Åhh vad jag vill blogga nu och naturligtvis är klockan då mycket *ler* Men lite vill jag skriva om min helg. Jag och Olle har hjälpt Jenny att flytta och det var ett helt företag. Pustpust och stön säger jag…..

Det var bara vi 3 som tog hand om hela flytten (hjälpte inte att vi vädjade om hjälp på facebook). Olle och jag åkte upp på lördagsmorgonen (lite stressigt vart det här hemma på morgonen, för jag upptäckte nu när jag kom hem att vi (läs Olle) glömde lägga in frukostfilen i kylskåpet så den stod framme nu när jag kom hem (för ni ska inte tro att Linda upptäcker sånt) så i morgon har jag ingen fil till müslin). Men skit i det jag behöver i alla fall få bort lite av magen innan jag åker till Ö-vik *ler*

Väl hos Jenny så åkte vi iväg och hyrde ett släp och sen var det bara att börja lassa grejer och gissa om tösen har grejer. Alltså i möbel väg var det väl inte så mycket köksbord med tillhörande 4 stolar, en liten bokhylla, teve bänk, TV, dator, byrå, nattduksbord, säng, skrivbord, och sen allt löst som hon packat i väskor och kassar (1000 tals tror jag det var). Sen så har hon en massa djur, lite mjukisdjur (mest tigrar) i olika storlekar. Men även riktiga djur. 3 katter, 3 Chinchillor, en spindel, och 2 jeopardgeckos med tillhörande burar och terrarium. Burarna och terrarium var ju tvunget att tömmas (det kunde hon ju inte göra i förväg, var skulle djuren då ha bott), men det var ganska okey för under tiden Jenny gjorde i ordning dom så kunde Olle och jag vila *ler*

I hennes gamla lägenhet var det en lång trappa som går i spiral där vi var tvungna att bära allt, i den nya lägenheten så var det trappor i 3 etapper och gissa hur många gånger vi fick gå upp och ner för dom trapporna full lassade med grejer. När vi jobbat undan ungefär häften så bjöd mamma på mat. Sen när allt var färdig buret så skulle terrarium och burar ställas i ordning så att djuren kunde flytta in och då kunde jag vila lite igen (Olle höll då på med att koppla in dator), så jag la mig i sängen en stund *ler*

Nu var våra kroppar varma och slitna och vi beslöt oss för att åka till stranden och ta oss ett dopp för att tvätta och svalka av oss. Olle och jag badade medans Jenny satt på en bänk och tittade på och önskade att vi snart skulle vara klara för hon var precis som vi hungrig, klockan hade hunnit bli 9 på kvällen. Vi skulle åka och äta pizza inne i Ludvika. Resan från stranden till Ludvika får Jenny berätta om *ler*

Men hela helgen har trots allt jobb varit helt underbar. Jag mår så bra och känner att livet går min väg och snart har jag också 4 veckors semester och Olle har samma semesterveckor och vi kommer att kunna tillbringa mycket tid tillsammans. Att han kommer så bra överens med mina barn gör det hela så mycket lättare. Vi ska bila runt i Sverige med början i Ö-vik (fast där kommer vi inte att vara tillsammans), men det är okey för jag vill ha och ge Catwomen min fulla uppmärksamhet *ler*

Sen så bär det ner till Småland och därefter finns inga planer än så länge mer än att vi kommer att besöka en av Olles vänner. Det blir ett litet pysslande för Linda är inte ett dugg intresserad av att bila runt med oss, så det gäller att hitta något som hon vill göra och någonstans där hon kan vara utan att jag ska må dåligt av att inte ha henne med. Men allt kommer att lösa sig och jag tror att denna semester blir en av dom bästa, semester avslutas i alla fall hos Jenny i Grängesberg. Får se om vi får några dagar tillsammans eller om hon passar på att åka iväg på lite semester när vi är där och kan ta hand om hennes djur. Hon behöver komma iväg och hon vill ner till Småland för att hälsa på Eva-Lena och en kusin som hon fått kontakt med på äldre dar :)

Nu ska jag försöka att få i mig lite att äta sen bär det iväg till sängen. Åhh vad skönt det ska bli att sträcka ut sig och försöka få några timmars sömn. Ser ni varje stycke slutar med *ler* det måste ju betyda någonting och jag tror att det betyder att jag mår bra och är lycklig.....*ler*

Tänk om livet ändå fick vara enkelt. Att bara få leva och njuta av det man har. Tänk att få lägga mina vingar över dom jag älskar och skydda dom från allt ont. Tänk om mina tankar fick råda då vore världen en bättre plats. Tänk om det vore så enkelt.

Jag sitter här just nu och njuter av ensamheten, tystnaden och den sinnesro jag har inom mig. Jag har så mycket tankar och funderingar som jag vill skriva ner, men när jag väl ska börja så händer ingenting vid tangentbordet. Tankarna bara svävar iväg men går ej att få ner i dokumentet. Ibland har jag så mycket i huvudet som jag vill delge andra och då blir allt bara ett virrvarr av förtvivlade tankegångar och omöjligt att nysta i och försöka delge.

Jag mår ju så himla bra just nu och samtidigt så himla dåligt. Jag har sinnesro ändå är så mycket kaotiskt runt omkring mig. Men det kaotiska är sånt som jag inte har någon som helst kontroll över och det gör det än mer kaotiskt. Varför måste jag försöka att ha kontroll över allt, varför vill jag så gärna tro att jag kan förändra? Varför kan jag inte ge det jag fått till någon annan som behöver det? Varför ska det vara så svårt att förändra någon annan och få någon annan att komma till insikt bara för att jag gjort det? Det är ju egentligen så enkelt men samtidigt så himla svårt.

Varför kan inte andra förstå det jag har förstått? Varför kan jag inte få dom att förstå? Vill jag för mycket, tror jag för mycket på min egen förmåga som bevisligen inte räcker till? Åhh tralala vad jag är bra *ler*

Hur kan det vara så underbart att leva, att finnas till när det samtidigt är så himla svårt? Varför mår man bra när det samtidigt gör ont? Hur kan det komma sig att man har så mycket blandade känslor i sig? Hur kommer det sig att man överlever trots allt? Hur är vi människor egentligen skapta?

Jag har så mycket kärlek i mig, jag har så mycket att ge. Jag har så många som jag älskar och jag vet att många älskar mig. Trots det så är det inte alltid så lätt att leva. Jag är så lycklig för det jag har och att jag har kärleken i mitt liv. Att jag har en man vid min sida som ger mig styrka och kärlek. Känslan av att älska och vara älskad är så stor. Jag är så tacksam att jag kunde finna kärleken i mitt liv, även om jag inte vet om den varar livet ut så njuter jag av känslan av att vara älskad just nu. För visst är jag värd allt detta.

Jag ska njuta av dagen idag och ska strax bege mig ut i solen. Jag ska ta vara på varje stund och njuta till fullo. Jag är ensam just nu, men det njuter jag av även om jag gärna hade haft Olle eller något av barnen hos mig.
Men det är underbart att även kunna njuta av det egna sällskapet och tycka att det är okey att bara vara med mig själv. Gillar MSN för jag fick precis en puss av Olle som är på jobbet. Nu känner jag mig inte lika ensam längre. Dator är bra till mycket, jag kan enkelt dela mina tankar med andra, jag kan ha kontakt med den jag älskar och få en lite puss bara så där *S*

Men nu så ska jag lämna denna cybervärld och bege mig ut i solen. Ha det så gott och komihåg att hur mörkt den än kan verka ibland så finns solen där bland alla mörka moln.

Vet inte vad som har hänt med min kropp, har den gett upp alldeles? Jag har så himla ont i kroppen att jag varken kan sitta, ligga eller stå upp. Benen värker och jag har t.o.m svårt att sätta mig på toastolen och sen ta mig upp igen. Går jag i trappor så gör varenda steg ont. Jag har ju haft så här ont i kroppen till och från men nu är det värre än någonsin. Tar jag på mina armar så är jag liksom öm, även om benen och ryggen är värst.

Jag har ju tidigare varit borta från jobbet för att kroppen har värkt, men det har jag trott varit i samband med att jag varit utarbetad och i allmänt dåliga kondition. Men jag kan inte påstå att jag är speciellt utarbetad nu, men jag klarar knappt av dagen. Ska jag huka mig eller ta upp någonting från golvet så kommer jag knappt upp igen. Att vända mig i sängen, bara det är ett helt företag och jag får liksom hjälpa kroppen att ändra läge.

