Livet är härligt att leva och just nu önskade jag att det fick vara still och att jag fick vara här och nu i tanke och känsla. Att man kan känna så här starkt för en annan människa gör mig alldeles förundrad. Känslorna för mina 3 barn är ju starka och den starkaste och största känsla som finns. Att jag då också har plats kvar att älska en till människa känns förundrat och enormt stort.

Jag är ensam hemma just nu och saknaden efter Olle är enorm efter denna semester som vi tillbringat tillsammans. Vi har ju inte varit tillsammans alla 4 veckor men den tid vi fick har varit underbar och jag kommer att leva länge på den känslan. I morgon ska Olle gå och se en extra föreställning med Marlena Ernman och tyvärr kommer jag inte att kunna sitta vid hans sida. Linda fyller 15 år i morgon och det blir till att baka tårta och fira henne. Födelsedagspresenten har hon redan fått och det var nog det dyraste som jag någonsin köpt. Men vi slog på stort och jag fick hjälp ekonomiskt att göra detta inköp. Linda är överlycklig över sin nya speldator, men ny plattskärm, tangentbord men en massa finesser, lite för mycket kanske för vi har inte lyckats koppla in det nya tangentbordet *S*

Nu kommer det nog att dröja ett tag innan jag träffar Olle igen och det riktigt värker i hjärtat och jag kommer att få vänta tills nästa helg innan vi kan pussas igen. Jag vill pussa honom hela tiden och har nog tur att även han gillar att pussas *ler*
Undrar vad jag gjort för att förtjäna denna kärlek? Ibland känns det så overkligt och jag undrar om jag är värd den. Livet går ju upp och ner och så även för mig, trots alla dessa underbara känslor i mig så finns där en stor sorg. Men det är en sorg som jag själv inte kan dämpa eller göra någonting åt. Den finns där och kommer att finnas så länge någon jag älskar inte gör dom förändringar som behövs för att han ska få ett bra liv.

Från det ena till det andra eller allt hör nog ihop i alla fall. Fick ett telefonsamtal från min storebror förra veckan. Han brukar ringa till mig när han fått sin pension och tankat både mobilen och sig själv. Han säger samma sak varje gång men dom 2 sista gångerna har han sagt något som gör ordentligt ont i mig. Han är stolt över mig att jag lyckats vara nykter så länge och att jag hittat en plats i livet. Men han återkommer alltid till det som varit, till det som jag vill lämna. Jag vet varför jag drack som ung, jag vet varför jag bedövade mig och gjorde allt för att vara någon annan än den jag är.

Jag vill inte se bakåt, jag har gjort upp med mitt gamla jag och även om till och med han ser att jag är en annan människa nu så gör det så ont att få höra att jag var den fula ankungen, den menlösa, den som ingen ville ha, den som ingen såg. Jag var det lilla barnet som ingen ville ha eller veta av. Fast riktigt så var det ju inte, men det var så jag kände mig och att få höra det efter så många år gör ont, det bränner. Att små ord sagda utan att vilja såra kan göra så ont. Det har varit en tuff tid att jobba bort det som varit och att hitta mitt riktiga jag. Har jag gjort det idag, jag hoppas det för det känns som om jag är den jag vill vara, även om jag ibland vill vara liten, ledsen och grå. Jag är ju ingen skönhetsblomma, men jag har mycket skönhet inom mig och kärlek i massor att ge både till mig själv och till dom jag älskar.

Ni ser jag kan inte vara ensam och sätta mig här och skriva för då kommer allt som finns inom mig ut som rinnande vatten och kanske öppnar jag mig för mycket. Jag vet inte om jag skickar iväg det här till bloggen, men bara att få skriva ner allt som finns inom mig hjälper mig att komma vidare och få det som varit att blekna. Det är ju här och nu som gäller och här och nu är mitt liv nästan exakt det jag kan önska och det jag kan få.

Jag har mina barn, jag har Olle och jag har ett fåtal vänner som är riktiga vänner och som jag bara behöver vara tillsammans med för att må bra.

Så jag lever och jag lever för dagen idag. Gårdagen kan jag ej få åter och morgondagen vet jag inget om. Men dagen idag den är min.