Har lösryckt berätta om mitt liv här på bloggen, så nu ger jag er en inblick hur mitt liv varit för att ni lättare ska förstå hur det kunde bli som det blev och hur jag tillslut hittade mitt rätta ja.

Jag föddes i Finland 1960 i ett litet samhälle där alla kände alla. Från min tid i Finland finns inte många minnen eftersom jag som 4-åring flyttade till Sverige. Vi var 4 syskon men min lillebror levde bara i 2 år och dog i sin spjälsäng. Vi flyttade till en liten by i Dalarna och mina föräldrar fick jobb i ortens gruva. Jag tror att tiden i Dalarna var den bästa tiden för vår familj. Sen flyttade vi till Västerås och jag tror att det är där allt elände började på riktigt i vår familj.

 

Min far är alkoholist och även om hans drickande varit tufft under tiden i Finland och även i Dalarna, så är det tiden i Västerås jag kommer ihåg. Jag har nog alltid känt mig som det lilla utanförbarnet i familjen, barnet som inte tog plats och inte syntes. Min bror började strula redan i Dalarna och tog stor plats, även om han stundtals bodde på ungdomsvårdskola. Min äldre syster visade tidigt sina talanger i friidrott och var nu den i familjen som fick mest uppmärksamhet. Jag bara fanns, fast ingen såg mig. Jag hade också en lillasyster som föddes under vår tid i Dalarna. Jag var bara ett mellanbarn som ingen såg.

 

Tiden i Västerås var jobbig på många sätt, jag hade en osäkerhet och tyckte verkligen inte att jag dög. Jag försökte att vara bra i idrott för att få min fars uppmärksamhet, men även min äldre syster hade börjat strula med alkohol och all energi som mina föräldrar hade, gick till mina äldre syskon. Mitt i allt detta hade min far sina suparperioder och var borta från familjen i långa tider. Jag har nog alltid försökt att behaga mina föräldrar och vara den snälla flickan.

 

Men redan tidigt började jag både att röka, sniffa, röka hasch, men inte alkohol för det tyckte jag inte om då. Mina föräldrar märkte ingenting, för dom såg bara mina äldre syskon, som var vilda. Jag försökte efterlikna dom för att kanske få lite uppmärksamhet, men jag dolde samtidigt allt så bra så att dom ingenting märkte.

 

Min skolgång var inte bra, jag spelade tuff och var hellre den som mobbade än den som blev mobbad. Jag hamnade hos rektor, men fick brorsan att skriva på papperet för att mina föräldrar inte skull få veta någonting.

 

När jag var 14 år flyttade vi till Stockholm och det var där jag lärde mig att dricka. Min osäkerhet fanns kvar men jag försökte att gömma den bakom en tuff fasad. Tonårstiden var en lång tid av dricka och mest drack jag på min osäkerhet. Jag fick helgjobb på cafeterian i Värtahamnen. Men jag jobbade också extra i en restaurang där fanns det mellanöl på fat. En dag när jag och 2 andra tjejer jobbade, drack vi av ölen under arbetstid. Dom drack bara ett glas medan jag hann med flera stycken. Jag sa att dom kunde gå hem precis när vi stängt och att jag kunde ta hand om allt i köket. Men det blev mer öl för mig och i köket blev det allt annat än städat. Jag hade inte ens fyllt 15 år och jag miste detta jobb, inte för att jag drack just vid detta tillfälle, men jag hade supit till andra gånger dagen innan jag skulle jobba och inte kommit iväg till jobbet, fast det var jag som hade nycklarna och skulle öppna.

 

Inte ens i början kunde jag dricka normalt utan jag hällde i mig alkoholen som om det vore läsk och oftast slutade det med att jag spydde och somnade. Jag har alltid blivit ordentligt sjuk dagen efter, så ganska tidigt började jag med att ta återställare. När jag var 16 år träffade jag en 27 årig man och jag flyttade hem till honom ganska fort. Vi träffades på lokala krogen där det inte fanns någon åldergräns att tala om då i mitten av sjuttiotalet.

 

//Skulle min dotter göra samma sak skulle jag låsa in henne dom närmaste 10 åren// Men mina föräldrar hade inte orken att sätta emot någonting för att jag inte skulle flytta. Hemmet var en sorgens plats, då min storasyster blivit mördad bara några dagar innan jag fyllde 16år. Mina föräldrar fick adoptera hennes son (deras barnbarn) som då var yngre än ett år.

Det var en jobbig tid i vår familj. Innan min syster mördades hade mamma bestämt sig för att skiljas från pappa, då hon hade nått sin botten med hans drickande. Men när min syster dog gick skilsmässan tillbaka, för annars hade mina föräldrar aldrig fått adoptera min systerson. Mitt i allt detta levde jag med mitt eget dåliga mående, min sorg efter min syster och mitt eget drickande. Då kom denna man som en Guds gåva från ovan och jag kunde flytta hemifrån.

 

Jag tillbringade tre år med denne man och allt tog slut samma dag som jag fyllde 20år. Han lärde mig verkligen att dricka. Det var hembränt för hela slanten och jag fattar inte än idag varför inte mina föräldrar satte stopp. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om dom här tre åren men det får hamna i min framtida bok istället. Men det var verkligen tre år av supande och en tafsande supande ”svärfar”.

