Är bara tvungen att skriva av mig lite för jag är en aning förbannad på mig själv. Olle var här idag och vi har ju inte träffats sen vi skildes åt i bilen efter att jag hämtat honom på Arlanda. Vad ont det gjorde och jag hade svårt att behärska mig att inte kasta mig om halsen på honom. En kram vart det och jag bara kände att FAN jag vill inte känna så här. Jag presenterade inte honom för mina kolleger för jag kände att skulle jag göra det så skulle jag börja grina. Detta är Olle från Flen och bara så ni vet det så är han nu mitt ex????

Det kändes så konstigt allt och jag tyckte jag betedde mig som en fjortis, kände mig alldeles darrig och nervös. Varför varför. jag har ju accepterat och jag vet att det är över. Okey det kommer nog en dag som jag kan träffa honom som en kär vän, men just nu kändes det otroligt tungt. Det var ju samma när jag bröt med honom innan jul, jag ville ha honom när jag träffade honom igen och då beslöt vi ju för att försöka. Men jag vet ju att det inte går, jag vet att det inte fungerar, jag vet att jag inte är älskad. Ändå kändes det som om han bara behövde säga en sak så var jag hans igen??? Det är ju sjukt, när jag vet att jag inte var lycklig i förhållande mot slutet, när jag vet att jag kan inte bli lycklig med honom. Hur sjuk är jag då på en skala??

Nu har jag ätit min pizza, jag har gråtit lite grann nu ska jag strax upp och jobba igen, ska bara in och pudra näsan. Det var skönt att i alla fall få skriva av mig lite även fast jag vet att det jag skrev är så sjukt, men jag är ju sjuk :(

Jag kan ju skriva bara en vanlig blogg utan att blanda in en massa känslor och måenden. Hmm undrar om jag klarar av det. Jag har nu jobbat en månad på det nya jobbet och jag stormtrivs och börjar redan tänka på att jag kanske inte är kvar om ett år *S*. Jobbet är så mycket enklare för vi delar på både ansvar och jobb. Sen underlättar det ju att vi är 2 assistenter som jobbar heltid och finns på plats varje dag. Vi har liksom koll på det mesta och jag behöver inte lämna över något jobb utan kan avsluta alla mina egna grejer. Precis som jag inte behöver avsluta någon annans jobb.

Kanske ska jag börja dansa *S*

Alla är jätte gulliga även om jag kan tycka att den jag jobbar mest med är lite för negativt inställd till den ena Optikern. Ganska mycket frustration där, men det tror jag att jag kan ta ifrån henne snart. Jag har lätt att överföra lite positiv energi och kan nog få henne att förstå att hon mår bättre om hon släpper taget och inte tar åt sig av allt som sägs och görs. Vi som assistenter ska sköta butiken och gör vi det på vårt sätt så kommer det att bli bra (ler stort här) Jag är en positiv person och har lätt att föra över positiv energi så det här kommer att bli så bra.

Eller börja spela hockey *S*

På onsdag kommer Olle till jobbet och det känns lite konstigt. Vi har inte haft någon kontakt alls sen vi bröt upp. Han kommer för att köpa ett mirakel grej för att göra rent glasögonen med. Jag berättade om den innan han åkte till Egypten och han vill gärna ha en sådan. Men nu får han köpa sådana grejer själv därför kommer han till butiken och köper den *S*. Jag har inte berätta på jobbet att vi gått skilda vägar. Känns faktisk lite knäpp då jag berättade för en månad sen när jag började jobba att jag är särbo och nu är jag inte det längre :(

Eller så kan jag bli luftburen

Men livet går vidare och jag med den. Det känns inte längre så tungt och jag tror att det var lika bra det som hände. Känner att jag har mer tid till mig själv, mitt hem och mina vänner. Inte för att jag städar en massa mer bara för det, har liksom blivit otroligt lat vad gäller städningen här hemma, jag gillar mina dammråttor (tror jag, eller försöker i alla fall intala mig det). Men jag har haft tid att träffa vänner mina lediga helger, ta en fika eller ut och käka middag, gå på livmöten med en väninna är verkligen givande.

Oavsett vad jag gör/blir så gillar jag att leva

Så ja livet är ganska okey, den är vad jag gör den till. Visst jag vill ha kärlek, men det kommer nog till mig så småningom.*ler*. Nu tror jag att jag ska ta och äta lite grann, det kurrar i magen och Linda har redan ätit för hon ville ha  plättar till middagen, men det ville inte jag så nu sitter jag här och är lite hungrig.

Nu blir det mat, men inte det du ser på tallriken *S*

Sitter här i min numera berömda soffa med alla kuddar (var annars) och funderar på livet och dess skiftningar. Jag har problem med att bara vara i en känsla (det blir istället ett hoppande mellan olika måenden) och vill för det mesta må bra och vara nöjd med livet, varför blir inte livet som jag vill då? Jag har svårt med att sörja någonting jag inte kan få en längre stund. Jag gillar att må bra och befinna mig i en bra känsla. Börjar på allvar fundera om det är något fel på mig. Jag kan inte vara ledsen eller sorgsen långa tider, precis som jag inte kan vara arg eller sur någon längre tid.

Medans jag är i en känsla oavsett vilken känsla så ältar jag det om och om igen tills jag inte orkar vara i den känslan längre. Jag gillar att vara glad och jag gillar när andra är glad, jag gillar att må bra och jag gillar när andra mår bra. Därför är det mycket lättare att leva genom att vara glad trots allt, trots hur det är och trots att man sörjer det man inte fick emellanåt. Jag pratade med en vän här om dagen och hon sa att hon blir sur, arg och grinig om någon annan är det oavsett om hon har anledning till det eller inte. Att ta till sig någon annans mående/ humör är inte bra men ack så vanligt tyvärr.

Men det vill inte jag, jag vill i största möjliga mån må bra och vara på gott humör. Jag gillar att tramsa och larva mig, men kan i samma stund vara allvarlig. Jag kan inte vara arg, ledsen eller sur några längre stunder. Precis som jag inte kan vara arg, grinig eller sur på någon annan människa någon längre stund. Jag kan ju bli förbanna, jag kan bli ledsen och jag kan bli sur. Men det är tillstånd som jag har svårt att befinna mig i några längre stunder. Jag ältar den som inte är bra om och om igen sen räcker det, sen orkar jag inte mer.

Jag har ältat och bearbetat separationen om och om igen och jag känner att jag inte kan vara ledsen eller känns sorg över den längre. Det var nog en mening med den eller en mening att vi bara skulle få den tid vi fick tillsammans. Kanske kom han i min väg då för lite mer än ett år sen för att visa mig att jag kan älska och att jag kan bli älskad tillbaka. Det var nog inte menat att det skulle bli vi 2 även om jag var övertygad om det i början (att vi var skapta för varandra). Kanske finns det bara en enda man som är skapt just för mig och honom har jag ännu inte träffat för jag skulle först lära mig att älska *S*

Kanske kommer jag att gå igenom hela mitt liv utan att träffa honom, men jag kan träffa andra för att hålla vid liv att jag kan älska och kan bli älskad tillbaka. Att se alla de  möten och förälskelser som jag stöter på som en förberedelse för den riktiga stora kärleken som väntar på mig någonstans, för visst finna han eller hur *ler*

Jamen jösses så jag svamlar. Satte mig här för att skriva lite om hur jag mår och hur jag känner mig och så svävar jag ut i någonting som vart totalt obegripligt.

Men jag mår bra av att må bra och därför ska jag fortsätta att må bra, men för den skull inte sagt att jag inte snart sitter och gråter över något igen. Vad vill jag egentligen ha sagt med allt detta svammel vet jag inte riktigt. Men det bli så när jag väl börjar skriva så kan jag liksom inte komma på ett bra avslut utan jag bara fortsätter och skriver och skriver och så bli allt bara ännu svamligare.