Kanske läge att söka för det för det kan inte vara normalt och det kan inte vara så bara för att jag inte tränar kroppen. Det finns ju en massa soffpotatisar och inte har dom alla ont i kroppen?? Fattar inte hur jag ska palla att jobba när det är så här och någonting måste ju vara fel eller? Kanske har mitt gamla leverne nu satt sig på kroppen och jag får detta för mina synder. Men samtidigt är jag lite orolig att det ska vara något reumatiskt eller fibromyalgi, jag vet ju inte hur det utmärker sig och om man har ont på det här sättet då?

Jag kan inte och har inte en möjlighet i världen att bli sjukskriven då jag nyligen tagit tag i mina skulder, då behöver jag varenda krona som jag kan arbeta ihop. Usch men det var i alla fall skönt att skriva av sig för fingrarna fungerar i alla fall någotsånär *S*

Annars går livet sin gilla gång och jag lääängtar så efter semester. Redan första vecka bär det av till nordligare breddgraden och jag ska få se om lille CW har fått någonting gjort vid sitt lilla torp. Hahaha nu satte jag allt press på dig gumman *ler*

Nä jag tror inte jag har lust att skriva mer, tog ju bara tillfället i akt att få skriva av mig lite. Hoppas att ni alla har det bra och att solen tittar fram så småningom så att vi får lite värme.

Jag gillar inte att skicka vidare utskick sånt som jag får på mailen, men detta vill jag dela med er så därför lägger jag in det här i min blogg :0)

I dag sörjer vi en gammal kär vän som gått hädan, Sunt Förnuft, som levt med oss i många år. Ingen är helt säker på hur gammal Sunt Förnuft egentligen var eftersom födelsedata sedan länge förlorats i en byråkratisk utrensning.

Sunt Förnuft kommer att bli ihågkommen för att ha skapat sådana värdefulla uttryck som: "Det är klokt att gå in när det regnar", "Det är tidiga fåglar som får den bästa masken", "Livet är inte alltid rättvist, och det KAN vara mitt fel"

Sunt Förnuft levde efter enkla, sunda ekonomiska regler: "Gör inte av med mer pengar än du tjänar!" och trovärdiga stadgar: "Vuxna – inte barn – har ansvaret."

Sunt Förnufts hälsa började försämras snabbt när välmenande men betungande regler sattes i system. "Rapportering av att en 6-årig pojke anklagats för sexuellt ofredande när han pussade en klasskamrat". "Tonåringar relegerade från skolan när de använde munvatten efter lunchen". "En lärare förlorade arbetet för att ha gett en bångstyrig elev en reprimand" Allt detta försämrade Sunt Förnuft.

Sunt Förnuft tappade fotfästet när föräldrar attackerade lärare för att de gjorde det jobb som de själva misslyckats med för att skapa disciplin hos stökiga elever. Läget förvärrades när skolan tvingades ha föräldrars tillstånd för att ge en elev solkräm eller huvudvärkstablett men förvägrades att meddela föräldrar när en elev blev gravid och önskade abort.

Sunt Förnuft förlorade livsviljan när kyrkorna blev affärsdrivande och kriminella blev bättre omhändertagna än deras offer.

Sunt Förnuft blev helt ställd när du inte får försvara dig mot en inbrottstjuv i ditt eget hem och tjuven kan stämma dig för övervåld.

Sunt Förnuft gav slutligen upp och ville inte leva mer när en person inte kunde förstå att en ångande kopp kaffe var het – spillde den i knäet – och fick ett enormt skadestånd.

Sunt Förnuft föregicks i döden av sina föräldrar, SANNING och FÖRTROENDE- sin livspartner GOTT OMDÖME, dottern ANSVAR och sonen
FÖRNUFT. Sunt Förnuft överlevdes av 4 styvbröder: "JAG VET MINA RÄTTIGHETER", "JAG VILL HA DET NU!", "DET ÄR NÅ'N ANNANS FEL" och "JAG ÄR ETT OFFER"

Det var inte så många som deltog vid begravningen eftersom få förstod att Sunt Förnuft var borta för alltid. Om du fortfarande minns Sunt Förnuft skicka detta vidare – om INTE – gör som de flesta – INGENTING

Tänkte att jag skulle skriva en blogg idag trots att jag mår pyton och knappt orkar sitta upp. Det var så länge sen jag skrev så jag tänkte ge ett litet livstecken. Även fast ni som läser här inne vet att jag lever, för vi har ju kontakt på andra ställen *S*

Jag vaknade inatt med världens frossa, låg bara och skaka i sängen och frös så det gjorde ont. Kroppen kändes som om den vägde 2 ton och det värkte i varenda muskel. Jag vart nästa lite rädd först för så där har jag nog aldrig mått förrut. Det höll i sig ett par timmar men lugnade sen ner sig. Men jag har haft ont i hela kroppen efter det och det värker i varenda muskel. Jag var vaken mellan 04 och 09 ungefär. Sen sov jag ända tills Linda kom hem strax efter kl 15.  Huvudet spränger och till råga på allt annat så fick jag även min mens...Hurra för att vara kvinna....

Jag längtar så till min semester för då ska jag bara slappa och vara. Inte planera någonting för hela 4 veckor. Okey jag ska ju besöka några personer, men det är inga måsten och inga krav.

Olle har ju semester ungefär som jag så vi kommer att få mycket tid tillsammans och det känns så bra. Det har inte blivit av att vi träffats så mycket på senaste tiden, han har ju sitt och jag har mitt. Men då är det destå härligare när vi träffas. Det är så skönt att bara vara med honom och det behöver inte hända en massa grejer bara för att vi är tillsammans. Det känns som om jag har det bästa av världar idag och jag mår bra av att få vara jag och jag mår bra i mitt liv. Ibland känner jag mig bara så lycklig att jag vill grina.

Det är så mycket som är jobbigt på jobbet och ekonomin kommer att vara ordentligt ansträngd dom närmaste 5 åren. Men trots det så känns det okey, anstränger jag mig så kan jag göra någonting åt mitt arbete (mer aktivt söka nytt), min ekonomiska situation har jag själv satt mig i även om det har varit med hjälp av andra. Men jag själv är ansvarig och därför är det jag som ska fixa till det. Men jag tror att jag kommer att fixa det och då har jag ju några bekymmer mindre om några år.

Nä det var ingen höjdare att sitta här, jag får nog logga ut, stänga ner datorn och krypa ner i sängen igen.

Ta hand om er och varandra och ge mig en kram

Åhh det var ett tag sen jag var här inne *ler* Alltså jag får inte tid eller kanske mer rätt jag tar mig inte tid. Jag skulle ju skriva om min helg i Herrfallet och så har jag inte ens skrivit om Valborg  :))
Men vet ni jag mår så himla bra just nu eller det gör jag iofs inte för min kropp hänger inte med och jag tror ibland att jag lever i en nittioårings kvinnokropp. Men jag mår så bra utöver det, livet runt omkring mig flyter och jag gör precis som jag vill och det är bara så härligt att finnas till.

Jag är ledig idag och ska egentligen städa, jag behöver tvätta (har inte ens tvättat en maskin med tvätt). Köket är mer eller mindre kaos, skitit alltså. Men jag är ledig i morgon också då kan jag göra allt, eller hur? Men jag vill bara njuta av känslan av att få må så bra psykiskt. I morgon vet jag inte hur jag mår, kanske är jag alldeles down då.

Jag är övertygad om att jag har AA att tack för att jag mår så bra psykiskt idag. Vi har vissa steg som vi följer och jag försöker att använda dom stegen i mitt vardagliga liv. Jag går inte igång på det som är skit och jag tar inte skit. Jag accepterar inte vissa saker, men jag gräver inte ner mig för det eller svär och osar. Jag gör någonting åt det istället och försöker att förändra och går inte det så får jag gilla läget tills jag kunnat göra dom förändringar som behövs för att jag ska få det bra.

