Ligger här hemma i sängen och har gjort sen söndagskväll. Känner mig ganska så tom och funderar på om jag kommer att kunna genomföra det här utan att bryta ihop för att jag inte jobbar..Kanske är jag utvilad om några dagar och borde då kunna komma tillbaka till jobbet..Men samtidigt vet jag att det då snart är dags för mig igen att bryta ihop och att kroppen inte kommer att vara helad. Alla år som jag kämpat utan att egentligen vetat om att jag kämpat..Alla dessa år har satt sig i min kropp och jag ska nu vila upp den och lära mig leva på ett annat sätt??

Hur ska jag fixa detta, hur ska jag kunna gå in och hjälpa andra i deras mående och samtidigt komma ihåg mig själv?? Jag vet att jag inte kommer att kunna låta bli att finnas som ett stöd för andra (det är ju meningen med livet att vi hjälper varandra), men jag måste lära mig att göra det utan bekostnad av mitt eget mående. Säkert kommer ni ihåg hur jag hade det på mitt förra jobb, hur jag slet för att få det att fungera och hur jag mer och mer tog på mig sånt som inte var mitt..Hur förtvivlad och slut jag var..Sen allt som hände under det året..Olle och jag bröt upp när jag mådde som sämst i mitt jobb, när jag som bäst kanske hade behövt någon vid min sida..Nytt jobb i januari och nu skulle allt bli så bra..Vi var tillräckligt med personal som täckte alla dagar, alla timmar..Jag fick bättre arbetstider till en viss del..

Sen kom semestern på våren och jag åkte till mina föräldrar..Där slutade det i katastrof  och mamma tog ett beslut att lämna pappa. Så långt okey..Men vad jag inte räknat med var att jag skulle få det känslomässigt mycket jobbigare..Jag fanns för min pappa hela våren och sommaren, han var ömsom hos mig eller jag hos honom..Han mådde skit (för mig spelar det ingen roll att han själv var skuld till det), han är min pappa och jag fanns för honom i den mån jag förmådde. Ingen människa ska behöva bli lämnad ensam på ålderns höst eller egentligen aldrig..

Sommaren var väl ganska okey ur jobb synpunkt i alla fall, men känslomässigt var det kaos och jag hade ingen jag kunde prata med om det. Tror mig ha varit ganska slut där när nästa semesterperiod kom..Åkte till Göteborg ensam och träffade Lisa samt Lillemor och träffade även Pernilla. Ekonomiskt gnagde det i plånboken men jag var glad att jag åkte för jag hade en härlig tid och fick vara mycket med mig själv i ensamhet..Känner stolthet över mig själv att jag fixade det, till och med fixade att köra bil mitt i Göteborg..

Sen kom hösten och det var på många sätt en kämpig höst..Med sjuka kolleger och en kollega som hade/har det tufft med cheferna, med sina resor och jag har varit rädd för att hon ska gå in i den berömda väggen. Jag har försökt att finnas för henne, lyssnat på henne, peppat henne och även försökt medla mellan henne och chefen. Men det har varit mycket på jobbet bara med jobb hela hösten och jag har haft en oro hur jag ska orka. Sen har det varit en hel del med pappa under hösten men flytt och allt vad det innebär för en som är 77 år och alldeles ensam.

Men det som varit värst under alla dessa år som gnagt sönder mig och som fått mig att gråta många kvällar har varit oron för min son och det liv han lever..Jag har ju varit maktlös och vissa veckor har jag inte vetat om han lever eller är död..Nu ska han förhoppningsvis snart få hjälp och jag hoppas och ber med hela mitt hjärta att det ska fungera, att han kan få ordning på sitt liv. För hur ska jag annars orka..

Ljusglimten i mitt liv kom den 30/10 då jag åkte till Nyköping för att träffa Kenneth ensam för första gången. Sen dess är det nästan som i en saga och jag har så fort tillfället getts åkt till honom..Där hemma har jag blivit ompysslad så som jag aldrig blivit i hela mitt liv.. Hur konstigt det än låter så har det när jag åkt till honom som jag verkligen fått vila, fått återhämta mig och samlat krafter..All den kärlek/all den uppmärksamhet som jag fått under dessa lite mer än 2 månader är mer än jag fått i hela mitt liv av en man. Detta är magiskt och det känns som om vi redan levt ett helt liv tillsammans..Han läser mig som en öppen bok och han har sett in i mig och sett det jag inte ens själv sett. Han har genom att trycka på de rätta knapparna fått mig dit där jag är just nu (i botten och förhoppningsvis på väg uppåt).

Han har fått mig att inse vad jag håller på med och hur JAG egentligen mår. Han har öppnat mina ögon och fått mig att falla rakt ner i avgrunden och för det är jag honom evigt tacksam. Nu börjar en kamp utan dess like och jag ska börja leva på riktigt en dag..Härifrån kan allt bara bli bättre även om det kommer att vara en tuff tid tills det vänder..Men får jag ha Kenneth vid min sida så är jag övertygad om att jag kommer att klara av vad som helst och ingenting kommer att vara omöjligt. Jag ska försöka att låta detta ta sin tid, för det är jag ganska övertygad om att tid behöver jag. Jag har nu någon som jag kan prata med om allt, dygnet runt och vår kärlek till varandra kommer att överleva detta..Sen får han när jag är frisk banne mig gå ner på knä *S*

Denna bild tröttnar jag aldrig på, Har aldrig sett en vackrare bild på äkta kärlek i alla våra angelägenheter...