Hur ska jag kunna sammanfatta vad jag nu känner och hur jag nu mår? Befriad, frälst eller bara helt enkel euforisk av lycka och glädje. Jag har nog inte förens nu när jag verkligen vet att jag kommer att byta jobb verkligen fattat hur himla dåligt jag mått i mitt nuvarande arbete. Känslorna när jag sa upp mig var så starka så jag fick tårar i ögonen och rösten stocka sig. Den befrielse som jag kände när jag fick telefonsamtalet från nya jobbet är svårt att beskriva, jag ville skrika, jag ville jubla, jag ville skratta och gråta. Sen när jag i telefonen säger att jag är så glad att dom valde mig så säger hon att dom är lika glada och verkligen ser framemot att få dit mig *S*

Vägen ut i livet *S*

Det känns så stort allting och nu fattar jag egentligen inte att jag inte hårdare sök nytt jobb tidigare. Men det har kanske inte varit meningen, för meningen kansek har varit att jag skulle just till den här arbetsplatsen. Jag var ju där och hälsade på för ca 2 månader sen eftersom jag känner en av ägarna och gick bara in för att hälsa på. Berättade då att jag sökte nytt jobb och då säger hon till mig att dom söker en ny assistent. Hon tyckte att jag skulle söka tjänsten som är ett vik på 1 år. Men att jag fick söka som alla andra för hon är ju inte ensam ägare och då kunde dom tillsammans titta på om jag var den dom sökte.



Jag gjorde så och sen väntade jag, men tiden gick och jag hörde ingenting förens hon ringde i förra veckan. Då sa hon att dom inte glömt mig men att dom hade provat med en yngre, billigare arbetskraft. Men när det visade sig att det inte fungerade så beslutade dom för att satsa på kompetens och var beredda att betala för det. Så då bestämdes det att jag skulle komma in och träffa hennes kollega så skulle vi se om kemin stämde. Tydligen så stämde det och nu ska jag dit på onsdag nästa vecka för att skriva anställningskontrakt *S*

Känner just nu att jag vill ta hela världen i min famn och krama om varenda människa jag stöter på.

Livet har varit enormt tufft ett tag och det även på den mer privata planet. Olle och jag har glidit ifrån varandra och jag hade beslutat att det inte fungerar och var beredd på att lämna honom. Sen semestern så har vi knappt haft kontakt och vi har bara träffats dom helger jag varit ledig och det har inte ens varit varannan helg på grund av olika omständigheter. Så jag talade om för honom att jag ville göra slut, talade om att detta fungerar inte. Jag kände mig inte älskad och för mig räcker det inte med att bara älska. Så vi beslöt att han skulle komma hit för att vi skulle kunna göra ett riktigt avslut och gå vidare utan varandra.


Det känns ju som om vi är skapta för varandra

Men det vart inte så. Ingen av oss ville det egentligen och vi diskuterade fram och tillbaka och kom fram till att vi ska försöka att hitta tillbaka till det vi hade. Jag vet att detta inte kommer att bli lätt och jag vet inte om det kommer att fungera, för fortfarande är det ju så att vi inte kan träffas så ofta. Han har mycket med jobb, ideellt och sitt eget att ta hand om och mitt liv är ju som det är med mycket jobb och familj och vänner att ta hand om. Kärlek på distans har väl aldrig varit lätt för någon, men kan vi landa i det här och ändå känna att vi kan finnas för varandra så kanske detta kan fungera. Jag älskar honom men har varit beredd på att lämna för att må bra i hela mig. Nu gäller att hitta tillbaka till det vi hade och jobba lite mer för att det ska fungera. det står skrivet i stjärnorna hur det kommer att gå, men är kärleken tillräckligt stark så kanske vi klarar av detta.