Jag är maktlös och det är en känsla som jag verkligen mår dåligt av. Jag har svårt att finna mig i att det finns människor som försvara alkohol och droger..Just nu mår jag så fruktansvärd dåligt att jag bara vill kräkas. Jag är maktlös och jag ser när en för mig älskad person går ner sig..Sjunker djupare och djupare och jag vet inte var detta ska sluta..Jag vill skrika, jag vill sparkas och jag vill slåss..Men jag vet inte vem jag ska skrika på, vem jag ska sparka eller slå?? Jag kan inte kämpa mot drogerna, jag är maktlös inför vad de ställer till med, hur de förstör, jag ser vad de gör med en människa som jag älskar och det gör så förbannat ont..Hela jag värker och jag undrar om jag någongång i mitt liv får uppleva ett år, en månad, en dag utan att dessa droger förstör människor som jag älskar så högt. Här räcker min kärlek inte till.


Jag kan finnas till, jag kan visa att jag älskar och jag kan hjälpa till den dag drogerna släpper greppen..Men i drogernas våld är jag maktlös..Jag vill förändra världen..Jag vill ta alla jag älskar till en öde ö och stanna där för alltid för att skydda de jag älskar. Jag är beredd att offra kroppsdelar för att slåss mot drogerna..Men jag är maktlös så längre drogerna härskar..Varför varför är det så här..Vem kan, vågar, klarar av att bekämpa alkoholen och alla drogerna..Fanns inte alkoholen som är inkörsporten till de flesta droger så skulle många av våra ungdomar räddas..Hur kan vi acceptera att leva i ett samhälle som för många unga bygger på droger..Hur ska vi förändra världen??


Åhh herre jösses så naiv jag är att jag ens tänker tanken på ett liv utan alkohol och droger..Jag har i alla fall tur att jag har någon att prata med, någon som förstår mina tankar och någon som vet vad det handlar om och finns där till stöd för mig.  Det finns som tur är mycket friskhet omkring mig..Så mycket kärlek..Men jag hade önskat att min kärlek skulle räcka till att rädda den jag älskar. Varför vart det så här..hur mycket skuld är jag till att det är som det är idag? Jag försöker att inte tänka så, men det tanken är stark i mig. Hade jag kunnat göra någonting annorlunda? Tvivlar på att jag gjort vad jag kan, men kan bara acceptera att det är så för jag kan INTE förändra det som varit och även det gör ont..Orkar inte ens skriva mer..Orkar inte gräva ner mig i mina tankar utan lämnar detta här och nu och försöker finna sinnesro