Men nu ska jag ut i köket och plocka undan efter middagen och diska upp det som finns så jag slipper det i morgon bitti. Ha det nu så gott och ge mig ett av dina vackraste leenden så fortsätter jorden att snurra. Jag älskar ju livet trots allt.

Livet väg kanske blir rakare nu om jag accepterar att den ibland är krokig :)

Sitter nu här på min lediga helg och vet inte vad jag ska göra av tiden. Det gör ont när jag tänker på var jag tillbringat mina lediga helger innan och att det nu är slut med det, tomheten växer i magen. Jag kan inte låta bli att gråta och saknaden är stor. Ändå så vet jag att detta är det rätta för att jag ska må bra alla dagar. Men jag känner mig nästan förlamad för att ta mig för någonting. Vet inte ens vad jag ska skriva men känner att behov av att utrycka mig och få ur mig det som gör ont. Jag känner ju en befrielse för att jag inte behöver fundera på om det kommer att fungera, jag behöver inte fundera längre på om jag kan få tillbaka hans kärlek för nu vet jag att det inte går, varför gör det då så ont?

Jag vandrar ensam men jag vandrar vidare

Jag önskade nästan att jag i stället skulle kunna känna ilska för att det vart som det vart, känna ilska mot honom för att han inte längre älskar mig. Istället så finns där bara en ledsamhet och tårar. Jag trodde att jag gråtit färdigt, att jag bearbetat klart det som vart och som jag visste skulle komma. Men allt är bara förlamat och jag måste skriva för att inte fastna i det förlamande känslan. Undrar om jag älskat för mycket, velat för mycket och trott alldeles för mycket på evig kärlek. Vem har jag lurat under denna tid. När passionen och förälskelsen är över har jag trott att kärleken skulle ta vid, hade aldrig kunnat tro att det skulle sluta i ingenting, allt var ju så stor i början.

Han led och jag lider

Kommer jag att kunna lite på en mans känslor igen, kommer jag att våga älska öppet och ärligt en gång till. Jag tvivlar faktiskt på det för jag kommer att vara så rädd att bli så djupt sårad en gång till. Hur ska jag kunna lite på att dom nästa kärleksfulle ord jag får höra har en sanning. Visst känslor förändrar, men jag har svårt att tro att äkta förälskade känslor efter en kort tid, helt plötsligt kan försvinna och bli ingenting. Låter jag bitter, kanske är jag det innerst inne lita grann, bitter i all min ledsamhet. Ja jag vet klyschan mister du en står det tusen åter, men av alla miljoner män som finns vad säger att jag ska träffa på någon av dom tusen??

På en öde strand sätter jag mina fotspår

Det känns så jobbigt och kluvet inne i mig. Jag ångrar ju inget av det som var, för när det varade och när det var som bäst så var det underbart. Men att jag skulle göra samma sak igen är ytterst tveksamt för jag vet nu hur smärtsamt det är när det är över, när bara ledsamhet och sårade känslor finns kvar. Finns det verkligen evig kärlek? Okey jag vet i förhållanden så går det upp och ner och det är inte jämt en dans på rosor. Men finns det kärlek som varar? Finns det kärlek som håller när passionen och förälskelsen är förbi? Den där vardagliga hålla handen, finnas till, älska tills döden skiljer oss år?

Livets väg är krokig

Jag vill ha någon att älska, jag vill slösa min kärlek på någon, för kärlek har jag i massor. Men för mig räcker det inte med att bara älska, jag behöver bli älskad tillbaka annars får det vara och därför är det som det är just nu :(
Kanske ska jag lära mig att nöja mig med mindre, men varför ska jag egentligen göra det? Är inte jag värd att älskas lika mycket som jag kan älska. Herre gu det låter som om jag skriver i en dålig kärleksroman där allt är rosa skimmrande och kärleken evig *S*

Liten på jorden stor i orden

Jag kommer i alla fall att vara mycket mer återhållsam vad gäller kärleken i framtiden och jag hoppas att jag inte pågrund av detta missar min livs kärlek.

Tack för att ni finns mina vänner och tack för alla fina värmande mail jag fått. Ni ska veta att ni är guldvärda och jag älskar er alla.

Nu ska jag torka tårarna och leva vidare

Nu är det slut på självömkan

Det bästa tiden i mitt liv har tagit slut. Olle och jag har gått skilda vägar och det gör ont men samtidgt känner jag mig befriad för när kärleken dör så ska man gå vidare. Min kärlek är inte död ännu men det går inte att leva två på en ensidig kärlek. Men jag ångrar ingenting och skulle göra om allt om tillfället skulle dyka upp. Jag har lärt mig så mycket under denna tid, jag har lärt mig att jag kan älska en man och bli älskad tillbaka.



Nu kommer det att bli ett sorgearbete som gör ont och jag kommer att ha mycket funderingar på om jag kunnat vara/göra någonting annorlunda, fast jag tro inte det innerst inne eftersom jag bara kan vara mig själv och räckte inte det så fungerar det ju inte. Men livet går vidare som det så vackert heter och det är bara för mig att accepterar det.
Det känns tomt och det finns nu ett hål men det vill jag inte fylla just nu.



Jag är inte bitter och jag kommer igen, men kanske kommer jag att vara lite frånvarande nu (om jag klarar av det). Men skrivandet har jag kvar och även om detta blir ganska privat så får det bli det, ni är ändå så få som läser här och vet det mesta om mig och om hurdan jag är.



Jag ska snart krypa ner i sängen och låta tårarna komma även om dom även rinner just nu. Det som gör ont ska gråtas bort och jag vet att tårar helar. Detta får ta den tid det tar, men jag har själv tagit mitt beslut även om jag tror att Olle är den som känner sig mest befriad. Jag gjorde ju slut tidigare men när han kom hem till mig och vi skulle göra ett avslut så beslutade vi att göra ett nytt försök. Men jag tror att han mest gjorde det för min skull och det kändes inte bra efter det. Men nu är det definitivt och nu kan vi båda gå vidare i våra liv.

Jag bär många fina minnen i mitt hjärta

Tack mina vänner för att ni finns för mig, vet inte vad jag skulle göra utan er. Ni är dom bästa vänner som finns och jag håller er kär. Kram

Kanske dags att skriva lite här. Just nu har jag halva lägenheten strömlös (tydligen någon fas som gått nere i källaren). Så alla i vår port satte igång och försökte byta proppar för ett tag sen. När vi inte hittade någon här hos oss som inte fungerade så gick jag upp till grannen och där försökte de också byta proppar *S* Nu sitter jag här i halvmörker och tänkte att det är väl ett bra tillfälle att blogga lite. Olle tittar på tv som fungerar nu när vi bytte till ett annat eluttag. Han har också Internet igång då han kan köra på sin mobila. Men jag har lånat ut min mobila till Jonas :(

 

Så då passar det ganska bra att försöka få ihop en blogg. Just nu mår jag lite dåligt då en vän till mig tagit återfall och jag får inte tag på henne. Hon skickade bara ett meddelande till mig att hon inte var nykter och att hon mår dåligt. Jag vet att jag inte ska ta till mig någon annans mående, men det är inte så lätt när det är en person som jag tycker mycket om och som jag vill att det ska gå bra för. Jag vet ju hur hon nu mår med sin skam och skuld och jag vill finnas där för henne.

 

Om ni bara visst vad jag hatar det här med alkoholen och jag önskar så att människor skulle förstå vad det ställer till med för en massa underbara människor. Men de flest blundar och vill inte se. När till och men nära och kära blundar hur kan jag då tro att folk i allmänhet skulle se och förstå. Nu kan jag bara hoppas att min vän hör av sig och kan bryta detta innan det brakar alldeles för henne. Alkoholen är ett gift och det är inte normalt som många gärna tror att dricka, även om alkoholen alltid funnits så gör det inte den mindre farlig. Jag ber om sinnesro för min vän och hoppas att hon snabbt kommer tillbaka.

