Ja livet fortsätter, det tar inte någon paus. Just nu kretsar mina tankar på vad jag ska jobba med i framtiden? Tycker det har varit så ett tag och nu hoppas jag att jag kan komma på något varaktig att jobba med. Något som inte tar slut fören jag själv vill att det ska ta slut. Enkelt eller hur *ler* Graffitimålare kanske Ska ha ett samtal med min handläggare på arbetsförmedlingen nästa vecka och diskutera min fortsatta framtid. Jag vet ungefär vad jag vill jobba med men saknar utbildning och säg inte att jag ska utbilda mig för det vill jag inte göra i en ålder av 55 år. Men jag vill jobba med människor, jag vill att min erfarenhet ska hjälpa mig att finna jobb. Jag vet att jag inte vill jobba med något som ger någon annan en tjock plånbok. Det har jag jobbat klar med, nu vill jag att arbete ska ge mig större tillfredsställelse. Så har det ju varit de senaste åren, jag har jobbat med något som gett livet en mening och så vill jag att det ska vara dessa 10 år som jag har kvar till pension. Inte riktigt dags att börja mata fåglarna *ler* Har lite uppslag och ska presentera det för AF och jag har tilltänkta arbetsgivare som jag vill presentera mig för. Enkel match att presentera vem jag är och vad jag vill, jag vet att jag kan vara en tillgång och är inte beredd att kasta in handduken....Även om det ser så ut på bilden nedan *ler* Alltså livet består av så mycket och jag har en halvtids sjukersättning på gång så jag behöver bara ett halvtidsjobb Det ska väl inte vara alldeles omöjligt för en kvinna som mig. Hör ni jag peppar mig själv för det behövs för det är inte alltid så lätt för en kvinna på 55 år utan utbildning att få jobba med det jag brinner för. Alltså få ett jobb där de vill ha mig för mina kvalifikationer, där jag känner mig behövd och uppskattad. Har haft det bra med det jobb jag haft nu i ca 2 år, det har gett mig så mycket och framför allt har de gett mig modet att våga tro, att hitta min egen tro till Gud. Har fått mig att känna mig bekväm i min tro för det har jag verkligen inte varit innan. Jag påbörjade ju Kyrkans grundkurs och det var en milstolpe för mig att hitta "vad är min tro". Redan tidigt i kursen hade jag mitt uppvaknande eller ska jag säga att jag på en lektion i skolan får upp ögonen på vad det är som gjort att jag tvekat att från hjärtat säga att jag tror på Gud. Har så länge levt med en andlighet men inte velat koppla ihop det med någon religion för den Gud har jag inte velat veta av. Vi fick i uppgift på skolan att ta en timmes promenad för att reflektera över vår tro om den funnits sen barnsben eller om den kommit till mig i ett annat skede. Vi skulle fundera på om och när vi tappat vår tro och det var där precis där som jag bröt ihop inför hela klassen när jag insåg att jag ej velat tro på en Gud för jag förbannade honom i kyrkan på min systers begravning. Vilken Gud låter en 18-åring blir mördad, en 18-åring som har en liten son på 4 månader. Ca 2 år innan min syster vart mördad så konfirmerade jag mig och jag gillade verkligen det, jag kände att jag gjorde det för min skulle och jag var en av de få som gick på varje lektion och verkligen gillade det jag fick till mig. Men förstod när min syster mördades att det finns ingen Gud och när vi satt där på begravningen så förbannade jag honom och tappade det lilla som jag kanske trodde på. Så jag är oerhört tacksam idag att jag funnit min tro och omvandlat den förbannade Guden till något kärleksfullt. Men oj vad vägen har varit lång....... Ödet har spelat mig i händerna många gånger det senaste året. I morgon är det exakt fem år sen jag kom till Nyköping och en dejt med Kenneth. Jag vart kvar och idag är vi gifta det är väl ingen som har missat tror jag *ler* Alltså jag skulle sätta mig här och blogga lite om min arbetssituation och nu vet jag inte hur jag ska avsluta bloggen..... Så jag gör det nu......Med en bild på de lyckliga tu