Har tillsammans med Kenneth gjort en liten utflykt bakåt i tiden. Närmare bestämt till år 2002. Januari 2002 flyttade jag hem från behandlingshemmet Ängsholmen som ligger strax utanför Hölö nära Skanssundet. Jag ville visa Kenneth var jag tillfrisknade och var jag fick livet tillbaka. Det mesta var sig likt naturen, huvudbyggnaden, det enda som inte var sig riktigt likt var långhuset där vi alla bodde. Det hade renoverats och byggts om lite och när vi var där höll de på att måla huset. Det är den röda byggnaden som syns på bilden. Där bodde jag i 3 olika rum under 1 och ½ år. Det kändes förunderligt att vara tillbaka där efter så många år (jag var där och tittade för kanske 7 år sen) men just denna gång kom alla minnen fram. I hagen kunde jag för min inre syn se alla fåren gå och beta och jag bara väntade att Åsnan Oskar skulle dyka upp. Jag hade velat ta en promenad runt i omgivningen, följa de steg som jag så många gånger gått. Men det är ett LSS boende för unga vuxna idag och jag ville inte tränga mig på. Jag ville så gärna gå in i långstugan och gå in i det rum som var mitt under så lång tid. Har svårt att fatta att jag bodde där i 15 månader för när jag nu tänker tillbaka så känns den tiden så kort, tiden gick så fort. Har tänkt mycket på tiden i Ängsholmen och allt jag upplevde där och alla kvinnor som jag lärde känna. Eftersom jag bodde där så länge så var det en hel del kvinnor som kom och gick. Några var där i bara 3 månader, några ca ½ år och vissa 1 år. Jag vet att det gått bra för några av kvinnorna men jag vet också att de finns de som fortfarande är ute i ovädret och några kanske inte ens lever. Det finns bara en kvinna som jag fortfarande har kontakt med och det är Eugenia (har även under många år haft kontakt med en annan kvinna, men pga hennes rasistiska åsikter så har vi valt att inte vara vänner idag). På gott och ont, jag brukar inte beblanda mig med politiska åsikter och har ingen svårighet att vara vän med någon fast vi har olika åsikter, men denna gång fungerade det inte. Eugenia ska jag träffa nästa vecka och även om vi inte träffats på så länge (hon bodde i Tyskland under några år) så är det som om det inte gått en enda dag sen vi senast sågs. Skulle så gärna vilja ha en återträff med så många kvinnor som möjligt och all personal, de har betytt så mycket för mig och jag har så många gånger undrat hur hade det gått för mig om jag inte hamnat på Ängsholmen. Det är lite mer än 13 år sen jag flyttade därifrån och den 25 juli firar jag 13 år i nykterheten. Jag lärde mig så mycket när jag bodde där, både om mig själv men framför allt om andra människor och livet. Men innan jag vart helt nykter (mina snart 13 år) så tog jag ett återfall på min första semester efter att flyttat från Ängsholmen. Jag ringde Eugenia då och hon fick mig att hälla ut den drickat som jag hade kvar och sen dess har jag inte smakat en droppe (för en alkoholist är det oerhört stort). Många kvinnor var det på behandlingshemmet som inte klarade av att stanna kvar, suget därutifrån var för stor. Så det var några stycken som tog en promenad bort till Skanssundet och tog färjan till Sthlm och ett liv i åter missär. Åhh alla minnen bara kommer över mig och det känns nästan som om jag vill vrida klockan tillbaka och uppleva alla bra saker igen. Men naturligtvis var inte allt bara bra. Men det jag vill komma ihåg är ju de bra sakerna och något som jag saknar enormt är vår teatergrupp Ängsholmsflickorna. En Cabare som vi satte upp tillsammans med Lill-Marit Bugge. Vi spelade upp den på KRIS och nobba brass och nubbe samt för en grupp företagare i Trosa. Just detta var en helt underbar tid i mitt liv och det vart nog några barndomsdrömmar som gick i uppfyllelse (för vem ville inte bli berömd och sedd) *S* Cabaren finns inspelad på VHS och nu ska jag se till att få det över på CD och ha som minne för resten av livet och det är väl något att visa barnbarnen *ler* Nu sitter jag här 13 år senare och njuter av bra minnen av, minnen som gav mig livet tillbaka. Visst det har varit en berg och dalbana dessa 13 år för riktigt allt lärde jag mig inte och framförallt inte att ta det lugnt att bromsa när kroppen och knoppen sa ifrån. Jag skulle falla några gånger till innan jag kom hit där jag är idag och där jag är den viktigaste personen för mig själv. Kanske kan jag nu ta det lite lugnare och ägna mig åt saker och ting jag mår bra i och inte längre slita för att andra ska må bra eller för att andra ska tjäna på mitt slit. Klart jag finns för andra precis som det alltid har varit men det är inte länge på bekostnad av mig och mitt mående. Om en månad den 15 augusti gifter jag mig och hade någon sagt till mig för mer än 5 år sen att jag kommer att gifta mig som 55-åring så hade jag nog sett till att den personen blivit inlåst. Här är mannen i mitt liv. Jag älskar dig