 

Från det ena till det andra så trivs jag förträffligt på mitt nya jobb, hur jag nu kan säga det efter att bara jobbat 1 och ½ dag *S*. Men det känns bra och mina kolleger verkar vara trevliga. Var i Skärholmsbutiken idag för att lämna tillbaka nycklarna och jag kände inte den minsta saknad efter den arbetsplasten. Jag mår för övrigt bra förutom detta med min vän. Livet är bra och jag har sinnesro och tycker att det är härligt att leva. Känner lycka och mycket kärlek i mitt liv just nu. Jag har ju så mycket att vara lycklig över. Mina barn, Olle och min syster och alla mina vänner.

 

På söndag ska jag och några vänner hem till Lill-Marit för att diskutera om vi ska starta upp vår lilla teatergrupp igen och det känner jag en längtan efter. Det var en underbar tid när vi spelade vår lite speciella teater. En massa galna kvinnor tillsammans med en ännu galnare Lill-Marit.

 

Råkade titta på klockan nu och ser att det är dags att rusa in och borsta tänderna och sen ta Olle i hand och krypa ner i sängen. Jag ska skjutsa Olle till Arlanda i morgon bitti och vi måste upp klockan 04 för att kunna vara på Arlanda kl 06. Olle ska åka till Egypten på lite semester och jag önskar att jag kunde följa med. Men som de säger det blir bara dubbelt så dyrt och hälften så roligt *S*

 

Min ekonomi tillåter ju inte sådana resor och inte hade jag heller kunnat ta ledigt eftersom jag nyss börjat på nya jobbet. Men jag unnar honom verkligen att få komma iväg till solen i 2 veckor. Om Gud vill och kärleken håller så kommer vi att få många tillfällen att resa tillsammans.

 

Så nu mina kära vänner ska jag stänga av min lilla laptop och krypa ner i sängen.

När jag var i Allhelgonakyrkan talade prästen om att lyckan föds ur smärtan. Maria födde sin son Jesus ensam i ett stall kvidande av smärta och lyckan var fullständig när han föddes. Hans födelse har betytt en massa för människor i världen och han hade aldrig funnits om inte en kvinna fött fram honom i smärta. Här gör hon en liknelse med oss som levt i missbruk och sen tagit oss därifrån.

Mitt liv har på många sätt varit smärtsamt men jag lämnade över min smärta till en högre makt den 25 juli 2002 och sen dess har jag levt i lycka även om varje dag inte varit en promenad på rosa moln. Men Marias smärta kanske inte kan jämföra med min smärta. Men just liknelsen att genom smärta så födds vi till lycka. Kanske hade mitt liv inte varit så bra och jag varit den jag är idag om jag inte levt mitt liv i den smärta som jag gjort. Kanske hade jag bara levt som en av alla istället för att ha blivit den jag är och idag är jag en människa som försöker leva som jag lär och finnas till för andra.

Jag är ingen Maria och kommer aldrig att bli, men jag ska försöka ägna mitt liv åt att finnas för andra och föra budskapet om ett nykter liv vidare till den som behöver. Kan jag fortsätta i min nykterhet så visar det att det går att komma ur smärtan, det går att lämna det destruktiva leverne. Det går att lämna ett liv i smärta och börja leva med sig själv och sina medmänniskor. Det går att finna kärleken och inte bara till en partner utan även till själva livet.

För mig finns inget större än att ha blivit nykter och börja leva igen. Att lära mig vem jag är och vem jag vill vara är stort. Att jag i livet har lärt mig att jag kan INTE förändra någon annan MEN JAG KAN ACCEPTERA. Jag behöver inte gå igång på en annan människas dåliga beteende och jag kan se om den människa som jag har svårt för har svårt med sig själv och då kan jag koppla bort att jag inte kan förändra och acceptera att han är som han är och det ska inte få förstöra min sinnesro.

När jag insåg att det ligger hos mig om jag vill må dåligt för någon annans dåliga beteende/mående så släppte det. Jag kan fortsätta att må bra i mig oavsett hur andra är/mår. Fatta ni vad stort det är att kunna acceptera det man inte kan förändra. Det har tagit mig några år till att komma hit där jag är idag, men det är ju bara ett bevis på att det inte är omöjligt, kan jag acceptera det jag inte kan förändra så kan vem som helst det.
Så jag kommer att fira en jul med sinnesro och jag ska inte låta någonting förstör den.

God jul önskar jag er alla

Jaha så vann vi igen fast det visste jag ju att vi skulle göra. Nu har vi vunnit 20 av 21 matcher men förra matchen som var en förlust var ingen riktig förlust för vi förlora i förlängningen och det räknas ju inte.



Petter Jönsson åkte på 2 minuters utvisning redan i första spelminuten pga forchecking. Men han kom ju igen på slutet och gjorde det avgörande målet så jag känner mig ganska nöjd trots allt.



Jag hängde inte riktigt med när Kalle Person och Ola Pullver plötsligt lämnade rinken för att ta en liten dricka paus. Det var precis då det vart kvittering och jäklar vad jag skrek. Kameran flög all världens väg när jag började vifta tillbaka dom.



Jag tog sats för att rusa in i rinken för att få lite ordning på matchen som totalt höll på att urarta. Men hejdade mig i sista stund då jag förstod att det i så fall skulle bli matchstraff.



Petter klev till slut ut ur matchen för han ville inte vara med i denna skandal som kunde spojlera hela hans NHL karriär.



Det andra laget höll sig faktiskt ganska passiva så det var en lätt match för oss att vinna trots utvsning ich dricka paus.



Men domaren ni vet den där svart vita han höll sig mest i dimman och det var nog tur för oss för annars hade det varit betydligt mer utvisningar.
Nej nu räcker det för den här gången. Jag ska ta och lägga upp lite mer hockeybilder senare när jag har smält allt från denna match som trots allt var sevärd och jag fick en hel del fina bilder.

Eva-Lena som inte trodde att jag kunde referera en hockeymatch. Åh så fel hon hade, nu känner jag mig nöjd.

Har lösryckt berätta om mitt liv här på bloggen, så nu ger jag er en inblick hur mitt liv varit för att ni lättare ska förstå hur det kunde bli som det blev och hur jag tillslut hittade mitt rätta ja.

Jag föddes i Finland 1960 i ett litet samhälle där alla kände alla. Från min tid i Finland finns inte många minnen eftersom jag som 4-åring flyttade till Sverige. Vi var 4 syskon men min lillebror levde bara i 2 år och dog i sin spjälsäng. Vi flyttade till en liten by i Dalarna och mina föräldrar fick jobb i ortens gruva. Jag tror att tiden i Dalarna var den bästa tiden för vår familj. Sen flyttade vi till Västerås och jag tror att det är där allt elände började på riktigt i vår familj.

 

Min far är alkoholist och även om hans drickande varit tufft under tiden i Finland och även i Dalarna, så är det tiden i Västerås jag kommer ihåg. Jag har nog alltid känt mig som det lilla utanförbarnet i familjen, barnet som inte tog plats och inte syntes. Min bror började strula redan i Dalarna och tog stor plats, även om han stundtals bodde på ungdomsvårdskola. Min äldre syster visade tidigt sina talanger i friidrott och var nu den i familjen som fick mest uppmärksamhet. Jag bara fanns, fast ingen såg mig. Jag hade också en lillasyster som föddes under vår tid i Dalarna. Jag var bara ett mellanbarn som ingen såg.

