Idag ingen bra dag, känner mig totalt uppgiven och likgiltig inför livet. Önskar så att jag kunde känna ilska för det är en känsla som jag kan agera på. Men att känna mig alldeles tom och totalt strunta i hur det kommer att bli, känns f-n i mig inte bra. Men det känns som om jag har lust att ge upp och ångesten river i mig. Har inte direkt haft en sådan här ångest på många många år. Har ju mått piss sen årets början, men det har mer varit orken och kroppen som inte hängt med. Men jag har inte direkt haft tankar på att detta kommer jag inte att klara av, men nu känns det så, totalt maktlös. Hur ska jag ensam orka slåss mot försäkringskassan/staten? Vad gör jag om jag inte får sjukpenningen godkänd? Jag klarar inte av att gå tillbaka till jobbet nu, men jag klarar mig inte heller utan inkomst.

Känner att jag bara sjunker djupare ner i ett mående som blir svår att ta mig ur. F-n detta är inte jag, jag vill ha min kämparglöd tillbaka. Jag vill skrika och slåss och ställa mig upp mot hela världen och protestera. Men jag sitter bara här totalt likgiltig för hur det kommer att bli. Kan jag falla längre ner, hur långt ska jag falla innan jag når botten?? Det spelar ju liksom ingen roll vad jag gör, hur jag gör, jag är totalt maktlös och en enda person på FK kan avgöra hur det ska bli för mig..En person som jag inte träffat, en person som inte vet ett skit om mig ska avgöra om jag är sjuk eller inte???

Nu vart detta en riktig gnällblogg och egentligen ska jag inte ha skrivit den. Men vill få ner i text hur jag mår för att se, vad kan jag göra, hur kan jag göra, är jag totalt maktlös eller finns det lösningar?? Denna helg ska jag hålla mig hemma, inte träffa en enda person (förutom stackars Linda då)..Ska bara vara och hoppas att jag inte fastnar i denna känsla av maktlöshet/självömkan..Men jag ska ta helgen och bara vara för mig själv, se om det går att umgås med mig eller om det kommer att skita sig ännu mer..Just nu struntar jag i vilket..