Har så många gånger skrivit om året som gått vid nyår. Men i år har jag alldeles missat det. Har funderat på det en längre stund att jag inte dokumenterat året som gått och nu när jag påminde mig om att det har gått 1 år och 1 dag sen jag hittade min pappa död så känner jag starkt att jag vill skriva om året som gått sen han han dog. Den 17 maj förra året (2015) fann jag pappa död i sin lägenhet. Fick ingen kontakt med honom per telefon utan åkte då hem till honom och där låg han. Chocken av att hitta honom levde kvar i mig länge och jag har fortfarande idag stunder där jag inte förstår att det har hänt. Han begravdes den 11 juni och det vart en otroligt fin stund tillsammans med hans närmaste familj och flera av hans ”brottargrabbar” Pappa du är sannerligen saknad. Den 12 juni dagen efter begravningen friade Kenneth och lite av sorgen förbyttes i glädje och kärlek och jag är övertygad om att pappa fanns med och gav sitt godkännande. Nu skulle det planeras för bröllop och vi bestämde ganska snart att vigseln skulle ske i Lessebo då det var lätt för mamma att delta i både vigselakt och bröllopsfest. Det var borgerlig vigsel men massor av kärlek tillsammans med mina döttrar och Kenneths dotter (sonen saknades tyvärr och det var en sorg för mig), mamma, min syster och hennes familj. Sen fixade min goa vän Marita en möhippa för mig och det tillsammans med vänner och kolleger. Det var mycket kärlek, lek och skratt och verkligen ett minne att bära med mig för resten av livet. En möhippa mitt på en måndag helt i nykterhetens tecken vet jag inte om Nyköping upplevt tidigare och kommer att uppleva senare. Sen vart det kyrklig välsignelse i Nyköping med båda mina döttrar och min son, min syster och Kenneths systerson och massor av våra vänner och arbetskamrater. Husmor Solveig ställde till med en fantastiskt bröllopsfest. Vi fick alltså 2 bröllopsdagar att fira i framtiden och det är ju inte illa. Det känns verkligen fantastiskt att gifta sig för första gången som 55-åring, jag hade för länge sen accepterat att jag skulle förbli ogift. Men idag vet jag att det mest otroliga saker kan hända och de underbaraste drömmar gå i uppfyllelse. Men året som varit har också inneburit mer sorg och smärta. Mina barns pappa dog på nyårsnatten helt oväntat även om vi visste att han inte mådde så bra så kom det alldeles för tidigt och för oväntat. Han skulle ha fyllt 65 i år. Det har varit en tuff tid och framförallt för mina barn, jag vet hur det känns att mista en förälder och för mina barn var det alldeles för tidigt. Nu är min allra högsta önskan att det ska gå bra för mina 3 barn, att det finner lycka och välgång i allt de gör. Jag har på många sätt haft det bra arbetsmässigt eftersom jag arbetat i kyrkan så har jag där funnit hjälp med min sorg och funnit en väg i min tro som idag bär mig och jag vet att jag aldrig är ensam, jag vet att jag är buren när jag själv inte orkar gå. Jag vet att jag kan ta till bönen som hjälper mig när jag känner mig förtvivlad, men även i glädje över det jag har och livet så finns bönen med mig. Jag har sen hösten 2011 arbetat i kyrkan till början jobbade jag lite Ideellt och hjälpte Solveig med det jag orkade med. Sen fick jag börja arbetsträna och 2014-03 fick jag ett utvecklingsarbete i församlingen 1 år och 2015-03 fick jag ett lönebidragsarbete som sträckte sig till 2016-01. Innan den tiden gått ut sökte jag jobb som värdinna/städ i församlingen men tjänsten gick till en annan kvinna och jag fick höra att jag var för överkvalificerad. Fick då ett erbjudande att vikariera för en Diakon som hade tjänstledigt i 4 månader och naturligtvis nappade jag på det. Jag hade då kvar de arbetsuppgifter som jag trivdes så bra med och som gav mig så mycket. Sen har jag haft förhoppning att när vikariatet var slut att jag skulle kunna få en tjänst till hösten och finnas som en extra resurs för församlingen och förhoppningsvis fortsätta med lite av det jag höll på med. Sinnesrogudstjänster, meditation, andakt på äldreboende, samtalsgrupp (livstegen) Jag behöver ju bara en 50% tjänst och med tanke på vad jag sysslat med i församlingen så kände jag att det nog skulle ha ett behov av mig som en resurs och att jag hade mycket att tillföra församlingen. Men det är en församling i förändring och tyvärr finns där ingen plats för mig. Jag vart erbjuden 3 månaders sommarvikariat. Men efter ett långt övervägande så bestämde jag mig för att tacka nej. Eftersom det inte finns plats för mig till hösten så kände jag att jag behöver tänka på mig själv och eftersom jag inte är så ung längre så känns det viktigt att jag hittar något mer långvarigt, något som kanske håller 9 år fram till min pensionering. Hur jag än mår just nu så känns det som att jag tagit ett rätt beslut. Saknade är stor måste jag erkänna. För första gången i mitt liv har jag haft ett jobb där jag kände att min rätta natur, mitt rätta jag kom fram. Men det finns ingen bitterhet över detta utan jag har fått så mycket i mina år i kyrkan och framför allt har jag lärt mig en hel del om mig själv på en annan plan än tidigare. Jag vet vad jag har att ge och vad jag går för och jag är övertygad om att jag ska hitta min plats i arbetslivet. Framför allt vet jag att jag aldrig mer ska jobba och slita ut mig för att någon annan ska tjäna pengar på mitt slit. Nu vet jag att jag har så mycket att ge av mig själv och det kan jag göra utan att trampa på mig själv. Min visdom och min erfarenhet kan ingen ta ifrån mig och min erfarenhet/visdom och tro som jag fått genom dessa år i kyrkans värld ska jag förvalta på allra bästa sätt. Så pappa ett år har gått sen du hastigt lämnade oss och det har varit ett år med mycket sorg men också så mycket glädje och framförallt kärlek. Livet ger och livet tar men blickar jag bakåt så ser jag att detta mesta har varit ett tagande och som människa växer jag för varje erfarenhet för varje andetag jag tar och livet består av så mycket och allra mest av kärlek. Av kärlek till mina barn, till Kenneth, min mor och mina syskon, men även vänner och kolleger och människor jag möter innehåller kärlek