 

Tiden i Västerås var jobbig på många sätt, jag hade en osäkerhet och tyckte verkligen inte att jag dög. Jag försökte att vara bra i idrott för att få min fars uppmärksamhet, men även min äldre syster hade börjat strula med alkohol och all energi som mina föräldrar hade, gick till mina äldre syskon. Mitt i allt detta hade min far sina suparperioder och var borta från familjen i långa tider. Jag har nog alltid försökt att behaga mina föräldrar och vara den snälla flickan.

 

Men redan tidigt började jag både att röka, sniffa, röka hasch, men inte alkohol för det tyckte jag inte om då. Mina föräldrar märkte ingenting, för dom såg bara mina äldre syskon, som var vilda. Jag försökte efterlikna dom för att kanske få lite uppmärksamhet, men jag dolde samtidigt allt så bra så att dom ingenting märkte.

 

Min skolgång var inte bra, jag spelade tuff och var hellre den som mobbade än den som blev mobbad. Jag hamnade hos rektor, men fick brorsan att skriva på papperet för att mina föräldrar inte skull få veta någonting.

 

När jag var 14 år flyttade vi till Stockholm och det var där jag lärde mig att dricka. Min osäkerhet fanns kvar men jag försökte att gömma den bakom en tuff fasad. Tonårstiden var en lång tid av dricka och mest drack jag på min osäkerhet. Jag fick helgjobb på cafeterian i Värtahamnen. Men jag jobbade också extra i en restaurang där fanns det mellanöl på fat. En dag när jag och 2 andra tjejer jobbade, drack vi av ölen under arbetstid. Dom drack bara ett glas medan jag hann med flera stycken. Jag sa att dom kunde gå hem precis när vi stängt och att jag kunde ta hand om allt i köket. Men det blev mer öl för mig och i köket blev det allt annat än städat. Jag hade inte ens fyllt 15 år och jag miste detta jobb, inte för att jag drack just vid detta tillfälle, men jag hade supit till andra gånger dagen innan jag skulle jobba och inte kommit iväg till jobbet, fast det var jag som hade nycklarna och skulle öppna.

 

Inte ens i början kunde jag dricka normalt utan jag hällde i mig alkoholen som om det vore läsk och oftast slutade det med att jag spydde och somnade. Jag har alltid blivit ordentligt sjuk dagen efter, så ganska tidigt började jag med att ta återställare. När jag var 16 år träffade jag en 27 årig man och jag flyttade hem till honom ganska fort. Vi träffades på lokala krogen där det inte fanns någon åldergräns att tala om då i mitten av sjuttiotalet.

 

//Skulle min dotter göra samma sak skulle jag låsa in henne dom närmaste 10 åren// Men mina föräldrar hade inte orken att sätta emot någonting för att jag inte skulle flytta. Hemmet var en sorgens plats, då min storasyster blivit mördad bara några dagar innan jag fyllde 16år. Mina föräldrar fick adoptera hennes son (deras barnbarn) som då var yngre än ett år.

Det var en jobbig tid i vår familj. Innan min syster mördades hade mamma bestämt sig för att skiljas från pappa, då hon hade nått sin botten med hans drickande. Men när min syster dog gick skilsmässan tillbaka, för annars hade mina föräldrar aldrig fått adoptera min systerson. Mitt i allt detta levde jag med mitt eget dåliga mående, min sorg efter min syster och mitt eget drickande. Då kom denna man som en Guds gåva från ovan och jag kunde flytta hemifrån.

 

Jag tillbringade tre år med denne man och allt tog slut samma dag som jag fyllde 20år. Han lärde mig verkligen att dricka. Det var hembränt för hela slanten och jag fattar inte än idag varför inte mina föräldrar satte stopp. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om dom här tre åren men det får hamna i min framtida bok istället. Men det var verkligen tre år av supande och en tafsande supande ”svärfar”.

 

Som tjugoåring träffade jag nästa ”alkoholist”, även han en stor drickare.  Det var några halvlugna år, men alkoholen fanns där hela tiden och när vi drack så drack vi ordentligt. Jag fick ofta blackouter och dagen efter var det öl för att klara av dagen eller var kvällen riktigt hård så vart det sillfrukost så att man fick i sig en sup eller två. Genom alla dessa år har jag haft en enormt dålig självkänsla och verkligen tyckt att jag inte duger. Över tjugo år av supande blev det innan jag hittade till AA och behandling och då hade jag verkligen nått min botten. Jag höll på att supa bort mina barn och kontakten med min älskade lillasyster var under isen.

 

Vägen till nykterheten har varit lång och krokig. Jag försökte att på egen hand dra ner på alkoholkonsumtionen men naturligtvis var det dömt att misslyckas. Så en dag bara kände jag att nu orkar jag inte mer. Jag tog kontakt med en alkoholterapeut. Socialen gick in och bekostade honom och alla tyckte att jag var så duktig som erkänt att jag hade problem och tog tag i det. Men inte hade jag totalt kapitulerat och erkänt mig maktlös inför alkoholen. Naturligtvis fortsatte min alkoholkonsumtion, nu kanske i ännu större utsträckning än tidigare på grund av att jag nu började må fruktansvärt dåligt av lögner och bara tanken på att jag var alkoholist. Skammen och skulden jag kände var inte av denna värld, så det enda raka var att dricka för att döva smärtan. Naturligtvis hamnade jag till slut på alkoholavgiftning och det blev förnyad kontakt med socialtjänsten. Men nu skulle jag göra en behandling för att en gång för alla bli frisk. Det blev en Minnesotabehandling på sju veckor, sen skulle jag vara frisk.

 

Det visade sig att inte ens detta bet på mig. Trots AA-möten och allt stöd som jag fick, klarade jag inte av att hålla mig nykter mer än några månader. Men hur skulle jag egentligen kunna vara nykter?  Jag hade ju en man hemma som var alkoholist och som drack precis som förut. Det blev skilsmässa så småningom.   I och med den skulle jag nu klara av att hålla mig nykter. Snacka om att jag var naiv! Mitt liv kändes ju precis lika meningslöst som det känts en längre tid. Jag hade inte gjort det arbete, som jag behövde göra för att klara av att leva nykter. Min skam och skuld över vad jag låtit mina barn genomlida fanns kvar. Hur skulle jag då orka att hålla mig nykter, när alkoholen var det enda som dövade min smärta?

 

Men jag fick hjälp till slut. Jag lärde mig att prata på möten. Jag spydde verkligen ur mig allt om mitt mående på möten sommaren 2000. Jag tog stor plats. Jag gick på möten nästan varje dag men kunde inte bli nykter. Min botten kom till sist på hösten och jag vet att det var AA-möten som räddade mig, räddade mig från att bli tokig, räddade mig från ett vansinne och en för tidig död.

 

Det slutade med avgiftning igen och nu kom vändpunkten, nu började resan på allvar till ett nyktert liv. Jag hamnade på ett behandlingshem ”Ängsholmens arbets & boendekollektiv”.

 

Där kunde jag äntligen i lugn och ro börja min vandring för att hitta mig själv, lära mig vem jag var, vad jag ville med mitt liv och framförallt lära mig att tycka om den jag var. Nu fick jag den tid jag behövde för att totalt kapitulera och erkänna min maktlöshet inför alkoholen. Allt jag lärde mig av personalen och de boende på Ängsholmen kommer jag att bära med mig resten av mitt nyktra liv.

 

Egentligen var allt ganska enkelt, när jag väl kom på lösningen till ett nyktert liv. Lär dig att älska dig själv för den du är, då kan du också lära dig att älska andra för vad dom är. För så länge man inte älskar sig själv hur ska man då kunna älska andra och livet. Att ta en dag i taget är för mig ett måste, samtidigt som jag planerar för framtiden. Jag har lärt mig att se framåt men att ändå ta dagen som den kommer. Så vägen hit har varit lång och krokig men bara för i dag är jag nykter. Så ta inget för givet, inte ens en nykter dag.

