Livet känns ner
Jag har verkligen hamnat långt nere och jag bara gråter mest hela tiden. Alltså jag som oftast är så glad och hanterar mina känslor ganska okey har nu fastna någonstans och jag vill ingenting, ingenting är bra och jag är bara så less på hela skiten, alltså hela livet. Jag orkar ingenting och jag har inte ens kraften att vara glad.
Dra täcket över huvudet och aldrig visa mig mer det skulle passa utmärkt. Jag är så less på mitt jobb så jag skulle kunna spy. Jag vill vara vara ENSAM och aldrig mer umgås med någon inte ens kärleken. Just nu känner jag att hela livet är skit och ingenting blir som jag vill att det ska vara. Jag orkar inte och just nu rinner tårana så jag knappt ser vad jag skriver. Jag tvivlar på allt och alla och det finns väl inte en enda hederlig människa kvar på denna jord. Folk ljuger och manipulerar och ingen bryr sig egentligen om någon annan än sig själv även fast dom låtsas.
Världen är så jävla ond och komplicerad och ingen förstår mig eller vet hur jag känner och mår innerst inne, inte ens jag själv för just nu känner jag inte igen mig. Kanske blir jag mitt vanliga jag snart eller så fastnar jag i det här måendet. Jag bara känner att jag måste göra någonting men jag vet inte vad. Jag kan inte hitta ett nytt jobb och jag kan inte vara kvar där jag är. Jag känner att just nu är det jag som är falsk, jag sätter på mig en mask på jobbet och låtsas att allt är så jävla bra. Men jag är ingen maskbärare så det här passar absolut inte mig. Men jag kan inte vara på något annat sätt för då bryter jag ihop.
Tänk om någon kunde komma och bära bort mig därifrån eller i alla fall erbjuda mig ett nytt jobb. Jag har varit så in i helvete dum på jobbet som låtit mig utnyttjas och inte sagt i från. Men jag ska ju vara så jävla duktig och jag är så jävla dum som inte begriper att folk utnyttjar det :(
Jag skulle kunna göra allt på jobbet och dom andra kan luta sig bakåt och säga låt Anne fixa det för hon är så dum så hon gör det. Undra om jag är född så här jävla dum eller om jag har blivit dränkt i alkohol under alla år så jag inte kan se när folk utnyttjar utan tror gott om alla. Är det priset jag får betala för min nykterhet?
Jag ska ju tvärtom ha lärt mig massor i och med att jag blivit nykter. Jag borde ha blivit klokar och inte låta andra utnyttja mig. Jag är ju så klok när det gäller så mycket annat men jag har tydligen inte lärt mig att ta hand om och vara snäll mot mig själv. Jag har i min enfald trott att jag är bra för mig själv och att jag tar hand om mig i min nykterhet, men jag börjar faktiskt tvivla.
Om jag är så himla bra och duktig varför kan jag inte ta hand om mig själv, varför hittar jag inget nytt jobb. Varför drar jag inte bara och skiter i jobb, räkningar hem och hela skiten.
Nä jag gör ju inte det för jag vet vad som förväntas av mig och jag vet att jag inte skulle må ett dugg bättre, tvärt om. Men jag måste erkänna att det skulle kännas förbannat skönt att bara dra, alltså från jobbet inte från livet och allt annat som jag har. Jag måste banka in i huvudet allt bra jag har och att jag fortfarande till viss del är bra även om jag är dum i huvudet som låtit det gå så här långt. Åhh så skönt det vara att få skriva av sig och få gråta lite mer. Men jag har fortfarande ingen lösning i sikte utan jag får fortsätta att ta en dag i taget så kanske jag överlever även detta, jag är ju trots allt nykter.
Goa älskade syster...önskar jag var närmre dig.
Kram Eva-Lena
hey där jonas mamma(ja säger så för att ja tkr de låter rart)
Ja läste vad du skrev,vet du ja kände faktiskt igen allting,inte exakt som du. Men de att vi känner att vi måste typ gottgöra för vad vi har gjort förut o så där. Sen gör vi de alldeles för mkt tills vi blir utnyttjade och alltihop blir en enda stor frustration över att vi inte kan säga ifrån eller stå för vårt eget värde..ja så ungefär..asså ja skriver vi för att jag gjort sådär.och de e ingen rolig känsla som kmr efter. klart att du känner dig arg,lessen o att de fan kvittar vad som händer vad man än gör. :) Alltså de blir så,fast samtidigt tror jag att det är lite av det normala oxå,iaf ja har inte varit van o känna på sånt som e obehagligt,utan de har jag tatt bort fort som..med vad som helst. Piller,alkohol,sex elr vad som helst för o slippa känna.Då är de inte konstigt att det är en sorts katastrof när man inte mår bra eller när det kommer saker man inte e van o hantera,man är ju faktiskt inte van.
men kolla jag tror faktiskt att de ska vara så och att det går att lära sig att inte ta allt som ett nederlag ,utan att de ok o bara få skit ibland.
Oj de blidde lite längre än va ja trodde ju, :)fast de viktigaste sa du ju sist,att du är ju nykter iaf :)kram Mia ta hand om dig
oj just jonas hälsar
Är säker på att det är alldeles normalt att hamna i ett sånt här tillstånd. Kanske är det även nödvändig ibland för att vi ska kunna se vad vi har som är bra och vi ska lära oss att gå vidare i livet och inte fastna i ett tillstånd.
Just nu är det även annat i mitt liv som inte är så bra och det har varit nödvändigt för mig att gå ner mig grina, självömka, skrika och vara ledsen för då blir det fart på mig och det känner jag att det är nu.
Nu tar jag tag i sakernas tillstånd och det kommer att bli en hel del förändringar i mitt liv. Jag önskar att jag inte skulle behöva förändra allt det som är nödvändigt men för min EGEN skulle måste jag göra det för att komma hel ut på andra sidan och inte behöva känna förakt för mig själv att jag inte kan gör det som är bäst för mig utan att göra någon annan illa.
Gud ge mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och FÖRSTÅND att inse skillnaden
