Nu har jag varit hemma ett par dagar, sjuk i tisdag och ledig igår och idag (mår fortfarande inte bra). Det var så synd om mig i tisdag då jag inte mådde bra. Jag vaknade mitt i natten med världens frossa och låg bara och skakade i sängen. Igår tänkte jag på den känsla och mående jag hade, att det var så lik mående jag hade när jag tidigare vaknade mitt i natten med skakningar och ångest. Men den här gången hade jag ingen ångest utan jag var dålig på riktigt, det hade ingenting med alkohol att göra och jag behövde inte alkohol för att få stopp på frossan/skakningarna.

Det är en skön känsla att vara sjuk idag för jag är inte sjuk av alkohol. Jag är normal och blir normalt sjuk precis som alla andra människor. Men jag märkte ändå att jag lätt föll in i känslan av att det var extra synd om mig och jag kände mig liten och ensam. Men det är ju en normal känsla, vi vill ju bli omhändertagna och vi vill vara små och ompysslade ibland. Men nu hade jag ingen här som kunde ta hand om mig och då vart känslan av att det var extra synd om mig större *ler*

När jag är ensam så här i flera dagar så blir jag en grubblare av stora mått. Jag gör inventering av mina känslor och mitt liv och jag har kommit fram till att jag inte är någon ungdom längre och plötsligt kom jag på att jag redan nästa år fyller 50 herregu halva livet har gått. Hur ska det firas :)

Födelsedagar i livet har jag firat fler som onykter än jag gjort nykter. Redan i tidiga år firade jag födelsedag men en fylla. Min 30 årsdag firades med buller och bång och alkohol i överflöd. Men när jag fyllde 40 hade jag kommit in i programmet och just då gick jag en Minnesota behandling. Jag kommer så väl ihåg att jag tänkte att detta kommer att bli min tristaste födelsedag någonsin.

Jag hade många år innan planer för min 40-årsdag och det skulle bli en fest som jag sent skulle glömma. Jag grämde mig att jag varit så himla dum att jag tog en behandling bara någon vecka innan jag skulle fylla 40. Jag gick på antabus och på den tiden var jag för feg att dricka på det (senare gick det okey). Hur firar man 40 år utan alkohol? Vad säger man på jobbet när folk frågar vad man ska göra och hur man ska fira? Min ångest för den dagen var stor och jag ville vara nykter, men samtidigt ville jag supa skallen av mig.

Jag var på AA lunchmöte den dagen och delade om min vånda att fira 40 årsdagen nykter. Fortfarande då trodde jag inte att jag skulle fixa det, jag visste ju att det fanns alkohol hemma. Någonstans där tror jag det var som jag tog beslutet att kasta ut den alkoholiserade sambon. Men min nykterhet var skör och jag hade inte hamnat på botten ännu (så jag drack ytterligare ca ett halvt år) så det tog mig ytterligare några månader innan vi separerade.

Snart fyller jag alltså 50 men känner ingen ångest över det. Varken för åldern eller firandet och det känns bra. Det känns som om jag har någonting bra att se framemot och det skrämmer mig inte att bli gammal för det är bara kroppen som åldras, i tanken är jag fortfarande ung och iom att jag blivit klokare och nykter så har jag ett fint liv att se framemot.

Jag kommer aldrig att säga att jag aldrig ska dricka. Men jag har släppt "hoppet" om att en dag kunna dricka normalt. För varför ska jag hoppas att kunna dricka, jag lever ett mycket bättre liv helt utan alkohol.

I sinnesro