 

Jag kan än idag bli alldeles varm och tårögd när jag tänker tillbaka. Tänker tillbaka på alla dom som på mötena hjälpte mig att behålla mitt förstånd och hjälpte mig att hitta tillbaka till livet. Jag ser vissa av de människorna framför mig och jag hoppas att dom förstår att dom räddat mitt liv, bara genom att vara på mötet, så att det vart ett möte och jag fick det jag behövde och lite till.

 

Min tacksamhet är stor och jag hoppas och önskar att ALLA som lider får den hjälp som jag fick. Jag blev inte helt nykter förrän ett halvår efter min behandling, som varade i 15 mån. Men tack vare behandlingen (där jag hittade mig själv) och AA så fick jag den 25 juli i år (2007) min 5 års medalj och det är så JÄVLA stort, efter att ha supit i närmare 30 år. För jag har inte druckit, som vanliga människor, utan jag har supit, allt sen jag för första gången kom i kontakt med alkohol som fjortonåring.

 

Tack för att ni finns och för att ni hjälpt till att göra mig till den jag är idag (en NYKTER alkoholist).

 

 

Hur ska jag kunna sammanfatta vad jag nu känner och hur jag nu mår? Befriad, frälst eller bara helt enkel euforisk av lycka och glädje. Jag har nog inte förens nu när jag verkligen vet att jag kommer att byta jobb verkligen fattat hur himla dåligt jag mått i mitt nuvarande arbete. Känslorna när jag sa upp mig var så starka så jag fick tårar i ögonen och rösten stocka sig. Den befrielse som jag kände när jag fick telefonsamtalet från nya jobbet är svårt att beskriva, jag ville skrika, jag ville jubla, jag ville skratta och gråta. Sen när jag i telefonen säger att jag är så glad att dom valde mig så säger hon att dom är lika glada och verkligen ser framemot att få dit mig *S*

Vägen ut i livet *S*

Det känns så stort allting och nu fattar jag egentligen inte att jag inte hårdare sök nytt jobb tidigare. Men det har kanske inte varit meningen, för meningen kansek har varit att jag skulle just till den här arbetsplatsen. Jag var ju där och hälsade på för ca 2 månader sen eftersom jag känner en av ägarna och gick bara in för att hälsa på. Berättade då att jag sökte nytt jobb och då säger hon till mig att dom söker en ny assistent. Hon tyckte att jag skulle söka tjänsten som är ett vik på 1 år. Men att jag fick söka som alla andra för hon är ju inte ensam ägare och då kunde dom tillsammans titta på om jag var den dom sökte.



Jag gjorde så och sen väntade jag, men tiden gick och jag hörde ingenting förens hon ringde i förra veckan. Då sa hon att dom inte glömt mig men att dom hade provat med en yngre, billigare arbetskraft. Men när det visade sig att det inte fungerade så beslutade dom för att satsa på kompetens och var beredda att betala för det. Så då bestämdes det att jag skulle komma in och träffa hennes kollega så skulle vi se om kemin stämde. Tydligen så stämde det och nu ska jag dit på onsdag nästa vecka för att skriva anställningskontrakt *S*

Känner just nu att jag vill ta hela världen i min famn och krama om varenda människa jag stöter på.

Livet har varit enormt tufft ett tag och det även på den mer privata planet. Olle och jag har glidit ifrån varandra och jag hade beslutat att det inte fungerar och var beredd på att lämna honom. Sen semestern så har vi knappt haft kontakt och vi har bara träffats dom helger jag varit ledig och det har inte ens varit varannan helg på grund av olika omständigheter. Så jag talade om för honom att jag ville göra slut, talade om att detta fungerar inte. Jag kände mig inte älskad och för mig räcker det inte med att bara älska. Så vi beslöt att han skulle komma hit för att vi skulle kunna göra ett riktigt avslut och gå vidare utan varandra.


Det känns ju som om vi är skapta för varandra

Men det vart inte så. Ingen av oss ville det egentligen och vi diskuterade fram och tillbaka och kom fram till att vi ska försöka att hitta tillbaka till det vi hade. Jag vet att detta inte kommer att bli lätt och jag vet inte om det kommer att fungera, för fortfarande är det ju så att vi inte kan träffas så ofta. Han har mycket med jobb, ideellt och sitt eget att ta hand om och mitt liv är ju som det är med mycket jobb och familj och vänner att ta hand om. Kärlek på distans har väl aldrig varit lätt för någon, men kan vi landa i det här och ändå känna att vi kan finnas för varandra så kanske detta kan fungera. Jag älskar honom men har varit beredd på att lämna för att må bra i hela mig. Nu gäller att hitta tillbaka till det vi hade och jobba lite mer för att det ska fungera. det står skrivet i stjärnorna hur det kommer att gå, men är kärleken tillräckligt stark så kanske vi klarar av detta.

Varför ska livet vara så komplicerat? Varför kan det inte bara vara som jag vill? Varför har vi känslor och vad använder vi dom till? Jaha vaknade efter 1 och ½ halv timmars sömn och nu är det omöjligt att somna om :(

Denna vecka blir lång och tuff och så sitter jag här och kan inte sova. Jag är ett virrvarr av tanka och blir inte klokare av det. Kanske vill jag/känner jag för mycket eller så är det så här livet är. Det går UPP och det går NER och det där mitt emmellan finns sällan.......

Medicin är bra till mycket men hjälper inte för allt. Tiden bara går och går och jag önskar den stod still eller att jag kunde dra den tillbaka..........................................................


Vad är det med min hjärna när den blir överhettad? Vad finns det för någonting som jag kan svalka den med. Nattens mörker omsluter mig, det är tur att det går att tända lampor, annars vore jag totalt lost.


Jag behöver sova nu men hur ska det gå när John Blund smet ut genom fönstret? Kan någon komma och vagga mig till sömns så att jag orkar jobba i morgon och orkar med veckan som kommer. Tänk om jag kommer att få lika svårt att sova när jag är i Ullared (det är ju alltid lite svårare att sova när man inte är hemma), hur ska jag då fixa dom 3 dagarna?

Så här kommer jag att se ut och skrämma bort varenda människa och kommer att bli utkastad från Gekås.

Gud ge mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden

Varför ska livet vara så svårt att leva och endast gå ut på att jobba för sin försörjning? Vi är några vänner närmare bestämt 4 stycken som skulle vilja träffas och umgås någon dag. Men det verkar vara stört omöjligt att få ihop en dag då vi alla är lediga. Vi jobbar alla kvällar och helger och är någon ledig så jobbar någon annan. Är det så för alla människor eller har vi enorm otur och alldeles fel jobb?

 

Alla gillar ju vi våra jobb men har nu upptäckt att det inskränker enormt på vårt normala sociala liv. Hur löser man sånt egentligen. Vi vill ju träffas och vi vill umgås. Känner mig ganska så frustrerad över denna situation. Jag behöver mina vänner och just de här vännerna är viktiga för mig och mitt mående. Dom vet allt om mig och mitt liv, vi kan prata om precis allt och vi har upplevt samma saker. Det är så befriande att umgås och vi har så enormt mycket gemensamt. Trots allt detta så har vi så svårt att få tid för varandra.

 

Varför måste människan jobba heltid för att klara sin försörjning? Varför ska det kosta så mycket att ta en extra ledig dag? Är man som jag singel så är det ju svårt att få ekonomin att gå ihop. 1 ledig dag innebär ca 1000:- mindre den månaden. Varför är det mesta uppbyggd på att man är 2 försörjare? Som singel så betalar jag samma hyra som ett par, maten blir inte speciellt billigare men jag har halva inkomsten mot vad ett par har eller egentligen lite mindre än halva eftersom jag är kvinna och lågavlönad.

