Känner mig ensam så jag ska självömka lite. Det är långfredag idag den längsta och tråkigaste dagen på hela året. Jag sitter här hemma alldeles ensam (Linda är hos en kompis) och känner mig just nu ganska nere. Alla verkar ha någon att fira denna dag med och jag sitter här alldeles ensam. Visst det är till en del självvalt eftersom jag tog min kollegas arbetspass och ska jobba i morgon. Iofs så åker jag till Dalarna efter jobbet i morgon men det får mig inte att känna mig mindre ensam.

Bodde jag i det här huset så vore jag inte ensam *S*

Egentligen mår jag ju bra och har haft en skön dag, påskpyntat färdigt här hemma och det lyser gult lite här och där. Varit ute i solen en sväng har jag också hunnit med. Men det är just nu som jag skulle vilja ha någon här hos mig, någon att dela allt detta fina med. Hur ska det bli den dagen Linda flyttar kommer jag då att sitta som en gammal nucka här hemma och självömka? Känns inte som någon mysig framtidsutsikt :(

Här har jag ju en vän :)

Känner att jag skulle vilja att mitt liv var lite annorlunda men vet inte hur. Klart hade jag en karl här hemma så hade det kanske varit lättare men det vill jag inte ha på lång tid ännu. Där är jag nog ganska så bränd även om jag inte vill låtsas om det. Visst har jag min vän laptop som håller mig sällskap och som just nu när jag skriver får min tid att gå. Men det ersätter ju inte riktigt sällskap av en levande människa. Funderade för en stund sen om jag skulle sätta på tv, men ändrade mig, så långt har det ännu inte gått i alla fall *S*

Här i finns det godis...

Påsken är lite som julens en tid när man ska umgås med nära och kära, men när alla mina nära och kära är så långt bort så blir det svårt. Jag vet ju om att jag inte är ensam om att sitta ensam men inte tar det bort ensamhetskänslan. Visst skulle jag kunna ta bilen och åka en sväng till någon men det finns ingen på nära håll och jag vill ju inte att det ska bli sent då jag vet att min dag i morgon blir lång. Jaja nog om detta ryck upp dig kärring dina dagar kommer *S*

Den här fick jag från jobbet tillsamman med 2 biobiljetter

Ja från det ena till det andra så har jag precis fått beskedet att en nätvän som jag känt i många år och som tidigare var ett stort stöd för mig på ett forum har fått bröstcancer och det av en art som spridits sig till lungan. Fick höra att hon gjort sin första cellgiftsbehandling idag och mår väl efter omständigheten väl och är vid gott mod. Då när man får sådana här besked så känns mitt gnäll/min självömkan helt felplacerad. Men det hjälper ju inte henne att jag inte pratar om det som för tillfället känns jobbigt för mig.

Farmors blomma blommar när hon vill visa sig för mig.

Det har startats en insamling till förmån för denna kvinna och det är meningen att hon ska få någonting som underlätta hennes tillvaro under behandlingstiden. Men mer är det ju att alla vill visa att vi finns med henne. Att vi tänker på henne och finns med henne denna svåra stund. Jag har ju själv inte haft kontakt med henne på ett par år nu, men när vi hade som mest kontakt så var hon ett fint stöd för mig. Cancer får mig att rysa, den får mig nästan att må fysiskt illa. Finns ingen mer skrämmande sjukdom och en sjukdom som snabbt kan ta ett liv. Men den går också att bota och få bort helt, sen vet man ju inte om man får återfall i den sjukdomen men många slipper det.

Min mamma har ju haft cancer och efter behandling så är hon helt frisk. Barnens farmor fick cancer och det gick fort och var över på några veckor. Nu önskar jag min vän att det ska gå lika bra som med mamma och jag kommer att ha med hennes när jag ber om styrka för mig själv och delar den med henne. Hon är en stark kvinna och jag känner mig övertygad om att hon kommer att besegra sjukdomen. Nu känner jag mig inte lika ensam längre nu dela jag min tid och mina tankar med denna vän.