Nu har jag tillsammans med 2 av mina kolleger bokat upp en dag för möte med nya chefen och butiksägaren. Vi vill ha till förändringar och vi vill få en arbetsmiljö som vi kan vistas i och en arbetssituation som gör att vi orkar och klarar av att göra ett bra jobb. Jag har skickat mail både till ägaren och till chefen där jag beskriver våran arbetssituation och att vi inte accepterar att ha det så här. Jag kommer att skriva mer om detta när vi haft mötet för då vill jag säkert få ur mig en hel del.

Känner mig lite rastlös just nu, kanske ska jag gå in på Facebook och göra några till Quiz eller så tar jag ett lite tag i köket för att förbereda för morgondagen *ler*
Så nu vet ni, även om jag är ganska tyst ibland så mår jag bra och livet är värt att leva.
Kramar om er alla, jag älskar er (för mest är det mina nära och kära som läser) // men ni ska veta att jag älskar även er som inte tillhör den kategorin *ler**
Eftersom jag just nu älskar livet så älskar jag allt och alla

Jag tror att jag har skrivit den rubriken tidigare. Men jag börjar på allvar fundera på vad det är med mig och bilar. Jag ska berätta om min helg i Herrfallet i nästa blogg. Men först måste jag berätta för er att jag och bilar är en underbar kombination *ler*
Igår åkte vi alltså hem från Herrfallet och Olle var trött så vi bestämde att jag skulle köra....Mohahahah Olle är galen...
Resan gick så bra tills vi började närma oss Strängnäs. Helt plötsligt så tappa bilen fart fast jag tryckte gasen i botten. Temperaturen steg och slog i botten. Bara att stänga av bilen och sakta sakta rulla framåt och hålla till vid vägkanten, vi kom några hundra meter sen så var det STOPP. Jag sa inte så mycket och Olle undrade vad gör vi nu *asg*

Det var bara för honom att ta fram mobilen och hoppas att någon kunde hjälpa oss. Vi i en fullpackad bil, 2 ungar i baksätet, 2 cyklar på taket. Mörka moln började närma sig och jag kände mig lugn, detta hade jag varit med om förr, det fanns ingenting att jaga upp sig för *ler*

Olle fick tag på sin son som lovade att komma. Men det skulle ju dröja ett tag så det var bara att försöka lugna Linda som var kissnödig och luta sig bakåt och minnas alla andra gånger detta hade hänt :)
Jag sa till Olle att han hade blivit varnad för att låta mig köra (överhuvudtaget sitta i hans bli). Men kärleken ser ni den är större en en massa skrockfulla varningar.

Olle tyckte att det inte var en sån bra ide att stå där vid motorvägen så han försökte starta bilen för ca 500 meter längre fram fanns en avtagsväg. Kors i taket bilen startade och han kunde sakta rulla mot avtagsvägen med motorhuven uppe (hahah det var nära att den blåste av). Kvar där vi stått fanns bogserlinan vid vägkanten och lite längre bort den fina triangeln. Vi kom i alla fall fram till avtalsvägen och nu stod vi lite tryggare. Hmm men bogserlinan och triangeln var långt bort och den som var bäst och modigast fick hämta dom (Olle alltså).

Snart så kom hans son och vi började bogsera. Olle fick köra bogserbilen och han son satte sig bakom ratten på Olles fina bil. Undrar varför jag inte fick sitta där *asg*, fast dom frågade faktiskt om jag ville. Tror ni jag vågade svara JA på det.
Vi skulle på småvägar bogsera bilen någonstans där vi kunde ställa den någotsånär tryggt för att i Olles sons bil skjutsa hem oss tjejer. Han hade ju 2 cyklar på taket och det hade ju varit kul om dom hade blivit stulna medans dom körde hem oss *ler*

Jaha hem kom vi till slut och där var väl detta slut. Jag pratade med Olle idag när jag kom hem från jobbet och fick höra att hans bil ska nu skrotas. Ingenting förändras, allt är sig likt, vad vore mitt liv om jag inte fick begrava bilar på löpande band. Men det bästa i den här histoien är att nu har Olle köpt en ny bil en Ford focus 2006. Hans son sa till mig när vi bogserade att jag skulle tala om för Olle att han skulle sluta köpa gamla billiga bilar och istället satsa lite och köpa en nyare. Jippi snart ska jag ut och köra lite igen.....tror ni att jag får???

Blogg om helgen kommer när jag pustat ut några dagar :)

Äntligen kan jag börja njuta av våren. Idag har jag storstädat i vardagsrummet och det finns inga dansande dammråttor kvar och solen klarar av att titta in genom fönstret *ler*
Okey jag har lite kvar i lägenheten för att jag ska vara riktigt nöjd, men jag kan inte få allt på en gång :)
I morgon jobbar jag sista dagen denna vecka och sen är jag ledig ända fram till tisdag nästa vecka. Så på fredag ska allt bli klart och det ska vara påskpyntat här hemma.

Jag har belönat mig lite idag genom att äta lite av påskgodiset (lova att inte skvallra för ungarna). Dom vet inte att det finns lite godis här hemma, jag har gömt det i en liten porslinshöna som jag har på vardagsrumsbordet. Men Jonas kommer nog att upptäcka den när han kommer hem, den fanns inte där när han stack hem till Madde.

Har ju varit hos Naprapaten 3 ggr nu och har fortfarande ont i ryggen, men det är inte alls lika hemsk som tidigare och jag är duktig och gör mina övningar och jag känner att det gör susen. Nu ska jag inte till honom förens om 1 månad om inte allt blir värre förståss. Han vill att det ska gå ett tag nu och att jag ska göra mina övningar för att sen se om det har gett det resultat som vi vill :)

Just nu känns allt så himla bra i livet fast jag längtar så både efter kärleken och ledigheten, Men på fredag så har jag båda och det kan ju knappt bli bättre. Jag har gått ner till 85% arbetstid och det känns otroligt bra, jag fick bort en till dag på schemat och det var precis det som jag ville.

Sen från det ena till det andra så har jag gått upp lite till i vikt, okey det mesta har satt sig runt midjan och det är väl kanske inte så bra, men om jag rör på mig och gör lite övningar så kanske jag kan fördela dom kilona lite så dom sätter sig där jag vill. Fast det bör nog inte bli fler kilon nu för då blir det för mycket och det är INTE bra. Så på det hela taget är jag nu nöjd med min vikt och säg den 49 åriga kvinna som kan säga det *ler*

Jaha vad är det som är fel i mitt liv just nu då? Hmm det enda jag kan komma på är att inte Jenny är här hemma, jag har ju mina andra barn här (även om Jonas just nu är hos kompis) Olle kommer på fredag så då är det endast Jenny som saknas :(
Men att må bra och tycka att livet är okey känns skönt. Jobbet har jag accepterat att det är som det är med just nu och då kan jag göra mitt och liksom strunta i resten. Vet inte om jag nu i kristider hittar nytt jobb eller om jag ens törs byta, så då gäller det ju att göra det bästa av det som är för att jag ska må bra. Känns skönt att acceptera det.

Jaha vad har mer hänt i mitt liv då?? Inte så mycket mer än att jag nu funderar på att betala någon för att ta hand om mina pensionärspengar och sätta dom där det ger mest och bäst avkastning. Jag kan ingenting om aktier eller fonder så då känns det ganska okey att överlåta det åt någon som kan. Så jag har idag talat med Monetar Pensionsförvaltning och jag tror att jag kommer att välja dom för att se till att mina pensionspengar blir rätt placerade. Han jag talade med var nog lite chockad att jag inte ens hade öppnat mitt rosa kuvert. Men jag sa till honom att det jag inte vet det mår jag inte dåligt av och nu har jag äntligen öppnat kuveret och nu mår jag dåligt ;)

Vet ni när jag sitter här och drar in andan så nyser jag inte, för här är dammfritt. jag har varit så noga med städningen så jag har till och med polerat möblerna ;)
Okey här på mitt databord så är det fortfarande belamrat med en massa papper och grejer, men jag ser inte på det utan jag kan ignonerar och titta bort mot mina fönster istället och då ler jag igen. Tänk att lite (eller okey mycket) städning kan få mig att må så bra.
Jag passade också på att möblera om lite bland mina blommor och alla små lampor och det vart så fint. Bland alla blommor så finns det 7 lampor som lyser upp. Jaja någon energisparare är jag inte :(

Nä nu tror jag att jag ska göra natt så jag orkar jobba den sista dagen denna vecka.