 

Ibland känns allt extra tufft och just nu är det ”ibland”. Jag kan ju inte ta extra jobb för att få upp min inkomst och jag kan inte sluta jobba helger för det är där den största delen av min inkomst ligger. Allt blir en cirkel som aldrig tar slut. Men ändå trots allt detta så känner jag tacksamhet, jag vet ju att det finns de som har det betydligt värre än mig. Än så länge kan jag i alla fall jobba och försörja mig, det finns de som inte kan det. Jag är tacksam att jag har vänner, de finns de som inte har det. Så nu ska jag åt ut i köket och ta hand om dagens disk och sen bädda ner mig i min säng, för jag har i alla fall en egen säng, de är inte alla som har det.

 

PS. Jag gillar fötter, svamp och blommor i pottor *S*

Vad svårt det har blivit för mig att vara ensam helt plötsligt. Jag som verkligen har gillat mina ensamma stunder??

 

Jag känner mig bara uttråkad och om livet inte är piss så är det nära på. Alltså jag mår inte dåligt på något sätt utan bara enormt less på det mesta. Undrar om det till viss del beror på jobbet och att det inte verkar vara någon som är speciellt intresserad av att anställa mig, Jag tappar lite fotfäste och tror inte riktigt att jag duger. Jag har ju egentligen inte sökt många jobb i mitt liv men har då heller inte varit arbetslös några längre perioder. Jag är ju inte arbetslös nu heller men vill ju verkligen ha ett nytt jobb :(

 

Pratade lite i telefonen med min gamla chef idag som börjat på i en nyöppnad Specsaversbutik. Han sa att det går jätte bra för dom och att dom har fullt upp och säkert kommer att behöva anställa fler snart. Men det har ju bara varit öppet en vecka så det säger ju egentligen ingenting. Sen har ju den butiken ungefär samma öppentider som vi har och jag vill ju komma ifrån det.

 

Tänk om jag kände någon Optiker som skulle vilja öppna en egen butik tillsammans med mig *S*. Det vore nog lite av en dröm för mig, jag får ju lova att drömma nu när jag sitter här i min ensamhet.  Tänk att själv få bestämma mer hur jag vill ha det, jobba och slita till mig själv och ingen annan är jag själv kan utnyttja mig.  Fast var det butiken skulle ligga vet jag inte för tillfället vill jag i alla fall inte flytta ihop med Olle för jag är tveksam att det skulle fungera.

 

Kanske prioriterar vi lite olika här i livet och jag vet idag inte om vårt förhållande kommer att fungera. Jag älskar honom men någonstans känner jag att kanske är han inte mannen i mitt liv. Usch det är svårt det här för när vi är tillsammans så känns allt så bra. Men vi är det ju inte så ofta så jag känner att vi börjar glida isär och jag vet inte ens om jag är speciellt ledsen för det.  Tralla lalala la, tänk om livet vore enkelt då hade jag nog varit ännu mer uttråkad.

 

Känner mig nästan som en tonåring som inte vet vad jag vill, vet inte ens vad jag vill bli när jag blir stor.  Kanske är allt bara så mycket enklare när man lever helt ensam, när man inte behöver fundera så mycket över livet utan det flyter bara på. Kanske bara ha någon att träffa när andan faller på och däremellan bara leva *S*

 

Äsch fattar inte varför jag började skriva, jag måste vara ännu mer uttråkad än jag trodde för jag har ju inget att skriva om……………………………………

 

Så här glad var jag i alla fall härom dagen när jag pratade i telefon med en nyfunnen vän från mitt behandlingshem. Vi har inte träffats på 9 år och hon precis som jag har varit nykter i 7 år, men hon slår mig med en månad. Hoppas att jag aldrig kommer ikapp henna *S*

 

Hur många kan säga att de älskar djupt, innerligt och ärligt? Vad är kärlek? När vet man att kärleken är äkta? Vi kom och prata om homosexuella på jobbet en dag och jag upptäckte då bland mina vänner att det finns en föreställning om homosexualiteten som någonting sjukt för man kan inte älska/vara kär i en av samma kön. Men blir man kär i det sexuella för det är ju den största skillnaden mellan man och kvinna. Jag funderade mycket på detta när jag kom hem. För idag tror jag mig veta vad äkta kärlek betyder i alla fall för mig. Känslan av att vilja vara med den personen hela tiden, känslan av saknad då man inte är tillsammans, känslan av att inte vara hel när man inte är tillsammans.

 

Jag blev ju inte kär för att det var en ”han”, jag blev kär för jag var öppen för kärleken och mottaglig för någons uppvakning. Kärleken för mig har växt i och med att vi varit tillsammans, delat vardagen och våra timmar bara genom att vara. Kärlek för mig är att älska med ett öppet hjärta och öppet sinneslag. Jag älskar ju personen inte hans snopp eller sexet vi har (även om jag njuter av det). Men det är personen jag älskar, jag älskar hur han är, jag älskar att vi har samma värderingar, jag älskar bara att vara med honom, jag älskar att laga mat tillsammans med honom, älskar att resa i väg med honom, älskar att halvligga i soffan lutad mot honom och titta på tv (jag som aldrig annars tittar på tv), älskar att kramas, pussas och ge av mig själv, älskar att sova bredvid honom (trots att han snarkar), älskar att vakna med honom bredvid mig, för mig är han skönheten i mitt liv, trots stor och hårig mage (har tidigare sagt att jag aldrig skulle kunna vara med en man som är hårig över hela kroppen och har stor mage) och just så ser min kärlek ut idag. Skulle han vara en kvinna så skulle mina känslor ha varit lika starka men jag skulle inte varit tillsammans med honom/henne för jag ”tror” inte jag är homosexuell.

 

Eftersom vi är så inskränkta på att det ska vara man och en kvinna för att kärleken ska fungera och vara äkta, hur många är inte ensamma just av den anledningen. Hur många singlar finns det egentligen inte som skulle kunna finna den äkta kärleken om vi vågade älska med ett öppet hjärta och öppet sinneslag. Om vi vågade älska personen och inte könet. Om vi kunde vara ärliga även i våra känslor så är jag övertygad om att världen skulle se bra annorlunda ut. Fortplantningen skulle fortsätta eftersom ingen av könen skulle upphöra, men vi skulle ha många fler lyckliga människor som vågar älska med hela sitt hjärta och leva på/med kärlek för resten av livet. Idag finns det t.o.m människor som tar livet av sig för att de inte orkar med att de är ”annorlunda”

 

Gud bestämde att det skulle vara man och kvinna. Jag bestämmer att det ska vara äkta kärlek mellan 2 personer som gäller för vi får då fler lyckliga människor.

 

Jag älskar min man, men inte för att han är en man utan för att han är den person som han är.

Livet känns så bra även fast så mycket inte är bra. Jag jobbar med mig själv och försöker varje dag se att det som sker och det som händer är meningen och är det inte meningen så försöker jag leva för stunden just nu i alla fall. Det finns så mycket som jag inte kan förändra, det finns så många som jag inte kan förändra och det får jag lov att acceptera eller dra vidare. Jag har under en lång tid lagt min energi på sånt som jag inte kan förändra och levt med en frustration som bara fått mig att må dåligt. Men jag har ju ett ansvar och det är att se till att jag mår bra i livet och då kan jag inte lägga min energi på det som jag inte kan förändra. Acceptera och gå vidare.

