dra vidare. Jag har under en lång tid lagt min energi på sånt som jag inte kan förändra och levt med en frustration som bara fått mig att må dåligt. Men jag har ju ett ansvar och det är att se till att jag mår bra i livet och då kan jag inte lägga min energi på det som jag inte kan förändra. Acceptera och gå vidare.

Jag har återigen börjat med att gå igenom dagen som varit och se vad jag har gjort som varit fel eller om jag kunnat göra någonting annorlunda. Det har hjälpt mig att slippa en massa frustration över sånt som hänt under dagen och det som varit dåligt kan jag då lämna. På morgonen så försöker jag se vad jag kan göra för att denna dag ska bli bra och jag försöker se det braiga som kommer att ske. Varje dag har ju sina ljuspunkter och jag beslutar mig redan på morgonen att jag ska ta vara på dom goda stunderna. Det kan vara små grejer som att en kund tar i hand och tackar mig, ett leende från en annan. Ett hejdå från Linda när hon går till skolan eller ett leende från busschauffören. http://img.unt.se/Article_Images/510_02171047Fotostation2.unt.adamos.jpg

Allt det som jag tidigare retat mig på försöker jag att ignorera och jag försöker verkligen att inte tänka för mycket på allt som sker. Jag har när jag mådde dåligt retat mig på allt och alla. Tittade inte busschauffören på mitt kort, var någon kund stressad eller hopade jobben ihop sig så var jag nära tårar för jag tog till mig allt det dåliga och mådde bara värre och värre. Jag tänkte och analyserade precis allt och kunde inte släppa sånt som jag egentligen inte hade något att göra med. Men nu känns det lättare när jag gör det jag ska göra och inte lägger ner en massa energi på annat.

Jag mår bra att vara hemma, ja jag trivs verkligen i mitt hem. Jag har inte välstädat och jag önskar ibland att jag orkade hålla lite mer ordning. Men jag accepterar att det är så det är med det och orkar jag inte så lägger jag inte ner någon energi med att må dåligt för att hemmet inte är i topp. Framför allt har jag slutat med att lägga energi på det som är dåligt/jobbigt på jobbet. Jag är ganska mycket ensam men jag trivs som tur är med mig själv och jag kan bara vara. Visst träffar jag Olle alldeles för lite men just nu är det så i vårt förhållande, jag har mitt jobb och han har sitt. Kanske prioriterar vi vår tid på lite olika sätt. Men vi har det bra när vi är tillsammans och det räcker för mig just nu. Kanske tycker jag annorlunda senare vad vet jag men just nu känns det i alla fall okey.

Jag ska njuta av att jag mår bra och hoppas att jag kan få ha kvar den känslan och det vet jag nu att jag kan när jag tar hand om mig och mitt eget mående och prioriterar det som är viktig och känns bra för mig. Jag är lycklig i mitt liv och jag känner mycket kärlek till mig själv och till dom som jag har i min omgivning. Jag njuter av livet och mina dagar idag och det ska jag fortsätta med.

Det finns alltid ljus i mörkret

Dagens text i DR (dagliga reflektioner)är så bra för mig att läsa för jag har under en längre tid glömt bort att rekonstruerar den gångna dagen, jag har bara levt i känslan av att det jobbiga dagen har haft med sig. När jag vaknar på morgonen så har jag omgående börjat leva i dagens bekymmer istället för att göra en inventering av hur jag ska få dagen att bli så bra som möjligt. Jag har redan när jag slagit upp ögonen varit i allt det jobbiga som dagen skulle föra med sig.

Dagarna blir ju vad jag gör dem till och mitt mående styr jag själv. Men jag har låtit annat styra mitt mående och i och med det så har jag under en tid levt i frustration över det som jag inte kan styra över. Jag hade redan när jag vaknat på morgonen bestämt att denna dag kommer att bli jobbig och då har den ju naturligtvis blivit det för det hade jag ju bestämt.

Men när jag vände på allt, när jag vände mina tankar inåt istället för det som fanns runtomkring mig så har jag mått mycket bättre och jag behöver inte känna en frustration över det jag inte kan förändra. Dagarna har blivit mycket lättare när jag på kvällen rekonstruerar den gångna dagen och när jag på morgonen försöker att se vad jag kan göra för att denna dag ska bli så bra som möjligt för mig och inte lever i att försöka lösa andras problem.

Jag tar inte ut händelser i förväg och när problemen dyker upp så försöker jag ta hand om det jag kan och resten lämnar jag över till min högre makt. Så mycket enklare allt känns då och så mycket bättre jag mår. Så jag får inte glömma det viktigaste och det är ju mitt eget mående och gör jag bara det enkelt för mig (en sak, en dag i taget) så blir ju dagar utan frustration för jag lever för stunden NU. Men ibland glömmer jag bort mig och då är bön och meditation viktig för jag vill ju leva mina dagar med sinnesro.

Nu ska jag ta den andra koppen kaffe för dagen och leva resten av dagen i harmoni med mig själv.

Kramar om er

Jag känner ett lugn och tycker att livet känns härligt att leva. Visst mår jag oftast ganska bra (utom när jag är under isen). Men själva känslan är så speciell just nu och jag känner en inre frid som jag inte känt på länge. Känner mig andlig för första gången på länge. Jag vill be och jag vill ta hela världen i min famn, känns nästan som om jag skulle gå på någon drog för jag känner en otrolig harmoni i min kropp, att det nästan går att ta på den. Känns som om någonting har landat i mig och jag känner bara frid. Jag vill omfamna hela världen och få den att känna samma sinnesro.

Jag hoppas att jag får ha denna känsla kvar länge för då kommer min arbetsdag i morgon att bli så mycket lättare eftersom det är så mycket som inte är bra där idag. Jag har tagit ett beslut att göra någonting tillsammans med människor som jag inte känner och jag ska göra någonting som jag aldrig gjort tidigare och bara det känns stort, att jag tog det steget till kontakt. 3 dygn ska jag tillbringa med människor som jag inte känner och det är stort för mig som är ganska så asocial *S*

Men det kanske är dags för mig att bege mig ut i stora vida världen och inte stanna kvar i min lilla bubbla *ler*. Jag vill ha och jag behöver förändringar i mitt liv och kanske börjar det nu bli dags för mig att gå vidare i livet, mot nya mål och nya äventyr. Dag ut och dag in ser likadant ut och visst kan det bli lite tråkigt i längden. Men vad mitt nya mål skulle vara och vilka äventyr jag ska upptäcka har jag ingen aning om, men när nu tankarna har dykt upp så kanske det inte är så långt till handling.

Men nu ska jag fortsatta kvällen i känslan av inre frid och leva den i harmoni med mig själv på djupet, även om jag så bara sitter här framför dator eller knäpper på teven.

Så här känner jag mig.