 

Som tjugoåring träffade jag nästa ”alkoholist”, även han en stor drickare.  Det var några halvlugna år, men alkoholen fanns där hela tiden och när vi drack så drack vi ordentligt. Jag fick ofta blackouter och dagen efter var det öl för att klara av dagen eller var kvällen riktigt hård så vart det sillfrukost så att man fick i sig en sup eller två. Genom alla dessa år har jag haft en enormt dålig självkänsla och verkligen tyckt att jag inte duger. Över tjugo år av supande blev det innan jag hittade till AA och behandling och då hade jag verkligen nått min botten. Jag höll på att supa bort mina barn och kontakten med min älskade lillasyster var under isen.

 

Vägen till nykterheten har varit lång och krokig. Jag försökte att på egen hand dra ner på alkoholkonsumtionen men naturligtvis var det dömt att misslyckas. Så en dag bara kände jag att nu orkar jag inte mer. Jag tog kontakt med en alkoholterapeut. Socialen gick in och bekostade honom och alla tyckte att jag var så duktig som erkänt att jag hade problem och tog tag i det. Men inte hade jag totalt kapitulerat och erkänt mig maktlös inför alkoholen. Naturligtvis fortsatte min alkoholkonsumtion, nu kanske i ännu större utsträckning än tidigare på grund av att jag nu började må fruktansvärt dåligt av lögner och bara tanken på att jag var alkoholist. Skammen och skulden jag kände var inte av denna värld, så det enda raka var att dricka för att döva smärtan. Naturligtvis hamnade jag till slut på alkoholavgiftning och det blev förnyad kontakt med socialtjänsten. Men nu skulle jag göra en behandling för att en gång för alla bli frisk. Det blev en Minnesotabehandling på sju veckor, sen skulle jag vara frisk.

 

Det visade sig att inte ens detta bet på mig. Trots AA-möten och allt stöd som jag fick, klarade jag inte av att hålla mig nykter mer än några månader. Men hur skulle jag egentligen kunna vara nykter?  Jag hade ju en man hemma som var alkoholist och som drack precis som förut. Det blev skilsmässa så småningom.   I och med den skulle jag nu klara av att hålla mig nykter. Snacka om att jag var naiv! Mitt liv kändes ju precis lika meningslöst som det känts en längre tid. Jag hade inte gjort det arbete, som jag behövde göra för att klara av att leva nykter. Min skam och skuld över vad jag låtit mina barn genomlida fanns kvar. Hur skulle jag då orka att hålla mig nykter, när alkoholen var det enda som dövade min smärta?

 

Men jag fick hjälp till slut. Jag lärde mig att prata på möten. Jag spydde verkligen ur mig allt om mitt mående på möten sommaren 2000. Jag tog stor plats. Jag gick på möten nästan varje dag men kunde inte bli nykter. Min botten kom till sist på hösten och jag vet att det var AA-möten som räddade mig, räddade mig från att bli tokig, räddade mig från ett vansinne och en för tidig död.

 

Det slutade med avgiftning igen och nu kom vändpunkten, nu började resan på allvar till ett nyktert liv. Jag hamnade på ett behandlingshem ”Ängsholmens arbets & boendekollektiv”.

 

Där kunde jag äntligen i lugn och ro börja min vandring för att hitta mig själv, lära mig vem jag var, vad jag ville med mitt liv och framförallt lära mig att tycka om den jag var. Nu fick jag den tid jag behövde för att totalt kapitulera och erkänna min maktlöshet inför alkoholen. Allt jag lärde mig av personalen och de boende på Ängsholmen kommer jag att bära med mig resten av mitt nyktra liv.

 

Egentligen var allt ganska enkelt, när jag väl kom på lösningen till ett nyktert liv. Lär dig att älska dig själv för den du är, då kan du också lära dig att älska andra för vad dom är. För så länge man inte älskar sig själv hur ska man då kunna älska andra och livet. Att ta en dag i taget är för mig ett måste, samtidigt som jag planerar för framtiden. Jag har lärt mig att se framåt men att ändå ta dagen som den kommer. Så vägen hit har varit lång och krokig men bara för i dag är jag nykter. Så ta inget för givet, inte ens en nykter dag.

 

Jag kan än idag bli alldeles varm och tårögd när jag tänker tillbaka. Tänker tillbaka på alla dom som på mötena hjälpte mig att behålla mitt förstånd och hjälpte mig att hitta tillbaka till livet. Jag ser vissa av de människorna framför mig och jag hoppas att dom förstår att dom räddat mitt liv, bara genom att vara på mötet, så att det vart ett möte och jag fick det jag behövde och lite till.

 

Min tacksamhet är stor och jag hoppas och önskar att ALLA som lider får den hjälp som jag fick. Jag blev inte helt nykter förrän ett halvår efter min behandling, som varade i 15 mån. Men tack vare behandlingen (där jag hittade mig själv) och AA så fick jag den 25 juli i år (2007) min 5 års medalj och det är så JÄVLA stort, efter att ha supit i närmare 30 år. För jag har inte druckit, som vanliga människor, utan jag har supit, allt sen jag för första gången kom i kontakt med alkohol som fjortonåring.

 

Tack för att ni finns och för att ni hjälpt till att göra mig till den jag är idag (en NYKTER alkoholist).