Jag har återigen börjat med att gå igenom dagen som varit och se vad jag har gjort som varit fel eller om jag kunnat göra någonting annorlunda. Det har hjälpt mig att slippa en massa frustration över sånt som hänt under dagen och det som varit dåligt kan jag då lämna. På morgonen så försöker jag se vad jag kan göra för att denna dag ska bli bra och jag försöker se det braiga som kommer att ske. Varje dag har ju sina ljuspunkter och jag beslutar mig redan på morgonen att jag ska ta vara på dom goda stunderna. Det kan vara små grejer som att en kund tar i hand och tackar mig, ett leende från en annan. Ett hejdå från Linda när hon går till skolan eller ett leende från busschauffören. http://img.unt.se/Article_Images/510_02171047Fotostation2.unt.adamos.jpg

Allt det som jag tidigare retat mig på försöker jag att ignorera och jag försöker verkligen att inte tänka för mycket på allt som sker. Jag har när jag mådde dåligt retat mig på allt och alla. Tittade inte busschauffören på mitt kort, var någon kund stressad eller hopade jobben ihop sig så var jag nära tårar för jag tog till mig allt det dåliga och mådde bara värre och värre. Jag tänkte och analyserade precis allt och kunde inte släppa sånt som jag egentligen inte hade något att göra med. Men nu känns det lättare när jag gör det jag ska göra och inte lägger ner en massa energi på annat.

Jag mår bra att vara hemma, ja jag trivs verkligen i mitt hem. Jag har inte välstädat och jag önskar ibland att jag orkade hålla lite mer ordning. Men jag accepterar att det är så det är med det och orkar jag inte så lägger jag inte ner någon energi med att må dåligt för att hemmet inte är i topp. Framför allt har jag slutat med att lägga energi på det som är dåligt/jobbigt på jobbet. Jag är ganska mycket ensam men jag trivs som tur är med mig själv och jag kan bara vara. Visst träffar jag Olle alldeles för lite men just nu är det så i vårt förhållande, jag har mitt jobb och han har sitt. Kanske prioriterar vi vår tid på lite olika sätt. Men vi har det bra när vi är tillsammans och det räcker för mig just nu. Kanske tycker jag annorlunda senare vad vet jag men just nu känns det i alla fall okey.

Jag ska njuta av att jag mår bra och hoppas att jag kan få ha kvar den känslan och det vet jag nu att jag kan när jag tar hand om mig och mitt eget mående och prioriterar det som är viktig och känns bra för mig. Jag är lycklig i mitt liv och jag känner mycket kärlek till mig själv och till dom som jag har i min omgivning. Jag njuter av livet och mina dagar idag och det ska jag fortsätta med.

Det finns alltid ljus i mörkret

 

 

Jag känner ett lugn och tycker att livet känns härligt att leva. Visst mår jag oftast ganska bra (utom när jag är under isen). Men själva känslan är så speciell just nu och jag känner en inre frid som jag inte känt på länge. Känner mig andlig för första gången på länge. Jag vill be och jag vill ta hela världen i min famn, känns nästan som om jag skulle gå på någon drog för jag känner en otrolig harmoni i min kropp, att det nästan går att ta på den. Känns som om någonting har landat i mig och jag känner bara frid. Jag vill omfamna hela världen och få den att känna samma sinnesro.

 

Jag hoppas att jag får ha denna känsla kvar länge för då kommer min arbetsdag i morgon att bli så mycket lättare eftersom det är så mycket som inte är bra där idag. Jag har tagit ett beslut att göra någonting tillsammans med människor som jag inte känner och jag ska göra någonting som jag aldrig gjort tidigare och bara det känns stort, att jag tog det steget till kontakt. 3 dygn ska jag tillbringa med människor som jag inte känner och det är stort för mig som är ganska så asocial *S*

 

Men det kanske är dags för mig att bege mig ut i stora vida världen och inte stanna kvar i min lilla bubbla *ler*. Jag vill ha och jag behöver förändringar i mitt liv och kanske börjar det nu bli dags för mig att gå vidare i livet, mot nya mål och nya äventyr. Dag ut och dag in ser likadant ut och visst kan det bli lite tråkigt i längden. Men vad mitt nya mål skulle vara och vilka äventyr jag ska upptäcka har jag ingen aning om, men när nu tankarna har dykt upp så kanske det inte är så långt till handling.

 

Men nu ska jag fortsatta kvällen i känslan av inre frid och leva den i harmoni med mig själv på djupet, även om jag så bara sitter här framför dator eller knäpper på teven.

 

Så här känner jag mig.

Jag tror att det är dags att uppdatera här men jag har ingen aning vad jag ska skriva om. Varför ska jag då skriva?? Jag ska väl blogga när jag vill ha någonting sagt och inte skriva bara för skrivandes skull???

Men det var ju faktiskt 2 veckor sen jag skrev senast och ska jag ha en blogg så bör jag uppdatera lite då och då, annars kan jag lika gärna lägga ner för vem läser en blogg som det aldrig skrivs i?

Men jag är ju lite så att jag skriver när jag mår otroligt bra eller jag skriver när jag känner mig nere och just nu vet jag inte i vilket tillstånd jag befinner mig *S*

Har inte sovit ett blund i natt och risken finns att detta blir en otroligt svamlig blogg.

Känner mig ungefär så här..........

Det har ju hänt en hel del sen semestern och kanske ska jag försöka få ner lite av det. När jag kom hem från semestern så var jag förtvivlad för jag fick höra att det inte var så bra med min son. Han hade strulat till det och jag hade ingen aning om var han fanns eller med vem. Det enda jag visst var att han stuckit från behandlingen och var någonstans i Sverige med en tjej. Nu kanske allt detta har löst sig och han bor nu tillsammans med denna tjej. Jag vill att han ska få ett bra liv, ett normalt liv och jag önskar och hoppas att han ska få in i skallen att alkohol och droger är inte ett liv och det går utmärkt att leva utan detta. Vem vill inte att det ska gå bra för sina barn, vem skulle inte kunna offra sitt eget liv för att rädda dom?? Men vissa saker kan man som förälder inte göra utan det är upp till barnen att ordna upp sitt liv och börja leva.

Jag har ju själv tagit mig ur det och jag vet att det går att leva ett bra liv utan alkohol, jag har både jobb, hem, ett socialt liv och kärlek. För mig finns ingen saknad eller längtan efter att dricka. Varför vill man egentligen tillföra gift i sin egen kropp (för alkoholen är ett gift). Jag förändrades i och med att jag drack alkohol även i små mängder, jag drack ju inte för att det var gott, jag drack för att få effekt. Oavsett om det gäller att bli på bättre humör och när jag kände mig ledsen eller om det gällde att bli mer social, mer accepterad. Men när väl problemen finns där och jag hade utvecklat sjukdomen så drack jag för att jag inte stod ut, jag orkar inte med sig själv och min omgivning och då var alkoholen min räddning. Men den höll på att bli min död.

 

Men idag lever jag exakt det liv som jag alltid velat leva men inte trott att jag klarar av. Jag är inte mycket socialare idag än jag var under min aktiva tid. Men jag måste ju inte vara det, det räcker så bra med att jag bara är mig själv. Jag behöver inte en massa vänner och jag behöver inte vara omtyckt av alla. Jag har precis dom vänner jag vill ha och jag har ju nu till och med äkta kärlek. Mer behöver inte jag för att leva det liv jag vill leva. Så nu hoppas och önskar jag av hela mitt hjärta att även min son har funnit den äkta kärleken och kan leva ett bra liv utan alkohol eller droger. Vi är båda värda det *S*

Jaha det här var ju inte det jag hade tänkt skriva om. Jag vill ju berätta om bröllopet som vi var på i helgen. Det kändes lite som att gifta bort mitt eget barn eftersom hon som gifte sig är jämngammal med min son *ler*
Så nu har jag övat lite grann och det är bara att vänta tills jag blir bjuden på någon av mina barns bröllop.