Ta hand om varandra och ge mig en kram

Jag skriver ju ganska ofta att jag vet vad jag vill och att jag tar hand om mig. Men det tror jag inte riktigt på, jag har i alla fall inte tagit ordentligt hand om mig själv. Men nu tror jag nästan att jag har bestämt mig, jag ska ta ännu bättre hand om mig själv och jag tror att jag ska börja göra det genom att jobba mindre.
Jag sa till redan i slutet av december att jag inte vill jobba mer än mina 90% men när jag fick schemat för iår så tycker jag att det i alla fall är för mycket jobb.

Jag sa till om det och sen pratade ägaren och jag om att jag skulle gå ner mer i tid. Jag kan gå ner ända till 75% om jag vill. Men så mycket vill jag nog inte sträcka mig att gå ner till, för det ger så mycket bortfall på lönen. Egentligen vill jag bara ha bort 1 arbetsdag till på mitt 4 veckors schema och jag tror att det är endast dit jag kan sträcka mig. För annars blir lönebortfallet för stort. Men det är så svårt det här, jag är ju ensamstånde och det är tufft att klara av hyran och alla andra utgifter som jag har om jag går ner för mycket i lön.

Men samtidigt tänker jag att jag vill ju må bra, jag vill också orka leva. Som det är nu så är jag alldeles slut och utarbetad. Orkar inte mycket mer än jobba och hemmet, barnen, kärleken och vänner kommer alldeles för mycket i andra hand och jag har svårt att orka med. Sen märker jag att nu börjar kroppen ta stryk och det är inte bara ryggen. Kroppen är gammal och den har fått utstå mycket och det borde bli dags att ta hand om den så jag har ork kvar att bli pensionär. Så hur jag ska göra och hur mycket jag ska jobba vet jag inte alls just nu. Jag har lovat att fundera och ge honom besked om några dagar, men det lutar nog till att jag i alla fall går ner till 85%. Får väl ta ett extra knäck om pengarna inte räcker, eller så flyttar jag ner till Flen och slipper i alla fall hyran *ler*

Från det ena till det andra så var jag hos Naprapaten idag. Hade tid kl 09:30 så jag lullade på här hemma i godan ro i morse. Men se min hjärna fungerar inte riktigt som andra hjärnor och jag tänkte att jag skulle gå hemifrån ungefär 09:30 för att ta tunnelbanan som går kl 09:40 för då skulle jag vara i god tid hos honom utan att behöva stressa. När jag kom ner till tunnelbanan så kom den precis och jag fick springa den sista biten för att inte missa den (tvekade först för att springa/jag skulle ju inte stressa/men sprang ändå). När jag klev på tåget så vaknade min lilla hjärna och jag kom på att jag var lite fel ute, jag skulle vara hos honom kl 09:30 men hade planerat att ta tunnelbanan kl 09:40, någonting stämde liksom inte. Plötsligt så slog det mig vad som inte stämde....jag skulle komma för sent... min hjärna har spelat mig ett förskräckligt spratt och kopplat och planerat helt galet.

Alltså jag skulle inte vara hos honom förens kl 09:50 och då skulle det bara vara 10 minuter kvar av min tid??? Säkert skulle någon annan komma kl 10:00 och han skulle ungefär bara få tid att killa mig lite på ryggen och för det skulle jag få betala 440:-..........Nu grät jag nästan och stod och stampade dom 2 stationerna som jag skulle åka. Sen sprang jag och jag sprang snabbt i mina högklackade vårskor (jag som inte skulle stressa), det var säkert bra för ryggen. Jag kommer dit ser att hans dörr står öppen (tror ni att han väntade på mig?) Kikar in i rummet och ser att han pratar i telefonen. Hmm hur skulle det här gå, jag kunde ju inte för denna vackra man berätta att jag har en hjärna som gör lite galna saker ibland. Så jag hämtade andan och tittade ner i golvet och skällde över den där tunnelbanan som inte kom, jag sa att visst är det väl typiskt att när man har en tid att passa så blir det något fel på tunnelbanan (här skämdes jag lite, men det sa jag ju inte till honom).

Men vet ni han sa att det var okey, han skulle hinna behandla mig i alla fall för nästa skulle inte vara där förens kl 10:30. Så jag slängde av mig på överkroppen och la mig på slafen. Vet ni det första han gjorde var att sätta på några plattor på min rygg och sen fick jag en massa ström i mig. Åhh det var bara för underbart, fick ligga så i ungefär 10 minuter och det var dom underbaraste minuterna i mitt liv. Det går inte att beskriva känslan av välbehag, jag ryser bara jag tänker på det. sen vart det lite massage, dra i höger ben, knäcka lite rygg och så var det klart. Han sa att det redan nu syntes resultat och det känns verkligen bra. det kommer att fixa sig det här, med några behandlingar till (var jag nu ska få dom pengarna ifrån). Nästa behandling blir tisdag nästa vecka. Det var så härligt att gå därifrån och inte ha någon smärta. Men tyvärr kom smärtan tillbaka senare under arbetsdagen eftersom jag står och går hela dagen och det belastar min kropp. Men även det kan bli bättre om jag jobbar mindre *ler*

När nu tror jag att denna blogg har blivit flera kilometer lång så jag avslutar här och nu.

Ja så länge var jag smärtfri :))
Men det är okey, jag vet ju nu att jag kan bli smärtfri, det enda jag inte vet är hur mycket det kommer att kosta mig :(
Men jag har tidigare i mitt liv lagt ut en massa pengar på sprit och cigaretter och inte sjuttsingen gnällde jag då, så varför gör det nu.
Jag tror ju på under men inte på underverk eller hur det nu var. Men som så mycket annat så kommer säkert det här att ta tid och jag har inte bråttom. Så ja jag är fortfarande lycklig. Ska köpa mig en liten lott för kanske vinner jag nu när jag önskar pengar till någonting bra och inte bara till konsumtion. Så  jag ber till min högre makt, inte om rikdom men om hjälp och eftersom jag lever som jag gör idag så är jag övertygad om att jag kommer att bli bönhörd eller hur? :))

Men jösses just nu vill jag ta hela världen i min famn och jag hyllar alla världens Naprapater. Jag gick hem som på moln och jag ville dansa med hela världen. Jag kom hem slog mig ner i stolen framför dator och vet ni jag har INTE ont i ryggen. Andra ställen i kroppen känns kanske inte så bra, men ryggen HERRE jösses jag vill gråta. Jag har inte upplevt en dag sen jag var 20 år att inte ha ont i ryggen. Fattar ni hur underbart det känns. Jag gråter faktiskt nu när jag skriver detta *ler*

Alltså jag kom till Naprapaten och hade väl inte så stora förhoppningar om att bli bra, inte på en gång i alla fall och vet ni jag fick en diagnos på köpet, nu vet jag varför jag alltid har haft ont i ryggen….skrattar så jag gråter…. eller gråter så jag skrattar....

Efter lite frågor, en snabb undersökning så var diagnosen klar hipp hurra hipp hurra. Aha nu vill ni veta vad som är fel hihihi. Okey jag ska tala om det. Min högra höft går högre upp än den vänstra, jag har i alla år belastat min kropp fel, gått snett och mitt högra ben har på det sättet varit kortare än den vänstra. Okey det är fortfarande så men det går att behandla, det går att rätta till….åh nu gråter jag igen…. Fattar ni vad lycklig jag är.

Han började behandlingen med att massera lite där jag har som mest ont, han drog i mina ben, han böjde,sträckte och knäckte och ibland gjorde det j*vligt ont. Men vet ni när allt var klart och jag satte mig på en hans stol så kunde jag lyfta det ena benet över det andra utan att hjälpa till med armarna…..solen skiiiiner….Åhhh jag är så lycklig….

Jag sitter här på datorstolen och kan sitta normalt. Nu när jag mår så här himla bra så vill jag fira, jag känner mig ju trött, hungrig och seg i knoppen så jag inhandlade en ENERGY drick till mig så nu j*vlar * ska här firas *asg* Jag fick en massa strets övningar som jag ska göra morgon och kväll och sen ska jag tillbaka till denna underbara människan på tisdag och då kommer jag att vara 880:- fattigare, men vad gör det när jag är världens lyckligaste kvinna.

