Datoriserad värld
Idag tar vi inte hand om våra vänner, i alla fall inte på det sätt som vi borde. Vi lever i en datoriserad värld och ska vi grattulera någon så skickar vi e-mail eller skriver i vännes Facebook. Vill vi veta vad vännen gör eller hur h*n mår så skickar vi e-mail eller kollar upp Facebook. På sin höjd kan vi även skicka sms. Vanliga vy-kort, telefonsamtal existerar knappt.
När jag lyssnat på Lill-Marit på teve så fick jag otroligt dåligt samvete. Jag har inte så många riktiga vänner och dom vänner jag har tar jag abslout inte hand om på det sätt som jag bör ta hand om mina vänner. Det går månader nästa år emellan innan vi träffas, fast vi hörs per e-mail och Facebook så jag vet i alla fall att dom lever :(
Vi pratar om att vi måste träffas, om att det var så länge sen och sen kommer annat emellan :(
Vi var/är ett gäng tjejer som träffades tidigare och gick ut och käkade, hade kul och umgicks. Nu pratar vi om att vi måste träffas, att det är dags att gå ut och så kommer annat emellan :(
När vi någongång möts live så är det direkt åhh nu måste vi träffas, nu gör vi någonting kul och så kommer annat emellan :(
Är det verkligen så för många andra också? Tar vi inte hand om våra vänner när vi börjar närma oss/passera 50 levnadsår. Är inte vänner längre viktiga, behöver vi inte längre någon att skratta och fnittra med, någon att dela våra tankar med, någon som lyssnar på våra problem och gläds åt våra framgång. Någon vännina att gå på bio med ensam, ut på restaurang, sitta och filosofera över livet eller beklaga sig inför detsamma. Behöver vi inte en bästis när halva livet passerat? Är det inte just då vi behöver ta hand om våra vänner, så att vi har dom kvar när vi närmar oss livet slut. För har man ingen vän, ingen bästis, vem ska man då dela allt med. Vem ska man skratta tillsammans med, vem gråter man tillsammans med, vem delar man sina innersta känslor med och vem beklagar man sig hos när mannen eller barnen för tillfället gör livet surt för en.
Vem förstår en bäst om inte ens bästa vän, så varför tar jag inte hand om dom få jag har?
mm... det kan lätt bli så då man lever olika liv kanske. Vi är 5 väninnor som träffas regelbundet, vi kallar det för junta men vi ses hemma hos varandra och äter lite mat, talar om allt som hänt och vad vi funderar över för tillfället.
Sen går vi ut på restaurang och äter 2 ggr per år och det är så mkt värt att ha kvar den gemenskapen. Det är bra att ha egna vänner och inte alla tillsammans med respektive som det annars mkt är.
Jag tycker nog att jag tar hand om mina vänner, ringer ett par ggr per vecka och håller kontakten. Vissa har man mer kpontalt med och vissa lite mindre. Men vet du jag får för mig att det är för att jag bor i en småstad... i STHLM är det kanske svårarare att bara åka hem till ngn helt oplanerat. Här slinker man in på en kopp kaffe bara utan att man behöver meddela sig i förväg. Själv älskar jag då folk bara kommer.... alltid liak roligt medoplanerade besök, dels bliur allt så mkt enklare..
Om du känner får att söka upp ngn SÅ GÖR DET, antagligen känner många likadant att man borde osv... men kommer sig inte för. Vänner är bra att ha och man måste ge för att få men så klart ibland räcker inte tiden till i vissa lägen.
Själv tycker jag det är roligast att träffas hemma för då blir det mera avslappnat och man har tid att både lyssna och prata utan ngt annat som stör.
Tror nog att du är en bra vän... stor kram
Åter igen en klok blogg av syster yster. Usch, jag fick direkt dåligt samvete. Känner igen mig i agerandet. Hur länge sen var det du och jag pratades vid per telefon??? Hmm, knappt så jag minns men du vet att jag finns här och jag vet att du alltid finns där!!
Puss på dig!!