 

Vet ni jag är ingen vacker kvinna (förutom på insidan) men jag kände mig otroligt vacker på bröllopet ända tills jag fick se fotografier på mig. Varför fastnar inte det vackra jag har inom mig på fotografierna? Någonting jag saknar hos mig själv är ett vackert leende för övrigt är jag perfekt *asg*

Olle och jag passade på att öva oss lite så vi tog ett bröllopsfoto på oss. Det var många på bröllopet som sa att vi var lika, att vi liksom verkligen passade ihop och när jag tittar på det här kortet så kan jag faktiskt hålla med lite grann, jag vet inte med det ser ut som om vi passar för varandra *S*

Avslutar med att lägga in bilder på det RIKTIGA brudparet

Adjö för denna gång

Dagen blir precis så som jag bestämmer att den ska bli. Vi har stor makt över hur vi ska uppleva dagen och hur vi ska må. Negativa tankar = dåligt mående, positiva tankar = bra mående. Det är ju precis så enkelt som det låter och betyder att jag ska ha positiva tankar om jag vill må bra.

Vaknade i morse 1 hel timme innan klockan ringde med huvudvärk och negativa tankar om hur denna dag skulle bli som startade så här. Gick upp satte på kaffe och plötsligt slog det mig jag har ledig dag idag och kan göra precis vad jag vill. Jag kan gå hela dagen med huvudvärk, må dåligt och tycka att det mesta är piss eller så kan jag ignorera huvudvärken och bestämma mig för att dagen idag ska vara min. Vilket lätt val det vart för inte vill jag må dåligt. Jag vill njuta av dagen idag även om jag tvättar, städar och har huvudvärk. Direkt vart måendet bättre och jag kände mig glad att jag vaknade tidigare för på det sättet fick jag en längre ledig dag *S*

Snacka om att våra tankar styr vårt liv. Modern hjärnforskning visar att vi människor bär på två slags tankesystem, positiva och negativa tankar och dessa kan existera inom oss samtidigt. Vi kan alltså vara glada och ledsna samtidigt. Det negativa systemet har större makt över oss och det gör att vi lättare fastnar i de negativa tankarna och i pessimismen än i de optimistiska tankarna.

”Du är inte vad du tror att du är, snarare, vad du tror, Är du”.

Det är så härligt att bara finnas till och just nu har jag inga andra bekymmer i livet än vad jag ska hitta på till middag. Att vara nöjd med allt som livet ger, allting som jag kring mig ser, glömma bort bekymmer, sorg och besvär. Han var inte dum den där Baloo *S*

Om en lite stund så ska jag ta fram dammsugare….tror jag….idag finns inga måsten…men jag mår ju bra av att det är fint ;)

Lova nu dig själv att bara bära med dig positiva tankar resten av denna dag. Du kommer att bli rikt belönad och kommer att må så bra.

Jaha då har jag gjort min sista semesterresa denna sommar. Idag är det lördag och på måndag börjar jobbet igen. veckorna har gått så otroligt fort men jag har upplevt en massa så jag ska inte klaga. Måste få börja med att skriva en sån underbar grej. Jag har blivit bjuden på bröllop. Susanna min fd arbetskamrat ska gifta sig och jag har tackvare E-L fixat en present till henne. Det syns inte så bra på bilden, men ni kan ju bara föreställer er vad fin den är. Det är en stor fruktskål där det står deras namn och 2009 samt vinrankor.



Jag har funderat så på hur och när jag skulle kunna överlämna detta till henne. Men nu är det problemet löst eftersom Olle och jag är bjudna på bröllopet *ler*

Våran sista semesterresa gick till Värmland hem till min vän Peters sommarbostad.



Han bor otroligt vackert inne i den värmländska skogen. Här nere vid bryggan satte vi oss och fikade.



Hela platsen strålande av sinnesro och naturligtvis var vädret det allra bästa. Skogen var full av svamp och bär och vi vart bjudna på nyplockade bär med vispad grädde.



Olle och jag passade på att bada, svettiga som vi var efter en låååång bilresa på grusvägar.





Jag har känt Peter i ett par år och för mig är han en kär AA vän. Riktig vänskap är svårt men med Peter känns det naturligt och det känna som om vi känt varandra i evigheter.



Jag återkommer gärna tillbaka till ditt paradis Peter.

Resan hem skulle till och börja med gå raka vägen till Grängesberg. Men eftersom vi hade guiden Olle med oss och han tyckte att vi kunde åka hem genom Norge så vart det så.



Vi åkte till Kongsvinger för att sen därifrån fortsätta mot Grängeberg.



Hela denna dag var som alla andra semesterdagar alldeles underbar och så mycket som jag sett och upplevt under denna semester har jag inte gjort under alla mina 49 levnadsår.

Avslutar bloggen med att lägga ut 2 bilder som jag gillar skarpt. Den första är en härlig sommarbild på något som karlar gärna gör tillsammans och den andra bilden har jag nu som skrivbordsbild för att ha något att pussa på när jag är ensam *ler*




Nu är det slut

Ojojoj det här kommer inte att gå bra för jag har ingen aning om hur jag ska få ner allt jag upplevt under denna semestern första 2 veckor. Sitter här och bara stirrar på datorn..............

Semestern började i alla fall här i Ö-Vik



Där fick jag äntligen träffa denna underbara kvinna CW. Vi åkte ut till hennes sommarstuga som låg helt underbart vid vattnet. Detta måste vara paradiset på jorden......



Där vart vi bortskämda något alldeles förskräckligt. Nu när jag tänker efter så hoppas jag att CW inte tyckte vi var allt för krävande. Men vi fick så mycket god mat och naturupplevelse så det räcker för en lång tid framöver. Att träffa CW var helt underbart och lite som jag föreställt mig. Hon är en lättsam person och vi kände oss verkligen välkomna. Vid den här datorn som jag sitter vid finns inga semesterbilder därför snor jag bilder från Facebook och E-L blogg :)
Till Ö-Vik kommer jag att återkomma och jag tackar dig CW en gång till för en helt underbar helg....me like you...

Efter Ö-Vik åkte vi ner till Flen för en natts sömn sen vidare färd ner till småland. Därifrån begav vi oss ut på Öland för 3 nätters vistelse.



Första kvällen på Öland slutade så här och det passar väl ett nyförälskat par *ler*



Vi kuskade runt en hel del på Öland och fick uppleva en massa. Öland har ett underbart landskap. Vi fick uppleva all sorts väder även lite lite regn. Dimman var härligt mystisk....



Nu vidare på Öland. Första natten så tältade vi (kommer inte ihåg när jag gjort det senast) som tur är Olle en naturmänniska så tältet kom fort upp och det var tur för precis när det var klart så kom en riktigt störtskur (den första och enda på semestern). Men för det mesta så var det en sån här underbar blå himmel :)



Första dagen hann vi inte så mycket eftersom vi var framme på kvällen. Men nästa dag tog vi kustvägen upp till Ölands norr udde och till Långe Erik



Vi passerade mycket fint på vägen och hade havet hela tiden bredvid oss. Att köra på kustvägen var en hit, vi kände att vi upplevde den riktiga Öland. Dom här djuren vara bara för underbara. Dom brydde sig inte alls om att vi kom med vår bil och dom ser lite ut som djur från Hedenhös tid. *ler*

Att bara stanna och fika någonstan var mysigt och kaffet smakade extra gott. Det vart många stopp för oss och vi hann inte köra långt förens Olle stanna bilen och gick ut och fotograferade.





Kossor fotade jag massor på vår resa. Den här kossan kom fram när vi satt vi havet och lagade vår middag. Det blåste och var alldeles dimmigt. Plötsligt kom denna ko fram och ropade på mig, muuu muu muu sa den.



Det var detta om Öland jag skulle kunna skriva hur mycket som helst och lägga ut så många bilder. Men det räcker så här. Jag avslutar med denna bild på Olle, som när vi efter Öland kom hem till Eva-Lena var helt slut *ler*