Fatta jag är nykter, jag har 3 underbara barn, jag har kärleken och nu har jag ett rörligt liv också. Hipp hurra vad livet är underbart. All världens sjukgymnaster slägg er i väggen, den kunskap en Naprapat har kommer ni aldrig i närheten av. VARFÖR har jag inte gjort detta tidigare?????

Sådär ja, här kommer mitt gnällinlägg :))
Alltså jag har sådana problem med min rygg och just nu är det värre än vanligt, så jag tänker nu ägna detta inlägg till att gnälla om hur synd det är om mig. Jag har sen unga år haft problem med ryggen och ännu är det ingen som har hittat vad som är fel, sen har jag i alla år varit för snål eller om man ska säga för fattig för att ta kontakt med Naprapat.

Men nu har jag beställt tid och ska dit på fredag. Men jag avskyr verkligen att söka hjälp inom sjukvård eller vad det nu må vara. Jag kommer att komma dit och så får jag frågan - hur var det här då? - jomen det är bara bra, tackar som frågar :(
Jag vet inte hur jag ska framföra mina krämpor, jag vet inte hur jag ska förklara, jag vet inte hur jag ska få dom att förstå var i problemet/smärtan sitter.

Jag har så himla svårt att klaga (ja inte för mina nära och kära då) och jag förminskar ofta det som är fel :(
Det är inte det att jag vill vara bror duktig men det är så svårt att sätta ord på krämporna och värre är det pga att jag sökt hjälp så många gånger och ingen hittar någonting. Hade jag haft någon synligt så hade det ju bara varit att peka - där ser du var jag har ont/vad som är fel. Men ryggen det sitter ju överallt, det drabbar benen, nacken, armarna ja överallt har jag ont :(
Jag kan knappt torka mig när jag varit och kissat för jag kommer inte åt och kan inte vrida kroppen det minsta. Att tvätta ryggen när jag duschar är inte att tänka på och då menar jag hela ryggen, kommer inte åt pga att jag inte kan vrida armarna. När jag tvättat håret så är jag alldeles slut i armarna eftersom jag måste föra dom uppåt :(

Jag har en kropp som en 90-åring och det har jag haft dom senaste 20 åren. Ja jag vet man ska träna kroppen och det räcker inte bara med promenader, men jag vet inte hur jag ska träna och jag vägrar gym pga att jag delvis inte har råd, sen vet jag inte hur jag ska träna och jag är för otränad för att orka. Ni ser vilken ond cirkel det är och det här är inte alls roligt för mig :(

Nu ska jag alltså få hjälp av en Naprapat och jag vet inte hur jag verkligen ska få fram hur min kropp mår och var felet egentligen sitter (jag vet i alla fall att det inte sitter i huvudet, även om man kan inbilla sig vissa krämpor). Jag vill inte sitta där och inte få fram annat än -jomen visst allt är bra, jag har bara lite ont ;)

Från det ena till det andra, när man går till en Naprapat eller söker sjukvård där man tror att man måsta visa sig halvnaken, så bör man ha rakat benen och smörjt in kroppen så det inte syns hur torr person man egentligen är :))
Så när jag hade duschat idag så tänkte jag att jag måste ju få bort det där svarta på benen. Så det vara bara att ta fram rakhyven coh sätta igång. Men ni ska veta att jag har svårt att raka benen då jag pga min kropps vighet har svårt att raka bak på benen. Men jag satte igång och naturligtvis skar jag mig ganska ordenligt först på det ena benet sen på det andra. Så nu är en massa skinn borta och jag har 2 stora plåster på båda benen :(
Hippa hurra för mig som är så bra på att få till allt lite fel, det blir kul att visa upp för Naprapaten :))

Jaja nu är det som det är och jag kan inte få det ogjort, precis som mycket annat här i livet så är det bara att gilla läget och i alla fall försöka dofta gott...........

Jag har under en längre tid nu mått så himla bra. Okey det är inte bra på jobbet, men det är ingenting jag kan förändra just nu, så jag får gilla läget. Men annars är livet så bra. Mina barn mår bra och det går bra för dom alla 3 och det som inte går bra är utanför min kontroll. Men jag vet att dom kommer att få det dom vill ha och behöver och jag är inte speciellt orolig. Visst önskar man som mamma att man kunde göra deras liv lätt och finnas där för att skydda dom mot allt. Men dom behöver göra sina egna misstag och få den erfarenhet som behövs för att leva i denna värld (som inte alltid är den bästa av världarna). Men som sagt dom kommer att fixa det dom behöver och jag behöver inte oroa mig *ler*

Aldrig hade jag kunna ana för en massa år sen att jag skulle sitta här och skriva att allt är bra, att jag mår bra. Men så är det och det som är mindre bra har jag ingen kontroll över så det släpper jag. Men jag har en saknad i mig och det är en saknad att inte behöva sova ensam. Jag har under en massa år njutit av min ensamhet, njutit av att kunna sova utan att någonting stör min sömn (förutom dumma grannar), njutit av att ingen håller mig vaken genom att snarka. Jag har trott att så vill jag ha det resten av livet och att ingenting/ingen ska kunna ändra på det. Men nu har jag förstått att man aldrig är för gammal för att ändra sig.

Jag gillar att sova med någon bredvid mig, jag gillar att känna att jag inte är ensam. Även fast jag har svårt att sova/somna när någon snarkar och tar plats i sängen så njuter jag varje natt jag inte sover ensam och saknar sällskap när jag sover ensam *ler* Undra om det är det som kallas kärlek.

Jag har under så många år sagt att jag alltid vill vara singel och att jag aldrig skulle flytta ihop med någon, på sin höjd har jag kunnat tänka mig att vara särbo, men aldrig flytta ihop med någon. För visst har jag saknat någon vid min sida, saknat någon att hålla handen, någon att bara vara med. Men att sträcka mig så långt att än en gång flytta ihop med någon har inte varit någonting för mig. Okey nu vet jag inte hur det kommer att bli i framtiden, om den kärlek vi nu har kommer att hålla. Men jag vet nu att jag kan tänka mig att bo tillsammans med en man och det känns otroligt stort.
 
Kanske är det för att jag känner att jag träffat rätt, att vi är otroligt lika och båda två måna om att få vara den vi är och har inte något behov eller lust att ändra på varandra. Jag kan vara precis den jag är och behöver inte göra om mig för någon annans behov. Jag är en tråkmåns på mornarna och vill verkligen vara ifred. Olle är en tråkmåns som vill vara den han är och vi har inget behov av att förändra den andra *ler* När vi är tillsammans så bara är vi, vi behöver inte hitta på någonting hela tiden, vi behöver inte sitta och babbla för att tystnaden annars skulle bli pinsam och jobbig. Att känna sig som ett med en annan människa är stor för mig och ingenting som jag trodde var möjligt.

Jag mår bra av honom och jag vill gärna tro att han mår bra av mig. Vi går igenom en massa just nu pga olika omständigheter och det känns bra att vi har varandra. Det känns bra att jag kan finnas där för honom och att jag får ta del av det han går igenom. Det känns så bra att jag kan älska en annan människa för alla hans fel och brister och att jag är älskad trots alla mina fel och brister och vi har inget behov av att ändra på varandra.

Det är precis som att älska sina barn, jag älskar ju mina barn över allt annat och dom kommer alltid att vara mitt liv, min medelpunkt. För barnen är kryddan i mitt liv, det är dom som gör mitt liv innehållsfullt och värt att leva och jag går igenom eld och vatten för dom. Jag vill inte förändra dom för att dom är som dom är och jag älskar dom för det dom är. Jag måste trots allt ha gjort en massa bra i mitt liv eftersom jag har det jag har och att jag mår så passa bra som jag gör. Eller var det kanske i mitt förra liv som jag var så bra *ler*

Hur är det, tar vi hand om våra vänner. Har man vänner kvar när man blir 50+. I helgen har det varit Relationsmässa här i sthlm (tyvärr var jag inte där själv). Jag vart dit bjuden av Lill-Marit men eftersom jag befann mig i Flen och Västerås så vart det ingen mässa. Men jag såg lite på tv 4 på söndagsmorgonen och då var Lill-Marit med. Hon fanns på mässan för att tala om vänskapsrelationer och hur det har utvecklats genom åren eller rättare sagt inte utvecklats.

Idag tar vi inte hand om våra vänner, i alla fall inte på det sätt som vi borde. Vi lever i en datoriserad värld och ska vi grattulera någon så skickar vi e-mail eller skriver i vännes Facebook. Vill vi veta vad vännen gör eller hur h*n mår så skickar vi e-mail eller kollar upp Facebook. På sin höjd kan vi även skicka sms. Vanliga vy-kort, telefonsamtal existerar knappt.

När jag lyssnat på Lill-Marit på teve så fick jag otroligt dåligt samvete. Jag har inte så många riktiga vänner och dom vänner jag har tar jag abslout inte hand om på det sätt som jag bör ta hand om mina vänner. Det går månader nästa år emellan innan vi träffas, fast vi hörs per e-mail och Facebook så jag vet  i alla fall att dom lever :(
Vi pratar om att vi måste träffas, om att det var så länge sen och sen kommer annat emellan :(

Vi var/är ett gäng tjejer som träffades tidigare och gick ut och käkade, hade kul och umgicks. Nu pratar vi om att vi måste träffas, att det är dags att gå ut och så kommer annat emellan :(
När vi någongång möts live så är det direkt åhh nu måste vi träffas, nu gör vi någonting kul och så kommer annat emellan :(

Är det verkligen så för många andra också? Tar vi inte hand om våra vänner när vi börjar närma oss/passera 50 levnadsår. Är inte vänner längre viktiga, behöver vi inte längre någon att skratta och fnittra med, någon att dela våra tankar med, någon som lyssnar på våra problem och gläds åt våra framgång. Någon vännina att gå på bio med ensam, ut på restaurang, sitta och filosofera över livet eller beklaga sig inför detsamma.  Behöver vi inte en bästis när halva livet passerat? Är det inte just då vi behöver ta hand om våra vänner, så att vi har dom kvar när vi närmar oss livet slut. För har man ingen vän, ingen bästis, vem ska man då dela allt med. Vem ska man skratta tillsammans med, vem gråter man tillsammans med, vem delar man sina innersta känslor med och vem beklagar man sig hos när mannen eller barnen för tillfället gör livet surt för en.

Vem förstår en bäst om inte ens bästa vän, så varför tar jag inte hand om dom få jag har?

Äsch jösses en sån töntig rubrik. Finns väl ingenting att utmana, livet går ju sin gilla gång mellan hemmet och jobbet :)
Har inte skrivit på ett tag nu så jag tänkte jag skulle komma med några rader. Jenny tyckte att min senaste blogg var ju inget vidare eftersom det inte var mina egna ord utan bara kopierat rakt av. Det har hon nog lite rätt i, men jag tyckte att just det där med munkarna var så skön, för hur ofta bär vi inte på sånt som vi för länge sen borde ha lagt ifrån oss.

Jag har gjort det med vissa grejer nästa hela mitt liv och det har mest varit av ondo (alltså burit på en massa). Men genom att jag har gått med i AA så har jag lärt mig att släppa taget om visa saker/händelser för jag har delat om det och sen har jag kunnat lämna det där i möteslokalen och kunnat gå vidare med mitt liv. Det har varit väldigt befriande och har hjälpt mig att må så mycket bättre och inte ta allt så förbaskat allvarligt.

Idag ska ni veta att jag inte mår speciellt bra. Jag är förkyld eller rättare sagt snorig i ena näsan. Den rinner hela tiden och jag bara nyser, den andra näsan har jag sår i så ni kan ju gissa hur ont det gör att snyta sig och jag snyter mig konstant då det rinner värre än värst.  Jag har nog blivit smittad av Olle för han var genom förkyld i går och i natt. Tänk att jag som är så vuxen och så klok inte fattar att man inte ska pussa en karl som är förkyld. alla hans baciller hoppade över till mig och själv mår han säkert bra just nu, vad vet jag för han är hemma och jag är här *ler*

I helgen har jag haft både Jonas och Jenny här på besök. Jonas kom redan i torsdags, men bara för att lämna in sin väska sen försvann har till polare. Men jo lite har jag fått träffa honom i helgen i alla fall. Jenny kom ju i lördags (hon passade på att ta Linda med sig), bli lite dyrt för henne att ha syrran på besök. Men Jenny är generös så hon klagar inte så mycket. På lördagen gick vi på bio men först var vi tvungna att äta och då bestämde vi att vi skulle till Grek rastaurangen i Skärholmen. Jenny den generösa bjöd på bion (4 personer) så jag fick ju lov att bjuda på middagen (men då var vi 6 personer). Olle skulle inte hinna komma till restaurangen för han jobbade, men så visade det sig att han hann i alla fall, men dom hade varit ute och ätit lunch så han var inte speciellt hungrig. Men han ville ju inte bara sitta där medans vi åt en massa god mat så han beställde in en kopp kaffe och pannkakor med sylt och grädde (efterrätt orkade han med).

Sen vart det bio och vi såg "män som hatar kvinnor". Den var faktiskt bra även om jag saknade mycket innehåll från boken och det var en hel del väsentliga grejer.  Men man kan inte få allt och vi var nog ganska nöjda allihopa. Linda och hennes kompis gick ju också på bio men dom ville inte se samma film som vi såg. Vad deras film hette ska du inte fråga mig för det kommer jag inte ihåg ;)

Nä nu orkar jag faktiskt inte skriva mer, detta var lite om mig och min helg som var bra på många sätt. Men jag sätter punkt nu för jag sitter bara och nyser och snyter mig, räknar snorpapper och får det till 8 st bara under den tid jag skrivit i bloggen. Dom ser ut som om dom var dränkta i vatten.......åhhh vad det är synd om mig.

Ta hand om varandra och ge mig en kram

Kan inte säga annat än att det i alla fall är kloka ord. Men är det genomförbart. Jag ska nog försöka testa i alla fall, det skadar ju ingen :))

Ett par munkar skulle fotvandra till ett nytt kloster. Det gick genom en skog eftersom det var närmaste vägen dit. När de kommit fram till en å som ringlade sig genom skogen såg de en vacker kvinna vid ena kanten. Kvinnan såg rädd ut. Den ene munken frågade då vad kvinnan gjorde där. ”Jag måste över ån för att få träffa min familj”, svarade hon, ”men jag vågar inte för jag vet inte hur djup ån är och jag kan inte simma.” ”Jag ska hjälpa dig”, svarade munken, lyfte kvinnan i famnen, vadade över ån och släppte av henne på andra sidan. Kvinnan tackade hjärtligt och fortsatte sedan in i skogen.

Även munkarna fortsatte sin vandring – den ene munken med ett saligt leende på läpparna och den andre med ett bekymrat ansiktsuttryck. Till slut sa den bekymrade munken ”Käre vän, jag måste fråga dig något jag funderat på. Vår mästare har lärt oss att vi inte ska röra kvinnor, men du bar nyss en kvinna i din famn. Hur hänger det ihop?” Den andre munken såg sin väns frustration och svarade lugnt ”Ja, det stämmer min vän, men jag har släppt ner henne men du bär på henne fortfarande.”

Har du haft negativa tankar? Har du brottats med dem och försökt bli av med dem? Har du grälat med dig själv inombords och tänkt saker som ”Jag får inte tänka så”, ”Jag vill inte tänka så, bort med dessa tankar jag vill inte ha dem! Varför är jag så knäpp som tänker så här?” Ju mer du slåss med dig själv desto större plats tar tankarna och du blir mer och mer förbannad på dig själv för att du inte lyckas få bort dem. Det är ungefär som att knyta en knut på ett rep och dra båda ändarna åt varsitt håll och hoppas på att knuten ska försvinna. I själva verket blir knuten bara starkare och kommer att ta längre tid att knyta upp

Men hur ska du göra då? Hur får du bort de negativa tankarna, vad är lösningen? Den enkla lösningen är – strunta i dem! Ingen tanke lever av sig självt. Mata dem inte. Om du matar en guldfisk i en skål så kommer guldfisken anpassa sig efter skålens storlek. Likadant är det med tankarna: våra tankars mat är uppmärksamhet. Sluta bråka på dig själv. Negativa tankar har inget eget liv. De kan inte leva om du inte ger dem uppmärksamhet. En tanke i sig är inte farlig, det är bara en tanke. Den kan inte slå dig, skada dig eller göra dig illa. Du behöver alltså inte vara rädd för den.

Men om du ger den uppmärksamhet kan den växa och bli något mer. Men varför tänker jag så? Hur blir jag av med det? Och vad är lösningen? Den här typen av frågor ger tankarna liv. Och det är oftast inte den första tanken som ger dig problem utan den tionde, trettionde eller femtionde.

Tänk dig att du står vid en busshållsplats där det går flera bussar till olika ställen. Om du åker med en buss som du upptäcker svänger till vänster när du skulle till höger så trycker du på stoppknappen, stiger av vid nästa hållplast och går tillbaka till samma utgångspunkt. Du kommer att få tankar som är negativa. Försök inte undvika dem. Fokusera istället på bussen som går åt rätt håll – välj den tanke som tar dig dit du vill. När du märker att du är på fel tankebuss, tryck på stopp, slappna av och kliv på när den rätta bussen kommer.

Veckans övning.
1. När de negativa tankarna kommer: slåss inte med dig själv, ignorera dem. Mata dem inte med uppmärksamhet, lyssna inte på dem.
2. Sätt dig ner ta höger hand och lägg på hjärtat. Andas lugnt med magen och känn in energin från hjärtat.
3. Tänk nu utifrån vad du känner i ditt hjärta. Tänk inte logiskt, försök inte hitta en lösning utan tänk med hjärtat. Därmed ändras ditt sinnestillstånd vilket gör att du väljer rätt tankebuss.

Lycka till och berätta gärna hur det gick.

Åhh vilken härlig dag det har varit idag, solen har strålat från en klarblå himmel. Olle var ju här så vi bestämde att vi skulle ta en promenad till Kungens kurva och äta lunch på någon restaurang. det vara bara så ljuvligt att promenera, solen bländade oss från den klarblåa himlen och det var ca 4/5 minus grader (varför kommer jag aldrig ihåg hur man gör grader tecknet). Vi valde att äta på en Indisk restaurang och det var inte alls så dumt val. Visst maten var lite annorlunda kryddat (har inte ätit Indiskt tidigare), men det var riktigt gott.

Eftersom vi hade promenerat dit så bestämde vi oss för att promenare hem också, fast i början kändes det inte så lockande då vi båda var övermätta och då vill man helst bara lägga sig i en skön säng. Men det var lååångt till sängen så vi började promenera. Vi gick en lite annan väg hem så det vart lite längre, men när vi kom hem så var vi riktigt nöjda med vår promenad så vi beslutade att det inte gjorde någonting att vi åt upp den äppelpaj med vaniljsås som fanns kvar. Jag behöver ju inte riktigt tänka på vikten, men det behöver ju Olle *asg*
Vi fick en liten stund till vila på soffan i alla fall, innan det var dags för Olle att åka hem. Han behöver ju komma hem så han kunde gå på spinning och bli av med äppelpajen :))

Sen har jag även varit på föräldramöte i Lindas skola. Där fick vi lite mer information om hur det går med skolan och vi fick även träffa den nya studierektorn. Sen fick vi en stund i klassrummet med Lindas mentor.  Han berättade om skolresan som dom pratat om att göra i årskurs 8 till England. Men han berättade att det fanns några föräldrar som hade hört av sig och tyckt att dom var för unga för att åka utomlands på klassresa. Så det kommer inte att bli någon klassresa förens i årskurs 9. Så till våren ska dom resa någonstans i Sverige, dom ska planera så får vi se vart det blir.

Resan till England kommer skolan att betala för flyget och jag tror att det även var för maten, men boende och sånt får klassan tillsammans med föräldrar jobba ihop. Jaha då vet man nu att man som förälder kommer att få en massa jobb för att få ihop till reskassan :(
Fast det känns ganska okey för det kommer nog att bli en resa att minnas.

Nä nu orkar jag inte skriva mer om min dag, ska snart lägga mig och läsa lite för att kunna ta emot John Blund när han dyker upp. Ta hand om varandra och ge mig en kram

Jaha nu har jag verkligen blivit en tråkig Svensson. Jag tittade på Let´s Dance igår och idag gick jag med i klubben Vi som håller på Morgan Alling i Let´s Dance i Facebook :))
Fast jag håller egentligen på Magnus Samuelsson för snacka om sexig karl. Men honom har jag alltid gillat och jag kollade på Världens Starkaste man bara för att han var med.
Men nu har jag alltså sjunkit så lågt att jag kollar på Let´s Dance, kan man sjunka lägre? Undrar vad det är för virus som jag blivit smittad av *ler*

Dagen idag har inte varit min dag eller så kanske den har varit just det. Upptäckte i morse att jag skulle jobba ensam idag och att ingen assistent skulle finnas på plats att öppna butiken. Jag började inte förens kl 11 och vi öppnar kl 10. Hon som skulle jobba med mig är ju sjukskriven och har varit det sen i början av januari. Så schemat har gjorts om och det har varit ägaren själv som gått in och tagit hennes tider. Men igår sa han att han skulle jobba i den andra butiken och inte tänkte jag så mycket på det förens jag kollade schemat i morse och såg att jag alltså skulle jobba ensam (han hade glömt att han skulle ta tiderna för min kollega).

Jag skickade sms och frågade vem som skulle öppna, skickade både till honom och chefen men ingen av dom svarade på det. Så ungefär vid halv nio tiden så ringde jag honom istället och frågade vem som skulle jobba med mig idag. Åhhå sa han och lovade att fixa någon. Jag sa att jag då kunde öppna men att jag vill sluta tidigare för jag vägrar att även ta stängningen som jag enligt schemat skulle göra. Alltså varför ska jag bry mig, varför tar jag på mig detta. Varför struntade jag inte bara i allt och gick till jobbet kl 11 som vanligt och låtsade som om ingenting??
Varför ska jag vara där och upptäcka andras misstag och inte låter dom få konsekvenserna när dom gör fel?

Jag får ju inget extra för det, varken i plånboken eller kredit för att jag ställer upp och reder ut andra missar. Jag måste verkligen vara sjuk i huvudet eller så finns jag på fel arbetsplats för på andra ställen kanske det skulle synas i plånboken vad jag egentligen gör och jag skulle få kredit för att jag gör ett förbaskat bra jobb. Jösses jag är snart 50 år och har ännu inte lärt mig mitt eget värde att se till att jag får det jag är värd eller helt enkelt struntar i det när andra inte ser vad jag går för.  Ibland blir jag riktigt förbannad på mig själv, men jag har bara mig själv att skylla och jag tror inte riktigt det är så att andra utnyttjar mig utan dom tar bara för givet att jag gör allt och lite till eftersom jag är så himla dum och gör det. Men det kanske hör till min natur, okey inte att vara dum men att ta hand om allt för att det ska fungera. För jag vägrar att inse att jag är dum :))

Jag vet att jag kommer snart att få en förfrågan på mail om jag vill ställa upp och värva medlemmar till IOGT i Stockholm för det behövs all stöd som går att få, för att rörelsen ska ha möjligheten att hjälpa så många som möjligt. Dom gör ett jävla bra jobb men tyvärr har dom oförtjänt dåligt rykte, "en bunt nykterister så förbaskat tråkiga". Vanliga Svensson ser inte det dom gör och TROR att det bara är en bunt nykterister som vill förbjuda alkoholen. Allt jobb som läggs ner för att hjälpa missbrukare, att hjälpa deras anhöriga och framför allt hjäpen till barn i missbrukfamiljer. Jag vet inte om jag har orken att ställa upp just nu, vet inte hur jag skulle få tid till att hjälpa till. fast jag vet att varje stödmedlem är viktig så känner jag att just nu har jag inte den ork som krävs för att värva eller engagera mig i annat än jobbet, hemmet, barnen och Olle.

Jag önskar att jag fick extra energi någonstans i från eller att jag kunde förändra mig själv så jag inte tog på mig för mycket och vågar göra dom förändringa som behövs i mitt liv för att jag ska få ork över till det jag brinner för. Att få ork att hjälpa missbrukare och deras anhöriga, att göra det som jag säkert skulle göra bra (även om allt jag gör är bra :))
Men tyvärr är det mycket ekonomi som styr, jag måste ju ha pengar för att kunna leva. Ja jag vet det är en jävligt dålig ursäkt, men med mina skulder och mina trasiga tänder så är ekonomin en stor grej för mig idag. Men kanske kommer en miljonär i min väg en vacker dag och ser vad jag går för och ser hur bra jag är och betalar mina räkningar och skänker mig nya tänder *ler*
Vadå drömma kan man väl få göra, för det är våra drömmar som håller oss levande :))

Jag antar E-Ls utmaning men jag fuskar lite för bild nr 6 i min mapp var en bild på mig och det kändes ingen roligt att lägga ut så jag tar bild nr 1 istället. Sen vet jag inte ens om bilden kommer med här i bloggen eftersom jag aldrig lagt upp bilder tidigare och vet inte riktigt hur jag ska göra, men är inte rädd för att pröva och göra fel :))



Vet inte om den här bilden behöver så mycket beskrivning. Det är en bild tagen av min dotter (som tagit nästan alla bilder jag har). Ni kan här se att hennes katter verkligen är vaktkatter för dom vaktar så att Ödlan i terrariumet inte kan smita eller om dom nu vaktar om en syrsa skulle smita så dom får sig en godbit att tugga i sig eller så är det bara varmt och skönt att ligga ovanpå lampan :))

Nu utmanar jag alla som läser här inne att anta utmaningen att lägga upp den 6:e bilden i den 6:e mappen och ge en beskrivning på bilden.

Jag ska nu uppdatera dig lite om helgen som var. Vet inte riktigt var jag ska börja så jag börjar med torsdagen när Olle kom och hämtade mig på eftermiddagen. Jag jobbade ju bara mån och tisdag och resten av veckan hade jag ledigt. Så ons och tors innebar städning här hemma, men ni ska nu för allt i världen inte tro att jag fick en massa gjort *ler* Jag var ju tvungen att vila lite också för att orka med helgen som kom. På torsdagen åkte jag som sagt hem till Olle i Flen och på fredag förmiddag gick bussen mot Mölnlycke.

Det vart en lång men trevlig bussresa, vi stannade till vid Ödeshög och käkade lite grann. Vendelsberg var en underbar plats, ett stort träslott mitt i Mölnlycke. Lite fel årstid var det för att ta del av en sån underbar miljö (det regnade mest hela tiden). Men när vi kom fram på sena fredagseftermiddagen så tog vi vårt rum i besiktning och hann vila en liten stund innan det var dags för middag på slottet.

Under lördagen så skulle bussen ta oss in till Göteborg och dom flesta skulle gå till Universum….En storslagen anläggning på hela 10 000 kvadratmeter där man kan uppleva hur människa, djur och natur hänger ihop med teknik. Men varken Olle eller jag var speciellt intresserade för vi vill göra Göteborg :))
Eftersom Olle bott ett tag i Göteborg och är en person som inte direkt går vilse så tyckte jag att det var en bra idé att strosa omkring i Göteborg.

För vet ni nu skulle jag äntligen få chansen att gå på Göteborgs berömda Aveny. Jag var i Göteborg en gång, det måste ha varit alldeles i början på åttiotalet ( nu kommer jag lite från ämnet men det får ni tåla). Jag och mina barn pappa var där tillsammans med mina föräldrar och min kära syster och lillebror/som då var en liten plutt på ca 5 år och nu är han fortfarande en liten plutt fast något äldre (33år)/. Det var i samband med någon brottningstävling. På kvällen efter tävlingen var det bankett (som det så fint hette) och vi gick alla dit utom lillebror och så Eva-Lena som vackert fick stanna på hotellet och vara barnvakt. Men E-L var bara 19 år så hon fick gott stanna på hotellet där det inte fanns någon alkohol.

Men vi lovade E-L att vi skulle iväg på någon pub eller så när vi varit på banketten så hon inte skulle vara allt för ledsen. Nu äntligen kommer jag till själva storyn. Eftersom vi var inbitna Stockholmare så kände vi inte alls till Göteborg och visste inte vart vi skulle gå för att hitta en pub (kunde det finnas sådana i Göteborg). Så vi bestämde oss för att ta en taxi och be chauffören skjutsa oss till ett ställe där vi kunde ta några öl. Hmm ja skjuts fick vi men till en liten avlägsen pizzeria (okey dom serverade öl), säkert var det taxichaufförens svåger som ägde ställe och äntligen fick några gäster. Så i flera år efteråt, fortfarande idag så skrattar folk åt oss dumma Stockholmare som inte hittade Avenyn i Göteborg.

Men nu fick jag äntligen chansen att promenera på den kända Avenyn i Göteborg *asg* Göteborg var en härlig upplevelse för mig som egentligen aldrig upplevt den riktiga Göteborg. Vi började vid Universum och där lämnade vi gänget. Vi tog spårvagnen (för det måste man ju åka i när man är där) och åkte till Nordstaden som Göteborgarna säger är Skandinaviens största köpcenter (men nu är Skärholmen större). Vi gick runt lite där inne och sen bar det iväg på en lång promenad genom Göteborgs gator. Fråga mig inte vart vi gick eller hur vi gick, men gick gjorde vi. Jag älskar kyrkor och vi besökte 2 stycken och i båda kyrkorna var det musiker som övade. I den första så var det en stor kyrkokör och tillsammans med  en engelsk dirigent (säkert en riktigt känd) övande på en massa underbara sånger. Deras röster var som musikinstrument, helt underbart. I den andra kyrkan så var det en gosspelsmusiker som övade, det var också bra men inte lika vacker som i den första kyrkan.

Sen fortsatte vi vår promenad ner mot Feskekörka (haha vi besökte ju 3 kyrkor, skoja bara), ett måste när man är i Göteborg har jag hört. Sen en härlig promenad i Haga (Göteborgs motsvarighet till Sthlm:s Gamla Stan) där passade vi på att få i oss lite lunch (Feskekörkans priser och hummer passade inte mig). Nu var vi lite trötta så vi begav oss tillbaka till Universum för att möta upp dom andra och ta oss tillbaka till Vendelsberg. Men det var en hel timme kvar innan bussen skulle avgå så vi bestämde att vi skulle ta en vanlig buss och åka tillbaka till Mölnlycke.

Sen vart det in på rummet och vila benen och faktiskt så tror jag att vi båda 2 somnade en liten stund (det tar på krafterna att göra Göteborg). Nu var det ju dags för 3 rätters supé och efter det så var det Revy (också någonting som Göteborgare är kända för). Maten var helt superb och serveringen där efter, vi njöt i fulla drag. Revyn spelades upp av lärare och teaterelever på Vendelsberg. Dom var verkligen duktiga och flera av dom kommer att hamna på scener runt om i landet och kanske världen. Nu var kvällen slut och vi tackade för oss och gick tillbaka till rummet och jag tänker inte berätta mer om denna kväll för resten av minnena från denna kväll behåller jag för mig själv *ler*

Söndagen innebar resa hem igen och tyvärr gick denna helg alldeles för snabbt. Vi åkte vid 10-tiden sen stannade vi i Borås och hälsade på ett gäng IOGT:are i nykterhetens hus. Mat stannade vi och åt vid Ödeshög igen fast på andra sidan motorvägen. Sen resten av resan berättade vissa om resor som dom gjort tillsammans med ungdomar för att ge ungdomar någonting meningsfullt och en chans att upptäcka annat än deras egen bakgård. Det berättades om insamlingar och resor dom gjort till dom baltiska ländernas barnhem och skolor. Om det enorma glädje och tacksamhet dom möte på sina resor, men även skojiga episoder som inträffade.

Tårar fick jag i ögonen när dom berättade om möten med barn och ungdomar som levt nästan hela sitt liv i misär och missbruk.  Dom ägnar nästan all sin fritid för att hjälpa andra och dom gör det med glädje och engagemang

Jag har upplevt en helg i glädje och kärlek och jag har fått uppleva allt detta nykter och för mig är det stort och överväldigande att det går att umgås med en massa människor utan att det finns en enda droppe alkohol. Det går att vara ett gäng på 40 personer och äta en 3 rätters supé utan alkohol och samtidigt ha det förbaskat roligt.

Ojoj undrar om någon orkade läsa ända hit *ler*

Ta hand om varandra och ge mig en kram